På andra sidan drömmen

När jag kommer trampande med cykeln upp mot Kamratgården hörs Mikael Stahres röst innan jag får syn på honom. Det är hans andra träning som nygammal tränare för IFK Göteborg. Han är som en draghund som inte har fått springa på länge. Lycklig, på gränsen till övertänd, skriker han ut beröm och tillrättavisningar om vartannat. Under en passningsövning blåser Stahre plötsligt i visselpipan och stannar spelet. För de tiotal åskådare som följer träningen har tempot framstått som högt, men tränaren tror att spelarna kan bättre. 

– Extremt viktigt framöver, att vi spelar som om det är match och inte någon jävla övning. Jag hatar övningar!

När övningen som inte ska se ut som en övning återupptas, höjs intensiteten ytterligare. Stahre ler brett, boxar uppskattande på mittfältaren Alhassan Yusufs högerarm och ropar »nu har ni hajat grejen!« till de andra. Ett par minuter senare får laget en kort vattenpaus och sedan är det tvåmål, åtta mot åtta på liten plan, under den avslutande kvarten. 

– Det är definitivt tillåtet att tacklas, säger Stahre. Försök stå upp, och grina fan inte om ni hamnar på marken. Extremt aggressiva!

I laget utan västar spelar Tobias Sana till vänster med Pontus Wernbloom bredvid sig och Yahya Kalley bakom sig. Ytorna är små, duellerna många och stundtals brutala. En åskådare vid sidlinjen skrockar: 

– Fortsätter de tackla varandra så här får de nog spela utan avbytare i Allsvenskan.

Två gånger kommer västarnas 17-årige spets Oscar Vilhelmsson igenom i djupled. Båda gångerna kapas han av Mattias Bjärsmyr just innan han ska skjuta. 

– Spela! hojtar Stahre.

»Om Tobias Sana hade riktigt bråttom på morgonen hoppade han ut genom fönstret för att hinna med buss 75 mot Angereds centrum.«

Tränarens energi och höga tonläge smittar av sig på spelarna. När veteranen Wernbloom inte är nöjd med 20-åringen Yahya Kalleys löpningar låter han vänsterbacken veta det. 

– Gå efter när jag säger till dig! Vad är du lat för? 

Kalley sväljer orden utan att säga något tillbaka. I de västlösas nästa anfall får Sana bollen i offensiv position. Han rusar fram mot backarna, stannar upp och vänder med bollen för att kombinera med Yahya Kalley. Men vänsterbacken är för långt ner. Sana blir av med bollen och Wernbloom ger Kalley ytterligare en skopa. 

– Det här är ju parodiskt. Du är väl för fan ytterback? Spring!

Matchen slutar oavgjort. Stahre blåser i pipan och säger att träningen inte får avslutas utan en vinnare. Straffar får avgöra. Tobias Sana sätter sin, och när västarnas Noah Alexandersson bränner sin firar han vilt i en hoppande ring tillsammans med Wernbloom, Bjärsmyr och de andra. När stämningen lugnat ner sig och de flesta rör sig mot omklädningsrummet klappar han om Yahya Kalley för att säga att den tio år yngre lagkamraten inte ska ta illa vid sig av de hårda orden och att han ska fortsätta tro på sig själv.

IFK Göteborgs lagkapten minns själv precis hur det var.

 

Mamma Yvonnes lägenhet i Lövgärdet låg på markplan och om Tobias Sana hade riktigt bråttom på morgonen hoppade han ut genom fönstret för att hinna med buss 75 mot Angereds centrum. Väl där klev han på spårvagn åtta. Sedan nytt byte till femman vid Korsvägen, avstigning vid Töpelsgatan och så en promenad upp till Kamratgården. Från dörr till dörr tog det en dryg timme att ta sig till träningen. Det var ingen liten sak när han fick sin första bil. 

