Profeten

Det första man ser när man kliver in på den idrottsklinik som ligger vid foten av friluftsområdet Galgberget i norra Halmstad är en inramad Seattle Sounders-matchtröja med nummer 10 på ryggen. Till vänster om siffran tackar Fredrik Ljungberg för hjälpen och uppmanar: »Fortsätt skrik!«

Man behöver inte ta många steg in i klinikens avlånga korridor för att förstå vad han menar.

– Pressa, pressa, pressa, pressa, pressa, PRESSAAAAA!

Simon Bakkiouis röst överröstar ljudkulissen av andfådda idrottare och stötdämpande sportskosulor som hamrar mot plastgolvet i korridoren. De vita väggarna pryds av fler matchtröjor i olika klubbfärger, med tackhälsningar, signaturer och glada gubbar som spelare som Abgar Barsom, Alexander Jeremejeff, Emir Kujović, Sead Haksabanovic, Ivo Pekalski, Waris Majeed, Moestafa El Kabir, Jasmin Sudić, Sharbel Touma, Haitam Aleesami, Kaká och Jiloan Hamad har krafsat dit.

Den 61-årige sjukgymnasten lutar sin vältränade överkropp över Gais mittfältare Adnan Marić som tittar upp i taket från en knallblå träningsmatta. 24-åringen sprattlar med armarna och benen åt olika håll i ett försök att öka rörligheten i sina höfter, som han har haft problem med i flera år. Nu hoppas han att Simons hjälp ska göra att han slipper operation.

– Spänn knäna, instruerar Simon honom.

Sedan följer en kavalkad av uppmaningar inom loppet av ett par sekunder.

– Ut med tårna! Ner på armbågen! Fram! Gå ner med knät i marken!

– Men …, stönar Adnan uppgivet och försöker hänga med i anvisningarna.

– Rumpan i marken! Upp med huvudet! Spänn i knäna! Katastrof. Spääänn! Du måste tvinga dig. Tvinga, tvinga, tvinga, spänn i knäna, kom igen, tvinga, bara tvinga, tvinga, tvinga, tvinga, tvinga! Släpp rumpan i marken! Och så vila.

»Jag bryr mig inte om vad du säger, för annars kommer jag aldrig få veta vad problemet är. Jag bestämmer till hundra procent, annars fuck off.«

Adnan knyter ihop ansiktet i en grimas medan hans kropp faller ner på mattan.

– Jobbigare än ett träningspass, säger mittfältaren mitt i en tung utandning.

– Grejen nu är att jag vill visa dig att detta blir rätt, säger Simon och ser Adnan i ögonen. Och jag bryr mig inte om vad du säger, för annars kommer jag aldrig få veta vad problemet är. Jag bestämmer till hundra procent, annars fuck off. 

Adnan pustar vidare på mattan medan Simon fortsätter svadan:

– Det värsta är, du har spelat med höftproblem i några år och har fått passiv behandling – massage eller ström – och på det sättet kommer din rörlighet aldrig i hela livet förbättras. Så du måste gå igenom lidande. Det är detta eller att opereras. Och jag vet till 99 procent att om du gör detta, du slipper operation.

– Då tar vi din väg, säger Adnan.

– Men du har förlorat mycket tid. Nu är det snart säsongsstart, du skulle ha gjort detta för några månader sedan. Är du med? Hos oss i HBK, det finns ingen som klagar på detta. Alla gör det, och det funkar. 

Adnan nickar långsamt. Han ser ut att längta efter en dusch.

– Vilan slut, säger Simon. Kör igen!

Runtom dem pågår ständig aktivitet. Några meter bort i gymlokalen står Simons fru Samira och lyfter hantlar, vid en annan maskin motionerar VD:n på Per Gessles Tylösandhotell och på varsin spinningcykel värmer två tonåringar från IFK Värnamos akademilag upp inför eftermiddagens rehabiliteringspass.

Ingen av Simons 19 patienter denna februaridag visste vilka övningar som väntade när de kom hit. Simon jobbar inte med några scheman eller färdiga träningsprogram. Alla patienters diagnoser, dagliga utvecklingssteg och beteendetecken vid hopp, löpning och andra rörelser finns i hans huvud. Vilken övning respektive person ska göra härnäst beslutar han i stunden, baserat på den skadade kroppsdelens dagsform. Han säger att »allting handlar om att vinna tid«.

– De flesta ger sina patienter ett papper och säger: »Gå och prova!« Det är det sämsta du kan göra, för spelarna vet inte var gränsen går. Men om jag här och nu ser på deras beteende att något behöver justeras – ja, då kan jag ändra direkt. Inte nästa vecka eller veckan därpå.

»Många av spelarna som tillhör andra klubbar än HBK kommer hit utan sina arbetsgivares vetskap.«

Med händerna bakom ryggen spatserar Simon vidare till nästa patient, en knäskadad volleybollspelare från Brasilien. Ena sekunden kommenderar han henne att hoppa upp och ner på ett ben, andra sekunden berömmer han Falkenberg FF:s korsbandsskadade målvakt Tim Erlandsson som maxlöper i intervaller. Bredvid målvakten går helsingborgaren Marcus Olsson, klädd i en mörkblå träningsoverall med Svenska fotbollförbundets logotyp, långsamt över golvet med böjda ben och robotlika armrörelser. Nu får han sig en skopa av Simon.

