Punktligare än någon annan i Argentina stegar 24-åriga Mara Gomez in på gymmet klockan 12.00. Det finns inga marginaler i hennes schema.
– Hur känns det i benen? frågar den personlige tränaren Matías Benito som hälsning medan han kommer henne till mötes.
– Jo, det är lugnt.
– Säkert?
Hon nickar kort, slänger den tunga, knallrosa ryggan på en bänkpressmaskin i det pandemitomma gymmet och ställer sig på löpbandet.
Styrketräningen har hon börjat med först i år, på inrådan av tränaren för hennes lag Villa San Carlos. Programmet justeras hela tiden i en fin balansgång. Hormonerna hon tar motverkar effekterna av träningen. De gör att hon blir utmattad snabbare och att det tar längre tid för musklerna att återhämta sig. Risken ökar för skador i senor och ligament som mjukas upp av östrogenet.
Tillskottet av kvinnligt könshormon får också brösten att växa, ansiktet att bli rundare och huden mjukare. Det tar hon frivilligt. Testosteronblockerarna måste hon däremot ta för att få spela tävlingsfotboll. De minskar muskeltillväxten.
– Jag är emot tvånget, säger Mara. Men kanske hade jag tagit dem ändå. Jag gillar att det syns på min kropp att jag idrottar, men jag vill ju inte heller bli bred som en lagårdsdörr!
Många tycker att transkvinnor överhuvudtaget inte borde få delta i elitidrott. De anses ha orättvisa fördelar över andra kvinnor på grund av sin grundfysiologi och hormonuppsättning. Mara Gomez är urtrött på att prata om det.
– Fördelen jag har är all min träning, säger hon. Fotboll är en skicklighetssport. Allt testosteron i världen hjälper inte om du inte kan spela fotboll.
Testosteronet har bara varit ett av många hinder på Maras väg till ett proffskontrakt.
– Jag har lyckats med något som tidigare varit omöjligt tack vare decennier av kollektiv rättighetskamp. Nu använder jag mitt ansikte och min röst för dem som kommer efter mig. Ingen mer ska behöva gå igenom det jag har gjort.
Som barn var Mara Gomez aldrig med och sparkade boll på de oasfalterade gatorna i utkanten av La Plata, en mindre stad nära huvudstaden Buenos Aires. De tidiga tonåren tillbringade hon i vännernas flickrum med att prova kläder, frisyrer och smink och prata om killar.
I skolan gjorde det ont varje gång hon ropades upp med sitt pojknamn. När rektorn fick veta att hon brukade använda damtoaletterna löste han det genom att tilldela henne handikapptoan. Varken skola, familj eller vänner kunde eller vågade formulera någon fråga om vad det var med henne. Inte heller Mara själv.
Helgerna var hennes andningshål. Via whatsappkedjor fick kompisgänget nys om hemmafester hos bekantas bekanta i andra stadsdelar. I nya sammanhang presenterade hon sig som Valeria, Romina eller Cecilia. Varje fest ett nytt flicknamn utan bakgrund eller Facebookkonto.
– Jag hade håret i en konstig frisyr, kortklippt och stenhårt av gelé. Ingen brukade märka att jag inte var någon vanlig tjej.
Den gången det väl hände var Mara lyckligt omedveten om det, helt inne i en kyss med slutna ögon på dansgolvet intill de undanskjutna möblerna. Några dagar senare slogs dörren till pojkrummet upp, hennes mamma kom instormande och frågade om hon gillade killar. Mara trodde att hon skulle få stryk och blånekade. Men mamman gav sig inte. Hon skrek att hon hade sett en bild från den senaste festen, en bild där sonen kysste en kille. Fotot hade skickats till flera släktingar av en syssling som också varit på festen.
När Mara väl började erkänna kunde hon inte sluta. Allt kom ut. Mamman skällde och svor, båda grät. Maras styvfar hörde kalabaliken och kom in i rummet och röt: »Din son vill vara en dotter! Och du kommer att bli tvungen att leva med det för du kommer helt säkert inte att kunna ändra på det.«
Det blev tyst.
Mara hivade ut sina killkläder ur garderoben. Hon slutade gömma tjejkläderna och sminket. Hon var 13 år när hon lämnade Valeria, Romina och Cecilia bakom sig. För familj och vänner var det inte lätt att börja kalla henne Mara, men de ansträngde sig och vande sig sakta.
– Jag kände mig mer fri, säger Mara. Men varje dag oroade jag mig för vad det skulle bli av mig. Jag hade jämt ett tryck över bröstet.
»Jag blev mig själv. Mara Gomez? Jag! Jag! Jag!«
»Bögjävel!« »Fjolla!« I skolan och på stan fortsatte folk ropa efter henne. De enda transpersoner hon eller någon annan kände till var de namnlösa i krimnyheterna: gripna när de sålde sex i parken. Åtalade för knarkbrott. Mördade och dumpade i landsvägsdiken.
Mara oroade sig över sin framtid. Skulle hon någonsin kunna få en utbildning, ett värdigt jobb? Flytta hemifrån och bilda familj?
– Inget av det jag ville ha verkade vara för sådana som jag.
