I OS 2016 slog du in den avgörande straffen i både kvartsfinalen mot USA och i semin mot Brasilien. Hur minns du de ögonblicken?
– När jag ser bilder på mig själv därifrån tänker jag »shit, vad cool hon är«. Och det var jag. Mot USA stod [målvakten] Hope Solo och fipplade med sina handskar, det var många psykgrejer. Men i mitt huvud upprepade jag, som ett mantra: »Hon försöker få mig ur balans för att hon är rädd för mig. Hon vill inte vara här, men det vill jag. Målet är jättestort.«
Positivt tänkande?
– I avgörande lägen måste man trycka bort pressen och vetskapen om att miljontals människor sitter hemma och tittar. Annars står man där och undrar vad som händer om man missar. Men straffen mot Brasilien var hundra resor värre. Det var deras hemmaplan, fullt på läktaren, man hörde inte ens domarens pipa.
Vad sa du till dig själv då?
– »Alla vet att jag kan. Jag hade inte tur förra gången. Nu gör jag det igen.«
Då försvarade sig Sverige till ett silver. Tror du landslaget försöker nå medalj med en annan fotboll nu?
– Definitivt. De vill vara offensiva och även försvara högre upp i planen. Vi var väldigt låga i Rio.
Om det blir en avgörande straff igen, vem vill du ska lägga den?
– Olivia Schough. Hon bar bra tillslag och självförtroende. Hon får axla ansvaret.
Du måste välja: Svenskt OS-guld eller ditt Umeå IK upp i Allsvenskan igen?
– Jobbig fråga! Men jag säger Umeå till Allsvenskan. Det får bli OS-silver igen.