Uppdrag Spanien

Efter snart fem år som assisterande förbundskapten rör sig Peter Wettergren bekvämt i fotbollsförbundets lokaler i Solna. I de pandemiluftiga korridorerna släntrar han runt i mjuka träningskläder och mörkblå badtofflor som ser ut att vara någon storlek för små. En pappmugg kaffe i näven, två dosor snus – en lös, en portion – i fickan. Han öppnar dörren till ett av mötesrummen, sätter sig framför en dator och säger:

– Det speciella här är att Spanien plötsligt bytte till 4–4–2 med diamant på mitten.

Wettergren har gått med på att tillsammans med mig se om Sveriges senaste möte med Spanien, 1–1-matchen i kvalet hösten 2019, och utifrån det diskutera Sveriges premiärmotståndare i EM. Samtidigt sitter landslagets Spanienbevakare Lasse Jacobsson hemma i Markaryd och plöjer andra spanska matcher. Och några rum bort på förbundet har vi Christoffer Bernspång, landslagets matchanalytiker som enligt Wettergren »ser allt och lite till«.

– Jag ser en jävla massa fotboll. Men Bernspång alltså, att hans ögon inte är fyrkantiga … Ska vi kolla hur mycket skärmtid han har? Vi ringer hit honom.

Han tar upp telefonen och klickar fram kollegans nummer.

– Kom in hit, säger Wettergren och lägger på.

Mindre än en minut senare kommer Christoffer Bernspång in genom dörren. Wettergren går rakt på sak.

– Hur mycket skärmtid har du vad gäller fotbollen? All vaken tid och lite när du sover också?

– Fy fan, säger Bernspång. Sluta.

– Nämen allvarligt, fortsätter Wettergren. 65 procent av din vakna tid lägger du kanske på att analysera fotboll?

Den 40-årige matchanalytikern gnuggar sig i ögonen och ser ut att tänka efter.

– Kanske, säger han. Under intensiva jobbperioder har jag i alla fall suttit från morgon till 22.40.

»Fem spelvändningar i första anfallet. Det du! Det är inte det Spanien vi såg för några år sedan.«

Bernspång står i tät kontakt med förbundskaptenerna, men även med de utsedda motståndarbevakarna. Han säger lite på skoj att Spanienspionen Lasse Jacobsson blev »vansinnig« efter de senaste landskamperna i mars.

– Lasse hade noggrant gått igenom 45 spanjorer som spelat tidigare, så var det plötsligt sjukt många nya nu i mars.

Även under EM-kvalet roterade Spanien friskt i laget. Medveten taktik eller ett tecken på osäkerhet? De svenska ledarna vet inte. Klart är i alla fall att för att vara en så stor fotbollsnation verkar Spanien ovanligt svåra att kartlägga. 

– Under deras storhetstid visste man nästan alltid vilka som skulle spela och hur de ville göra det, säger Wettergren. Nu är det lite lurigare. 

Han klickar igång matchen från Friends Arena den 15 oktober 2019. Innan Bernspång försvinner bort till sitt skrivbord igen för att analysera andra matcher konstaterar han att den spanska startelvan i Solna hade sex ändringar jämfört med den som kryssade mot Norge tre dagar tidigare. Dessutom var formationen en annan.

– De är mer taktiskt flexibla i dag, säger Wettergren. Och kolla här!

Han pausar matchen redan efter det första spanska anfallet. Det svenska laget har knappt fått känna på bollen utan mest försvarat ytor när spanjorerna flyttat boll från kant till kant. Det är också det som har fångat Peter Wettergrens intresse, att Spanien är så inriktade på att utnyttja planens bredd.

– Fem spelvändningar i första anfallet. Det du! Det är inte det Spanien vi såg för några år sedan.