– Jag kommer ihåg när jag spelade i Malmö, säger Tobias. Jag bodde i city och när Erdal Rakip bad mig hämta honom i Rosengård var jag där på åtta minuter. Åtta minuter till orten! Det var först då det slog mig: »Shit, vad långt det är mellan ställena hemma i Göteborg.«

»›En dag ska jag spela Champions League‹, sade han. ›Jag lovar dig, 100 procent!‹«

Det har skrivits böcker och gjorts dokumentärer om varför Göteborg har blivit en så utspridd stad. En av förklaringarna brukar sökas i 50- och 60-talets rekordår. Då gick industrierna på högvarv, och ett tag hade ingen annan svensk stad en snabbare växande befolkning. Skulle Göteborg till och med kunna komma ikapp Stockholm? Politikerna, med den socialdemokratiske stadssekreteraren Torsten Henrikson i spetsen, såg ett skriande bostadsbehov och började köpa mark för att kunna bygga lägenheter i rask takt. Allt större bitar av Angereds jordbruksmark nordost om staden förvärvades, och den 14 oktober 1965 hoppade Henrikson själv upp i en grävmaskin och skopade loss den första tuvan där de första tusen lägenheterna skulle byggas. Dagen efter kunde Göteborgs-Tidningens läsare se en stolt stadssekreterare posera framför sin uppgrävda tuva. I artikeln talade Henrikson om en ljus framtid för »den nya satellitstaden« som han beskrev som ett »fullvärdigt samhälle«. Ett drygt år senare inkorporerades Angered formellt med Göteborg, medan allt fler bostadsområden byggdes: Hjällbo, Hammarkullen, Gårdsten. När dessa namn nämns i dag är det i princip aldrig med den framtidstro Torsten Henrikson kände när han drog i grävspakarna. För många har de istället blivit synonyma med kriminalitet, segregation, utanförskap och religiös extremism. 

Lövgärdet var sist ut av Göteborgs miljonprogramområden. Det ligger i Angereds nordligaste del och rent geografiskt är det närmare till Kungälv än till Göteborgs innerstad. Ungefär samtidigt som Lövgärdet började byggas, 1970, planade också Göteborgs befolkningskurva ut. Och sedan vände den nedåt. När Lövgärdet stod klart 1978 hade staden sett konsekvenserna av såväl olje- som varvskriser.

 

Första gången jag träffade Tobias Sana i Lövgärdet var för mer än tio år sedan. Han var på vippen till ett genombrott i IFK Göteborg och bodde fortfarande kvar hemma hos sin mamma. Hans pappa, som han spelat så mycket fotboll med under barndomen, hade flyttat till Norge på grund av jobb. Tobias visade parkeringsgaraget de brukade spela i under snöiga vinterdagar och berättade att han alltid ställde sig i givakt när Champions League-hymnen hördes från TV:n. »En dag ska jag spela Champions League«, sade han. »Jag lovar dig, 100 procent!«

Han drömde stort men var samtidigt ödmjuk. Talade om hur mycket han hade att lära av äldre blåvita veteraner som Thomas Olsson och Stefan Selakovic. Hans vanligaste citat var: »Det viktigaste är att jobba hårt och aldrig ge upp.« När jag frågade om fotbollsförebilder nämnde han tre: George Weah, Ronaldinho och Martin Mutumba. Ingen från Göteborg. Mutumba hade precis slagit igenom i AIK och Tobias sade att han kunde identifiera sig med dribblern från Rinkeby. »Vi har vuxit upp på olika ställen men ändå på samma. Förstår du? Jag ser direkt när han är allvarlig och när han skämtar, folk utanför de här områdena gör inte det. De tar allting bokstavligt. De missar den där glimten. Men jag ser den.«

»Fick jag någon gång höra n-ordet på planen svalde jag aldrig det – jag bet ifrån. Det vet jag inte om Tobias har gjort.«

Tobias var stolt över sitt område och lämnade det i princip bara när han skulle träna eller spela match. När han pratade om »centrum« syftade han på Lövgärdets, med skola, affärer, pizzeria och vårdcentral. Eller möjligen det större Angereds centrum. Till Avenyn var det långt i både avstånd och tanke. Han hade heller inte följt någon av Göteborgs större fotbollsklubbar under uppväxten. Snarare tittade han på utländska storlag och därför var det häftigt när en spelare han till och med kände värvades av Bayern München.

För det fanns faktiskt en förebild till, på nära håll. Den 12 år äldre Jeffrey Aubynn kom också från Angered (Gårdsten) och umgicks en del med en av Tobias storebröder. 

– Tobias sprang alltid runt där också, och även fast han var liten såg man hur duktig han var med bollen, säger Aubynn. Och i Gårdsten eller Lövgärdet handlade allt om det. Visst, fotboll går ut på att göra mål, men mäktigast var den som fick alla att stanna upp och undra: »Hur fan gjorde han det där?« 

Inte heller Aubynn hade några idoler i de allsvenska Göteborgslagen under sin uppväxt.