– Det måste sätta sig i dag, Marcus! Ner. Ner. Neeeer! Hör du vad jag säger? Det är jätteviktigt för oss. Samma som när du springer, det är bara en rädsla för att du har mer tyngd. Ner, ner!

Med »ner« menar sjukgymnasten att Marcus måste våga böja mer på benen när han robotgår genom korridoren. Att springa med ett för utsträckt ben och inte våga belasta knät är enligt Simon typiskt för alla knäpatienter, så robotövningen är till för att spelaren sakta ska jobba bort den där tryggheten och vänja hjärnan vid rätt benrörelse. Vänsterbacken testar igen.

– Bättre, mycket bättre! ropar Simon. Slappna av. Mycket, mycket bra. Behåll den nu, memorera! Om det finns någon plats i huvudet.

Marcus Olsson ler åt den hårda men skämtsamma jargongen som de flesta som behandlats av Simon känner igen. Sjukgymnasten brukar kalla sina patienter för »offer« vars kroppar han »misshandlar«.

Även Marcus tvillingbror Martin har varit här regelbundet och byggt upp kroppen i vinter, liksom spelare från Hammarby, Degerfors, Häcken och Norrköping. Simon vill inte avslöja alla namn »eftersom det är lite känsligt«. Många av spelarna som tillhör andra klubbar än HBK kommer hit utan sina arbetsgivares vetskap, eftersom de vet att deras klubbar inte uppskattar att de behandlas av en annan sjukgymnast än klubbens egen. Vissa föreningar skriver till och med in i spelarnas kontrakt att de bara får rehabiliteras på hemmaplan vid eventuella skador. 

Ändå blir elitspelarna som i hemlighet knackar på Simons dörr bara fler och fler. Dels för att ryktet går om honom – en skadad spelare som fått hjälp tipsar en kompis – och dels för att dagens fotboll ställer tuffare krav. Med högre tempo, fler matcher och en allmänt tuffare påfrestning för kropparna har Simon och hans kollegor blivit allt viktigare. En noggrann spelare på väg att byta klubb ställer i dag inte bara frågor om lön, tränarsituation och spelfilosofi. Han undrar även: Vad händer om jag blir skadad? 

Några av spelarna utifrån som kommit till Simon Bakkioui med sargade kroppar har senare hamnat i Halmstads BK. En tidigare HBK-spelare jag pratar med inför mitt besök på kliniken kallar honom för »Halmstads överlägset bästa sportchef«.

 

Samma dag som han pressar Adnan Marić, Marcus Olsson och de andra »offren« på kliniken haltar en svettig man i 50-årsåldern fram till Simon vid Örjans valls entré.

Det är en kompis till Halmstads tidigare marknadschef Glenn Silverholt. Med vädjan i rösten ringde Silverholt till Simon i morse och undrade om han hade tid att undersöka en man som skadat knät under en padelmatch. Det hade egentligen inte Simon, men till slut gick han med på att ta emot den skadade på Örjans vall efter Halmstads förmiddagsträning.

– Padelmannen med knät? frågar Simon och leder in besökaren i sitt behandlingsrum.

– Ah, det var snällt att du kunde. Den här jävla padeln. Jag skulle göra en rusch och kände hur det knäppte till, dovt, och så trycktes knäet tillbaka. 

Padelmannen trär försiktigt av sig träningsbyxorna och lutar ryggen mot den bruna britsen mitt i rummet. Han misstänker att ledbandet är trasigt. Simon ställer några kontrollfrågor om vilken tid det hände och om knät har varit skadat tidigare. Samtidigt börjar han känna, böja och töja på padelmannens högerben. I korridoren utanför smattrar fotbollsdobbar mot kakelgolvet. Spelarna är tillbaka från träningen i Kombihallen.

– Kan du lyfta hälen? frågar Simon. Tryck knät nedåt. Lyft, lyft, lyft, lyft, lyft – och släpp. Bra. Tryck fram tårna, nedåt. Tryck!

– AJ! utbrister padelmannen. Aj, aj, aj, aj, aj.

– Var någonstans?

– Där.

– Släpp. Och tryck igen.

– Ååååhåååå, frustar mannen. Där gör det ont.

– Jag vet, det är jättejobbigt. Tryck fram tårna. Gör det ont?

Simon viker knät så att det pekar upp i taket, samtidigt som han känner sig fram över musklerna runt knät. Padelmannen kniper ihop ögonlocken.

– Aaaaah! Aaaooooh! Där! Där, där, där, där, där! Aaaaj!

Hiphopmusik dunkar från andra sidan den gröna dörren som skiljer behandlingsrummet från spelarnas omklädningsrum. Ljudnivån ökar när anfallaren Mikael Boman öppnar dörren och sticker in huvudet i rummet.

