Cirkus Linköping

Det var länge sedan Carlos Banda kände matchadrenalinet bubbla i kroppen två helger i rad. Visst har han drillat Boo FF:s 13-åringar det senaste halvåret, men inte sedan de två misslyckade sommarmånaderna med Assyriska FF 2018 har han tränat A-lagsspelare i en elitsatsande klubb. Och även om han sedan tiden som assisterande tränare i Hammarby mellan 2012 och 2016 lagt tränarambitionerna åt sidan för att fokusera på sin civila karriär som avdelningschef för ett företag som projekterar nya spontanidrottsplatser runtom i Sverige har han saknat känslan.

Nu får han uppleva pirret igen. Nu får han visa vad han går för som fotbollstränare. Han noterar inte ens de lätta droppar från Göteborgshimlens ljusgråa molntäcke som duggar honom i ansiktet medan han hukande placerar ut koner över Valhalla IP:s konstgräs.

När de hörde av sig första gången var han inte intresserad. Linköping City, toksist i Division 1 Södra? Nej tack, att ge sig in där för att släcka en tilltagande brand lät inte särskilt roligt. Men efter fler samtal med klubbens styrelse fick han höra att de var ute efter något långsiktigt. 

Nu manar Carlos Banda på Linköpings blåklädda spelare i en passningsinriktad uppvärmningsövning. Spelarna kisar i regnet medan de bredsidar bollen. Bara ett par av dem hade spelat division ett-fotboll före säsongen och Carlos bedömer att ingen i laget egentligen är redo för mer än en timmes matchspel. Han fick ärva en obalanserad trupp som innehöll 35 spelare (varav en tredjedel spelade anfallare) och började med att skicka ner fler än tio av dem till U19-lagets träningar.

Bortamatchen mot Qviding FF blir Carlos Bandas andra som tränare för Linköping. I den första tog de emot nästjumbon Österlen FF hemma på Linköping Arena men förlorade med 5–1. Det innebär att de har åkt till Göteborg med en målskillnad på 4–17 och en inspelad poäng på säsongens inledande fem matcher.

»Detta är en ›pojke som kan bli den största i Östafrikas fotbollshistoria‹, menar Ken.«

Fem minuter in i matchen får hemmalaget en hörna. Carlos ropar på Sabir Isah Musa och instruerar den två meter långa mittbacken att styra upp zonmarkeringen. När hörnan skruvas in i straffområdet tillåts en Qvidingspelare ostört sikta in sig med pannan. Nicken missar mål, men Carlos skakar på huvudet.

– Shit! Shit! utbrister han.

Sedan vänder han sig om, tittar upp på läktaren och får ögonkontakt med en man som har spelat in 15 album och över 600 hiphoplåtar. Sedan snart två veckor tillbaka är Ken Ring anställd som klubbchef i Linköping City.

Den följande halvtimmen utbyter Carlos och Ken fler uppgivna blickar. En Linköpingspelare slår ut en passning över sidlinjen.

– Shit! ropar Banda. Fucking shit!

Någon täcker fel yta i Qvidings uppbyggnadsfas.

– Shit! Fucking shit!

Men efter en halvtimmes spel lyckas bortalaget bygga upp ett snyggt anfall som avslutas med att den sierraleonske landslagsanfallaren Christian Moses trycker in 1–0 för Linköping. Spelarna skuttar, jagar och omfamnar varandra, och från bortalagets bänk flyger avbytare och ledare upp i ett unisont glädjevrål. Carlos Banda håller sig lugn. Istället för att stämma in i jublet tittar han upp mot läktaren och ler självsäkert mot Ken Ring. Ingen har ännu noterat att den assisterande domaren lyft sin orangegulrutiga flagga vid sidlinjen. Offside på Moses. En minut senare gör Qviding 1–0.

»De var lite fixerade vid att plocka in spelare baserat på Youtubeklipp och tips.«

Det står ändå 1–1 i paus – Moses gör kvitteringsmålet – och inför andra halvlek byter Carlos in den 19-årige Benson Ochieng. Äntligen är han spelklar, den »kenyanska supertalang« som klubben förväntar sig ska dominera stort i den här serien och som Ken Ring har kallat för »golden boy«. Det var han som låg bakom värvningen med hjälp av sina kontakter i Kenya, och när övergången från toppklubben Gor Mahia presenterades bad Ken sina 64 000 följare i sociala medier att »göra sig redo för att se historia skrivas«. Detta är en »pojke som kan bli den största i Östafrikas fotbollshistoria«, menar Ken.

Nu följer Ken sin guldklimp med blicken från Valhallas ödsliga läktare, där han har sällskap av två vänner som följt med honom i bilen från Stockholm. Andra halvlek är igång och en Cityspelare driver in bollen på Qvidings planhalva.

– Passa Benson! ropar Ken.

Benson får inte bollen. Han bjuds varken på särskilt många passningar, bollkontakter eller målchanser under sina 45 minuter på det våta konstgräset – ett underlag han aldrig tidigare har spelat på. Han behöver mer tid, förstår både Ken Ring och Carlos Banda.

