En i gänget

I slutet av säsongen 2005 såg den dubble allsvenske skyttekungen Mats Lilienberg en match med division sex-laget Löberöds IF. Själv spelade Lilienberg i fyran med Höörs IS, där han varvat ner på karriärålderns höst. Nu fastnade blicken på en 20-åring som med ett kantigt löpsteg jagade efter bollar i Löberöds anfall. Lilienberg fick höra att killen i princip inte spelat någon fotboll mellan 14 och 18 års ålder. Han brydde sig inte så mycket om det. Och vad spelade det för roll hur steget såg ut när backarna ändå inte hann med? Dessutom gjorde löberödaren mål.

När Mats Lilienberg föreslog för Höörs klubbledning att de borde värva Fredrik Jensen, som spelaren hette, tyckte ingen att det var en bra idé. Höör siktade mot trean, skulle de leta förstärkningar i gärdsgården då? Det sades att Fredrik Jensen inte ens kunde göra tio på foten.

Lilienberg stod på sig. Och när en division fyra-spelare med sex landskamper, Bundesligameriter och 78 allsvenska mål står på sig betyder det något. En förvånad Fredrik Jensen fick komma till Höör och försöka.  

Säsongen började. Mats Lilienberg häpnade över nyförvärvets fysik och intog en ny roll på planen. Han som alltid hade varit den kvicke som stack i djupet blev nu istället servitör åt den nye. Två tredjedelar in i serien hade Fredrik Jensen gjort över 20 mål. Lilienberg hade fått rätt. Men ändå fel, tänkte han.

– Alla underskattade Fredrik, säger Lilienberg. Jag också. Jag var säker på att han skulle hävda sig i fyran, men när vi spelade tillsammans insåg jag att han också skulle klara större scener. Han var oslipad förstås, totalt oskolad. Men han hade en sådan fruktansvärd råstyrka och vilja på planen. Han sprang på allt, och igenom folk som stod i vägen.

En höstdag frågade Lilienberg sin nya anfallskompis vad han hade för plan för nästa säsong.

»Vadå plan?« sade Fredrik. »Jag ska väl ingenstans.«

»Men vad vill du med din fotboll?« envisades Lilienberg.

»Det är väl Allsvenskan då«, svarade Fredrik och skrattade.

Han sade det på skoj, mest för att få slut på samtalet. Han trivdes utmärkt i Höör, och inte bara för att laget låg i toppen med honom som bästa målskytt. Mest uppskattade han umgänget med lagkamraterna. Att stanna kvar i omklädningsrummet och ta en öl efter matchen. Att äta pizza tillsammans och se en engelsk ligamatch på TV med en gemensam stryktipsrad som någon knåpat ihop. Fredrik jobbade som snickare till vardags och hade aldrig tänkt på fotbollen som något annat än ett helgnöje. 

Men Lilienberg gav sig inte.

»Vill du till Halmstad eller Trelleborg? Där har jag kontakter.«

»Du är rolig du«, sade Fredrik. »Jag har gjort en säsong i fyran. Lägg av nu.«

Den gamle målkungen fortsatte dock leka agent. I smyg ringde han till sin kompis Lasse Larsson, då sportchef i Trelleborgs FF, och bjöd in honom till nästa Höörmatch. Larsson körde de åtta milen till Jeppavallen, men lämnade idrottsplatsen efter bara 20 minuters spel.

»Varför stack du?« frågade Lilienberg när han ringde honom efter matchen.

»Lugn«, sade Larsson. »Jag såg första löpningen och första målet. Det räckte. Honom ska vi ha till TFF.«

Trelleborg hade gått upp i Allsvenskan samma höst och även om sportchefen imponerats av Höörforwarden ville han se honom provspela först. På det första passet stod löpning i Östervångsparken på programmet. På en fotbollsplan kunde Fredrik springa från kortsida till kortsida på nära elva sekunder, men långa sträckor avskydde han. Han slet som ett djur för att hålla ryggen på veteranen Mattias Thylander. Efter några varv kroknade han och till slut plågade han sig i mål någonstans i mitten av gruppen. Efteråt sade Thylander: »Fan, du har ju rätt bra kondis för att vara målvakt.« 

För de andra lät det som ett typiskt »Thylle«-skämt, men Thylander menade inget illa. Han trodde att Fredrik var den nya reservmålvakten Christian Fegler.

