När du presenterades av ditt första japanska lag rev du ner applåder genom att säga »hej, jag heter Emil och är 29 år« på japanska. Ibland krävs inte mycket för att vinna supporterhjärtan?
– Eftersom det var min första kontakt med språket kunde fraserna lika gärna ha kommit från Mars eller Jupiter, men jag gick verkligen in för det. Dagen före frågade jag min tolk om han kunde ge mig några enkla rader att plugga in, som en ramsa.
Hur vass är din japanska två säsonger senare?
– Alla språk innehåller i grunden fyra delar: läsa, skriva, förstå och prata. I vardagliga situationer kan jag hanka mig fram, om någon pratar långsamt och hjälper mig med att hitta något i affären. Men att läsa och skriva japanska går inte. Alla dessa sjuka tecken!
Har du fått en större förståelse för utländska lagkamrater i Allsvenskan som haft svårt att anpassa sig till vardagen i Sverige?
– Ja, herregud. Och då har jag det ändå ganska lätt här eftersom jag har en tolk med mig, plus att jag gör detta i en högre ålder än de flesta som flyttar till Sverige från andra kulturer. För att lyckas som fotbollsspelare – i alla miljöer, tror jag – behöver man känna sig hemma i samhället och förstå de sociala koderna. Hur handlar jag mat? Hur beter jag mig på en buss? Hur hälsar jag på en äldre person? Man behöver inte prata språket flytande, men hur funkar det?
»Det kändes som om jag hade gjort en tidsresa tillbaka till 1600-talet, jag kunde se samurajer och ninjor härja runt längs väggarna.«
Hur beter du dig på en buss?
– Jag är knäpptyst. Mycket här handlar om att visa respekt och hänsyn i offentliga miljöer genom att inte vara högljudd, inte prata i telefon, inte skräpa ner, inte gå mot röd gubbe. Vara artig.
Västerländska spelare som åker till Japan beskriver gärna flytten som »ett äventyr«. Hur äventyrligt är det egentligen?
– I början var det ett äventyr bara att gå i mataffären och jag tog hundra foton på hus de första dagarna. Sedan insåg jag att så ser alla hus ut här. Men för att prestera på planen känns det viktigt för mig att ta in andra saker än fotboll. Jag vill uppleva naturen, besöka platser och förstå historien. Så fort jag får en eller två dagar ledigt passar jag på att åka iväg och upptäcka nya städer, tempel, slott och trädgårdar.
Vilken upptäckt gjorde starkast intryck?
– Himeji, ett av japans mest berömda slott. På grund av pandemin gick jag runt där helt ensam i korridorerna. Det kändes som om jag hade gjort en tidsresa tillbaka till 1600-talet, jag kunde se samurajer och ninjor härja runt längs väggarna. Jag fick gåshud.
»Jag har till och med börjat sörpla när jag äter nudlar. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra.«
På Instagram beskriver du ofta platser du besöker som »incredible« och »amazing«. Har inget varit bara okej?
– Jag är ganska lättimponerad. Jag är från Örkelljunga, vad fasen! Dessutom sållar jag redan i researchfasen bort ställen jag tror är bara okej. När vi har bortamatch kollar jag alltid upp staden för att få grepp om vad som har hänt där, vilka sevärdheter som finns och vilken som är stadens signaturrätt. När vi mötte ett lag från Yamagata åt jag en soppa där som var helt magisk. Jag nämnde det för mattanterna i klubben och sedan dess kollar de alltid lite extra på mig i matsalen när de har lagat den, för att se mig bli glad. »Åh, Yamagata soup!«
Heter den så?
– Nej, den har något japanskt namn. De japanska spelarna brukar skratta åt mig när jag säger Yamagata soup.
Du har också skrivit att du är »besatt av Japan«.
– Det låter konstigt, men jag känner mig lite som en japan. Jag blir stolt över bra grejer som landet gör, håller på japanska idrottare och käkar all mat med pinnar, även när jag är hemma i Sverige. Jag har till och med börjat sörpla när jag äter nudlar. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra, men nu har jag insett poängen med det.
Vad är poängen?
– Om man äter en varm buljong med öppen mun kommer det in mer luft i maten, vilket gör att nudlarna faktiskt smakar bättre. Testa själv!