Men så mycket tid att rycka upp City från tabellbotten har inte Ken, Carlos och Benson på sig. Linköping City förlorar matchen mot Qviding med 3–1 och ligger fortsatt sist i tabellen. Läget är ännu värre än vanligt.

 

När Linköping City bildades 2013 genom en sammanslagning av två mindre klubbar som sprang ur Linköpings FF, påbörjades en ambitiös marsch från division tre. Framför allt var det ordföranden Tuncay Yüksel och sportchefen Khalid Neshati som drev klubben framåt. Till sin hjälp hade de sponsorpengar från den lokala entreprenören Michael Cocozza, som genom sitt byggföretag Botrygg bidragit till framgångar för hockeylaget Linköping HC, damallsvenska Linköping FC och åtta andra idrottslag i staden. I Linköpingsidrotten vet man att har man Cocozza med sig kan man lyckas på elitnivå.

Efter att omgående ha vunnit trean, 22 poäng före näst bästa lag, lockade City till sig den elitmeriterade tränaren Andreas Thomsson inför debutåret i division två. Thomsson kom från ett år med Östers IF i Allsvenskan. Dessförinnan hade han lett Åtvidabergs FF i högsta serien.

I Linköping möttes Thomsson av en »väldigt obalanserad trupp« som innehöll mellan 30 och 40 spelare, men knappt någon målvakt eller anfallare.

– När jag klev på uppdraget ville jag bygga upp något på sikt, säger Thomsson. Att vi skulle få med oss staden och växa lagom fort som klubb. Där höll vi inte riktigt med varandra. Ledningen ville gå snabbt upp genom seriesystemet, de hade sett AFC, Dalkurd, Syrianska och Östersund lyckas med det utan att ha någon större folklig förankring.

»Målet om att nå Superettan stod fast, trots att schismen med den huvudsponsor de lutat sig mot i sju år eskalerade under vintern.«

Tränaren upplevde att den inställningen skapade en miljö som gjorde att allt »blev rätt mycket svart eller vitt beroende på om laget vann eller förlorade«. Därför saknade han motivation att fortsätta efter sin första säsong.

– Ett år räckte. Klubben hade inte den traditionella styrningen med medlemmar, utskott och så. Det var två starka personer som drev allt, de jobbade med stor ambition och vilja, men jag upplevde aldrig att de lade sig i mitt jobb.

Däremot saknades ett långsiktigt tänk, menar Thomsson.

– Det handlade bara om att vinna nästa match, och de var lite fixerade vid att plocka in spelare baserat på Youtubeklipp och tips. Spelare kom och gick i rask takt under mitt år i klubben. Och trots att vi hade så många spelare var det nog inte särskilt många av dem som var kvar året efter. 

Den omfattande spelaromsättningen fortsatte. Andra östgötaklubbar såg förundrat på när denna högtflygande nykomling värvade ex-allsvenska namn som Dinko Felić, Levon Pachajyan, Christoffer Karlsson och Patrick Osiako för att så snabbt som möjligt uppnå sin tydliga målsättning: att nå Superettan inom sex år. Slagordet löd: »Tillsammans mot eliten!«

 

Hösten 2019 var det nära. Med två matcher kvar av sin andra säsong i ettan låg City på kvalplats till Superettan, och inför bortamatchen mot östgötarivalen IF Sylvia i näst sista omgången hade laget vunnit fem raka matcher med målskillnaden 18–1. Ny vinst mot Sylvia i Norrköping och det där avancemanget till eliten skulle vara 90 ynka minuter bort.

Matchen började bra för City: 1–0 i minut 26. Strax före pausvilan inträffade en situation i Sylvias straffområde som fick managern Khalid Neshati (sportchefen tillsatte sig själv som tränare inför säsongen) att ropa på straff. Domaren Fikret Buqa skakade på huvudet, och när han blåste av första halvlek konfronterade Neshati honom i spelartunneln. Citys manager uppfattade att Buqa apropå straffsituationen skämtsamt svarade att »det kostar att se sånt« och skrattade till.

En timme senare hade Sylvia vänt matchen till 2–1 sedan City fått två spelare utvisade i andra halvlek. Efter slutsignalen gick Neshati till verbalt angrepp mot Buqa, och enligt domarens anmälan till Svenska fotbollförbundet upprepade Citys manager: »Din horunge, din korrupta horunge, du är köpt!« Neshati anmälde å sin sida domaren för den matchfixningsantydan han tyckt sig hört i paus och krävde omspel.

Ord stod mot ord, men förbundets disciplinnämnd gick på domarens version och stängde av Khalid Neshati i ett helt år. Managern förbjöds från all form av insyn och kontakt med Linköping Citys verksamhet.

»Ingenting förvånar mig med City längre. Vad som helst kan hända, och vad som helst händer.«

Istället var det hans två assisterande tränare som ledde laget till en niondeplats under den pandemiförsenade säsongen i Norrettan 2020. Efter den vittnade en spelare för lokaltidningen Corren om att det var »så mycket som inte fungerade i föreningen« och att han »aldrig sett så många spelare må så dåligt i ett lag«. När säsongen var slut försvann nästan hela truppen.