– Oj, säger Boman och drar snabbt tillbaka huvudet när han ser den barbente och plågade padelmannen på britsen.

Efter tre minuters böjande, töjande och kvidande ber Simon mannen att sträcka ut knät, sedan böja det igen och sträcka ut det på nytt.

– Det är muskeln, konstaterar han sedan. Ställ dig upp, gå normalt.

»Han tog inte betalt men jobbade ändå. Sjukskriven, men så kom folk hem till oss! Men den kvällen … jag grät, pappan grät, tjejen grät.«

Padelmannen sänker fotsulorna mot det kalla kaklet och haltar fram några meter genom rummet.

– Normalt, normalt, normalt, påminner Simon. Vänd dig mot mig. Känns det lite lättare?

– Mycket bättre.

– Precis. Du har sträckt muskeln, det är inte hela världen, bry dig inte om det. Du haltar för att du är orolig, du vet inte vad som har hänt. Men du får inte gå som du gör, du ska tvinga dig …

– … att gå normalt?

– Det är jätteviktigt. Du ska hem nu, och när du sitter still och sedan rör på dig och ska komma igång, du kommer ha svårt att gå. Du måste tvinga dig att gå normalt då.

Padelmannen kämpar för att våga belasta knät som vanligt. Sedan skiner han upp och tittar Simon i ögonen. Rösten går nästan upp i falsett när han utbrister:

– Simon, du är ju som Jesus! Du bara gör så här och … tack snälla! Du sparar ju miljoner åt sjukvården.

 

Man behöver inte tillbringa många timmar i Simon Bakkiouis närhet för att lägga märke till att det är många som drar i honom. Nästan varje dag ringer någon pensionerad spelare, tränare eller annan fotbollsbekant för att be om liknande slags privata tjänster som Glenn Silverholt. Det kan vara en allsvensk spelare som har en lagkamrat med efterhängsna ljumskbekymmer, någons brorson som har problem med andningen efter en Kebnekaise-klättring eller en kompis kompis som har dragit hälsenan vid ett smashförsök över ett badmintonnät.

Simon har svårt att säga nej. Han vill hjälpa alla, oavsett om den skadade förbereder sig för sin tionde allsvenska säsong, spelar i IFK Värnamos juniorlag eller är en medelålders padelman. Det är kropparna, inte personerna, som intresserar honom.

Att Simon är så tillgänglig för sina patienter frustrerar ibland hans fru. En kväll för fyra år sedan, när Simon var sjukskriven efter en knäoperation, höll Samira på att bli tokig. Hon hade tagit tjänstledigt i en månad från sitt hemtjänstjobb för att kunna ta hand om Simon, som knappt kunde röra sig ur vardagsrumssoffan. Strax efter klockan åtta fick han ett samtal från en pappa till en ung tjej som hade skadat knät. Efter några minuters samtal sade Simon: »Ja, ni är välkomna hem till oss, kom direkt!« Samira blev så arg att hon tvingade honom att själv hasa sig bort till ytterdörren för att släppa in pappan och flickan.

– Han tog inte betalt men jobbade ändå, säger Samira. Sjukskriven, men så kom folk hem till oss! Men den kvällen … jag grät, pappan grät, tjejen grät. Det var en hemsk skada, korsbandet hade gått av, och Simon kunde inte låta bli att hjälpa henne. 

Efter tio års äktenskap har Samira accepterat läget. Dessutom inser hon varifrån den arbetsamma inställningen kommer. Hon har träffat makens 91-årige pappa Abdel Kader i Casablanca, där Simon växte upp med två yngre bröder och två systrar. Mamma Radia var hemmafru och det var pappa Abdel Kaders jobb på ett franskt läkemedelslaboratorium som försörjde familjen Bakkioui.

– Som i alla marockanska familjer på den tiden var pappa kungen i huset, säger Simon. Alla mina kompisar hade det likadant. Alla fick stryk, ingen fick beröm för något, och det var bara så det funkade. Man tänkte inte ens på det.

Abdel Kader uppfostrade sina fem barn att slita för minsta lilla sak de ville ha. Om Simon bad om en dirham för att ta bussen till fotbollsträningen kunde pappan svara: »Nej, stick. Skaffa egna busspengar!« En lördag skulle hans lag samlas klockan ett för att spela en viktig match. Simon hade sett fram emot matchen, men på lördagsmorgonen berättade föräldrarna att de skulle få besök. I Marocko är det viktigt att ta väl hand om sina gäster, servera dem rikliga mängder mat och »behandla dem som kungar«, som Simon uttrycker det. Abdel Kader beordrade sin äldste son att stanna hemma för att servera gästerna. Simon bad på alla fyra för att få ge sig iväg och spela matchen, men förgäves.

Inte heller i sällskap med sina jämnåriga i Casablanca kände sig Simon riktigt omtyckt. Han upplevde att man passade in bättre om man var busig än om man tog skolan på allvar, klädde sig vårdat och uppförde sig. Han fantiserade om att lämna hemstaden på Marockos västkust. Han tänkte att han inte skulle känna sig lika annorlunda i något av Europas fransktalande länder.