På fotbollsträningarna gjorde Fredrik som han brukade: sprang på allt och sköt när han fick chansen. Snart låg ett tvåårskontrakt på bordet. För TFF var det en billig chansning. Fredriks månadslön skulle bli 10 000 kronor. Han såg det inte som dåligt betalt utan tänkte att han hade haft flyt. Ett drygt år tidigare hade han spelat i division sex, och utan Lilienbergs ansträngningar hade han förmodligen fortfarande varit kvar där.

Precis som när han hade kommit till Höör gladdes han också åt att stämningen i laget var så varm. Han hade fruktat att den skulle vara råare i en allsvensk trupp, men alla i TFF verkade schysta. 

Fredrik Jensen hade bättre skäl än de flesta att värdesätta det.

 

I Fredrik Jensens tre frysar finns 110 kilo vildsvinskött.

– Där är också rådjur, gris, dovhjort, kronhjort …

Han har skjutit allt själv. I skogarna kring familjens lilla gård finns gott om vildsvin. Närmaste grannen bor en kilometer bort. Ett par kilometer till får man köra för att komma in till Löberöd, en mindre tätort i Eslövs kommun, där den egensinnige diskusmästaren Ricky Bruch bodde under några 70-talsår och gav invånarna något att prata om när han spikade upp sin brevlåda tre meter ovanför marken. I utkanten av samhället ligger Jensens Byggland där Fredrik jobbar tillsammans med sin pappa och sin lillebror. 

– Det var lite roligt i dag, säger Fredrik. När jag satt i trucken körde en lastbil upp bredvid. Chauffören sträckte fram knytnäven och skrek: »Fredrik Jensen – legenden!« Sedan körde han vidare. Ingen aning om vem det var.

I hallen hänger en inramad bild över »Alla tiders TFF-elva« som röstades fram i samband med att föreningen fyllde 90 år, 2016. Fredrik tar plats på bänken bredvid namn som Andreas Isaksson, Tommi Grönlund och Rasmus Bengtsson. 

– Min tid i Allsvenskan blev ju inte så lång. Därför är jag glad att jag ändå lyckades sätta ett visst avtryck.

Han hasar ut i köket, klädd i svart t-shirt och svarta arbetsbyxor där tumstocken hänger ut från en av fickorna. Medan han brygger kaffe kommer sexåriga dottern Julia fram med ett papper från sin förskoleklass. De har lärt sig om fåglar tidigare i dag och nu vill hon förhöra Fredrik.

– Pappa, kan alla fåglar flyga?

– Nej.

– Rätt! Har alla fåglar fjädrar?

– Nej.

– Fel!

– Va? Jag tror där är en i Afrika som inte har fjädrar. Jag försöker bara komma på vad den heter.

»Det handlade alltid om hur jag såg ut. ›Hur fan ser du ut?‹ ›Herregud vad ful du är.‹«

Julia tittar koncentrerat på sitt papper och försvinner sedan iväg till soffan i vardagsrummet, där hennes två år yngre lillasyster Isabelle redan sitter och tittar på film. 

Fredrik säger:

– Julia älskar att lära sig saker och läser hela tiden nu. Vi uppmuntrar henne så mycket vi kan. Själv var jag jättedålig på att läsa och skriva.

En timme tidigare hämtade han Julia från samma skola där han själv gick. Han har många egna minnen därifrån och få av dem är ljusa.

– I början var det mest att jag hade koncentrationssvårigheter. Svårt att läsa. Svårt att sitta still. Det kunde säkert andra barn uppleva som störigt. Jag hade i alla fall svårt att få kompisar.

Första tillfället han minns att han blev retad är från tredje eller fjärde klass. Några äldre killar på skolgården ropade att han var ful och att man inte skulle se ut så som Fredrik gjorde. I klassen var det sällan någon som var direkt elak, men heller inte många som ville umgås med honom. Det enda Fredrik verkligen gillade i skolan var idrottslektionerna, där ingen kunde springa lika snabbt som han. Ingen var hellre bättre på fotboll. Det var också till fotbollen han sökte sig när han kände sig ensam.