 

Den första tävlingslandskamp jag bevakade som journalist var också ett EM-kvalmöte mellan Sverige och Spanien. En oktobermörk Råsundakväll 2006 lystes upp när Johan Elmander (»El Mander« i Sportbladet dagen efter) sköt 1–0 efter tio minuter, och gick över i fest när Marcus Allbäck (»El Maco«) strax före slutet skottfintade bort både Carles Puyol och Iker Casillas och bredsidade in 2–0 i öppet mål. 

»Det är ett fotbollsmirakel!« tjoade Lasse Granqvist från Radiosportens hytt, men så upplevde man det inte i Spanien. Snarare sågs den klena insatsen i Sverige som ännu ett bevis på att förbundskaptenen Luis Aragonés hade kört in i en återvändsgränd och behövde bytas ut.

Bakom Spanien låg ett VM-slutspel där man först tagit sig vidare från en grupp utan större svårigheter (Ukraina, Tunisien och Saudiarabien) – och sedan skickats hem så fort motståndet blivit tuffare (Frankrike). Det hade spanjorerna upplevt alltför många gånger tidigare. Resan till Sverige hade dessutom föregåtts av ett pinsamt nederlag mot Nordirland, och efter förlusten på Råsunda blåste det upp till storm bland både medier och supportrar. 

Eftersom mina spanskakunskaper var på en nivå att jag kunde beställa en kaffe med mjölk fick jag uppdraget att »fånga« de besegrade stjärnorna i mixade zonen för att få dem att »hylla« de blågula hjältarna. Det gick inget vidare. De flesta skyndade in i den väntande spelarbussen som snabbt omringades av en grupp ilskna bortasupportrar. De skrek allt möjligt – jag förstod inte mycket – men jag begrep att de krävde Luis Aragonés huvud. Även de spanska tidningarna fylldes med aggressiva avgångskrav. Förbundskaptenen kontrade med ett öppet brev på fotbollsförbundets hemsida där han slog fast att han inte hade några planer på att lämna uppdraget. Tvärtom menade Aragonés, som tagit över landslaget 2004, att hans La Roja bara var i inledningen av en ny resa. Nyckelmeningen i brevet löd: »Jag har noterat en del förolämpningar, men min erfarenhet är att de som ägnar sig åt att håna i slutändan tvingas äta upp sina ord.«

»Spelarna var losers, de blev utbuade på flera arenor. Och mot Aragonés var det nästan hat.«

Men så var det en sak till. Aragonés hade inte bara förlorat två raka kvalmatcher mot vad de flesta ansåg vara underlägsna motståndare. Efter debaclet mot Nordirland hade han dessutom petat 29-åringen som var landslagets bästa målskytt genom tiderna, forwarden som varit given på topp i över tio år: Raúl. 

Beslutet var extra känsligt i och med Aragonés gedigna bakgrund som spelare (265 matcher) och tränare (tre sejourer) i Atlético Madrid. Den vita delen av huvudstaden hade varit skeptisk till honom redan från början. Efter dumpningen av deras kelgris och offensiva ledare blev stämningen rent fientlig. Förbundskaptenen fick tvätta bort Raúl-klotter från sitt eget hus, spelarens agent svingade mot honom i medierna och den Real Madrid-vänliga pressen idiotförklarade honom mer än en gång. Och trots att Spanien så småningom började vinna matcher igen blev Aragonés inte av med frågan. 

Efter en landslagsträning ett år efter Sverigeförlusten tappade tränaren behärskningen. En åskådare frågade, inte särskilt artigt, när han tänkte ta ut Raúl igen. Filmkameror rullade, mikrofoner var på. Och Luis Aragonés svarade: »Vet du hur många VM Raúl har spelat? Tre! Hur många EM? Två! Totalt fem mästerskap. Berätta för mig, hur många av dem har han vunnit? Kom igen, säg! Hur många?«

Alla visste att rätt svar var noll, men att Aragonés kände ett behov av att belysa det visade publiken hur störd han var av debatten. Sanningen var också att Raúl inte var en lika giftig forward längre. Fortfarande bra nog för en landslagstrupp? Kanske, men knappast före yngre avslutare som Fernando Torres och David Villa. Han var heller inte en spelartyp som representerade den mer bollägande fotboll Aragonés, kraftigt påverkad av det som höll på att hända i Barcelona, ville föra in i landslaget. Nu hette den viktigaste spelaren Xavi, och med honom som mittpunkt passade sig ett pressat Spanien till slut till EM. Men det var varken ett favorittippat eller unisont älskat landslag som reste till Alperna 2008.