– Den enda svenska spelare jag såg upp till som barn var Martin Dahlin. Han spelade visserligen i Malmö, men också i landslaget. Och han hade samma hudfärg som jag. Man ska inte underskatta kraften i det. 

Jeffrey Aubynn spelade i Angeredslaget Gunnilse och var bara 19 år när Tysklands största klubb ville ha honom. Lagkamraterna såg en kaxig yngling som kunde säga »är det du eller jag som ska till Bayern München?« när Gunnilses skyttekung bad honom hämta en bortsparkad boll. Men Aubynn hade tidigt fått lära sig att stå upp för sig själv. 

– Man fick ganska vassa armbågar både av att växa upp i Gårdsten och av att spela i Gunnilse. Jag gav igen när de äldre ville sparka ner en. Fick jag någon gång höra n-ordet på planen svalde jag aldrig det – jag bet ifrån. Det vet jag inte om Tobias har gjort. Han är snällare än vad jag var. Mjukare.

 

Precis som Jeffrey Aubynn hade gjort började Tobias Sana spela med den lokala klubben Marieholms Boik på Lövgärdesplan. Tog man genvägen genom skogen var det bara fem minuter från mamma Yvonnes lägenhet. När pojklaget han dominerat i splittrades lockades han till Västra Frölunda, men fick sedan inte vara kvar när han tackade nej till en av de platser klubben hade till Katrinelundsgymnasiets idrottslinje. 

– Jag ville fortsätta gå i skola i Angered, säger Tobias. Det var konstigt att jag inte fick vara kvar i Frölunda, men jag gjorde inte värsta grejen av det. Det är inte min stil.

Istället började han spela i Qviding och 2008, 18 år gammal, debuterade han i Superettan. Tränaren hette Zoran Lukić. 

– Jag gav Tobias stora friheter på planen, säger Lukić. Vi är väldigt systembundna i Sverige, men sådana spelare måste få vara fria. Jag är ganska bra på att bedöma talanger och jag har sett många. Jag påstår att Tobias hade en potential utöver det vanliga. Lätt i steget, snabb i tanken, bra med bollen. Allt som krävs för att slå internationellt.  

Qviding var inget publiklag som fick stora rubriker, men stadens största klubb hade koll. IFK Göteborg följde tonåringens framfart. Tränarna Jonas Olsson och Stefan Rehn hade överraskande vunnit SM-guld 2007, men ekonomin var ansträngd och laget fick ibland kritik för att spelet var för statiskt. 

– Jag såg Tommy Holmgren dribbla på Ullevi som liten och det var värt hela entrépengen för mig, säger Jonas Olsson. Tobias var också en spelare som stack ut. Vi följde honom noga i Qviding och såg hur skicklig han var på att utmana sin back. Det ville vi ha in till Blåvitt.

Den allsvenska debuten blev minnesvärd. Seriepremiär 2009, första matchen på nybyggda Gamla Ullevi och fullsatta läktare mot Djurgården. Det stod redan 4–0 när Tobias Sana byttes in, och just före full tid tog han sig fram på högerkanten och skickade in bollen till Pontus Wernbloom som på ett tillslag fullbordade utklassningen. 

– Den bilden har etsat sig fast hos mig, säger Jonas Olsson. Solen skiner, alla sjunger, Tobias presenterar sig med sina snabba fötter och är alldeles lycklig i Pontus famn efteråt. Det är för sådana dagar man håller på med fotboll.

 »Det låter märkligt att tala om en 31-årings potential, men jag tror fortfarande att han har en växel till att lägga i.«

Det blev fler soliga dagar för Tobias i IFK Göteborg. Men kanske inte så många som debuten och de tidiga lovorden indikerade. Han blixtrade till ibland, men hade också många matcher där den där kvickheten i fötterna inte fick utlopp. Under säsongerna som följde gav han ett ojämnt intryck och pendlade mellan startelva och bänk.

– Vi hade ett ganska styrt spel då, säger Jonas Olsson. Men vi tyckte heller inte att han riktigt fick ut det vi sett i Qviding. Stefan [Rehn] lade ner enormt många timmar på att träna extra med Tobias.