Marocko erbjöd bidrag för studier i Frankrike och Belgien, och när Simon fyllde 18 bestämde han sig för att flytta till Bryssel. Där kunde han utbilda sig till byggingenjör på universitetet, för det var ingenjör eller läkare som Abdel Kader krävde att sonen skulle bli. Vid det laget hade pappan gett sig in i den lukrativa restaurangbranschen, men trots att familjen Bakkioui hade det gott ställt fick Simon inte med sig några av pappans pengar.

Simon:

– Pappa var av kalibern: »Ska du läsa? Hej då, lycka till.« Jag kom till Belgien med typ tusen kronor i fickan och fick kämpa för att fixa mat. Det var en pärs. Och under mina år i Belgien ringde pappa inte en enda gång. Jag ringde honom, han ringde aldrig.

Efter ett och halvt år tröttnade Simon på ingenjörsstudierna och hoppade av utbildningen som han insett inte passade honom. Men för att fortsätta få utbildningsbidrag från hemlandet var han tvungen att faktiskt gå en utbildning, så vad skulle han nu göra? Svaret kom via en bekant från Casablanca som nyss hade flyttat till Bryssel för att läsa till sjukgymnast. Simon visste inte vad det var, men han följde med sin landsman till universitetets aula. Där föreläste lektorn om biomekaniska faktorer – alltså hur kroppen fungerar. Simon blev fascinerad direkt. Några månader senare påbörjade han själv samma fyraåriga utbildning. Där lärde han känna en svensk tjej som hette Ingrid. Simons långa skägg och frisyr gjorde att han »såg ut som en hippie«, men Ingrid sade att hon såg ögonen bakom allt hår. Efter några veckor flyttade de ihop och hjälptes åt att hanka sig fram i den spartanska studenttillvaron.

När han var klar med utbildningen ville Abdel Kader att sonen skulle öppna en mottagning i Casablanca. Simon tog avsked av Ingrid för att återigen följa sin pappas önskan, men efter bara några månader ångrade han sig. Svensk sjukvård var i stort behov av fler utbildade sjukgymnaster och länssjukhuset i Halmstad erbjöd både Simon och Ingrid fast jobb, lägenhet och bra lön. 1986 lämnade han Marocko med pappans avskedsord i huvudet: »Hoppas att du inte ångrar dig.«

 

Bara ett år efter flytten till Halmstad gjorde Simon och Ingrid slut. Präglad av sin uppväxt med fyra syskon mådde han dåligt av att vara ensam. Hur kunde han överge sin hemstad för en svensk håla där de inte ens visste vad kaffe latte var? Simon grät om kvällarna i sin nya etta, men han vägrade avslöja för sin pappa att han faktiskt längtade hem.

På sjukhuset gick det bättre. Eftersom många av patienterna tillhörde traktens idrottsklubbar (Halmstads BK, handbollslaget Drott och volleybollklubben Hylte) byggde sjukgymnasten upp ett kontaktnät av idrottare.

När Simon vintern 1994 gjorde den korsbandsskadade skyttekungen Henrik Bertilsson spelklar på fem månader höjde HBK-tränaren Mats Jingblad på ögonbrynen. En sådan allvarlig skada brukade ta minst nio månader att rehabilitera. Därefter fortsatte Jingblad, och hans efterträdare Tom Prahl, att skicka sina skadade spelare till Simons mottagning. 1998 halvtidsanställdes han som A-lagets ansvariga sjukgymnast. En av spelarna han jobbade mest med var Fredrik Ljungberg.

– Han hade ett helvete med sina ljumskar, säger Simon. Jag tog honom i handen och besökte varenda specialist mellan Ystad och Kiruna för att hitta hjälp. Vissa sa »operera«, andra sa »operera inte«. Jag tänkte »nej, det här stämmer inte« och tog saken i egna händer.

Simon köpte en videokamera och började filma HBK:arna när de sparkade på bollen. Sedan ägnade han flera dagar åt att noggrant studera spelarnas rörelsemönster i slowmotion.

– Då upptäckte jag att ljumsken, bålen och höften jobbar hand i hand. De som hade dålig bål och dålig rörlighet i höften såg jag ett gemensamt beteende för.

Utifrån den insikten byggde han ett antal förebyggande principer som senare kom att kallas för »Halmstadsmodellen« och användes av många andra allsvenska lag.

– Man kan aldrig jobba med ljumsken om man inte har en stark bål som kontrollerar höftrörelserna, säger Simon. Därför är det så hemskt att se kollegor som behandlar ljumskar genom att ge patienten ett gummiband. Det är meningslöst. Du ska skita i ljumsken, bygga bålen och sedan lägga till ljumsken när bålen är tillräckligt stark för att hantera den.