Vid 15 års ålder överskuggade hopplösheten allt. Hon tänkte allt oftare på självmord. Så en eftermiddag kom grannen Adriana Aguirre och knackade på. Hon frågade om Mara ville vara med i ett nystartat tjejfotbollslag i området. »Vi ska träna där«, sade Adriana och nickade mot ödetomten mittemot. Mara såg förbi grannen och betraktade med nya ögon platsen där hon tydligen kunde få höra till. På kvällen snörade hon på sig ett par gympaskor och gick dit. Hon hade aldrig rört en boll tidigare och sprang mest fram och tillbaka, men för första gången på länge kände hon glädje och gemenskap.
»I den första matchen efter mötet gjorde Mara mål i den tredje minuten. Och i den femte.«
Fotbollen sög snabbt in henne. Hennes ständiga oro, utanförskapet, glåporden, allt försvann när hon var på planen. Hon kände sig ren och lätt inuti. Under träningarna med de nya vännerna låg fokus bara på bollen och spelet. Snart gick all tid utanför skolan åt till träning och matcher i lokala turneringar där vinsten var en kasse kött.
– Det bästa som finns är att gå hem till någon direkt efter match och grilla med hela laget. Fast för det mesta fick vi spö med typ 8–0.
Men träningen började ge resultat, och tillsammans med Maras fokus och snabbhet resulterade den i att hon allt oftare befann sig i motståndarnas straffområde med bollen vid fötterna. Klubben Toronto City från den regionala amatörligan välkomnade henne, men hon blev ofta stoppad från att spela matcher med dem. Motståndarna protesterade mot att hon var med i damligan.
Så fort hon fyllt 18 ansökte hon om juridiskt könsbyte, en enkel registerändring sedan Argentina fick sin könsidentitetslag 2012.
– Jag blev mig själv, säger hon. Från att ha gjort mig liten varje gång de ropade upp mig i skolan eller på vårdcentralen blev jag stark och stolt, som Lady Gaga på catwalken. Mara Gomez? Jag! Jag! Jag!
Mara trodde att svårigheterna var över och såg fram emot att aldrig mer behöva förklara sig. I själva verket hade allt bara börjat.
Protesterna fortsatte. Nu var problemet inte ID-kortet, utan de orättvisa fördelarna med Maras kropp och bakgrund. De flesta förutsatte också att hon som de flesta argentinska pojkar vuxit upp med en boll vid fötterna.
»Och vad har du gjort för att bli bänkad, då?«
Frågan väckte Mara ur hennes grubblerier. Än en gång hade hon stoppats vid matchstart. Träningarna kändes allt mer meningslösa. Hela livet, faktiskt. Framför henne stod Lorena Berdula, med spretlugg, fotokromatiska glasögon, fyrkantiga axlar och ett lurigt leende. Det var hon som undrat varför Mara satt vid sidan av planen medan lagkamraterna spelade match. Mara förklarade, Lorena lyssnade. Som tränare för ett av lagen i ligan, universitetslärare i idrottsvetenskap specialiserad på genus och pragmatiker med talang för diplomati var Lorena Berdula van vid att gripa in i konflikter som kom i vägen för fotbollen. Efter att ha hört Maras historia insåg hon att det här problemet var på en ny nivå.
Så här löser man saker i Argentina: man är bekant med den som bestämmer, eller utnyttjar sina kontakter för att bli det. Sedan sätter man sig och pratar medan man skickar en mugg het, besk mate-te med metallsugrör fram och tillbaka.
»Överallt såg jag mitt namn och ›transfotbollsspelaren‹, ›transtjejen‹. Jag fick panik och ville bara gömma mig.«
Lorena tog med sig Mara till ligachefen Hugo Sueldo som tog emot dem på sitt kontor. Lorena förklarade att Argentinas könsidentitetslag gav Mara rätt att behandlas som sitt upplevda kön, som även avspeglades på hennes ID-kort. Ligachefen fick också höra att de orättvisa fördelar Mara beskylldes för bara var fantasier. Alla kroppar är olika, argumenterade Lorena, med olika styrkor och svagheter.
Hugo Sueldo lyssnade otåligt. Sedan smällde han handflatan i skrivbordet och sade: »Har hon ID-kort som kvinna så spelar hon. Slutdiskuterat.«
I den första matchen efter mötet gjorde Mara mål i den tredje minuten. Och i den femte. Sedan satte hon ytterligare två i första halvlek. Lorena stod vid sidlinjen och tittade med stigande panik. Det här gick kanske lite väl bra?
– Här hade jag sålt in att det inte var något särskilt med Mara. Jag såg alla mina teorier rasa ihop.
En bit in i matchen släppte hela motståndarlaget, inklusive anfallarna, allt för att markera Mara. Ändå lyckades hon göra ett mål till och nu trodde ingen på att hon deltog på lika villkor. Men eftersom den högsta chefen dunkat handflatan i bordet kunde hennes medverkan i amatörligan inte ifrågasättas mer.
Det blev heller inga fler utklassningar. Mara fortsatte dock att utmärka sig som en snabb och ihärdig forward som värvades av allt bättre amatörlag. Med Malvinas blev hon 2019 mästare i den regionala ligan och skyttedrottning – 15 respektive 18 mål – under båda sina säsonger med klubben.