Stefan Rehn: 

– Framför allt tränade vi på att han skulle gå mer rakt på mål. Han behövde bli farligare för motståndarna. Visa lite mer jävlar anamma. Tobias är en väldigt, väldigt snäll människa. Och kanske för snäll på planen ibland. 

Rehn, Olsson och Lukić har på avstånd följt sin gamla spelare sedan de slutade jobba med honom. De har sett honom vinna holländska ligan med Ajax och uppnå barndomens Champions League-dröm. De har sett honom i landslaget, med Malmö FF:s mästarlag från 2016, som hattrickhjälte för Århus i danska ligan. De har sett honom återvända till IFK Göteborg och utses till lagkapten. Det är inga dåliga meriter. Ändå tycks alla samtidigt ha samma känsla: det kunde ha blivit mer.

Zoran Lukić talar om »klichébilden av förortskillar« och menar att Tobias lever upp till den med sin spelstil, men inte när det kommer till attityden. 

– Det finns inget kaxigt över honom. Snarare undrar jag om han har varit för lojal? Jag har i alla fall inte hört honom gnälla när han inte har fått spela eller kvävts lite grann i ett system. 

– Jag håller på Tobias! säger Stefan Rehn. Vad är han nu, 31? Det låter märkligt att tala om en 31-årings potential, men jag tror fortfarande att han har en växel till att lägga i. 

 

Tobias Sana parkerar bilen vid Kapellplatsen i centrala Göteborg och kastar en snabb blick på telefonens klocka. Snart tre. En timme kvar tills han ska hämta på förskolan. Dottern Alessandra var den enskilt största anledningen till att han återvände till IFK Göteborg 2019. När han i våras satte ett straffmål i derbyt mot Häcken firade han genom att dra av sig matchtröjan och visa en t-shirt med Alessandras bild på. »Pappa älskar dig!« stod det ovanför porträttet. 

– Jag har henne varannan vecka, säger Tobias. När jag spelade i Danmark kunde vi inte ses lika mycket. Visst, hon hälsade på och jag var här när jag kunde. Men det var ändå inte rätt mot henne. 

Trots det soliga sommarvädret beställer han en kopp varm choklad på ett fik i närheten av förskolan. Benen värker efter ännu ett intensivt Mikael Stahre-pass. 

– Jag hann ha Micke i lite mer än ett halvår innan jag flyttade till Ajax. Så det är inga nyheter för mig. Han vill se hög press och aggressivitet från oss. Men visst, det har varit tuffa träningar med smällar och så. Lite som när jag kom till Blåvitt faktiskt. Men då hade vi benskydd på träningarna!

Passar det din spelstil? 

– Jag tycker att jag genom åren har visat att jag klarar av olika miljöer och olika sätt att spela. Jag ska vara kreativ men samtidigt jobba hårt. Det är inga problem.

»Jag är ändå IFK:s första mörkhyade lagkapten och jag kommer från ett ställe som de flesta kanske har en dålig bild av.«

Stahres nya mantra är att ni »ska göra vanliga saker ovanligt bra«. När vi sågs för tio år sedan var du snarare bra på att göra ovanliga saker med bollen. 

– Men det ska leda till någonting också. Varför ska jag dansa på bollen om det inte hjälper laget? Jag hade Dennis Bergkamp som tränare i Ajax. Han kunde göra otroliga saker med bollen, men det fanns alltid en tanke bakom. Jag kan utmana om jag tror att det är det bästa, men är det bättre att passa ska jag välja passningen. 

Har det varit viktigt för dig? Att alltid uppfattas som en lagspelare? 

– Hundra procent. Extra viktigt nu när jag är lagkapten också. Jag har haft dippar i min karriär, framför allt när jag inte fick spela första svängen i Blåvitt. Och först stack jag kanske hem till mamma och var arg, men jag förstod snabbt att det enda man kunde göra var att jobba hårdare. Jag är stolt över att jag alltid har gjort det och tagit mig tillbaka när det har varit tufft. 

På vilket sätt har du jobbat hårt? 

– Du har sett en del träningar nu, du har sett hur jag alltid stannar kvar och kör extra efteråt? Inlägg, avslut, frisparkar. Det finns alltid några till som inte sticker och duschar direkt och vi kan hålla på i över en timme ibland. Jag har alltid varit i gruppen som stannat kvar. Dels för att fotboll är det roligaste jag vet, men också för att bli bättre. När svenskar talar om »bra inställning« handlar det ofta om det fysiska, att man tar och ger tacklingar och spelar fast man kanske har ont. Men »bra inställning« är också att alltid träna extra för att försöka bli bättre.