Men omständigheterna kring Neshatis avstängning utlöste en annan, ännu mer förödande konsekvens. I oktober meddelade huvudsponsorn Michael Cocozza att han skulle strypa sin sponsring om klubben inte avskedade Khalid Neshati, bytte ut styrelsen och blev mer transparenta med sina beslut. Han tyckte att Neshatis beteende under och efter Sylviamatchen »satte en nivå som körde klubben rakt ner i källaren«.

– Khalid fick sin rättmätiga avstängning, säger Michael Cocozza. Och att klubben tog tillbaka honom efter avstängningen, det menar jag var ett oprofessionellt beslut.

Klubben vägrade låta Cocozza bestämma, och när avstängningen löpt ut i november 2020 återvände Khalid Neshati till sin roll som sportchef och tränare i City. Målet om att nå Superettan stod fast, trots att schismen med den huvudsponsor de lutat sig mot i sju år eskalerade under vintern. Cocozza drog in sin sponsring, hävdade att City »inte fungerade som en sedvanlig demokratisk förening« och raggade upp 35 personer med anknytning till Linköpingsfotbollen som byggherren själv betalade medlemskap för. City i sin tur beskyllde Cocozza för »kuppförsök«, nekade hans 35-mannagäng att bli medlemmar och menade att byggherren fortfarande var skyldig klubben 760 000 kronor från föregående års sponsringsavtal.

Även om klubben vid budgeteringen för 2021 räknade med att få in den summan försvårade de uteblivna Botrygg-miljonerna för Khalid Neshati att värva ihop en spelartrupp inför den nya säsongen. I första träningsmatchen mot division ett-kollegan BP (0–6) fanns bara två spelare från fjolårstruppen med – i övrigt ställde City upp med oprövade juniorer.

»Vi är många som lägger ner mycket tid och energi på att hjälpa den här klubben utan att få en krona tillbaka.«

Någon vecka senare bevakade Correns sportreporter Claes Nilsson en av damallsvenska Linköping FC:s träningar inne på Linköping Arena. När han vände sig om såg han Khalid Neshati komma gående med rapparen Ken Ring.

– Ingenting förvånar mig med City längre, säger Claes Nilsson. Vad som helst kan hända, och vad som helst händer. Och några dagar senare presenterades Ken Ring som ny PR- och marknadsansvarig.

Ken Ring, som ett knappt år tidigare hade lagt musikkarriären åt sidan för att satsa på en oväntad karriär som fotbollsagent, fick tre uttalade uppgifter:

• Förmedla spelarkontakter till Khalid Neshati.

• Hitta nya samarbetspartner bland nationella och internationella företag.

• Få föreningen att synas i sociala medier och på Youtube.

Veckorna före säsongsstarten rasslade nyförvärv in från världens alla hörn, och med några dagar till premiären verkade laget trots allt vara redo för att dra igång sin fjärde raka säsong i ettan. Då stängde förbundet av Khalid Neshati på nytt i väntan på utredning. Förbundet misstänkte att han hade brutit mot sin dom under fjolåret.

Samarbetsklubben AFK Linköpings division fyra-tränare ryckte in tillfälligt, innan City i slutet av april presenterade den allsvenskt meriterade Carlos Banda som ny tränare. Samtidigt befordrades Ken Ring till klubbchef. Men med en alltjämt olöst konflikt med tidigare storsponsorn undrade många: Vem betalar deras löner?

 

Labinot Grainca tvingar in ytterligare en blå träningströja i en av det trånga tvättrummets två fungerande maskiner, stänger igen luckan med en smäll och trycker på startknappen.

– Ja, du ser, säger han med ett snett leende. Vi är många som lägger ner mycket tid och energi på att hjälpa den här klubben utan att få en krona tillbaka.

»Labbi«, som 36-åringen kallas, är Linköping Citys nya ordförande. I vintras avgick grundaren Tuncay Yüksel för att rädda sina fem restauranger från coronadöden. Labbi säger att han »hoppat in och hjälpt till där det behövts« i klubben sedan 2014, och nu behövdes en ordförande. Trots att han driver en saneringsfirma och har en ettårig dotter hemma kör han hit till klubbkontoret på Linköping Arena varje eftermiddag för att ordna med fakturor, sponsorkontakter och »en massa smågrejer«.

– Här har Ken skruvat ihop sin nya bänk, flinar Labbi och pekar på ett ljusgrått skrivbord i sten som sticker ut bland de två kanslibord i furu som står i samma rum.

Skrivbordet är tomt sånär som på en nyinköpt skrivare, ett hopskrynklat kvitto från Media Markt, en inplastad CD-skiva och några metallskruvar. Egentligen skulle Ken Ring ha varit här nu, men ett av hans sex barn har blivit sjukt. Klubbchefen kommer i morgon istället.