Trots framgångarna fanns framtidsoron ändå fortfarande där. Ett proffskontrakt verkade ouppnåeligt. Ingen transperson hade någonsin spelat i högsta divisionen. Dessutom var lönerna för damspelare så låga att de inte gick att leva på. Mara ville helst studera juridik, men valde en sjuksköterskeutbildning med garanterat jobb efter tre år och utrymme för fotbollen. Vid sidan om fotbollen och studierna extraknäckte hon som manikyrist.
Juan Cruz Vitale var inte den enda tränaren i Argentinas högsta division som såg Maras potential. Men bara han kom med ett riktigt erbjudande. Hans Villa San Carlos från Maras hemstad La Plata hade harvat i tabellens bottenskikt i evigheter. De spelade långsamt och saknade en riktigt vass forward. I Mara såg tränaren en chans att få in ny energi och dynamik i hela laget. Han bad henne komma på träning när försäsongen inleddes den 6 januari 2020.
Mara minns:
– När jag gick och tränade den måndagen kunde jag inte föreställa mig att jag skulle vakna på tisdagen, hälla upp mate, slå på TV:n och se mitt eget ansikte.
Första dagen var hon med i lokal-TV. Andra dagen hade nyheten om den första transspelaren i högsta divisionen nått riksmedierna. Tredje dagen svämmade telefonen över av samtal från utlandet som hon inte vågade ta.
– Varenda TV-kanal ville skicka en bil och hämta mig, varenda tidning ville ha en intervju. Överallt såg jag mitt namn och »transfotbollsspelaren«, »transtjejen«. Jag fick panik och ville bara gömma mig.
Hon var på väg till centrum för att göra en avbetalning på fotbollsskorna när hon råkade svara i telefon. Det var en producent från ett soffprogram i TV som ville ha med henne i tre minuters direktsändning, nu på en gång. Mara stannade till i en port och svarade snällt på frågorna, som för omväxlings skull handlade om fotboll. Men när telefonintervjun var slut förklarade en läkare i studion de kroppsliga fördelar som han menade att Mara hade av att vara trans.
»I april i år hade 69 delstatslagar i USA röstats igenom specifikt mot transpersoner inom idrotten.«
Hemma i TV-soffan satt Lorena Berdula och filmade läkarens utläggning. Hon hade inte träffat Mara på ett par år, men så fort diskussionen var slut skickade hon klippet till hennes mobil. »Du behöver någon som hjälper dig«, skrev hon i chatten och så blev Lorena det hon kallar Maras »icke-hegemoniska representant« – en blandning av agent, extratränare, extramorsa, extrapsykolog och juridiskt ombud. Hon fick fullt upp direkt.
När Mara blivit kontrakterad av Villa San Carlos behövde hon få officiellt tillstånd från Argentinas fotbollsförbund AFA för att få spela i proffsligan. Än en gång utnyttjade Lorena sina kontakter. Den här gången krävdes fler och längre möten med mate, advokater och högar av lagar och dokument. Förutom Argentinas könsidentitetslag stödde Lorena sin argumentation på Internationella olympiska kommitténs regler, som låter transkvinnor tävla om de sänker sina nivåer av testosteron till samma nivå som biologiska kvinnor.
Återigen slutade mötet med att den som bestämde, denna gång AFA:s ordförande Claudio »Chiqui« Tapia, smällde handflatan i bordet och sade: »Hon spelar. Slutdiskuterat.«
Och just då stängde Argentina ner för pandemi.
Idrottens idé om rättvis tävlan under lika förutsättningar krockar inte bara med individens rätt att definiera sig själv, utan också med suddigheten i den till synes självklara biologiska gränsen mellan män och kvinnor.
Om de bästa kvinnorna tävlar mot de bästa männen i varje sport kommer kvinnorna att slås ut på grund av ojämna förutsättningar. Det är argumentet bakom indelningen i klasser baserade på kön, där tanken är att skydda kvinnorna från orättvis konkurrens.
Men vilka är kvinnor? Det har visat sig svårt att slå fast.
Efter en historia av förnedrande kroppsinspektioner och gentester med förvirrande och orättvisa resultat har idrottsvärlden landat i att testosteronhalten ska avgöra vem som i sportslig mening är kvinna. Globalt sneglar de flesta på Internationella olympiska kommittén, som har satt gränsen till högst tio nanomol testosteron per liter blod under minst ett år. Även biologiska kvinnor med naturligt högt testosteron, som den sydafrikanska VM- och OS-guldlöparen Caster Semenya, måste sänka det på medicinsk väg för att få tävla. Transkvinnor måste dessutom ha haft könsidentitet som kvinna under minst fyra år.
»Nu måste jag rycka ut ännu en gång och förklara att rättigheter inte slutar gälla bara för att någon inte gillar dem.«
Regeln väcker missnöje i alla läger. En del tycker det är orättvist att transkvinnor alls tillåts tävla med och mot andra kvinnor. Fördelarna av att ha haft manligt kön försvinner inte för att de lever som kvinnor och sänker sitt testosteron, menar de. Transkvinnor är i genomsnitt större än andra kvinnor, men ingen vill utesluta andra idrottare på grund av längd. Och längden är uppenbarligen inte avgörande, åtminstone inte i fotboll. Argentinas mest berömda manliga fotbollsspelare Diego Maradona var exempelvis ofta kortast på planen med sina 165 centimeter. Hans arvtagare, Lionel Messi, är bara en halv decimeter längre.