Vid vår förra intervju bodde du fortfarande i Lövgärdet och sa att du ville vara en förebild för barnen där. Känner du fortfarande det ansvaret? 

– Jag bodde hemma hos morsan tills jag var 22, då jag stack till Ajax. Och min mamma bor fortfarande kvar så jag är där ute ganska ofta. Jag vet inte om jag känner ansvar, men jag vet att det behövs förebilder. Jag är ändå IFK:s första mörkhyade lagkapten och jag kommer från ett ställe som de flesta kanske har en dålig bild av. Det är klart att det betyder något. Det är klart att jag är stolt.

Hur ser du tillbaka på din uppväxt där? 

– Som vuxen förstår jag hur mycket stödet från familjen betydde. Mina bröder och min pappa var väldigt engagerade i min fotboll, och servicen från mamma var femstjärnig. Många som jag spelade med hade inte det stödet hemifrån. Då är det svårt att lyckas. 

Har du lyckats? Nådde du drömmen? 

– Alltså …

Tobias avbryts av två medelålders män som passerar uteserveringen där vi sitter. De visar sig vara Blåvittsupportrar. 

– Sana, är det okej att ta en bild? 

– Ja, lätt, säger Tobias. Hundra procent.

Han reser sig upp från stolen och poserar glatt bredvid en av männen. De tackar artigt och önskar lycka till inför den allsvenska omstarten. Och sedan är det dags för Tobias Sana att hämta på förskolan.

 

Veckan därpå åker IFK Göteborg till Strömstad på ett fyradagarsläger. Hemvändande Oscar Wendt tränar med laget och snart ansluter även Marcus Berg. Kommer någon av de meriterade veteranerna att ta över kaptensbindeln från Tobias Sana? Mikael Stahre kan eller vill inte svara på det när jag frågar honom. Däremot verkar han tidigt bestämma sig för att skrota den 3–5–2-formation hans företrädare Roland Nilsson praktiserade under våren. När laget är tillbaka i Göteborg för hans första match, ett vänskapsmöte med danska mästarna Bröndby, är det 4–2–3–1 som gäller. Med Tobias i rollen som tia.

Det är samma dag som Sverige ska möta Polen i EM och tidig avspark för att undvika krock. 500 åskådare släpps in på Ullevi, och innan spelet mot Bröndby sätts igång hyllar de mittfältaren Jakob Johansson som just meddelat att han på grund av skador tvingas avsluta karriären. Sedan gör de sitt bästa för att mana på det lag som tog semester som tia i Allsvenskan efter bara en seger på åtta försök. Trots sångerna är det inga problem att höra Stahres rop från bänken. Varje gång danskarna har bollen djupt på egen planhalva skriker han »pressa, pressa, pressa!« samtidigt som han viftar framåt med armarna som om det kunde ge spelarna ytterligare fart. Och fan vet? Kolbeinn Sigthorsson trycker i alla fall in 1–0 redan efter åtta minuter och IFK uppträder – fullt logiskt – till skillnad från Bröndby som ett lag med mycket att bevisa. Tobias Sana rör sig över stora ytor. När danskarnas mittbackar ska pressas jagar han som spets, när Blåvitt ska starta anfall kommer han ofta ner för att fördela boll. Han gör det begåvat, men oftast för långt från mål för att det ska bli farligt. 

Bröndby byter samtliga utespelare i paus och spelar mer inspirerat i andra halvlek, samtidigt som hemmalaget tröttnar. 1–1 kommer i den 72:a matchminuten och tio minuter senare rusar Bröndbys Mikael Uhre med bollen mot mål efter blåvitt slarv på mittplan. Tobias jagar honom och för ett ögonblick ser det ut som om han ska riva ner dansken. Istället avancerar Uhre ytterligare någon meter och skjuter i mål. 

Förlorarna verkar ändå förhållandevis nöjda efteråt. Mattias Bjärsmyr berömmer försvarsspelet och menar att Bröndby förutom målen inte hade några farliga avslut. Tobias Sana hyllar Kolbeinn Sigthorsson som han menar »snart kommer att explodera« och Mikael Stahre säger att det Blåvittspel han just döpt till »modernt retro« såg bättre ut än han trodde.