– Ibland kunde jag ändå ha bestämt att leka med någon en lördag. Så kom man till personens hus och fick höra av föräldrarna att han ändrat sig och gått till ett annat barn istället. Då brukade jag ta min boll och gå till fotbollsplanen. Jag var där extremt ofta. Jag gillade inte att trixa utan körde alltid skott. Skjuta, hämta bollen, skjuta igen. Timme efter timme.

Löberöd var så pass litet att det inte alltid gick att fylla knattelagen. Fredrik spelade i Löberöds IF när han kunde, och i Eslövs BK när det inte fanns tillräckligt med spelare hemmavid.

– Jag kände ingen i Eslöv, jag var bara där för fotbollen. Det var också där hånen började lite mer. Oftast var det kommentarer från äldre lag man stötte på utanför omklädningsrummen. Det handlade alltid om hur jag såg ut. »Hur fan ser du ut?« »Herregud vad ful du är.« 

 

Fredrik vrider på huvudet och kikar ut genom köksfönstret. Han ser inte långt. Den mjölkvita dimman ligger tät över åkrarna denna februaridag. 

– Sedan spred det sig mer till skolan också, säger han. Högstadiet var väl värst. 

Han går ut i vardagsrummet för att servera sina döttrar var sin skål med äppelklyftor. På en hylla bredvid soffan ligger ett exemplar av Snickaren från Löberöd, boken han skrev tillsammans med Rune Engstrøm och som gavs ut i liten upplaga förra året. Där berättar Fredrik om mobbningen han utsattes för under uppväxten. Han säger att det var smärtsamt att göra det men är glad att han orkade.

– Det var en låda jag höll stängd i många år. Men nu känner jag att jag gärna delar historien så att folk får fundera lite. Min förhoppning är också att man ska våga prata om känslor när det är jobbigt. Det gjorde inte jag.

Pratade du aldrig med dina föräldrar?

– Under högstadiet: egentligen ingenting. Jag minns en gång när jag frågade pappa: »Varför tycker de inte om mig?« Annars var jag tyst. Jag tänkte bara att det skulle bli värre om jag berättade. Skulle mina föräldrar tvinga andra barn att umgås med mig?

»Jag kunde säga till mamma att jag hade ont i halsen och så var jag hemma i tre dagar. När det kändes för jobbigt att gå dit. Och fotbollen blev jag ju tyvärr av med i åttan.«

Löberöd är litet. Du måste träffa på människor från de jobbiga åren?

– Absolut. Och efter boken är det en handfull som har kontaktat mig och bett om ursäkt. Det uppskattar jag, men de som hört av sig var inte de värsta. De som ringt nu var snarare personer som sa hej till mig ibland i korridoren. Det kunde betyda jättemycket då.

Att någon hälsade på dig?

– Ja. Jag kände mig så osynlig. Utfrysningen upplevde jag som jobbigare än glåporden, även om de inte heller var kul.

Vad gjorde det med din självkänsla?

– Jag hade ingen självkänsla. När man får höra elaka saker regelbundet, och när ingen vill umgås med en, är det lätt att skuldbelägga sig själv. Jag tänkte att det var något fel på mig. »De vill inte vara med mig eftersom jag är så ful.« Jag ville inte gärna se mig själv i spegeln. 

 

Såg ingen vuxen dina problem?

– Nej. Ingen sa i alla fall något. Jag tror inte att många av barnen fattade heller. För många sågs jag säkert bara som idrottskillen som man inte tänkte så mycket på utanför gymnastiksalen.

Var idrotten en fristad för dig?

– Ja, den var som en bubbla. Hade det inte varit för idrottslektionerna hade jag inte gått till skolan, för jag fick högre och högre frånvaro ju längre högstadiet gick. Jag kunde säga till mamma att jag hade ont i halsen och så var jag hemma i tre dagar. När det kändes för jobbigt att gå dit. Och fotbollen blev jag ju tyvärr av med i åttan. När jag skadade mig.

 

Olyckan var framme när Fredrik spelade Romelecupen med Löberöd. Han bröt ett uppspel mellan backarna och skulle byta färdriktning med bollen när vänster knä vek sig. Hans pappa Ole, tidigare elitspelare, bar honom av planen och gjorde en snabb amatörbedömning. »Du kan nog springa bort det här«, sade han till Fredrik, men när 14-åringen försökte ramlade han direkt. Det blev bilfärd till sjukhuset i Lund och väl där var knät så svullet att det inte kunde undersökas ordentligt. Några dagar senare fick Fredrik veta att korsbandet gått av.