Andra tycker att kraven på att medicinera friska kroppar – med biverkningar som leverskador, högt blodtryck och depression – är diskriminerande och strider mot de mänskliga rättigheterna. En del av dem anser att rätten till den självupplevda identiteten är överordnad, och att farhågorna om att transkvinnor ska ta över damidrotten är överdrivna. Vissa argumenterar för att könskategorierna är passé och borde upphävas helt.
Många kritiserar testosteronhalten som mått i och med den stora variationen inom könen och överlappningen mellan dem. Det finns manliga elitidrottare som har testosteronvärden som anses normala för kvinnor. I och med att det finns så många fler variabler att ta hänsyn till har ingen heller kunnat bevisa vetenskapligt i vilken grad testosteronet påverkar idrottsresultaten. Det lär dock göra det mer i idrotter där ren styrka är viktigare än exempelvis smidighet, precision och strategi.
Testosteron ökar visserligen muskeltillväxten och uthålligheten, men mängder med andra genetiska varianter kan också öka uthålligheten, blodcirkulationen, muskelmassan och syreupptagningsförmågan. De variationerna ses som begåvning eller tur i det genetiska lotteriet. Bara det som har att göra med kön kan leda till diskvalificering.
Debatten är hätsk, inom och utom idrottsvärlden. I USA drogs moralhögerns intresse till transpersoner under Donald Trumps presidentperiod. Då låg fokus på att transpersoner inte borde få använda de offentliga toaletter som stämde med deras självupplevda kön. Nu stoppas barn i vissa delstater från att delta i skolidrott med något annat kön än det de fötts med. De utmålas som ett hot både på tävlingar och i omklädningsrum. I april i år hade 69 delstatslagar i USA röstats igenom specifikt mot transpersoner inom idrotten, enligt den amerikanska nyhetssajten Vox. De heter saker som »Fairness in Women’s Sport Act«. Att utesluta barn från att idrotta kallas alltså för rättvisa.
Även i Sverige har debatten om transpersoner i idrotten blossat upp under våren efter Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens. En omaka blandning av biologistiska feminister och mörkblå ledarskribenter har agiterat om hur damidrotten hotas av transkvinnor (eller utklädda män, som de utmålas som). Hittills verkar idrottsrörelsen inte ha påverkats. Svenska fotbollförbundet ändrade i fjol sina tävlingsbestämmelser för att öka möjligheterna för transpersoner att delta. De tävlar enligt sitt juridiska kön, utan testosterongräns. Under de senaste åren har två spelare som är trans fått dispenser för att kunna spela tävlingsfotboll: en i en ungdomsserie, en i division två för damer.
I argentinsk fotboll skulle man kunna tro att saken var utredd när nationsförbundet, AFA, satte sin testosterongräns och lät Mara Gomez spela. Men nej. I bilen på väg från gymmet ringer det i den icke-hegemoniska representanten Lorena Berdulas telefon. Ett lag i ligan La Platense, där Mara spelade tidigare, har lagt in en protest mot en annan transkvinna.
– Javisst, sätt upp ett möte, jag kommer, säger Lorena och suckar djupt.
Hon klickar bort samtalet.
– Kunskap ger ansvar, brukar jag säga. Så nu måste jag rycka ut ännu en gång och förklara att rättigheter inte slutar gälla bara för att någon inte gillar dem. Självklart på ett pedagogiskt och vänligt sätt.
Hon parkerar vid sitt enplanshus i samma förort till La Plata där Maras lag tränar på vardagarna. Mara har en och en halv timmes bussväg från sitt hem på andra sidan av stan. De tre gånger i veckan som hon går på gymmet ungefär halvvägs till klubben brukar hon komma till Lorena för att äta före fotbollsträningen.
»Jag såg inte bollen för tårarna. Jag insåg att min debut inte var slutet på en lång kamp, utan en början.«
Mara fångar husnycklarna som Lorena kastar till henne och låser upp. Där inne i jalusidunklet står flera kajaker på högkant mellan möbler och gymmaskiner. En sönderbiten fotboll ligger fastklämd under soffan. Mara hälsar på var och en av hundarna.
– Men hjälp mig plocka undan då, så vi kan äta, hojtar Lorena från köket.
Hon ställer in kokt kyckling i mikron och tar fram en inplastad skål med rivna morötter. Mara lyfter bort drivorna av pärmar och papper från bordet och torkar av plastduken med rengöringssprej.
När de har ätit och gått igenom planerna för de närmaste dagarna trugar Lorena på Mara en tredje omgång kyckling.
– Allvarligt, jag orkar inte mer.
– Därför att du har ätit dig mätt på bröd! Inget mer bröd för dig. Slutdiskuterat.
Mara himlar med ögonen och säger:
– Hon tar verkligen hand om mig på alla sätt. Nu vill hon att jag ska börja i terapi.