Det är sådant man kan kosta på sig att säga efter en förlust som inte påverkar någon tabell. Men som Tobias också konstaterar innan han lämnar Ullevi: 

– Nu ska vi bara börja vinna matcher också.

 

En dryg timme senare har han hunnit kasta i sig lite mat på Kamratgården. Klockan är fyra på eftermiddagen och han sätter sig bakom ratten för att köra ut till Lövgärdet. Om två timmar möter Sverige Polen i EM. Tobias Sanas egen landslagskarriär blev kort men händelserik. När en spelare har två landskamper på meritlistan brukar spelminuterna gå att finna i gudsförgätna januarimatcher mot Bahrain eller Finland. Tobias var på planen när Sverige fullbordade upphämtningen till 4–4 mot Tyskland i Berlin hösten 2012, och när Zlatan Ibrahimović en månad senare cykelsparkade in sitt fjärde mål mot England i invigningsmatchen på Friends Arena. 

– Sådant glömmer man inte, säger han. Riktiga eldupplevelser.

Varför blev det inte mer? Tobias rycker på axlarna samtidigt som han svänger av på en av avfarterna mot Angered. 

– Man ska inte skylla på någon annan. Jag var väl inte tillräckligt bra.

Jag petar i ett gammalt sår. Tar upp jättechansen han hade i Berlin vid ställningen 3–4 i den 85:e matchminuten. Manuel Neuer tappade bollen till Johan Elmander som petade den vidare till inhopparen som då var nyblivet Ajaxproffs. Tobias fick bollen vid straffområdeslinjen och med Neuer bortspelad stod bara backen Per Mertesacker i vägen. Han avslutade på ett tillslag men fick inte ordning på balansen, skottet blev både högt och snett. Kim Källström skällde ut honom, men av Zlatan fick han en kram. Och fem minuter senare satte Rasmus Elm ändå kvitteringen. 

– Man kan väl säga att Rasmus räddade mig lite där, säger Tobias. 

Har du ofta tänkt på din missade chans? 

– Faktiskt nästan aldrig.

Ärligt? 

– Hundra procent, jag lovar dig. 

Men du hade kunnat bli den stora hjälten i en av de sjukaste matcherna Sverige har spelat, för alltid inskriven i historieböckerna. Då kanske din landslagskarriär hade sett annorlunda ut? 

– Man ska inte tänka så. Jag gör det i alla fall inte. Hade vi förlorat hade jag nog tänkt mycket på det, men inte för min egen karriärs skull. Nej, nej. Då hade det bara känts jobbigt för att jag inte kunde hjälpa laget mer. Men vet du, jag är faktiskt med och bidrar i anfallet som Rasmus avslutar också. Jag håller undan för Lahm och Schweinsteiger på högerkanten innan bollen skickas in i straffområdet. Det minns nog inte folk och det fattar jag, det var inte mitt mål så. Men man fick i alla fall göra det lite jobbigt för Philipp Lahm.

 »Jag har till och med fått vara lagkapten, så ingen kan säga att jag inte har brunnit. Och jag vill gärna brinna länge till.«

Jag tar upp det som flera av hans tidigare tränare har varit inne på, att han kanske hade uppnått mer med vassare armbågar. Tobias börjar skratta. 

– Jag har ofta fått höra att jag är för snäll, inte minst av min mamma. 

Han kommer in på Bröndbys avgörande på Ullevi tidigare under dagen, när motståndaren han var hack i häl på gjorde mål. 

– Jag hade kunnat sparka ner honom bakifrån, bara klippt han så. Och i en viktig match hade jag nog gjort det. Men i en träningsmatch – nej. Man vill inte skada någon då.

Han blinkar vänster för att svänga in mot Lövgärdesplan där han började spela med Marieholm som femåring. Den vanligtvis lugna rösten blir högre och mer intensiv när han invänder mot att han möjligen borde ha uppnått mer med sin fotboll. 

– Rent talangmässigt, okej. Kanske har jag ännu mer i mig. Men hur många supertalanger blir något? Hur många får en lång karriär? Minns du Emra Tahirović, minns du Andrés Vasquez? Riktigt lovande killar från orten som slog igenom hårt i Allsvenskan – bam! Men vad hände sedan? De försvann. De brann snabbt. 

Du brinner långsamt? 

–  Jag har aldrig slutat jobba hårt. När jag kom tillbaka till Blåvitt var det en galen press på mig, för jag visste att några kanske inte ville se mig här igen. 

