Du var packad när du bestämde att du skulle göra en film av Martin Bengtssons självbiografiska bok I skuggan av San Siro. Krävs det en fylla för att våga sig på att göra spelfilm om fotboll?
– Jag lärde känna Martin när vi båda var i 20-årsåldern och det var någon sen kväll som jag, som inte ens hade gjort klart min första kortfilm vid den tidpunkten, sa att jag en dag skulle göra en film av hans bok. Så ja, lite så. Det krävs nog ett visst mått av berusning, både i promillehalt och i självbild. Men det var tur att det sedan gick en massa år. Det här är en mörk och komplex historia som inte ska dramatiseras av en naiv 20-åring. Det sista jag ville göra var en fotbollsfilm med några snygga jävla bicykletas i motljus.
Vad var svårast med att göra en bra fotbollsfilm?
– Tigrar har en annorlunda dramaturgi. De flesta sportfilmer slutar där vår film är halvvägs. Det var en tidig idé att osäkra filmen, att få tittaren att tänka: »Jaha, vad fan ska hända nu då?« Självklart har jag haft en del ångest över att folk ska kliva in i filmen med förväntan om att protagonisten ska hoppa in och avgöra i slutminuten och bli hjälte. Men jag hoppas att man inte förväntar sig att se på en rad häftigt filmade fotbollsmatcher, det är mer fokus på ångesten när man ska bytas in än scenerna när man har avgjort en match i Serie A.
När din kommande film Perfect om OS-gymnasten Kerri Strug är klar har du gjort en sporttrilogi, i och med föregångarna Borg och Tigrar. Har berättelserna några fler likheter än att de utspelas i idrottens värld?
– Jag fascineras av karaktärer som kämpar för sitt människovärde, och det är ett tema som jag tycker att alla bra sportfilmer har gemensamt. I Tjuren från Bronx står huvudpersonen och skriker »I’m not an animal«, i Rocky vrålar han »I ain’t no bum« och i Borg säger huvudpersonen vid ett tillfälle »I’m not a machine«. Det är personer som utvecklar ett trotsbeteende och ett dysfunktionellt förhållande till den idrott som tagit dem någonstans. Det är likadant i The Wrestler och Black Swan som kanske är de två bästa sportfilmerna jag vet.
»Då upptäckte jag en lätt rödhårig, ganska tunn kille som nyligen hade gått från BP till Atalanta.«
Tigrar har kammat hem alla möjliga priser när den har visats på filmfestivaler, men vågar du dig på att recensera tidigare fotbollsfilmer?
– Jag tycker att Fimpen [1974] är den bästa fotbollsfilmen, vilket kanske är talande. Den står sig än i dag. Men fotboll funkar sällan bra på film, det är en komplicerad sport och det är så svårt att dramatisera själva idrotten. Det finns en oförutsägbarhet, lite smårörig rörlighet och det är stora ytor … Skitsvåra grejer att göra film av.
Erik Enge, som spelar huvudpersonen Martin Bengtsson, har inte bollen vid fötterna i många sekunder i Tigrar.
– Jag hade kunnat satsa på en fotbollsspelare för att få till fotbollsscenerna, men jag valde istället den bästa skådisen. Jag ville begränsa fotbollen, göra upplevelsen på plan mer subjektiv. Men det var avgörande att Erik var snabb som ett as, speed går inte att fejka, särskilt inte när de andra spelarna i bild är professionella fotbollsspelare. Jag vågar nästan påstå att Erik, som är från Åland, är Ålands bästa spelare utan boll i dag!
Hur begränsar man som regissör fotbollen när det är en fotbollsberättelse?