 

Jag följde Spanien i den turneringen, hela vägen fram till finalsegern över Tyskland i Wien, men var bara en av många utomstående betraktare som aldrig kom laget riktigt nära. Graham Hunter däremot. Hunter, en skotsk journalist bosatt i Barcelona, rapporterade inte bara om landslagets framfart. I takt med att segrarna blev fler och det internationella medieintresset större fick han även hoppa in som översättare under pressträffarna. Spelarna gillade honom, och efter EM-finalen frågade förbundet om han ville bli landslagets TV-producent i nästa stora turnering.

– Två år senare var jag med i omklädningsrummet i Sydafrika när de firade VM-guldet, säger han.

Graham Hunter gjorde mängder av intervjuer med Spaniens bästa spelare, och efter den tredje raka mästerskapstiteln – EM-guldet 2012 – hade han tillräckligt med material för en bok: Spain – The inside story of La Rojas historic treble. Intressant nog börjar boken mitt i krisen efter Sverigeförlusten 2006. 

– Som skribent måste man ibland överdriva eller dramatisera, säger Hunter. Det behövdes inte här. Spanien hade blivit förödmjukat i EM 2004 och fått brallorna nerdragna av Frankrike i VM två år senare. Spelarna var losers, de blev utbuade på flera arenor. Och mot Aragonés var det nästan hat. Men han var stark nog att fortsätta driva sin fotbollslinje där bollen inte skulle spelas upp till Raúl hela tiden. Mittfältarna skulle styra: Xavi, Iniesta, Fàbregas, Alonso och Marcos Senna. Det var revolutionen.

Aragonés klev av efter triumfen 2008. Bland spelarna hade han varit populär, men också känd för sin kantiga framtoning och sitt heta humör. I Graham Hunters bok berättar backen Raúl Albiol hur det inför hans landslagsdebut borta mot Danmark hördes en telefonsignal i omklädningsrummet. »Vem i helvete ringer nu?« skrek Aragonés och upptäckte att det var hans egen telefon som ljöd. Då tog han upp luren ur fickan och kastade iväg den, varpå han återgick till sitt taktiksnack.

»Hur har det gått för Spanien i de senaste herrmästerskapen? Erkänn, ni måste googla.«

Efterträdarens händer var betydligt mjukare. Vicente del Bosque hade – trots två ligatitlar och två Champions League-bucklor på fem säsonger – inte ansetts auktoritär nog att leda ett allt stjärnglansigare Real Madrid och på ett förnedrande sätt tvingats bort dagen efter klubbens 29:e ligaguld. När han tog över ett Spanien som just vunnit sin första titel på 44 år påstod vissa att läget var otacksamt. Men nyckelspelarna var fortfarande unga och flera av dem spelade till vardags i det Barcelona som ännu bara var i inledningen av sin nya storhetstid. Få, om ens någon, behövde heller hållas i kort koppel. Det landslag som ibland lystrat till smeknamnet La Furia Roja (»Röda vreden«) bestod till stor del av skötsamma fotbollskillar. Kunde man anklaga dem för något så var det möjligen att de var lite präktiga.

– Pratar man fotboll med Xavi kan man bli sittande i en vecka, säger Graham Hunter. Han slutar aldrig. Casillas hade också alltid intressanta tankar om både fotboll och ledarskap. Det var en grupp som bestod av ovanligt många intelligenta spelare.

 

Och av ovanligt många fruktansvärt bra spelare, kunde han ha lagt till. För som Peter Wettergren antyder när jag pratar med honom om Spaniens storhetstid: när flera landslagsspelare även utgjorde stommen i världens då bästa klubblag kunde del Bosque haft tuffare val att göra.