Det är dagen före östgötaderbyt mot Åtvidaberg. Under veckorna sedan förlusten mot Qviding har Linköping hunnit ta säsongens andra poäng (1–1 hemma mot Ljungskile) och förlorat borta mot Trollhättan med 3–0, men Ken har också avlagt ett flertal kärleksförklaringar till fotbollen på sitt Instagramkonto. Tre gånger genom att skriva »Football is Life and Life is Football«, en annan gång genom insikten om att fotboll »hjälper vårt samhälle mer än nått annat«. Och på väg till förra helgens förlustmatch i Trollhättan lade han upp en kamratlig bild på sig själv och Carlos Banda i spelarbussen. Den tillhörande bildtexten löd: »Två legender på väg till Trollhättan! Vi hoppas på en bra match! Trollhättan, är ni redo?? Carlos Banda, ge mig trean mannen! Fotboll är Livet och Livet är Fotboll.«

– Ken? säger Labbi och ler medan han öppnar kylen för att kolla om det finns någon mjölk till kaffet.

– Ken är en frisk fläkt. Han brinner väldigt mycket för det här, vill göra allt och kör bara på.

Ordföranden skrockar när han berättar om en dag, en söndag, tror han, som han och Ken pratade i telefon till klockan två på natten.

– Sedan skickade han ett SMS vid fyra, halv fem på morgonen: »God morgon, nu är det måndag, nu kör vi!«

Labbi konstaterar att det inte finns någon mjölk – »en besparingsåtgärd« – och slår sig ner vid sin stationära dator för att stämma av biljettförsäljningen inför morgondagens match. Samtidigt fortsätter han berätta om Kens »driv«. Det var det som fick Labbi att befordra honom till klubbchef, bara ett par månader efter att Khalid Neshati tog in den förre rapparen som PR- och marknadsansvarig.

»Jag tänker ofta på när jag kom hit. Vi var en av de rikaste och bäst organiserade klubbarna i division ett.«

Labbi pekar mot diskbänken i köket några meter bort. Där står 26 gråfärgade »shakers«, stämplade med Gymgrossistens logotyp och vita lappar med spelarnas initialer.

– Dem köpte Ken. Till spelarna, för återhämtning efter träningen.

Klockan är två när tre spelare i 25-årsåldern släntrar in genom klubbkontorets entrédörr. De hälsar snabbt på Labbi innan de häller upp varsin kopp kaffe och sätter sig vid kökets enda bord. Snart trillar ytterligare två män in. Träningen börjar inte förrän 17, men de brukar komma hit och hänga i några timmar. 

En av spelarna, anfallaren Balen Nouri, säger att han är nyinflyttad från Uppsala och ibland jobbar extra på hotellet som ligger i anslutning till arenan. Där brukar han »diska lite och så«. Vissa i laget har liknande extraknäck, andra pluggar, och spelarna som kommit hit från länder utanför EU måste enligt proffsreglerna få mer än 14 300 kronor i månaden för att kunna leva på sin lön. Enligt klubben finansieras det genom öronmärkta pengar från sponsorer.

En annan av spelarna runt köksbordet är den 28-årige Dejan Polić. Han är lagets kapten, näst äldst och den som har varit här längst – snart två år. Tidigare spelade han elitfotboll i den kroatiska andraligan, men 24 år gammal bröt han ryggraden i en allvarlig bilolycka. Medan Dejan återhämtade sig bestämde han sig för att flytta efter familjen till Sverige, dit större delen av släkten flydde under kriget i början av 90-talet.

Dejan flyttade in hos sin mamma, pappa och syster i Norrköping. Han fick jobb på sin farbrors byggföretag och trodde inte att han skulle kunna spela någon mer fotboll. Men kroppen kändes okej, och när Linköping City sommaren 2019 erbjöd honom provspel kunde han inte låta bli. Det räckte med någon träning, sedan ville det dåvarande topplaget i division ett skriva kontrakt med mittfältaren.

– Jag tänker ofta på när jag kom hit, säger Dejan. Vi var en av de rikaste och bäst organiserade klubbarna i division ett, och den perioden var guld. De gav mig en chans att spela efter olyckan, och jag kommer alltid att vara tacksam för det. 

Det är de tacksamhetskänslorna som gör att Dejan stannat i Linköping medan han »med ledsamhet« sett andra nyckelspelare lämna på grund av den osäkra ekonomiska och organisatoriska situationen efter Botryggs indragna sponsring. 28-åringen har inte längre några ambitioner med sin egen fotbollskarriär, men hans förhoppning är att styrelsen åtminstone ska stabilisera klubben organisatoriskt och börja satsa mer på unga, lokala spelare från ungdomslagen.

– Först måste de fixa det ekonomiska. Om de hittar någon sponsor som kan ta över från Botrygg och köra i tre, fyra, fem, tio år … då kan vi bygga något. Men om vi fortsätter att jobba månad för månad finns det inget hopp.

 

Drygt en timme före tisdagsträningen anländer Carlos Banda till Linköping Arena. Han hinner knappt säga hej till ordföranden och spelarna innan han drar med mig in i omklädningsrummet.