»De som vill ha en myspysig rehab och bli klappade på ryggen får gå någon annanstans.«

När Ljungberg såldes till Arsenal för 40 miljoner kronor ville han fortsätta behandlas av sin sjukgymnast från Halmstad. Mellan 1998 och 2006 åkte Simon regelbundet över till London. Arsenals tränare Arsène Wenger brukade kalla honom för »the man with magic hands«.

Samtidigt växte Simons status i HBK. Efter SM-guldet 2000 sade Tom Prahl att bedriften hade varit omöjlig om Simon Bakkioui inte hade försett honom med en så skadefri och stark spelartrupp. Några år senare myntade lagets vänsterback Per »Texas« Johansson smeknamnet »Mr Miyagi«, inspirerat av den vise och gapige karatemästaren från 80-talsrullen The Karate Kid.

– Simon är helgonförklarad här, säger Texas. Eftersom han har behandlat varenda människa i stan känner han hela Halmstad, och alla vet att han har ett både karismatiskt, högljutt och tufft sätt att hela sina patienter på. De som vill ha en myspysig rehab och bli klappade på ryggen får gå någon annanstans.

 

Något myspys är det inte heller som pågår i Örjans valls gym en solig tisdagsmorgon i februari. HBK:s 22 A-lagsspelare ligger på rad i den avlånga träningslokalen och grimaserar och stånkar. Mitt bland dem strosar en 61-åring med »bitigare fysik än oss alla« (citat: mittfältaren Dusan Djuric) runt och övervakar varenda rörelse.

– Öppna höften, öppna knät! Fokus! »Berra«, pressa knäna, du är fucking stel alltså!

Vad som försiggår är att Simon Bakkioui aktiverar spelarnas kroppar inför förmiddagens fotbollspass. Spelarna kallar de 20 minuterna för »prehab« – Simons dagliga rörlighetsprogram för att väcka sätesmuskeln, baksidorna, framsidorna, ljumskarna, vaderna, bålen, höfterna och fotlederna. Om »någon jävel« missar det en morgon blir han förbannad.

Både Simon och huvudtränaren Magnus Haglund betraktar prehaben som avgörande för att HBK i fjol var det elitlag i världen som roterade sin spelartrupp minst. Enligt det schweiziska fotbollsinstitutet CIES använde inget annat lag så få spelare under 2020.

Alla föreningens nyförvärv testas tidigt i programmet, med målet att vänja kroppen vid rörlighetsträningen och stärka stabiliteten i bäcken- och bålpartiet, där mycket av kraften utgår från när man spelar fotboll. Har man kontroll på det partiet menar Simon att man kan undvika många fotbollsskador. Samma övningar kör han med många av de externa spelare som kommer från konkurrerande lag för att läka krånglande höfter och ljumskar. När han en stund senare följer fotbollspasset i Kombihallen från sidan av konstgräsplanen frågar jag honom om han inte känner sig respektlös mot sina kollegor i andra klubbar när han låter deras spelare komma hit i smyg.

 

– Jag är muslim, svarar han. I islam ska du ge en del av det du har till andra. Synen på fotbollsskador som finns i Sverige, medicinskt, borde man slänga ner i en gryta och röra om. Att till punkt och pricka följa ett rehabschema för en muskel- eller knäskada, det är katastrof alltså, för även om två spelares diagnoser ser likadana ut är varje skada individuell. Man kan inte bara öppna en bok och utgå från den. Många använder inte sin hjärna, de är bara maskiner som följer vissa rutiner … 

Ringsignalen »Timba« trummar i Simons ficka. Med en rapp armrörelse lyfter han mobilen ur träningsbyxorna och blickar ner på skärmen. »Mördarn«, står det där. Han sveper med tummen och aktiverar högtalarläget.

– Vad vill du mig? säger Simon.

Frågan är en implicit signal för att det behöver gå undan när den tidigare landslagsbacken Michael Svensson nu ska presentera sitt ärende. Det gäller en spelare i division två-klubben Vinbergs IF som Michael tränar.

– Killen ringde mig från akuten och sa att axeln eller nyckelbenet hade gått ur led på gymmet, förklarar Michael. Ortopeden pratade om att man kan ta en titthålsoperation för att få ordning på det, och då …

– På nyckelbenet?! utbrister Simon argt.

– Eller axeln, jag kommer inte ihåg. Men kan …

– Båda två kan gå ur led, var för sig. Om det är nyckelbenet – ingen fara. Om det är axeln – man opererar inte den.

»Du kan inte prata i luften! Det är det här som retar mig. Jag blir det svarta fåret i Sverige, för om man är ensam är man dålig, jämfört med alla andra som utgår från samma böcker.«

Michael Svensson säger att spelaren ska träffa ortopeden igen på torsdag för att få klarare besked.

– Låt honom gå dit och se vad de säger, så kan jag träffa honom efteråt, säger Simon.

– Ja, kan du det? För jag vill inte att han ska vara borta i tre, fyra månader bara för att …

– Nej, nej, nej. Jag kan träffa honom närsomhelst, Michael, men det är inte lönt att jag träffar honom i dag om han ska träffa en läkare på torsdag.