– Jag fick höra hur ovanligt det var att korsbandet ryker på en så ung spelare. Jag var liten till växten också och läkarna sa att jag inte kunde operera knät förrän jag växt klart. Kanske när jag var 18 eller 19. För mig var det värsta scenariot. Fotboll var inte bara det roligaste jag visste, det var också mitt enda umgänge. 

Du fick sluta med fotboll?

– Ja. Och det gjorde att andra halvan av högstadiet blev ännu mörkare. Mina betyg var dåliga, och för att komma bort från Löberöd sökte jag till naturbruksgymnasium i Osby. Jag flyttade dit efter nian.

 

På anslagstavlan i Fredriks kök trängs en urklippt dödsannons mellan fotografier och tandläkarkallelser. »Vi älskar Dig till månen och tillbaka« står det under Cecilia Jensens namn. Det har snart gått två år sedan Fredriks mamma gick bort. Medan han mikrar korv och pasta till barnen berättar han om sitt viktigaste samtal med henne. Det var en sen vårkväll i ettan på gymnasiet, när han bodde på internat i Osby. Tidigare under dagen hade Fredrik blivit knuffad vid en klassamling, knuffat tillbaka – och blivit utkörd av läraren. Han kände sig orättvist behandlad, men egentligen var det inget särskilt med den händelsen. 

– Jag hade hoppats på en nystart i Osby och så bara fortsatte det. Det var fortfarande »nej, vi vill inte umgås med dig« när jag frågade om jag fick vara med. Till slut slutade jag fråga. Den dagen var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Jag orkade inte mer. Då ringde jag mamma och berättade precis hur jag mådde. Egentligen för första gången. Det samtalet blev en vändpunkt för mig.

Hur då?

– Alltså, anledningen till att jag ringer mamma … jag var så pass färdig att jag var beredd att avsluta mitt liv då. Jag kände så. Men jag ville höra mammas röst en gång till och säga att jag älskade henne och pappa. Så blev det att vi pratade i över två timmar och när vi lagt på kände jag annorlunda.

Kan du förklara det?

– Mamma förklarade hur mycket hon och pappa älskade mig och frågade om hon skulle köra upp och hämta mig direkt. Bara att hon var beredd att åka till Osby mitt i natten, jag kände att hon och pappa ändå hade min rygg. Hon fick mig att känna mig värdefull och sa saker som gick in. Att jag skulle gå min egen väg och om andra inte ville umgås med mig så var det deras problem. Efter det samtalet började jag stå upp för mig själv. Tidigare hade jag oftast bara svalt allt och blivit ledsen.

Hur stod du upp för dig själv?

– Kort efter att jag pratat med mamma var där en i skolan som bad mig gå därifrån när han tyckte att jag kom för nära honom. Tidigare hade jag gjort det, men nu tog jag ett steg framåt och sa: »Du kan gå härifrån.« Och så såg jag hur han backade! Det växte jag enormt av.

Samma vår som det avgörande samtalet med Cecilia opererade Fredrik sitt knä, mer än två år efter olyckan men ändå tidigare än vad läkarna först hade sagt. Han gick in hårt för rehabträningen och lade samtidigt på sig många extra muskelkilon i gymmet. När knät var tillräckligt bra för att spela fotboll igen tog han plats i skollaget som skulle spela SM i Värnamo. 

– Vi vann, säger Fredrik. Det är ju ingen turnering som många har hört talas om. Jag menar, SM för naturbruksgymnasier … Men för mig betydde det jättemycket. Vi var ändå det bästa laget och jag var kanske bäst i vårt.  

»Jag tänkte att den här elitkarriären tog slut innan den ens hunnit börja.«

I slutet av gymnasiet började han spela med Löberöds IF igen, den här gången med seniorlaget i sexan. Där fortsatte han efter studenten, samtidigt som han började jobba som snickare. 

– Efter allt som hänt var det en tillvaro jag var hundra procent nöjd med. Jag bad absolut inte om något mer. Att jag sedan blev upptäckt av Höör och att Mats Lilienberg fanns där … det var ju rent flyt.

Man kan också tänka att du hade förtjänat lite flyt.

Fredrik Jensen ler men besvarar inte påståendet. Kliar sig bara lite på vänster överarm och på tatueringen som föreställer honom själv i Trelleborgs FF-tröja.