På en bred whiteboardtavla på hjul hänger ett utskrivet A4-papper med en pixlig, svartvit bild på en vägskylt med två pilar. Den ena pekar åt höger, och under den står det »Bad Habits«. Pilen intill pekar åt vänster. »Good Habits.«

– Det ringar in mitt ledarskap, säger Carlos med fokuserad blick på vägskylten. Vilken väg ska vi gå?

Tränaren skyndar ut i köket. Under en sliten piltavla i trä som saknar pilar (Labbi: »De gick sönder hela tiden och nu har vi inte köpt nya – en besparingsåtgärd.«) står en meterhög soptunna med metallock. Carlos pekar på tunnan och säger:

– När jag kom in här första dagen gick den här inte att stänga. Vad låg i? Typ 85 tomma energidrycksburkar!

Han väntar på en reaktion men fortsätter snart.

– Vad händer om man dricker sådant före träning? Ja, energinivån går upp … 

Med utsträckt handflata lyfter han handen mot taket, innan han sänker den snabbt mot golvet.

– … och sedan rätt ner. Det är en djävulsdryck, alltså. En big no no som jag förbjöd direkt.

Tränaren nickar mot de 26 »shakers« som Labbi berättade att Ken hade köpt.

– Och så köpte jag istället de här, för återhämtning efter träningarna, säger Carlos.

Tillbaka i omklädningsrummet böjer sig Carlos ner mot en av träbänkarna längs väggarna och håller upp en blå fotbollsstrumpa mellan tummen och pekfingret. Strumpan är avklippt vid ankeln.

– Kolla här. Någon har sett på TV att Neymar spelar med avklippta strumpor. Men du är inte Neymar. Spela med materialet du får och ta det seriöst! Det här kan tyckas vara en liten grej, men för mig är det viktigt. Håller man på och mixtrar med materialet och inte respekterar att klubben har köpt strumpor för 129 kronor styck … 

Tränaren pekar på sin svartvita vägskylt.

– Bad habit.

Jag frågar hur långt han tycker att spelarna har kommit med de good habits han försökt införa. I samma sekund vänder sig Carlos om och hittar en sax på en annan av bänkarna.

– Vad kan ha hänt här, tro?

Med pekfingret pillar han på några blåa strumptrådar som fastnat mellan saxens tjocka blad. Sedan svarar han på frågan som jag inte visste om han uppfattade.

– De har en bit kvar.

 

Klockan 17.00 samlas laget i omklädningsrummet inför sin sista derbyförberedande träning. Carlos ska ha en dragning om Åtvidabergs anfallsspel och fasta situationer. Medan de ombytta spelarna skrattande tar plats på bänkarna viftar Carlos med en mörkblå metallburk i huvudhöjd. Det är en tom energidrycksburk som han har hittat i papperskorgen bakom whiteboardtavlan.

– Guys! ropar han och skratten tystnar. We have somebody who needs to step up. Den här var inte i rummet i går. Antingen tränar vi inte eller så kliver du fram som en man. Alla kan göra fel.

Tystnad.

– Kliv fram eller så tränar vi inte i dag, upprepar Carlos.

Från bänkraden rakt framför honom lyfter hotelldiskaren Balen Nouri försiktigt upp handen och erkänner med låg röst:

– Det var jag.

Carlos fastnar med blicken i anfallaren.

– Balen, vad händer?! Vill du inte spela?

– Va?

– Du vill inte spela?

– Jo, men det var på morgonen och jag var lite trött.

– Så då bara du slängde den här?

Balen nickar. Carlos lägger tillbaka burken i papperskorgen.

– Morn… morning är okej. Men inte två timmar innan träning.

Efter genomgången lunkar spelarna efter sin tränare ut till Linköping Arenas ena planhalva. På den andra tränar klubbens U19-lag. Eftersom planhyran kostar 300 kronor per timme under sommaren passar de på att träna samtidigt.

»När vi nu har lyckats lyfta City så högt upp i seriesystemet så är det jävligt bortkastat att låta det här skeppet sjunka.«

Carlos manar på spelarna att slå snabbare passningar. Lagledaren Shoresh Neshati – Khalids bror som har varit med sedan klubbens födelse – står nära spelartunneln med armarna i kors och övervakar träningen. På vägen hit köpte han 24 rullar toapapper på uppdrag av Labbi, eftersom en spelare upptäckt att det inte gick att torka sig. 

Nu står ordföranden lutad över en uppfälld stol på långsidesläktaren bakom Shoresh. Han har en tumstock i ena näven och en tjock rulle avspärrningstejp i den andra. Ur snickarshortsen tittar en gul fruktkniv från Ikea fram. Läktaren måste coronasäkras inför i morgon.

Men alla i City vet att de förbereder sig för ett derby där nästan alla de 500 tillåtna besökarna kommer att hålla på Åtvidaberg – en liten brukskommun med 11 500 invånare. I Linköpings kommun bor det 165 000 personer. Varför är så försvinnande få av dem intresserade av stadens bästa herrfotbollslag?

 

Många har länge undrat varför Östergötlands största stad aldrig kan få fram ett vettigt herrfotbollslag. »Där idéer blir verklighet«, lyder kommunens slogan, men den har knappast förverkligats på fotbollsplanen.