Michael tackar sin gamla sjukgymnast och berättar vidare att en annan av hans Vinbergsspelare har problem med ett ledband. 

– Skicka hit honom på fredag, säger Simon och lägger på.

Efter samtalet skakar han på huvudet och muttrar:

– Denna operationssjuka, alltså.

Vad menar du?

– Du kan inte prata i luften! Det är det här som retar mig. Jag blir det svarta fåret i Sverige, för om man är ensam är man dålig, jämfört med alla andra som utgår från samma böcker. Om du går till någon och säger att du har ont blir ofta svaret »ja, det måste vara en inflammation«. Man kan inte säga det. Man kan säga att det är en överbelastning, men man kan inte se med sina ögon om det är en inflammation. På magnetröntgen, man ser en inflammation. Och det finns ingen annan sjukgymnast i Sverige som kan röntga spelarna utan att fråga läkaren, som jag gör på kliniken. Det är så vi vinner tid.

»Hur påverkar höften och lårmuskeln varandra? Varför har du ont? Och för mig är »ont« ingen skada – det är ett biomekaniskt fenomen.«

Så här går han på, Simon. Umgås man med honom märker man att språket ibland låter häftigare än han menar. Kritiken han slänger ur sig om kollegornas rutiner är vass, men också generell. Kanske är den till och med daterad? Simon efterfrågar själv mer erfarenhetsutbyte med andra sjukgymnaster inom svensk elitfotboll, och inte minst önskar han ett öppnare samarbete kring patienterna som tillhör konkurrerande lag. Han menar att många sjukgymnaster och idrottsläkare saknar insikt i hur andra lag jobbar, men kanske gäller det även honom själv? Han utgår ju främst från det missnöjda perspektiv som spelarna förmedlar när något inte funkar, utan att ta del av de fysiologiska beslut som faktiskt ger utdelning i andra klubbars rehablokaler. Och hur lyhörd är han egentligen själv inför fysiologiska framsteg, han som tycks lita helt på sina samlade erfarenheter när han behandlar spelare?

När jag tar upp saken med Simon i Kombihallen instämmer han i problematiken kring att »ingen ser hur den andre jobbar«.

– Men tro inte att jag inte uppdaterar mig, invänder han sedan. Jag läser alla nya studier, diskuterar de flesta beslut med idrottsläkare och söker nya dimensioner för att förstå mig på rörelsemönster hos fotbollsspelare. Hur påverkar höften och lårmuskeln varandra? Varför har du ont? Och för mig är »ont« ingen skada – det är ett biomekaniskt fenomen.

Simon följer träningens tvåmålsspel med pekfingret över läpparna och hakan vilande mot tummen. När anfallaren Alhassan »Crespo« Kamara ligger kvar på konstgräsmattan och jämrar sig efter en närkamp ropar Simon så högt att det ekar i inomhushallen:

– Come on, Crespo! Jag såg det, kom upp, det är ingenting!

– Aaaaah, frustar Crespo med pannan i konstgräset.

– Nej, nej, försök inte. Jag kommer inte. Upp!

 

Drygt en vecka senare sjunker Simon ner på en trästol i idrottsklinikens personalkök och pustar ut. Det känns som om han har en »virvel i huvudet«, säger han. Den här fredagen behandlade han 25 patienter, och eftersom han aldrig för anteckningar eller utgår från några träningsscheman blir det mycket information för hjärnan att hantera, sortera och förmedla. Dessutom måste han memorera allt viktigt som sker för att kunna föra in i respektive patients journal efteråt.

För att varva ner efter särskilt krävande jobbdagar brukar han sätta sig på ett närliggande fik, dricka kaffe och bara vila hjärnan i någon timme. Han jämför det med ett hjul på en spinningcykel som efter sista pedaltrampet behöver tid att sänka tempot innan det stannar helt. Ibland fäller han ner förarsätet i bilen och sover i en kvart innan han lämnar klinikens parkering.

Den här fredagen vill han köra hem direkt. Föra in journaler kan han göra på spelarbussen till Borås i morgon (HBK har träningsmatch). Nu vill han hem tidigt för att tillbringa kvällen i lugn och ro med Samira och hennes tonårsdotter, Sara-Lisa. Dessutom är hans 30-årige son Viktor på besök från Stockholm.

När Simon stiger innanför ytterdörren till enplanshuset i västra Halmstad har Samira fullt sjå med att duka upp marockansk fredagsfika i vardagsrummet. På soffbordet placerar hon fyra kakplatåer med hembakade vårrullar, valnötskakor, chilisnacks och en rund silverkanna med rykande myntate. Viktor, som jobbar på bank, sitter vid ett skrivbord och pratar i headset en bit bort i det rymliga vardagsrummet.

»Han kom från Marocko till Belgien med tusen kronor, hade ingenstans att duscha, ingenstans att äta, han åt konserver … alltså fattar du? Han gick genom eld. Eld!«

Simon sätter sig i divansoffan och slår på TV:n. På fyran går någon form av mäklarprogram där engelsmän köper hus i Spanien. När han lägger ner fjärrkontrollen frågar jag om det är ett program de brukar se.