 

Under sitt första år i Trelleborg bodde Fredrik kvar i Löberöd. Tränaren Conny Karlsson använde honom som inhoppare i träningsmatcherna och när nyförvärvet gjorde tre mål på en halvlek mot Bunkeflo skrev Kvällsposten om »fyndet från fyran«. I nästa träningsmatch gick knät sönder igen. Rejält. Korsband, menisk, ledband – allt var trasigt. 

– Jag var med honom på Malmö sjukhus, säger lagkamraten Mattias Thylander. Han hade fruktansvärt ont och jag tyckte så synd om honom. Jag tänkte att den här elitkarriären tog slut innan den ens hunnit börja.

Det var också vad Fredrik fick höra av läkaren som sade: »Kanske kan du spela fotboll igen, men du kommer att få ont i knät igen förr eller senare. Jag råder dig att inte göra det.« Fredrik ignorerade rådet och förberedde sig för en ny operation.

– När jag väl var så nära Allsvenskan kände jag hur otroligt gärna jag ville bevisa mig där. Jag var beredd att betala räkningen som skulle komma senare. 

Fredrik opererades och rehabtränade intensivt i ett år. Under tiden hann Trelleborg byta tränare. Tom Prahl återvände till föreningen han en gång lett i Uefacupen och inledde med att ha personliga samtal med alla spelare.

– Alla andra kom in välkammade och uppstyrda, säger Prahl. Jensen kom i »jobbekläder«, han hade väl varit och snickrat. Jag bad honom skriva ner sina mål på ett papper. Då blev han förskräckt. »Ska jag skriva nu direkt?« sa han.

Prahl hade aldrig sett Fredrik spela fotboll tidigare, men under fyspassen inför säsongen 2008 nickade han gillande åt den starka anfallaren. På en träning skulle spelarna åla sig fram i en gymnastiksal så fort de kunde. Fredrik låg flera meter före de andra. »Skånsk urkraft!« utbrast Prahl, och när hemmapremiären kom bedömde han att Fredrik var tillräckligt återställd för att ta plats på bänken mot Gais. Han fick hoppa in med sex minuter kvar. Han var aldrig nära att göra mål men gjorde tränaren nöjd genom att få två Gaisspelare varnade i samma sekvens när gästerna inte hängde med i löpningen.

»Där har du ju ett lysande exempel på att man kan komma rätt jävla långt utan att ta samma väg som alla andra.«

Efter påtryckningar från Prahl flyttade han också till Trelleborg för att spela fotboll på heltid, fortfarande för 10 000 kronor i månaden. Han tyckte ändå inte att det var svårt att få pengarna att räcka. Han var fortfarande singel, kunde ofta äta med laget och hade ingen dyr hobby. Nästan varje spelledig kväll var han hemma hos TFF:s lagkapten Dennis Melander och spelade Mario Kart.

– Vår relation började uselt, säger Dennis Melander. Fredrik kunde knappt trixa till tre med en badboll när han kom, och på en av hans första träningar stämplade han mig på foten. Stenhårt! Det gjorde ont så in i helvete och jag tänkte att nu ska jag fan sätta den här snorungen på plats. Jag jagade honom under resten av träningen utan att få fatt i honom. Men efter det fann vi varandra snabbt och blev nästan oskiljaktiga.

Under en av Mario Kart-kvällarna i Dennis Melanders soffa började Fredrik berätta om sin uppväxt. Det var inget han hade planerat. Han kände sig trygg med Dennis och plötsligt bara kom orden. Det blev inget mer TV-spelande den kvällen.

– Det var mycket som ville komma ut, säger Dennis. Jag tror att vi grät lite båda två, men det är ändå ett varmt minne. Jag kände mig hedrad av att han vågade öppna upp sig för mig. Jag förstod också vilket läskigt steg det måste ha varit för honom att gå till eliten, men han kom till rätt förening. TFF var den fula ankungen i Allsvenskan, och skulle vi klara oss byggde allt på sammanhållning och kamratskap. Man fick vara sig själv i Trelleborg. 

Den 1 juli 2008 gjorde Fredrik sin första allsvenska start och ett av målen i TFF:s skrällvinst borta mot den regerande mästaren IFK Göteborg. Han gjorde ytterligare fem mål under hösten, men tränarens krav var snarare att han skulle springa. Mot mål, mot hörnflaggorna och inte minst hemåt. Dennis Melander beskriver sin vän och tidigare lagkamrat som »en våt dröm för Prahl«.