En som har teorier om varför är en 80-årig man vid namn Örjan Engström. Han är en del av styrelsen i Botryggs dotterbolag Kallerstad Allé, som äger Linköping Arena och skänker överskottet från den årliga arenadriften till de två inhysta lagen, Linköping FC och Linköping City. Beloppet brukar bli en miljon var. I år kommer hela den summan att tillfalla det damallsvenska laget.

– När vi nu har lyckats lyfta City så högt upp i seriesystemet så är det jävligt bortkastat att låta det här skeppet sjunka, säger Örjan. För det är bara det som det kommer att göra, alltså.

Han har sett det ske förut. För trots att kommunen är Sveriges femte folkrikaste har herrfotbollen i Linköping länge varit ett hopplöst sorgebarn. På 70-talet gjorde de två rivaliserande klubbarna IF Saab och BK Derby varsin säsong i Allsvenskan utan att räcka till, och sedan dess har det gjorts flera försök att lyfta något av stadens herrlag till eliten.

Örjan Engström var delaktig i det främsta av dem. Han engagerade sig i Linköpingsfotbollen i början av 80-talet då hans söner började spela i Linköpings FF, som då var en färsk sammanslagning mellan rivalerna Saab och Derby. Tanken var att staden skulle ha ett lag som var slagkraftigt nog att nå Allsvenskan. Men närmare än en fjärdeplats i näst högsta serien 1988 kom inte LFF.

Samma år lade Erling Sandberg, som hade drivit klubben sedan bildandet 1981, ordförandeklubban i Örjan Engströms händer. Örjan fick med sig sin nyfunna vän och granne, Michael Cocozza, och tillsammans försökte de få fart på herrfotbollen i Linköping under 90-talet. Duon upptäckte tidigt att det var lättare sagt än gjort. 

– När Michael och jag började rota i fotbollen fanns 36 fotbollsklubbar i stan, säger Örjan. Vi i LFF låg högre upp i seriesystemet än de andra och försökte få till möten för att hitta samordningsmöjligheter, men jag fick uppfattningen att samtliga fotbollsklubbar i stan skulle till Allsvenskan. Och det skulle finansieras genom att man skulle sälja bullar och saft på torget. Ingen var intresserad av att låta någon bli bättre än den andre.

Örjan menar att de som drog nytta av det var de närliggande kommunernas fotbollslag. Framför allt Åtvidabergs FF, som inte heller hade någon konkurrens från andra idrottslag i sitt lilla rike. Dessutom fortsatte de främsta talangerna i närområdet att välja allsvenska IFK Norrköping en halvtimme bort.

»Truppen i Linköping City har ofta bestått av fotbollsintresserade killar, men inte killar som är fotbollsspelare.«

Närheten till andra östgötska, ständigt bättre fotbollslag är något som de flesta med insyn i Linköpingsfotbollen nämner som en av de främsta anledningarna till att det aldrig riktigt har lyft här. Det har alltid funnits andra lag att hålla på och investera i. Så småningom växte sig även hockeyn större, tack vare att Linköping HC blev något av ett poplag på 90-talet och något mer kittlande att stötta både som supporter och företagare. Och efter det kom satsningen på damerna i Linköping FC. Eftersom stadens främsta herrfotbollslag de senaste åren dessutom inte direkt fokuserat på lokala spelare är det inte svårt att förstå varför Linköpingsborna haft svårt att ta just City till sig.

Andreas Thomsson, som tränade klubben i tvåan 2014, ringar in den problematiken med sin uppfattning av att det inte finns något »elittänk« inom herrfotbollen i Linköping.

– Den är mer av en fritidsaktivitet, säger Thomsson. Som ett exempel stod ett par av spelarna över en träning för att stå i Liverpools klack när Linköping FC skulle möta dem i Champions League. Truppen i Linköping City har ofta bestått av fotbollsintresserade killar, men inte killar som är fotbollsspelare.

 

På matchdagen är ordförande Labbi på plats tidigt. Det är däremot inte klubbchefen Ken Ring. Han skulle rulla in i Linköping vid 17-tiden för att hjälpa till med derbyarrangemanget, men för ett par timmar sedan ringde han Labbi och meddelade att han behövde stanna hemma. Även dottern är krasslig, och Kens fru har åkt till Sundsvall.

Så nu traskar Labbi ensam runt i den varma eftermiddagssolen på Linköping Arenas läktare med sin rödgula tejp och lilla fruktkniv i högsta hugg igen, medan LFC:s allsvenska damer tränar på konstgräset nedanför.

– Det kommer att bli jävligt varmt i dag, muttrar ordföranden. På den här arenan blåser det inte mycket och då blir det kokhett när solen skiner. Jag skulle haft snickarshortsen. De är de bästa.

En stor reklamskylt bakom honom visar Botryggs logotyp. På de solblekta stolsraderna har spindelväv bildats under pandemin. Ytterligare ett tecken på att publik inte har varit här på ett och ett halvt år upptäckte Labbi när han fyllde på kioskernas läskutbud tidigare i eftermiddags: ketchupflaskornas bästföredatum gick ut hösten 2019.