– Nej. Aldrig sett. Men TV:n måste vara på.

Simon noterar min undrande blick i ögonvrån.

– En marockansk grej. Det första jag gör på morgonen när jag vaknar är att slå på TV:n. Även om jag inte kollar. Jag gillar inte när det är helt tyst. Samma sak när man kommer till hotellrummet när man är på semester. Du har inget att göra, du har rummet, du har sängen, du lägger dig – ska du titta upp i taket? Nej, du tittar på TV!

Medan Simon matar in fyra chilisnacks i munnen slår Viktor igen sin jobbdator, lägger ifrån sig headsetet och landar i fåtöljen mittemot sin pappa. Han betraktar Simon en stund och vänder sig sedan mot mig.

– Det jag är stolt över när jag tittar på pappa är att han hade ingenting, säger Viktor. Han kom från Marocko till Belgien med tusen kronor, hade ingenstans att duscha, ingenstans att äta, han åt konserver … alltså fattar du? Han gick genom eld. Eld!

Viktor vrider kroppen i fåtöljen, betraktar sin pappa och frågar:

– Och jag vet inte hur bra du mådde i Belgien, egentligen?

– Jag levde på pommes frites, svarar Simon. Jag och Ingrid hade inte råd att hyra lägenhet med dusch, det fanns bara vatten i köket, toaletten var utanför, så vad skulle vi göra för att duscha? Vi smet in på simhallen en dag i veckan. Annars tvättade vi oss bara under armarna hemma.

Viktor nickar och fortsätter:

– Och det är det jag tänker när man kommer från en bakgrund som Marocko, med hårda föräldrar. Jag tror inte att du fick samma kärlek som jag har fått. Men det är väl det som har format att det ofta är så tomt i ditt behandlingsrum på Örjans? För spelarna vet att om de har en liten skitskada …

– … då vågar de inte komma till mig, fyller Simon i.

– De vet att du skäller ut dem, så de biter ihop och går ut och tränar.

»Han Berg snackar om att tvingas avsluta sin karriär för att han har dåliga knän och sånt. Jag är för stolt för att själv höra av mig, men jag hade önskat att han ringt och kollat med mig.«

Simon skrockar och säger att alla tränare som kommit till HBK utifrån har blivit »chockade«.

– I deras förra klubbar har det alltid varit kö till behandlingsrummen – alltid en massa spelare som ska tejpas och masseras.

– Jag tycker att det är coolt att ingen i HBK vågar komma och fråga om massage, säger Viktor med ett leende.

– Man ska inte gnälla! utbrister hans far. Om någon har ont och jag ser att det inte är någonting frågar jag: »Okej, om det blir krig i morgon och fienden kommer och ska skjuta dig – säger du att du har ont och inte kan springa, eller skulle du kunna springa ifrån fienden? Du kan springa? Ja, då ska du träna.«

Intill honom i soffan skakar Samira på huvudet. Hon hör ofta den där fiendefrågan när Simon pratar i telefon med HBK:s spelare.

På andra sidan fikabordet får Viktor upp en ny tanke i huvudet.

– Vad som också fascinerar mig är att boken – alltså »så här ska du behandla den här och den här skadan« – är samma för alla. Och alla har pluggat samma sak. Så vad är det som gör att vissa sjukgymnaster utmärker sig mer än andra?

Simon nickar och nämner den tidigare landslagsspelaren Erik Berg, som i Djurgården haft återkommande skadeproblem.

– Han Berg snackar om att tvingas avsluta sin karriär för att han har dåliga knän och sånt. Jag är för stolt för att själv höra av mig, men jag hade önskat att han ringt och kollat med mig. Att behandla ett korsband eller en fotstukning, för mig, det är peanuts. Det är såna där utmaningar jag vill ha. Men Berg har träffat en massa sjukgymnaster, så han kan inte veta att jag är annorlunda. I hans värld, precis som du sa, alla är likadana.

– Fast jag vet inte om han tror det, invänder Viktor. Var det inte Majstorovic som … det kanske är hemligt, men Zlatangrejen för några år sedan?

– Med hälen ja, säger Simon. När Zlatan var i Paris Saint-Germain. Majstorovic ringde mig och sa att en kompis behövde hjälp, utan att nämna något namn. Men det rann ut i sanden.

Viktor tar sats igen. Samira och jag sitter tysta i soffan. Fikastunden har utvecklats till en verbal pingismatch mellan far och son Bakkioui.

– Men varför skulle han fråga dig? säger Viktor. Folk vet ju att alla sjukgymnaster inte är likadana. Plus det där känsliga med att många spelare inte kan säga att de åker hit.

– Det är inte deras fel, invänder Simon. Det är klubbens policy.

– Jo, det handlar väl om en lojalitet också. »Vi betalar din lön, vi stöttar dig, så varför skämmer du ut oss?«

Simon nickar:

– Precis så. Hellre att killen är skadad i ytterligare två, tre veckor än att de förlorar ansiktet. Det är faktiskt så.