Länge var det blankt nej från Mara där. Psykologer är för folk som är sjuka i huvudet, tyckte hon. Nu låter hon åtminstone Lorena presentera kandidater, som hon hittar olika fel på.
Hopplösheten, oron och självmordstankarna fortsätter att återkomma i perioder. Pandemin stängde Argentina precis när hon äntligen skulle få debutera som proffs. Under det första halvåret med lockdown var det förbjudet att idrotta eller ens gå ut annat än för nödvändiga inköp. Mot slutet av 2020 lättade restriktionerna något. Träningarna började, och den 7 december var det dags för Maras debut i högsta serien mot Lanús.
Medieuppbådet var det största någonsin på en damfotbollsmatch i Argentina. De som inte hade lyckats tjinga någon av de få ackrediteringarna strök runt utanför Villa San Carlos hemmastadion och försökte förgäves spana in i alla bilar och bussar i det hårda morgonljuset, på jakt efter Mara.
Huvudpersonen själv hade inte fullt ut förstått vilken stor sak hennes debut var. Efter att ha varit instängd så länge ville hon bara spela fotboll. Kroppen var full av adrenalin, nervositet och löpvilja.
– Jag hade ju trott att min fotbollskarriär skulle sluta i amatörligan i La Plata. När jag kom in på planen bara vällde det över mig. Jag såg inte bollen för tårarna. Jag insåg att min debut inte var slutet på en lång kamp, utan en början. För att ingen mer ska bli bänkad för att den är trans. För att de som kommer efter mig ska slippa bli hånade, utstötta och förvisade till handikapptoan.
»Om så Brad Pitt kommer och sätter sig här framför mig och jag inte gillar hans personlighet så kan han dra.«
På planen var motståndet ett helt annat än hon var van vid. Hon gick ut hårt men hittade inga öppningar i väggen av Lanúsförsvarare. I andra halvlek fick hon knappt tag i bollen. Det närmaste hon kom en målchans var när ett bakåtpass höll på att leda till självmål. Villa San Carlos förlorade med 7–1.
– Jag gjorde mitt bästa, säger Mara. Jag skulle aldrig skjuta lösare eller springa långsammare för att bevisa att jag inte har någon orättvis fördel. Lanús spelade helt enkelt bättre än vi, och de markerade mig hela tiden.
Efteråt överlämnade en av Lanús spelare en matchtröja med Maras namn på. De poserade tillsammans för kamerorna i en evighet. Sedan ville journalisterna att hela Villa San Carlos skulle ställa upp sig. Fotograferna lyckades fösa ihop några av förlustlagets spelare, men några smet iväg. En av dem muttrade: »Kan ni inte låta oss vara? Vi har ju redan firat Mara.« Det var omöjligt att få ihop alla elva på en bild. Mara säger:
– De var arga och ledsna för att vi hade förlorat matchen. Men vi hade ju också vunnit något stort. Vissa fattar inte att de har en lagkamrat som är historisk.
Med debuten i högsta ligan kom en andra våg av exponering. Nu ville inte bara sportmedierna ha henne, utan precis alla, också myndigheter, företag och internationella organisationer som Unicef. Lorena drillade Mara i en kommunikationsstrategi som kan sammanfattas: folkbilda, inte gå i konflikt, inte skuldbelägga.
»Överallt finns transpersoner som vill vara en del av samhället, men de har inte samma rättigheter överallt som vi har här.«
Varje gång hon är med någonstans och oavsett vilka frågor hon får river hon av sina talepunkter om diskriminering, jämlikhet och rättvisa.
– Det är inte bara jag, jag, jag, säger hon. Min ambition är att förmedla ett budskap. Jag kan inte förändra världen, men jag kan ge nya perspektiv åt den som lyssnar och ge en ny bild av vad en transkvinna kan vara.
Hennes känsla av ansvar har vuxit med berömmelsen. Mara upplever att medierna har gjort henne, som aldrig ens gått i Pridetåget, till transaktivist. Samtidigt utnyttjar hon uppmärksamheten för att, som hon säger, »göra livet bättre för fler«. Genomslaget har varit enormt, inte bara i Argentina.
– Folk skriver till mig från USA, Indien, hela världen och tackar mig. Överallt finns transpersoner som vill vara en del av samhället, men de har inte samma rättigheter överallt som vi har här och en del kan inte ens visa sig ute. Jag läser allting googleöversatt. Det motiverar mig att fortsätta.
Många vill dra nytta av hennes genomslag, och hon ställer ofta upp och gör reklam i utbyte mot saker hon behöver eller vill ha. På Instagram dyker hon upp med en jätteost i famnen ena dagen, den andra intill en apparat för permanent hårborttagning.
Positionen som influerare ger också möjligheter till flärd i vardagen. En onsdag är hon inbjuden till La Platas nya, påkostade saluhall. Längs med långsidorna finns kaféer och mikrobryggerier med namn som Vezä och Pibä. De exotiska vokalerna signalerar exklusivitet.
En uniformerad vakt i femtioårsåldern tar tempen på allas handleder vid ingången. Han tittar långt efter Mara, som många gör efter transpersoner, och säger till slut:
– Du är Mara, va?