Tobias syftar på den 27 april 2016, då han var avbytare för Malmö FF borta mot IFK Göteborg och inte direkt fick rubriker för att han var snäll. När ett knallskott smällde till alldeles bredvid honom svarade han med att kasta upp en hörnstolpe mot delar av IFK-publiken. Han bad om ursäkt senare och är i dag inte stolt över händelsen. Samtidigt insåg de flesta att han både skrämts och chockats av knallskottet och att den kastade hörnstolpen skulle ses mot den bakgrunden. Han straffades heller inte. 

– Med det i ryggsäcken hade jag mycket att bevisa när jag kom tillbaka. Och sedan dag ett har jag gett allt för att hjälpa laget. Jag har till och med fått vara lagkapten, så ingen kan säga att jag inte har brunnit. Och jag vill gärna brinna länge till.

 

Han parkerar bilen och haltar lätt mot en ogräsbevuxen grusplan som ligger bredvid den större konstgräsplanen. Marieholms Boik har numera blivit Angered MBIK, men platsen är densamma. Tobias känner förstrött med sulan på en sumpig boll som lämnats kvar i gruset och minns sin första fotbollsmatch här. 

– Vi förlorade mot Frölunda med 15–0.

Han berättar om andra matcher och hur han snabbt blev bättre, hur han fick spela med äldre och med stadslaget. Men lika starka är fotbollsminnena från matcherna där det inte var klubbar, utan områden, som möttes. 

– Det var ofta min pappa som ordnade dem, säger han. Lövgärdet mot Gårdsten. Vi spelade om lite godis eller kanske om några drickor. Galen prestige! Ser du han tränaren där borta?

Han pekar mot konstgräsplanen där en välbyggd man instruerar ett tjugotal spelare som ser ut att vara i tioårsåldern. 

– Han brukade stå i mål för Gårdsten. Ey, Adel! Bror! Minns du matcherna mot Lövgärdet?

Tränaren som heter Adel Alic gör tummen upp och vinkar åt oss att komma ner på konstgräset. 

– Såna som Adel är riktiga hjältar, säger Tobias. Lägger ner en massa tid gratis på barn och ungdomar här ute för att de ska ha kul och göra något vettigt. 

Träningen pausas för en stund och barnen flockas runt Tobias Sana. Även killar som inte spelar fotboll tar sig in på planen för att komma nära honom. Någon tar en bild, en annan spelar upp en egengjord raplåt på sin telefon och ber Tobias »pusha den« i sina kanaler. Adel säger det som egentligen inte behöver uttalas: 

– Många ser upp till Tobbe här ute. Och han bryr sig verkligen om oss. Till en match ordnade han biljetter så att hela laget kunde gå och titta. Det var otroligt. 

– Kolla vad sliten planen är, säger Tobias. 

– Ja, säger Adel. Den används ju hela tiden. Även när det inte är träningar eller matcher. 

– Mm, men så ska det vara, säger Tobias. Den här planen, den sover aldrig. Det är ingen svenneplan som bara används på vissa tider. 

»En gubbe kom med en schäfer och bussade den på oss. ›Ta de här svartingarna nu!‹ skrek han.«

När Adel visslar igång träningen igen knallar vi in i den rödmålade klubbstugan. Allt ser likadant ut som när Tobias var liten. Samma slitna tvättrum, samma furupanel, samma dofter: svett, tvättmedel, liniment. 

– Ah, lukten av A-laget! säger Tobias och tar trappan upp till ovanvåningen.

Där uppe hänger lagbilder på seniorer, juniorer och knattar. Från 70-talet och framåt. Tobias hittar sig själv på två av bilderna och pekar ut sin storebror på en annan. 

– Och titta, där är Jeng. Han spelade i samma lag som min brorsa, så vi känner varandra lite. 

Alhaji Jeng bytte senare sport till stavhopp. Han vann 12 SM-guld och ett VM-silver inomhus. I dag är han expertkommentator i SVT:s friidrottssändningar och programledare för Blågula hjältar, ett program som tar upp rasism och fördomar inom och utanför idrotten. Tobias var gäst i ett av avsnitten och berättade bland annat om en händelse från barndomen här på Lövgärdesplan. Han var inte mer än sex år och hade just sett sin pappa spela match. 