Wettergren:

– Det blev ganska enkelt för förbundskaptenen: Piqué, Busquets, Xavi, Iniesta, Villa – hela centrallinjen var ju Barcelonas.

Kanske behövdes del Bosques personliga egenskaper – lugn, diplomatisk, relationsbyggande – mer än hans taktiska kunnande. EM 2012 hade föregåtts av flera infekterade stormöten mellan Real Madrid och Barcelona. Landslagsmän med olika klubbtröjor delade ut såväl fysiska som verbala smällar till varandra, och när läget var som mest spänt kände sig Madridmålvakten Casillas manad att ringa till Xavi för att mäkla fred. Och väl i EM märktes inga splittringar. Däremot möjligen något annat, menar Graham Hunter, som bevakade guldfirandet i omklädningsrummet även den gången.

– Spelarna var glada förstås, den spanska kungen var där. Men stämningen var ändå lugn, lite som om det var business as usual. Den där hungern var kanske inte lika stor längre.

På ytan såg allt toppen ut. Italien hade krossats med 4–0 i finalen och bakom seniormästarna var nästa generation lika överlägsna. Spanien vann U21-EM både 2011 och 2013. Men: få av vinnarna från de lagen nådde truppen när det blev dags för Spanien att åka till Brasilien-VM 2014. Och ingen av dem som kom med hade en bärande roll i laget. Vicente del Bosque litade på sin gamla guldstomme, och med facit i hand går det att påstå att föryngringen inleddes för sent. Dessutom hade andra lag blivit bättre på att försvara sig mot tiki-taka-fotbollen. Efter att ha blivit sönderkontrade av Nederländerna i första matchen och utmanövrerade av Chile i nästa tvingades kungarna abdikera innan gruppspelet ens var färdigt. Marca, Spaniens största sporttidning, valde en engelsk rubrik på förstasidan nästa dag: The End.

Och det var faktiskt ingen överdrift. Hur har det gått för Spanien i de senaste herrmästerskapen? Erkänn, ni måste googla. Få riktigt minnesvärda matcher, inga uppenbara fiaskon, inga succéer. Ut i åttondelen både i EM 2016 och VM 2018. Lite som det brukade vara före världsherraväldet.

Framför allt har det varit rörigt utanför planen. Bara två dagar före VM-premiären i Ryssland meddelade Real Madrid att man skrivit kontrakt med Spaniens förbundskapten Julen Lopetegui, som tidigare ersatt del Bosque. Det spanska fotbollsförbundet var helt tagna på sängen och tog ett snabbt beslut: Lopetegui fick omedelbart sparken. Den gamle storspelaren Fernando Hierro fick rycka in tillfälligt i Ryssland, innan Luis Enrique till slut anställdes som förbundskapten efter det stökiga VM-slutspelet.

Men de spanska svårigheterna hade bara börjat.

 

I förbundsrummet i Solna har Peter Wettergren och jag snart sett en halvtimme av Sverige–Spanien från hösten 2019. 

– Fan, vi står upp bra, alltså! säger Wettergren med eftertryck i rösten, vilket framhäver hans grova östgötska ännu mer. 

Han berättar att ambitionen före matchen var att »försvara framåt« och inte »vaggas från sida till sida« när Spanien flyttar boll. Med Xavi och Iniesta i laget försökte Spanien ofta ta sig fram i mitten, hur trånga ytorna än var. I dag är det snarare ytterbackarna som är de största offensiva hoten. 

– Det är fler inlägg i dag. Många assister kommer från ytan vi kallar yttre korridor. Ytterbackarna står för bredden och vill framåt. Ofta är det också de som avslutar anfallen. De blir nästan som ytterforwards i anfallsspelet.

Han pausar datorn och försvinner in i ett resonemang om hur toppfotbollen är som en pendel som ständigt går fram och tillbaka. 