– Han var nästan militärisk i sitt sätt att lyda order. Gnällde aldrig, sprang på varje skitpassning och offrade sig för laget.

Tom Prahl:

– Spelare behöver inte vara kompletta för att vara nyttiga. Vi spelade aldrig upp på Jensen, den rollen hade Andreas Drugge. Så kunde Mister Jensen rusa framåt och trycka ner backlinjen. 

Det var jobbigt att spela mot den starke och ständigt löpande Fredrik. Men den hänsynslösa spelstilen slet också hårt på honom själv. Det var sällan han orkade 90 minuter, och hur mycket Dennis Melander än gillade att spela med honom hände det att lagkaptenen oroade sig för anfallaren.

– Jag minns att jag undrade för mig själv: Hur mycket klarar den där redan skadade kroppen?

 

Fredrik följde upp sin debutsäsong med åtta allsvenska mål 2009. Året efter överraskade TFF stort genom att sluta femma i serien. Spelarna tyckte att det var en prestation fullt jämförbar med Malmö FF:s SM-guld och firade – för första gången sedan Fredrik kom till klubben – genom att äta på restaurang. 

Det låter knappast vräkigt i överkant, men i efterhand har Fredrik sett firandet av femteplatsen som ett tecken på att ödmjukheten var på väg att försvinna. Nästa säsong åkte TFF ur Allsvenskan, ett missöde de följde upp genom att omedelbart även rasa ur Superettan. Samtidigt hade Fredrik nu fått den där räkningen Malmöläkaren varnat för. Det dubbelopererade knät gjorde allt ondare och gav andra följdskador, bland annat en avsliten lårmuskel. De gånger han kunde spela gjorde han det på smärtstillande, och han hade allt svårare att göra sig själv rättvisa. Efter matcherna försökte han lindra smärtan genom att lägga sig i ett varmt bad. Det gick inget vidare och Dennis Melander led med sin vän.

– Han hade ont jämt och hans knän hoppade hit och dit. På slutet var det lite »kom nu knäna så går vi« när han skulle ta sig någonstans.

Fredrik Jensen var bara 27 år och ville fortsätta spela fotboll. Men att göra det på elitnivå gick inte längre. Mer än knäna smärtade det faktum att han tvingades ta farväl av TFF efter två raka degraderingar, men han tyckte inte att han hade något val. Han hade träffat Christina och de pratade om att skaffa barn. Barn han ville kunna leka med utan att det gjorde för ont. De flyttade hem till Löberöd, där Christina också vuxit upp. Då fick Fredrik ett samtal från en italiensk Serie C-klubb.

– Jag tror att det var Treviso, säger Fredrik. De låg illa till och frågade om jag ville komma dit och spela resten av säsongen. Jag sa att jag just hade slutat. »Men du är ju bara 27!« ropade mannen i telefonen. Han lät chockad. Han tillhörde nog inte Trelleborgs Allehandas läsare.

Han funderade ändå på erbjudandet och frågade Christina vad hon tyckte. »Jag ska ingenstans«, sade hon och efter det funderade han inte mer. Kanske hade han kunnat tjäna lite pengar under några månader i den italienska solen, men det hade inte känts schyst mot klubben att skriva på med en så sargad kropp. Förmodligen hade han inte ens klarat läkarundersökningen.

Han återvände till Löberöds IF i sexan istället. På en av de första grusträningarna slet han av hälsenan.

 

Han använder fortfarande sin gamla sportbag med TFF-märket på. Men i den svarta väskan som han ställt fram inför kvällens träning ligger numera ett par målvaktshandskar. Frånsett en kort utflykt till Askeröd har han varit Löberöds IF trogen sedan hemflytten för åtta år sedan. Den brustna hälsenan höll honom borta i en säsong, men att sluta helt var aldrig aktuellt. 

– Det borde det kanske ha varit, säger Fredrik. En normal person hade väl tänkt: »Kroppen klarade inte längre eliten och direkt i division sex-laget drog du hälsenan – bara sluta nu!«

Han ler samtidigt som han drar på sig träningskläderna i hallen.