– Ja, svarar hon och ler avvaktande.
– Ska du inte gå vidare till en bättre klubb snart? Typ Estudiantes?
Mara ser lättad ut.
– Bättre upp, hoppas jag, säger hon och skrattar.
– Kör hårt!
Vakten måttar ett par jabbar med knytnäven i luften och Maras leende når ögonen medan hon stannar till vid ståndet med hutlöst dyra ekologiska kålsorter.
– Välkomna! ropar en man i knallvit pikétröja medan han skyndar fram till Mara och Lorena.
Han heter Gino Leal och är chef för en av saluhallens pizzerior.
– Vill du ta en selfie framför ugnen som vi har fraktat hit med båt från Neapel? Så ska jag berätta lite om vår pizzas själ.
– Från Neapel, wow! säger Mara och höjer telefonen.
Hon lyssnar andäktigt på restaurangens långa och ganska tråkiga historia, filmar allt som Gino Leal pekar på och inflikar saker som:
– Så lång jästid?
– Lägg av, bara två gram jäst? Jag som brukar ha 50!
– Friterad pizza? Det har jag aldrig hört talas om! Jag tänker att den är typ som jag: bryter stereotyper. En vanlig pizza, fast annorlunda. Har ni hittat på den själva?
Hon får människor att vilja berätta, att känna sig sedda och hörda. Och när det blir hennes tur att prata, då lyssnar de lika noga på henne.
– Diskriminering är ett dödligt vapen, säger Mara medan hon sätter sig vid ett uppdukat långbord med flera restaurangchefer.
Alla presenterar sig med förnamn och börjar smutta på varsin aperol spritz medan de väntar på köttet.
– Jag har spelat femmanna mot dig en gång. Ni spöade oss, säger saluhallschefen Rocío Serrano.
Det är hon som har bjudit in fotbollspionjären som en del av hallens marknadsföring. Tanken bakom, säger hon, är att alla ska känna sig välkomna. Mara svarar glatt att det var länge sedan hon spelade femmannafotboll och fortsätter sedan med sina talepunkter:
– Det är svårt för transpersoner att kunna gå ut gymnasiet och få jobb. Jag är ingen superhjälte, utan har nått hit tack vare stödet från min familj och decennier av kollektiv rättighetskamp som har förts för alla dem som har blivit diskriminerade, misshandlade och mördade bara för att de har varit sig själva. Som har levt i prostitution och misär därför att de inte har haft några alternativ.
»Att spela här är en uppoffring för att samla spelminuter och visa upp mig för andra klubbar.«
Den nyvunna positionen som influerare har också börjat generera pengar. Istället för att gneta ihop till fotbollsskor på avbetalning är Mara nu ekiperad från topp till tå, inklusive munskydd, av Nike som hon ingått ett tvåårigt sponsoravtal med.
I en påkostad reklamfilm för en drickyoghurt hoppsparkar hon ner murar som en av tre framgångsrika kvinnor. Där omnämns hon bara som »Mara Gomez, fotbollsspelare«.
– De behöver inte säga trans, säger Mara. Alla vet det nu.
Att alla vet – det som i början kändes så jobbigt – har också fått oväntat positiva effekter på hennes privatliv.
– Förr när jag chattade med killar och de ville träffas blev jag alltid osäker på om de hade förstått att jag var trans, om jag borde säga något direkt eller vänta tills vi sågs. Jag var rädd för hur de skulle reagera, att de inte skulle acceptera mig.
Med flackande blick visar hon hur hon brukade stamma fram:
– Jag är en tjej … som föddes i en kropp … i en annan kropp …
Kändisskapet har befriat henne från att behöva förklara sig och stärkt hennes självförtroende. Förut var hon tacksam om en kille ville vara med henne. Hon såg det som att de gjorde en uppoffring och krävde inget tillbaka.
– Nu är det jag som väljer, säger hon och knäpper med fingrarna. Om så Brad Pitt kommer och sätter sig här framför mig och jag inte gillar hans personlighet så kan han dra.
Hos många argentinare hänger dock bilden av transkvinnor som prostituerade envist kvar. Trots att det enda Mara lägger ut i sociala medier handlar om fotboll, HBTQ-aktivism och matlagning fortsätter män att skriva till henne för att fråga hur mycket hon tar.
Mellan en grumlig å och några övergivna tågvagnar ligger Villa San Carlos tuviga träningsplan. Efter en kort uppvärmning drar assisterande tränaren Ignacio Peralta Aybar igång en passningsövning. Hans ena vad är täckt av en tatuerad fotboll kedjad till en boja runt ankeln.
– Koooom igen nu! Kontroll, passning! Kontroll, passning! skriker han åt spelarna som snabbt blir svettiga i eftermiddagssolen.
– Tempo! Tempo! Tempo! Jag vill höra bollen. När jag inte hör den är det något fel.
Han fortsätter nära ansiktena på dem som står på tur:
– Tempo! Intensitet! Precision!
De många abstrakta orden i militärt tonläge har ingen större effekt. Ingen skulle säga att det som sker på planen varken har tempo, intensitet eller precision.