– När Barça var som bäst skulle alla spela tiki-taka, även här i Sverige. I dag är vi lite tillbaka till att komma runt på kanterna, och det får gärna vara en stor forward där inne. Lewandowski. Zlatan. Håland. 

Kvällen före vårt möte satt Peter Wettergren hemma och såg Paris Saint-Germain slå ut Bayern München i kvartsfinalen i Champions League. Det som slog honom var att stjärnlaget PSG tycktes ha som taktik att kontra mot Bayern.

– På hemmaplan! Och ingen tycktes reagera på det. Det var heller inte många som tänkte på att vi vann bollinnehavet borta mot Portugal förra året [portugisisk vinst med 3–0]. Hade någon trott på en om man före matchen sagt att vi skulle göra det? Knappast, va? Men de bästa lagen spelar rakare i dag. De behöver inte längre slå hundra passningar före en målchans – det kan räcka med en.

Peter Wettergren trycker på play igen. På projektorduken syns Kristoffer Olsson stjäla bollen från en spanjor och sedan skicka den vidare till Marcus Berg. Wettergren skrockar i stolen:

– Han är bra i den här matchen, Kristoffer. En av spanjorerna, det kan ha varit Rodri, kapade honom och sa: »Du ska inte tro att du är Messi!« Men jag sa till Kristoffer att han skulle ta det som beröm. Det visade att han gjort intryck på dem.

Kristoffer Olsson är också den som startar anfallet som leder till Sveriges 1–0-mål i matchen. Nere vid bänkarna syns den spanska förbundskaptenen ropa ut instruktioner. Men på Friends Arena i oktober 2019 hette han Robert Moreno, inte Luis Enrique.

– Luis Enrique var borta vid båda våra kvalmöten med Spanien, säger Wettergren. Moreno ledde laget. Och ska man tro ryktena skar det sig ju sedan när Moreno ville vara förstagubbe.

 

»Ryktena« som Wettergren syftar på har sin början i en tragedi. Spanien hade just inlett EM-kvalet när Luis Enrique plötsligt lämnade laget inför bortamötet med Malta i mars 2019. Anledningen var att hans nioåriga dotter Xana drabbats av en allvarlig form av cancer. Hans assistent, Robert Moreno, tog över coachandet tillfälligt, men enligt det spanska förbundet var Luis Enrique fortfarande att betrakta som förbundskapten, han behövde bara vara borta ett tag. I juni berättade dock Luis Enrique att han inte längre kunde utföra sitt jobb som han ville, varpå Robert Moreno gick från vikarierande till permanent förbundskapten. Moreno beskrev, möjligen okänsligt, känslan som »bitterljuv« och sade i ett uttalande: »Jag har alltid drömt om att få träna spanska landslaget, men inte på det här sättet.«

Xana dog i augusti 2019. Moreno fortsatte att leda Spanien under hösten, bland annat mot Sverige, men när EM-biljetten var säkrad meddelade Luis Enrique att han var redo att återgå till jobbet. Och när det väl skedde fanns inte längre Robert Moreno vid hans sida. De båda tränarna hade före landslagstiden även jobbat tillsammans i Roma, Celta Vigo och Barcelona och beskrivits som vänner även utanför arbetet. Nu var det uppenbart att något hade hänt, och när Luis Enrique, på en i Spanien mycket uppmärksammad presskonferens, väl tog bladet från munnen startade han en svekdebatt. 

Enligt Luis Enrique hade Moreno, som trots allt styrt Spanien till EM utan en enda förlust, under ett möte ett par månader tidigare föreslagit att han skulle fortsätta som huvudansvarig även över mästerskapet. Sedan kunde han återgå till sin assistentroll igen. Luis Enrique vägrade. På presskonferensen berättade den återvändande tränaren att han på ett sätt förstod sin gamle assistent och vän, men att han ändå uppfattat Morenos förslag som »illojalt«. 