»Du får inte dricka kaffe för Carlos, replikerar en av ungdomarna och garvar.«

Labbi tar upp sin telefon och ringer till Ashor Jozef, en av U19-lagets assisterande tränare som brukar hänga runt här och hjälpa till med skitgöra.

– Hej gubben, säger Labbi. Vill du göra mig en tjänst? Shoresh kommer inte iväg hemifrån, han måste vara barnvakt. Vill du sticka iväg till Tallbodaaffären och köpa hundra korvbröd?

Två timmar före avspark dräller spelarna in en efter en under den blågulfärgade skylten med orden »Honesty« och »Respect« som spikats fast över Citykontorets ingång. I lokalen finns ytterligare två snarlika plakat. Över dörröppningen till omklädningsrummet står det: »Support each other, Stay positive, No excuses.« I köket, över dörröppningen mot spelartunneln: »Stay focused, Work hard.«

Samma dag som Carlos Banda kom hit frågade han spelarna vad symbolorden innebar för dem. Spelarna satt som fågelholkar. Carlos fick känslan av att de inte ens hade noterat skyltarna, än mindre reflekterat kring deras betydelse. Nu har tränaren bestämt sig för att montera ner alla tre plakat.

Under de följande timmarna pågår ständig rörelse i omklädningsrummet, köket och kontoret. 

– Ey, fokus nu! ropar en barbröstad kille med fejkallvarlig ton från kontorshörnan, där sju spelare sitter och snackar skit vid Labbis och Kens skrivbord.

Den barbröstade killen har en kaffekopp i näven.

– Du får inte dricka kaffe för Carlos, replikerar en av ungdomarna och garvar.

Genom entrén visslar Ashor in med 112 korvbröd i nävarna och ett nöjt leende på läpparna. Vid 18-tiden har Carlos en sista genomgång i omklädningsrummet och stänger dörren bakom sig. Efter någon minut avbryts han av att Labbi smyger in, knackar honom på axeln och frågar om laguppställningen. Domaren vill ha den, och det brukar vara lagledaren Shoreshs ansvar.

– Men han är ju barnvakt, säger Labbi ursäktande.

Carlos suckar och ger ordföranden en lapp. Med den i handen stressar Labbi tillbaka till sin dator och lutar sig fram över skärmen. Han får hjälp av Ashor med spelarnas nummer, knackar ner alla namn och klickar jäktat på utskriftsknappen.

– Äej, vad fan, nu gick alla nummer bort?!

– Vi tar det igen, säger Ashor lugnt.

I köket står en bred man i svart kostym och svettas. Han heter Franco Pertunaj och är agent till några av spelarna. Intill Franco rullar den ryske mittfältaren Dmitrij Zjuravlev en liten muskelaktiverande apparat över sitt ena lår. Han kallpratar med agenten och säger att han saknat att spela inför supportrar. De är överens om att »fotboll inte är någonting utan publik«.  

– Men det blir nog mest Åtvidabergs supportrar som låter i dag, säger Dmitrij.

Han får rätt. När startelvorna presenteras före avspark är det bortaspelarnas namn som möts av jubel och applåder från de utspridda åskådarna på ena långsidan.

Hemma i Stockholm sitter Ken och följer matchen via Correns livesändning. Jag messar och frågar om han är nervös. »Nej inte alls … hehe«, svarar han. Klubbchefens »golden boy« Benson Ochieng gör sin första match från start. Kenyanen har haft problem med utslag den senaste veckan. Ken och Labbi misstänker att hans hud inte är van vid det svenska tvättmedlet. Men i dag spelar han jämte Christian Moses på topp, och efter bara tre minuter är det anfallsduon som ligger bakom Linköpings 1–0-mål. Åtvids målvakt tappar in Moses skott och tabelljumbon får en drömstart.

– ÅFF! ÅFF! ÅFF! skanderar publiken för att stötta bortalaget i den tidiga motgången.

En halvtimme senare har Åtvidaberg vänt. Ett hörnmål och ett välplacerat distansskott höjde stämningen på läktaren ytterligare en nivå.

I andra halvlek pressar Linköping på för en kvittering. Christian Moses nickar in kvitteringen i matchminut 77. Ett intensivt målljud tutar ur högtalarna och speakerns »Liiinköööpiiiing Ciiiityyyyy!« möts av några enstaka applåder. Tvåmålsskyttens agent Franco Pertunaj ropar från den öppna vip-logen: 

– Come on, Moses, one more!

Derbyt slutar 2–2. Efter slutsignalen samlar Carlos Banda spelarna i en ring och uppmanar dem att ta med sig det offensiva trycket de lyckades skapa i andra halvlek. Min mobil plingar till. SMS från Ken: »Det såg bra ut i andra. Gillar också hur Benson utvecklats på så kort tid. Han kan gå riktigt långt …«

På pressläktaren frågar en Correnreporter sin kollega vad han ska skriva för krönika.