– Och det är ett ännu tydligare tecken på att spelarna fattar att olika sjukgymnaster kan olika saker. Tänk att de går över den tröskeln och säger till sina klubbar: »Vet du vad, jag skiter i det och åker ändå.«

Simon tystnar och vilar blicken på de engelska husköparna på TV:n. Viktor betraktar sin pappa igen. Efter några sekunder frågar han:

– Men det är inte så mycket prestige i det för dig eller?

– Aldrig.

– Ibland när det ringer någon från division tre typ, och du hjälper dem ändå, kan jag tänka: »Varför tar du honom?«

– Det finns absolut ingen skillnad, säger Simon. Och jag lovar dig: division tre, fem, Allsvenskan eller utlandsproffs – samma behandling, samma beteende, samma nivåbehandling. Jag misshandlar dem lika mycket som de andra.

»Och det är också därför … I’m one with the job. Som en profet, du vet. En känsla av att jag bara vill hela varenda person i hela världen.«

Jag försöker bryta in i samtalet, men Viktor hinner återigen före:

– Men vad är det du blir glad av då, pappa? Vad är din drivkraft?

Simon höjer rösten en aning innan han svarar:

– Att det är en kamp för mig! Alltså, det är helt sjukt, det är en kamp för mig mot den här skadan. Varje fall är en kamp! Och det är nog också något som kommer från pappa. Jag har kämpat så mycket för det jag har nu.

– Men du är väl rädd också? frågar Viktor. Eller? Är du inte rädd för att tappa någonting någon gång?

– Det är ju det jag säger. På något sätt tror jag att det kan bli kaos i morgon. Jag kan gå i konkurs i morgon, hela mitt rykte kan gå åt helvete, så jag måste behålla det jag har nu. Jag har aldrig sänkt garden och tänkt att jag har lyckats.

Samira häller upp mer myntate. Viktor tar en paus från utfrågningen och jag påpekar för Simon att han bara har nämnt sin fars uppfostran. Vad fick han av sin mamma?

– Hon dog 2004, säger Samira med sorgsen röst. Jag hann inte träffa henne.

– Det tog mig hårt, säger Simon. Hon hade hjärtbesvär och överlevde inte operationen. Det var en chock, alltså. Vi var jättenära, och av henne, jag har fått den här sidan av mig att jag älskar att ge. Om någon skulle ringa nu med en skada, jag mår bra av att hjälpa. Jag får energi av det, som om någon ger mig morfin. Och det är också därför … I’m one with the job. Som en profet, du vet. En känsla av att jag bara vill hela varenda person i hela världen.

Jag säger att det låter som en farlig inställning och får, lite överraskande, medhåll av Simon.

– Precis, det är det. Och jag vet om det. Istället för att jag bestämmer över the flow, the flow bestämmer över mig.

Han säger att hans vänner reagerar på att han jobbar mer för varje år som går. Ändå verkar han värdesätta sina lediga stunder högt. Jag börjar formulera en fråga om han har börjat fundera på att trappa ner, men hinner inte prata färdigt innan Simon tar över.

– Trappa ner? Finns inte. Jag blir bara stressad av din fråga. Det gör mig jätteorolig i kroppen att tänka på den dag jag slutar jobba. Jag sätter mitt hopp till att vi kan flytta till Marocko åtminstone halva året, för om jag är i Sverige får jag dåligt samvete om jag inte rycker ut och jobbar.

Gör det dig inte stressad att så många personer är beroende av dig?

– Där har du tryckt på en punkt som … du ska veta att det ligger en person bakom den här personen. Det är min personlighet som är emot mig. Och det är aldrig pengar i första hand. Jag pratar aldrig pengar. Om det ringer en spelare från AIK och säger »Simon, du får en summa, min klubb vill inte betala …« Jag bryr mig inte. Jag säger »okej, vi kan komma överens, bara kom«. Jag tror inte på pengar, jag tror på godhet.

Simon lutar sig tillbaka i soffan med armarna i kors. Eftersom han vet att morgondagen blir en lång jobbdag kan han inte riktigt koppla av. Det ska han däremot göra på söndag, som ofta är hans enda lediga veckodag. Han kommer på sig själv:

– Nej, just det! Magnus har hittat en ny mittfältare, han vill att jag ska träffa honom på söndag efter lunch. Och det betyder att min dag redan är åt helvete, så då tar jag El Kabir samma tid.

Klockan är 19.40 och på TV:n ställer Postkodmiljonärens programledare Rickard Sjöberg en benmärgsfråga som Simon kan svara på i sömnen. Hans mobil trummar mot det mörkgråa sofftyget. Nytt samtal. »Magnus Haglund« står det på displayen och det hinner bara gå en signal innan Simon har tränaren i örat.

– Är det min chef som ringer? Du, när slutar mitt jobb? Är det efter fyra eller efter fem?

Han skrattar högt åt huvudtränarens svar, som är helt i hans egen smak.

– Ledig mellan 22 och 06!? Du är så dum i hela huvet, alltså.