Upplever du att din artistbakgrund påverkar hur andra ser på dig som fotbollsspelare?
– Det var som värst hösten 2019 när jag kom till Gais direkt från TV-laget. Då hade jag själv svårt att ta mig på allvar. Jag gick in med inställningen att bygga upp ett förtroende bland fansen så att de skulle kunna se mig som en seriös fotbollsspelare. Efter 2020 känner jag ändå att jag, och delar av min omgivning, tänker: »Okej, nu är Boris ändå fotbollsspelare.«
Men inte alla?
– För somliga kommer jag alltid att vara Mello-killen som värvades från TV-laget, men det bryr jag mig inte så mycket om. Det här är min historia, det är bara att äga den.
Är det ändå inte jobbigt att ha den bilden runt sig?
– Faktiskt inte. Jag hade reagerat likadant om någon från Melodifestivalen och TV-laget värvats till mitt lag. Med tanke på att Gais var illa ute i tabellen när jag kom var det kanske inte en sådan värvning som supportrarna ville ha. Jag såg det som en härlig utmaning att övertyga alla, inklusive mig själv, att jag faktiskt hade här att göra.
Du utstrålar nästan alltid glädje och energi. Ger det dig någonsin problem inom fotbollen?
– Hur tänker du då?
Säg att det har gått dåligt för laget och supportrarna är besvikna. Då sticker det kanske i ögonen på dem när du springer runt på träningarna och är jätteglad.
– Jag fattar. Det handlar om balans. Jag vet när det går att skoja och leka, och när det är dags att fokusera. Går det skitdåligt ställer jag mig inte på krogen och showar. Men jag gjorde ett dumt misstag i början här. Jag kom från artistvärlden, där man uppdaterar allt som händer för sina fans, och skickade ut en glad video [dåvarande Gaismålvakten Marko Johansson sågs dansa utanför en mack] efter en förlust. Där tänkte jag verkligen inte till.
Klippet blev en väckarklocka för dig?
– Det var mer att jag inte riktigt hängde med i omställningen. Jag förstod Gaisfansens reaktioner, så det var bara att be om ursäkt.
I en intervju med GP berättade du att du vill känna dig som ett barn när du kliver ut på planen. Är det svårt?
– Inte för mig. När jag kliver ut blir jag den lilla killen som började spela fotboll.
Men du är mittback eller defensiv mittfältare. Kan man verkligen känna sig som ett barn och samtidigt ha koll på alla taktiska direktiv?
– Gör jag något positivt för laget hittar jag lyckan igen. Jag kom till en punkt i mitt liv där jag bara ville ha kul, och numera vill jag att glädjen ska komma i första hand i allt jag tar mig för. Allt faller på plats om man börjar i rätt ände. För mig blev det att börja med glädjen.
Gör det att du har lättare att gå vidare när andra deppar efter en förlust?
– Jag fick vara med om skit tidigt i min fotbollskarriär och fick jobba mycket mentalt. Det har lett till att jag i dag nog har lite lättare att släppa saker och ting. Det handlar inte om att jag skiter i det, men jag kan ta saker för vad de är.
Vad för skit fick du uppleva i början av karriären?
– Jag hade en väldigt tuff övergång från ungdomsfotbollen till elitfotbollen. Jag var inte redo för all press, alla reaktioner från fans, alla åsikter. Det gick inte så bra för mig i mina första allsvenska matcher. Det var mycket som kom emot mig som jag inte var beredd på.
Tycker du att fotbollen är lite väl allvarlig ibland?
– Absolut. Det är därför jag står fast vid det här nu. När jag var yngre och kom in i elitfotbollen drogs jag med i det totala allvaret. Då märkte jag också vad det gjorde med mig – plötsligt var fotboll inte kul längre. Allt blev så inramat att lekfullheten försvann. De bitarna finns tyvärr kvar i branschen. Jag önskar att man fick in mer lekfullhet, för det var därför alla började spela en gång i tiden.