– ÅFF-vinkel, svarar krönikören. De överraskar, det är det som är grejen liksom.

Agenten Franco går ner till planen och fotograferar Moses med sin mobil. Sedan kommer agenten fram till mig med ett brett leende. Han är nöjd med Moses två mål och säger att det är »massor av folk som ringer och skriver«.

– Bland annat den här killen, säger Franco och trycker upp sin mobilskärm under min näsa.

På skärmen har han klickat fram Hammarbys chefsscout Mikael Hjelmbergs nylle.

Spelarna dröjer kvar på planen. Många skratt, många kramar.

– Feels like a win! ropar någon.

Ryssen Dmitrij pustar ut och fyller i att varje poäng känns som en seger just nu.

 

Men derbypoängen blir inte den vändning Linköping City hoppas på. Under de efterföljande veckorna blir det förluster mot Lund och Tvååker. Ken blir allt svårare att få tag på, och när han till slut svarar, tisdagen den 8 juni, meddelar han att han inte kan ses på ett par veckor eftersom han åker utomlands på torsdag. Ken ska till Spanien för att se Sveriges EM-premiär på plats i Sevilla. Tillbaka i Sverige »runt 20e«, meddelar han i ett SMS.

Känslan av att det pågår saker i Citykulisserna konkretiseras när klubben plötsligt, via Corren, skickar ut nyheten att tränaren Carlos Banda omedelbart lämnar klubben. Labbi anger »förändrade personliga skäl« som förklaring, utan vidare kommentarer från Carlos själv.

När jag får tag på Carlos sätter han »personliga skäl« inom citationstecken. Han mår fint, och anledningen till hans avhopp visar sig vara mer banal än så. Han vill inte ha någon pajkastning med klubben, det har de kommit överens om, men han säger att det var »svårt« och »frustrerande« att hålla spelarna fokuserade och motiverade när »vissa saker runt föreningen inte var på plats – ersättning och andra saker«.

»Lögner är nått som ger andra pungkulor. Lögner är nått alla rider på.«

Några timmar efter Carlos avsked står det även klart att Ken lämnar sin roll som klubbchef. Labbi vill inte avslöja mer än att klubbchefsrollen och pendlingen har varit påfrestande för Ken, men att han framöver ska fortsätta hjälpa till med marknadsbitar från sitt hem norr om Stockholm. Plötsligt öppnar Labbi också för att återuppta samarbetet med sponsorn Michael Cocozza, och en överenskommelse låter inte alltför långt bort. Samma eftermiddag får jag ett mejl från byggherren med en länk till Correns text om Carlos och Kens avsked. »Strulet fortsätter«, skriver Cocozza i ämnesraden.

Ken ligger vid en pool på Gran Canaria och går inte att nå. Jag får följa honom genom Instagram. Där skriver Ken att han »går tillbaka till fotbollsagent« för att jobba »med dom bästa spelarna i världen«. Dessutom häver han ur sig ett luddigt utfall om svek i Linköping. »Allt är lögner, men jag har vant mig. Lögner är nått som ger andra pungkulor. Lögner är nått alla rider på. […] Jag önskar Linköping City all framgång, ett team med mycket grymma bröder och vänner. Kärlek och respekt, men lögnerna. Det är andras stånd på deras små saker dom har mellan benen.«

Vilka lögnerna är och vem han anser ha stått för dem får man aldrig riktigt veta. Ken Ring slutar helt att besvara mina samtal och meddelanden.

 

Jag tänker att moralen i laget lär vara lägre än någonsin, men när jag pratar med lagkaptenen Dejan Polić menar han att det är tvärtom.

– Många spelare blev faktiskt lättade när Carlos lämnade, säger Dejan. De var rädda för honom. Han gjorde rätt saker, men det här är ett oerfaret lag och alla kunde inte hantera hans attityd och krav.

Dagen efter lyckas City faktiskt också vinna en match. Säsongens första vinst säkras på övertid mot Assyriska IK: 2–1. Och bland truppens alla anfallare är det en okänd 16-åring vid namn Tiger Cornell som kommer in och avgör. Han var inte ens en del av den ursprungliga anfallsuppsättningen – tvåsiffrig till antalet – när säsongen startade. Ingenting förvånar längre med den här klubben.

Men även om Linköping skulle göra en stark höst talar det mesta för att laget spelar division två-fotboll nästa år. Eller kommer de ens att finnas kvar? Trots allt hoppas de fortfarande på pengar som ingen vet om Michael Cocozza tänker ge.

– Om de har bra idéer och nya infallsvinklar så fine, säger byggherren. Men vi har inte sett något av det hittills. 

När Ken Ring publicerar ytterligare en Instagrambild iklädd Sverigetröja intill poolen på Gran Canaria kan jag inte låta bli att tänka på intervjun med Skånska Dagbladet han ställde upp på i april i samband med det oväntade intåget i Östergötlands residensstad. »Jag vill bli en av de största fotbollsprofilerna svensk fotboll någonsin haft inom tio år«, sade Ken då.

Klockan tickar. Kanske lyckas han, men förmodligen inte i Linköping.