Villa San Carlos lag är brokigt. Pensionerade landslagsspelare i 40-årsåldern samsas med talangfulla gymnasister som precis nått högsta divisionen. Mara är med sina 172 centimeter definitivt längst på planen, men knappast tyngst eller starkast.
»Det stör mig lite när hon inte kommer på träningarna. Hon är alltid här när det kommer journalister, men inte alltid annars.«
Vid sidan om planen sitter lagets skadade spelare och följer träningen. De har också i uppgift att hålla igång mobilerna åt de lagkamrater som samtidigt borde vara närvarande på lektioner och möten online. Den 20-åriga provspelaren Victoria Ruíz ligger på sidan i gräset och stirrar ut i luften. Hon har gråtit otröstligt i en halvtimme efter en dålig bollträff som verkar ha pajat hennes menisk. Drömmen om att ett proffskontrakt ska förändra hennes liv rasar ihop om provperioden går åt till att vara skadad.
Fotbollsskorna är lånade av en kamrat, strumporna av en annan. Hon läser in gymnasiet och reser två timmar enkel väg hit varje dag från föräldrahemmet. Där äter hon när det finns mat, men ofta tränar hon hungrig. När det flimrar för ögonen låtsas hon böja sig ner och knyta skorna för att tränaren inte ska märka något.
– Vi gillar Mara som spelare och person, säger Victoria. Men det stör mig lite när hon inte kommer på träningarna. Hon är alltid här när det kommer journalister, men inte alltid annars. Vi andra gör ju allt för laget och kommer varje dag, oavsett om vi kan träna eller inte.
Lagkamraten Mayra Gauna som sitter bredvid i gräset försöker peppa henne och nyansera bilden av lagets kändis.
– Det är naturligt att Mara får all uppmärksamhet, precis som att det är Messi alla är intresserade av i Barcelona, säger hon. En dag kanske det är din eller min tur att stå i centrum.
Det börjar skymma när spelarna samlas för stretchning och avslutande snack. Mara drar upp tröjan och torkar sig i ansiktet. Hennes tvålitersflaska med colaläsken Manaos från Lorenas frys har hunnit bli lagom halvtinad. Huvudtränaren Juan Cruz Vitale framför en ursäkt från motståndarlaget i förra helgens derby. När Mara satte det första målet ropade deras fans »dra och spela med killarna«. Åt de övriga skrek de »gå tillbaka till spisen« och »jävla lesbianer«.
– Hur fick de här idioterna ens idén att gå och se damfotboll? säger Mara ut i luften.
Efter träningen släntrar hon iväg mellan smågrupperna av spelare som hänger kvar för att dela kex, liniment och skvaller. Socialt har hon inte riktigt kommit in i laget, och Juan Cruz Vitale tycker det återspeglas på planen.
– Hon är van att lösa allt själv och att resten följer henne, säger tränaren. Men här är det kollektivet som gäller. Hon måste anpassa sig mer och lära sig lita på kamraterna. Här är hon en av många. Alla har varit stjärnor i sina tidigare lag.
Juan Cruz Vitale konstaterar också att kraven på uthållighet är högre i högstaligans fulltidsmatcher. I de lägre serierna är halvlekarna bara 30 minuter långa.
– Hon möter snabbare och mer tekniska spelare med en helt annan nivå av tempo, intensitet och precision. Mara kan nå dit, men hon har långt kvar.
»Jag vill inte vara egocentrisk, men jag förtjänar ett bättre lag.«
På vägen från träningen försöker Mara läsa ikapp några hundra notiser på Instagram och Whatsapp som trillat in under träningen, samtidigt som hon pratar om lagkompisar och tränare hon tycker borde sköta sig bättre.
– Jag önskar att det fanns mer kamratskap och mindre egon i laget. Många tror att de skulle kunna spela i Barcelona eller Manchester. Det saknas disciplin, anknytning mellan oss och kunskap i tränarstaben.
Hon berättar att hon erbjudits ett av de åtta avlönade spelarkontrakt Villa San Carlos har utrymme för i sin budget. Men Mara har tackat nej. Hon vill inte vara bunden till klubben hela säsongen.
– Villa San Carlos är en inkörsport, säger hon. Inte bara för mig. De duktiga blir värvade till bättre klubbar och de sämsta blir kvar. Det är därför laget är dåligt. Att spela här är en uppoffring för att samla spelminuter och visa upp mig för andra klubbar. Om jag får nöta bänk sticker jag direkt.
Hon har fått förfrågningar både från Argentina och utlandet. Drömmen är att spela för Boca Juniors, den blågula jätteklubben där Maradonas karriär tog fart på 80-talet och som också har ett av landets högst rankade damlag.
– De har bättre villkor och tränarresurser, men framför allt är spelet mycket bättre. Jag gillar att spela snabbt: jag passar dig, du passar mig och sedan är jag framme vid målet. Här har inte alla bra skotteknik och ibland måste jag vända tillbaka när de inte hinner med. Jag vill inte vara egocentrisk, men jag förtjänar ett bättre lag.
När säsongen 2021 drar igång i mars förlorar Villa San Carlos sina två första matcher med 3–2 och 6–1. Mara gör inget av målen. Den tredje matchen ställer hon in dagen innan på grund av en sträckning. Den fjärde också, av vaga skäl.