– Fotbollen är för viktig för mig. Jag ser den lite som min räddning i livet. Nu är nivån division sex och jag är målvakt, det är ungefär vad kroppen håller för. Men jag njuter varje gång, inte bara av att spela utan av hela paketet. Att umgås och ha kul. Det är mycket värt.

Hans hustru Christina har kommit hem från jobbet och ska snart natta barnen. Hon informerar sin man om att det just har börjat regna ute.

– Då är det så, konstaterar han och drar igen blixtlåset på väskan.

När Christina och Fredrik återvände till Löberöd bosatte de sig inne i samhället. Men när de fick möjligheten att köpa den lilla gården slog de till fast de egentligen inte hade råd. De har två hundar, två katter, »några kaniner och ett gäng ankor«. Christina vill ha hästar också, men hästar är dyrt. 

– Jag älskade TFF men trivdes nog aldrig riktigt i Trelleborg, säger Fredrik. Det var för stort. En gång hälsade jag på min lagkompis Björn Westerblad i Malmö. Han bodde på Värnhemstorget och där var folk överallt. »Hit åker jag bara igen om jag verkligen måste«, tänkte jag. I dag är jag ju en social person, men jag vill gärna bo i naturen.

»Precis innan de kom hade jag skjutit ett gäng kråkor på ganska kort tid. Vad hade hänt om jag skjutit just när polisen kom?«

Det var också på en av åkrarna i trakten som Fredrik befann sig när han var med om den händelse som skulle ge honom störst riksrubriker under sin tid i Allsvenskan. En septemberdag 2010 skulle han hjälpa en bekant med att skjuta några kråkor som åt av säden. Fredrik drog på sig kamouflagekläder och rånarluva, tog sin bössa och gav sig ut. Han lockade kråkorna till sig genom att själv låta som en och så knäppte han dem, en efter en. När så plötsligt två poliser med dragna vapen dök upp och skrek att han skulle släppa sitt gevär. Någon (»en nyinflyttad stadsbo förmodligen«) hade ringt polisen och varnat för mannen i rånarkläder som sköt vilt omkring sig.

På träningen dagen efter berättade han om incidenten för fascinerade lagkamrater, och när Andreas Drugge frågade om han fick blogga om kråkjakten såg Fredrik inget problem med det.

– Sedan ringde telefonen resten av dagen.

Kråkjakten fanns med när Sportbladet listade »Allsvenskans höjdpunkter på 2000-talet«, men för huvudpersonen var det egentligen en obehaglig upplevelse.

– Poliserna drog ju vapen, säger Fredrik. Och den yngre av dem var riktigt nervös och stirrig. Precis innan de kom hade jag skjutit ett gäng kråkor på ganska kort tid. Vad hade hänt om jag skjutit just när polisen kom? Jag hade nog fått en kula i mig då.

Vid sidan om fotbollen är jakten fortfarande hans största intresse. Nästa dag ska han till de småländska skogarna och jaga kronhjort tillsammans med sin pappa Ole. 

– Men nu är det fotboll, säger Fredrik. Vi måste köra nu om vi ska hinna. Vi missar uppvärmningsjoggningen, men den kan jag inte vara med på ändå.

 

Till skillnad från många andra mindre föreningar har Löberöds IF haft en positiv lagutveckling de senaste åren. Förutom flera pojk- och flicklag finns såväl damlag som herrlag, till och med ett B-lag. Däremot saknas konstgräsplan, vilket gör att herrarna får betala för planhyra i Eslöv om vintrarna. 

När Fredrik anländer till konstgräsplanen i Eslöv har hans lagkamrater just joggat färdigt i mörkret. Det är duggregn och två plusgrader, men snålvinden får det att kännas kallare.

– Kylig kväll, säger tränaren Richard Haglund. Bäst att ta fram bollarna direkt.

De är elva utespelare och två målvakter. Fredrik drar på sig en mössa och stegar till ett av målen tillsammans med den 16-årige talangen Alex Ambrosi. När Fredrik var i samma ålder spelade han inte fotboll, och han är tveksam till om någon i dag hade kunnat nå Allsvenskan på motsvarande sätt som han själv gjorde. Dels för att dagens mer tempostarka fotboll ställer högre krav, dels för att han hade »sådan tur« längs vägen. Andra tänker annorlunda. Tom Prahl menar till exempel att skadorna gjorde att Fredrik Jensen aldrig fick chansen att nå sin fulla potential.