– När jag själv spelar försöker jag dribbla i typ en minut, övriga 89 minuter springer jag mest runt och försöker få tag i bollen. Håller koll på min motståndare, löper förgäves på ytor. Så är det även för de bästa, och det var något som jag hela tiden tänkte på när jag skrev på manuset. I min research kollade jag mycket på olika typer av »Zlatan-cams« för att verkligen se vad som pågår när en spelare inte har bollen. Hur de gestikulerar, hur de rör sig, vad de inte gör. Men det här en film som snarare vill belysa det som händer utanför bild i fotbollens bisarra värld. Jag försökte fånga en skärva i ytterkanten av fotbollsindustrin. Vi tror oss veta det mesta i den här fullkomligt överexponerade fotbollsvärlden, men det är bara den ena sidan som vi får se. Den andra är aktivt mörklagd, vi får inte se den av olika anledningar.
Som psykisk ohälsa?
– Ja, bland annat. Pressen, tvivlet … Martin är inte den första 16-åringen som kastas in i en helt jävla uppfuckad värld där han är medveten om att han har en prislapp på sig. Det är ju helt galet när man tänker på det, men också kittlande att försöka skildra. Fan, jag tyckte det var svårt nog att vara tonåring, tänk då hur det är för en miljonvärvad 16-åring i ett helt nytt land. Det är ingen slump att det finns en del fängelseliknelser i Tigrar: det är den väldigt tunga dörren som stängs, inräkningen, galler som skiljer människor åt, det klaustrofobiska, muskulösa män med många tatueringar, hierarkier, utfrysning …
»Fotbollen är vårt kapitalistiska svaghetsföraktande nyliberala samhälle nedkokat i en industri.«
Tittade du på andra berättelser än Martin Bengtssons i din research om hur det är att flytta ut i Fotbollseuropa som 16-åring?
– Jag har varit mer eller mindre besatt av fotboll sedan jag var sex år gammal och känner väl att jag haft hyfsad koll på hur det kan bli när det funkar och när det inte funkar. Under manusskrivandet började jag aktivt följa unga fotbollsspelare, bland annat på Instagram, för att få lite inblick i deras liv. Och då upptäckte jag en lätt rödhårig, ganska tunn kille som nyligen hade gått från BP till Atalanta. När vi sedan var nere i Italien och filmade såldes den här svensken till Juventus för 400 miljoner kronor. Det känns lite som om Dejan Kulusevski blev ett slags skuggberättelse till filmen. Han är den som lyckades i den här miljön, som överlevde och blev stjärnan som Martin Bengtsson inte blev.
Hur har Inter som klubb tagit emot filmen?
– Inte hört ett knyst. Innan filmningen drog igång hade jag en del möten med dem. Vi informerade dem om storyn, men gjorde också klart att det här inte är en film där vi ska samarbeta. Vi sa att vi skulle göra en ärlig skildring av Martins upplevelse. Jag upplever att de känner att det här är en skamfläck i deras historia. Att de inte lyckades hantera det bättre. När Martin var nere i Italien för att hälsa på under inspelningen hörde Moratti [Inters tidigare ägare] av sig och bjöd ut Martin på lunch. Det säger väl något.
När du i dag läser att en svensk 16-åring flyttar ut i Europa, tänker du då annorlunda jämfört med innan du satte igång med Tigrar?
– Kanske lite ändå. Eventuellt att jag ibland tänker på alla dem som försvinner längs med vägen. Inte bara de som kommer ut i Europa, utan även de här hemma i Sverige. Alla drömmar som blir till mardrömmar. Men det är ju inte som så att Inter och Martin är unika med de här erfarenheterna, rovdriften på unga pojkar går genom hela fotbollsvärlden. Och herregud, fotbollen är inte ett isolerat uttryck, utan snarare en skrattspegel av det övriga samhället. Fotbollen är vårt kapitalistiska svaghetsföraktande nyliberala samhälle nedkokat i en industri. Totalt avreglerad är den också. Det är faktiskt, för en filmskapare, som att gå runt på en stor jävla buffé där man kan välja komponenter som i andra berättelser hade varit helt omöjliga eftersom de hade känts overkliga. På så sätt var det underbart att ingen tidigare riktigt hade gjort en film om hur en lovande ung kille passar in i den här cirkusen.