– Det var precis här ute, säger han och pekar mot parkeringen. En gubbe kom med en schäfer och bussade den på oss. »Ta de här svartingarna nu!« skrek han. Jag minns att vi sprang och att min pappa lyfte in mig i bilen så snabbt han kunde. Det var mitt första möte med rasism.

 

Han kan berätta om andra minnen också. Om att inte släppas in på klubben med sina kompisar fast man står lika lugnt i kön som alla andra. Om att förväntas »veta något« om ett inbrott som begåtts i ett omklädningsrum. Samtidigt går han inte loss på samma sätt som en annan Angeredskille, Andrés Vasquez, gjorde när han i våras blev intervjuad av Aftonbladets Erik Niva. Den tidigare IFK Göteborg-spelaren sade då att han under sin tid på Kamratgården både såg och blev utsatt för rasism. Till exempel menade den Perufödde mittfältaren att han blev kallad »indian« och »zigenare« och att han överhuvudtaget inte kände sig välkommen i Blåvitts A-lag. »Jag tyckte att de såg på mig som en utlänning där, snarare än som en svensk och en göteborgare«, sade Vasquez till Aftonbladet. IFK Göteborgs dåvarande tränare Arne Erlandsen kände inte igen Vasquez bild och klubbdirektören Håkan Mild kommenterade i Expressen: »Det är 14 år sedan och det han säger är ingenting jag känner igen. Hade vi hört det hade vi aldrig accepterat det.«

Tobias Sana har heller inga sådana berättelser från sina snart åtta säsonger i IFK:s A-lag. Han verkar heller inte överdrivet sugen på att prata mer om hur han påverkats av att möta fördomar eller rasism. 

– Många invandrare använder det som ursäkt också, säger han. »Jag lyckades inte på grund av rasism.« Nej, mannen. Du misslyckades för att du inte jobbade tillräckligt hårt. 

 »Fortfarande går hon till affären för att handla tidningen varje gång det står något om hennes yngsta son.«

 

Sveriges EM-möte med Polen är bara någon minut bort och det ringer på Tobias Sanas mobil. Han ska egentligen hem till sin storebror i Gårda och se matchen med honom och några vänner. 

– Du borde kanske dra, säger jag. De väntar ju på dig. Du kommer att missa matchen. 

– Det är lugnt, säger Tobias. Vi kan hänga kvar här ute ett tag till. Det är skönt.

Så vi sätter oss i bilen igen och kör den korta vägen till mamma Yvonnes lägenhet på Rosmaringatan i norra Lövgärdet. Fortfarande går hon till affären för att handla tidningen varje gång det står något om hennes yngsta son. Pärmen med urklipp har blivit tjock. Efter varje match brukar hon också skicka uppmuntrande SMS till Tobias. 

– Ofta står det typ »du är kung« eller något sådant, säger han och ler. 

Han ringer på lägenhetsdörren för att säga hej till sin största supporter, men Yvonne är inte hemma. På gården utanför huset verkar Tobias känna varenda människa som passerar och till alla som hälsar skickar han med några ord i farten.

– Ey, bror, du ser stark ut! Varit på gymmet och lyft eller? 

– Vad händer, mannen? Kolla Sverige och Isak nu eller? 

– Shit, landslagströjan på och allt. Kul att se dig, bror!

På en balkong mitt emot huset han växte upp i vattnar en äldre kvinna blommorna. Tobias morsar på henne också. 

– Hur många rutor har jag pangat här med mina bollar? frågar han. 

– Många, många, svarar kvinnan. 

Tobias skrattar och pekar på skyltarna som det står »bollspel förbjudet« på. Det var ingen uppmaning han följde och han hoppas inte att dagens Lövgärdesbarn gör det heller. 

– Vi körde »pricken« här mellan husen, men det är mer slitet i dag. Du ser där, den tråkiga lilla sandlådan utan leksaker och de smutsiga dörrarna till husen. Det ser inte bra ut. Men jag har hört att de ska renovera här snart. Hoppas att det stämmer.

Storebrorsan ringer igen. Tobias säger att han är på väg och undrar om han ska handla något på vägen. Innan han kliver in i bilen för att köra mot stan pekar han på skogspartiet som börjar på andra sidan Lövgärdesvägen. 

– Det är mer natur här än vad många tror. Där borta finns det värsta grymma blåbärsstället. Du vet, inget smakar godare än en blåbärspaj man gjort själv.