Ringer du till uttagna spelare innan en mästerskapstrupp blir officiell?
– Nej. Däremot till spelare som kanske förväntat sig att komma med men som inte gjorde det.
Tuffa samtal?
– Tuffa samtal. Det är ju ingen kul nyhet man kommer med. Kvällen innan VM-truppen släpptes ringde jag fyra, fem spelare. Sverige hade inte spelat VM på tolv år och för några var det kanske sista chansen, men det är min förbannade skyldighet att ta sådana samtal. Av respekt för människan.
Om någon ratad vill ha en förklaring, ger du honom en då?
– Så långt jag kan, men jag går inte in på detaljer. Då hittar man aldrig ut ur diskussionen igen. Laguttagning är ingen fast vetenskap och jag har kanske 20 variabler att väga in för varje beslut. Så jag säger: »Jag värderar andra spelare högre just nu.« Journalister som frågar får samma svar.
20 variabler, säger du?
– Det kan vara form, hur du spelar taktiskt i klubblaget kontra landslaget, skadehistorik, konkurrenssituationen på positionen, erfarenhet … Det är svårt att förstå hur komplicerat det är om man inte har haft ansvaret själv. Jag lyssnade på podcasten Matchen om Robin Quaisons genombrottsmatch mot Rumänien. Många hade ropat efter honom. Så slog han igenom, och då ropar man på nästa som måste in, sedan på nästa. Men då måste det ju bort gubbar också! Och det är där det blir svårt.
»Klarar man inte av det kan man hålla på och cykla eller något.«
Har du själv erfarenhet av att bli petad?
– När jag spelade i Alet blev jag petad till ett viktigt derby mot Astrio. Det var Lennart Ljung, min gamla gympalärare som senare blev målvaktstränare i landslaget, som spolade mig. Jag fick inte reda på det förrän jag kom till matchen och blev så fruktansvärt besviken. Det har jag lärt mig: ska du peta någon, gör det i tid så att personen hinner samla ny kraft. Och när jag spelade i Halmia blev jag en gång utbytt efter 35 minuter mot Helsingborg. Min bror, som är stor halmian, hängde vid spelargången i paus och skrek till tränaren: »Byt ut dig själv nästa gång!« Det var syskonkärlek.
Dagen före en viktig landskamp får du nästan alltid frågan om du har »startelvan klar i huvudet«. Vad är det ärliga svaret?
– Oftast har jag den i princip klar. Men inför en hemmalandskamp, jag säger inte vilken, var jag och [assisterande] Peter Wettergren oense om ett val. På eftermiddagen satte jag mig på en Scandiccykel och trampade runt Djurgården för att fundera i fred. Jag vill minnas att jag slog mig ner på en bänk och värkte fram beslutet. Det satt oerhört långt inne.
Blev det som du eller Wettergren ville?
– Som jag ville.
Gör du några ansträngningar för att elvan inte ska läcka när spelarna fått reda på den?
– Nej. På min första samling sa jag nog något i stil med: »Det är ju bra om vi håller den lite för oss själva.« Efter nio minuter hade Expressen elvan. Det där är ett krig jag inte kan vinna, så det är bättre att lägga energi på annat. Vi gissar själva nästan alltid rätt på motståndarelvan. Och de sätter nog oftast vår.
Efter VM-bronset 1994 angav Tommy Svensson »nöjda reserver« som en framgångsförklaring. Hur mycket tänker du på det när du sätter en trupp?
– 2018 var det precis så också. Det är jätteviktigt att spelarna som inte får spela speciellt mycket inte suger energi från gruppen. Där skiljer sig en mästerskapstrupp från en vanlig samling. Man tillbringar så mycket längre tid tillsammans.
När du var i Halmstad kunde forwarden Henrik Bertilsson ropa »det brinner på bänken!« för att visa att han kände sig het och ville in. Vill du ha sådana avbytare i EM?
– Han var rolig, Henrik. Man får gärna vara besviken på mig efter en uttagning. Däremot har reserven en skyldighet att stötta dem som spelar. Klarar man inte av det kan man hålla på och cykla eller något.