– Jag vill inte ha en sådan person i min stab, sade Luis Enrique. Ambition är en tillgång, men överambition är inte det. Det är en svaghet. Därför fattade jag det här beslutet. Jag sa till honom [Moreno] att jag aldrig mer ville se honom som nummer två i min stab.

För det spanska fotbollsförbundet var bråket lika oväntat som ovälkommet. Efter sorgen och turbulensen skulle Luis Enriques återkomst ha varit en glädjens dag. Istället blev det bara fler mörka rubriker. 

 

Sedan kom pandemin och när landslagsfotbollen väl kom igång igen var det svårt att hitta en röd tråd i Spaniens prestationer. Förlust borta mot Ukraina, bara oavgjort hemma mot Grekland. Men också 6–0 mot Tyskland i Sevilla (tyskarna hade bollen lika mycket), som också blir Sveriges spelort i EM-premiären den 14 juni.

När jag ringer till Lasse Jacobsson, Sveriges Spanienspion, håller han precis på att sålla bland sina många klipp från EM-motståndarens senaste matcher. Tillsammans med analytikern Christoffer Bernspång ska han sedan sammanställa en presentation som därefter visas upp för förbundskaptenerna.

– Det har varit mycket jobb, säger Jacobsson. Man skriver ner styrkor och svagheter på varje spelare och jag är nog uppe i 50 spanjorer nu. Men i de tre senaste landskamperna har Luis Enrique i alla fall velat spela på samma sätt.

Jag frågar Jacobsson hur högt han egentligen håller dagens Spanien. Han svarar att »det är lite svårt att säga«.

– Tysklandsmatchen var ju extrem. Allt gick in för Spanien och tyskarna gav upp lite efter 3–0. Mot Georgien senast hade Spanien flyt som fick med sig tre poäng, det var ett vådaskott på tilläggstid som gick in. Mot Grekland hade de också problem. 

Men:

– Ytterbackarna Carvajal och Navas var inte med i marsmatcherna. Ramos har också varit skadad. De blir strået vassare med dem i laget. Och deras direkta återerövring är fortfarande magiskt bra. Det är försvarsspelet längre ner som inte håller samma kvalitet.

Den 35-årige mittbacken Sergio Ramos är den ende från guldlaget 2008 som fortfarande är kvar. Han är Spaniens mesta landslagsspelare (180 landskamper) och vinner Spanien turneringen i sommar blir han historisk som den första spelaren med tre EM-guld. 

– Jag har många frågor att fundera på, säger Lasse Jacobsson. Men om Sergio Ramos ska spela är inte en av dem. Han är fortfarande ledaren.

 

Peter Wettergren har slagit igen sin dator och tagit av sig läsglasögonen. Matchen från 2019 är slut. Spanien kvitterade efter en hörna i slutet och Wettergren slängde ur sig ett lite småbittert »kolla vad glada de blev då«. 

– Men om vi ska sammanfatta lite, säger han. Spanien i dag: taktiskt flexibla, fler inlägg, ytterback spelar till ytterback, fler assister från yttre korridor, Ramos fortfarande ruggigt bra. 

Han ler. Det landslag han åkte med till Rysslands-VM 2018 hade privilegiet att slå ur underläge. Sedan dess har offensiva spelare som Alexander Isak, Dejan Kulusevski och Robin Quaison slagit igenom. Förväntningarna är högre nu. Samtidigt vet han att en stor del av EM-premiären kommer att handla om försvarsspel och där har Sverige knappast tagit kliv framåt sedan VM (det är jag som påstår det, inte han).

– Är Spanien bättre eller sämre än för X antal år sedan? säger Wettergren. Det kan man diskutera. Men vi snackar fortfarande om Spanien här. De har hur mycket kvalitet som helst att välja mellan och vi kommer att behöva prestera vårt absolut bästa i premiären.

Han pekar manande på det kaffefläckiga kollegieblock som ligger framför mig på bordet.

– Det kan du ju ta och skriva ner där om du vill. Om nu någon trodde något annat.