I sociala medier börjar följare och fans fråga både laget och henne: Varför spelar inte Mara Gomez?
Ingen svarar. Det går en månad, två.
I slutet av maj ringer Lorena Berdula och berättar att Maras testosteron har hamnat över den tillåtna gränsen. Samtidigt har hon haft så svåra biverkningar av testosteronblockerarna att ingen av hennes läkare vågar höja dosen. De är bekymrade. De förstår inte varför Maras kropp reagerar som den gör.
»Jag har sagt till Lorena att om jag inte får spela nästa match så vill jag stämma AFA …«
Så Lorena drar i trådar igen. Hon har träffat AFA, förklarat läget och försökt övertyga dem om att ta bort gränsen. Den här gången gick det inte. Nu förbereder hon en inlaga där hon argumenterar för att testosterongränsen strider mot könsidentitetslagen, uppbackad av jurister från Diskrimineringsombudsmannen. Hon bearbetar kontakter på Jämställdhetsministeriet, det nationella idrottscentret Cenard och alla andra hon kommer på.
– Det handlar i slutändan om Maras mänskliga rättigheter, säger Lorena. Frågan är inte vilka fördelar hon har, utan vilka nackdelar det innebär för henne att utsättas för diskriminering och tvingas till medicinska behandlingar som skadar henne.
Med sina internationellt sett avancerade lagar på området är Argentina rätt plats för att inleda en revolution inom elitidrotten, resonerar Lorena. Framför sig ser hon nästa steg: det sydamerikanska fotbollsförbundet Conmebol, Fifa och IOK.
– Klart jag tror att det kan gå, säger hon. Annars hade jag inte hållit på. Kunskap ger ansvar. Jag kan inte blunda för att Mara och många andra lider på grund av de här reglerna. Någon måste göra något, och det är tydligen jag.
»Allt hon gör för mig, det är inte klokt … «
Själv blev Lorena Berdula Argentinas första kvinnliga utbildade fotbollstränare 1998 efter att ha stångat sig igenom regler, fördomar och motstånd.
– Om jag hade lyssnat på alla som sa att det var omöjligt hade det kanske varit det än i dag.
Allt arbete med Mara har gjort att hon blivit tvungen att dra ner på sina betalda jobb och sätta sina egna projekt på vänt.
– Jag förstod från början att det skulle bli stort, men kunde inte ana allt det här. Men det ger mening åt mitt liv att försöka och jag gillar utmaningen. Det är stressigt också, jag tänker hela tiden på hur hon mår, om hon äter ordentligt. Det som oroar mig mest är att hon inte spelar. Hennes sätt att hantera ångest är fotbollen.
Jag träffar Mara på en fika i centrala La Plata. Hennes vanligen så utåtriktade energi verkar böjd neråt och inåt. Några dagar tidigare brast hon i gråt under en livesändning på Instagram när hon dementerade en falsk nyhet om att hon gjort 49 mål under sin korta tid i högsta divisionen. Den fejkade skärmdumpen från en stor fotbollstidning blev viral i sociala medier, där hon blev hånad, kallad för en man och anklagad för att förstöra damfotbollen.
– Jag försöker lära mig något av allt, säger hon. Men det är svårt när det blir så mycket på en gång. Jag är känsligare nu, inte som när jag debuterade och allt kändes möjligt och jag gick runt med ett fånleende från öra till öra.
Testosteronproblemet kommer inte att lösas i en handvändning. Hon får inte ens spela femmannafotboll just nu eftersom hon är registrerad för spel i högsta divisionen. När hon går ut blir hon stoppad på gatan av folk som ställer frågor. Så hon ägnar sig åt att plugga inför sluttentorna på sjuksköterskeutbildningen och laga enorma mängder mat åt föräldrarna, systrarna, svågern och systerdottern.
– Vi går varandra på nerverna nu när jag är hemma så mycket. Jag längtar efter att bli klar med studierna så jag kan jobba mer och flytta hemifrån.
Hur länge orkar hon? Hur många motgångar kan hon tackla? Frågorna förblir obesvarade vid kafébordet. Mara låtsas inte höra dem och pratar om annat.
I bilen på väg till hennes hem säger hon:
– Jag har sagt till Lorena att om jag inte får spela nästa match så vill jag stämma AFA …
Hon avbryter sig när stadens stora fotbollsarena Estadio Único Diego Armando Maradona dyker upp på höger sida.
– Där ska jag spela en dag!
När vi passerar vänder hon sig om med pekfingret mot rutan och blicken fäst vid arenan.
– Lorena försöker lugna mig och hitta lösningar. Allt hon gör för mig, det är inte klokt.
Ju längre ut från stadskärnan vi kommer, desto lägre och enklare blir husen. Först försvinner trottoarerna, sedan upphör asfalten. I bostadsområdet dunkar reggaeton från flera håll. Grupper av barn sparkar boll på gatorna i den ljumma kvällen.
– Det är så fint att se tjejer och killar spela ihop, säger Mara. Världen förändras snabbt.
Hennes leende slocknar och hon sitter tyst en stund med tinningen mot sidorutan.
– Om jag orkar? Jo, jag orkar. Eller så orkar jag inte.