– Så ser inte jag det, säger Fredrik. Herregud, jag trodde ju inte ens att jag hade potential för fyran. Eller att ens kunna spela fotboll. Jag är så stolt över det jag fick uppleva och så glad att jag fortfarande kan vara med på ett hörn. Jag vill hålla på med fotboll så länge jag bara kan.

Löberöd håller sig egentligen med en målvaktstränare, men eftersom han har fått ryggskott får Fredrik och Alex klara sig själva i kväll. De turas om att skjuta på varandra, fem bollar i rad efter ett särskilt mönster. Sedan lösa höjdbollar följt av ett snabbt avslut på rullande boll. Fredrik peppar och berömmer Alex efter varje räddning. Han tror hårt på tonåringen och ser det lite som sin uppgift att hålla honom på tå. När Fredrik själv står mellan stolparna svär han när han släpper in skott och tycks muttra för sig själv när han hämtar förlupna bollar i snödrivorna. Men han skiner också upp när han sträcker ut mot sitt högra kryss och lyckas styra bort ett hårt skott från Alex:

– Den skulle man vilja ha på film!

Efter en knapp halvtimmes skottnötning blir det tvåmål med resten av laget. Alex och Fredrik tar plats i var sin bur, men när Fredrik gör sig beredd för spel upptäcker han att han har glömt sin vattenflaska vid det andra målet. Han ska precis sticka och hämta den när han ser Alex komma joggande med flaskan.

– Amen så himla snäll du är. Tack, Alex!

 

När träningen är slut är klockan nästan tio. Fredrik somnar snabbt när han väl kommer hem och är uppe redan före sex kommande morgon. Det är hans tur att öppna butiken i dag. Hans pappa Ole köpte den gamla trä- och järnvaruhandeln i Löberöd 1999 och fick höra att de stora byggvarukedjorna förmodligen skulle driva honom i konkurs ganska snabbt. 22 år senare finns Jensens Byggland fortfarande.

– Vi klarar oss så länge vi sliter hårt, säger Fredrik. Vårt vapen mot kedjorna är kunskapen, vi vet vad vi säljer och kan vägleda kunderna. Nu har det i och för sig blivit extremt poppis att bygga trall och det finns inga pengar i trall. Vi sålde många kilometer trall i fjor utan att tjäna något på det.

Ole och Fredriks lillebror Henrik är också på jobbet tidigt. Pappa Jensen är 58 år men ser med sin vältränade överkropp och sitt pojkaktiga leende betydligt yngre ut. Det händer att folk tror att han är sina söners storebror. Under en kafferast berättar Ole att han alltid har varit en »principfast jäkel« som gått sina egna vägar. 

– Jag minns när jag var på uttagning till Skånelaget, säger han. Jag slet en hel helg och fick höra att jag var bra nog – men för ung. Jag var 14 och man skulle vara 15. Det tyckte jag var rent trams! Så nästa år struntade jag i att komma.

Som fotbollsspelare representerade Ole bland annat Landskrona Bois, Helsingborgs IF och Malmö FF. Precis som Fredrik var han anfallare. Han har också spelat i Löberöds IF och varit tränare där, men är i dag inte engagerad i föreningen. Han antyder en schism men vill inte lägga ut texten.

– Men mina utbildningsdokument måste väl fortfarande ligga kvar i någon låda där?

– Kanske det, säger Fredrik.

Ole berättar att han gick några tränarkurser efter spelarkarriären och att han under en period var en av dem som ansvarade för distriktsuttagningar i Skåne. 

– Men jag slutade. Där fanns en ung kille som jag trodde på, men ingen annan såg något i den grabben och han blev inte uttagen. Folk är så låsta vid hur man ska vara och hur man ska spela fotboll.

Han nickar mot Fredrik som står lutad mot en dörrlist. Det är inga kunder i butiken och snart ska far och son ta helg med sina bössor.

– Som Fredrik, säger Ole. Där har du ju ett lysande exempel på att man kan komma rätt jävla långt utan att ta samma väg som alla andra.

Fredrik ler men säger inget. Han har samma arbetskläder på sig som i går. Varmare dagar händer det att han jobbar i kjol. Ibland får han höra att det är tjejkläder, men det bryr han sig inte om. Han tycker att han ser fin ut i snickarkjolen.