Kartritarna

Det är en tisdagskväll i mitten av februari och Ödeshögs IK:s avgående ordförande Jonas Andersson öppnar stressat ett skåp i föreningens två år gamla klubbstuga. 

– Har vi inget kaffe? 

Ett skåp till: 

– Nej, vi har tydligen inget kaffe. 

På andra sidan de frostbitna fönsterrutorna ligger Vättervallen inbäddad i ett snötäcke. Den här kvällen tränar varken föreningens damlag, herrlag eller något av de tiotal ungdomslagen på A-planen eller någon av de fem andra planerna som ryms inom anläggningen. Jag säger att Vättervallen verkar ha rena »Manchester City-förutsättningarna«. Jonas Andersson skrockar åt jämförelsen men konstaterar nöjt att föreningen äger nästan all mark.

ÖIK:s seniorlag lockar inte någon storpublik till hemmamatcherna. Jonas pekar på den mindre träläktaren vid den ena långsidan. 

– Där brukar det väl stå 40–50 stycken.

Annat var det under föreningens 90-årsjubileum 2002, då 5 500 åskådare såg ÖIK spela uppvisningsmatch mot hemmasonen Klas Ingesson och resten av VM 94-laget. På efterfesten uppträdde Svenne Rubins. 

2021 är feststämningen långt borta – både i föreningen och i samhället. Jonas Andersson har bott i Ödeshögs kommun i 20 år och har sett befolkningsutvecklingen stanna av eller rentav minska, vilket följaktligen påverkat hans förening.

– För 30, 40 år sedan fanns det fyra eller fem fotbollsföreningar i kommunen, i dag är det bara vi. Det beror så klart delvis på att barn slutar spela fotboll i tidigare åldrar nuförtiden, men framför allt att folk flyttar härifrån. Det här är en liten kommun. Vi har ingen gymnasieskola, vi har nära till många större städer, men knappt några bussar som går. Får regionen som den vill ska bussen härifrån bara gå till Mjölby framöver. Vad är det som lockar med Ödeshög egentligen?

Han kliar sig i håret och verkar inte ha något bra svar. Oron är påtaglig. Vad är på väg att hända med hans förening? Och inte blir han lugnare av vetskapen att Svenska fotbollförbundet planerar och propagerar för att rita om den svenska fotbollskartan. 

 

Sedan mellankrigstidens dagar har organisationen i svensk fotboll sett ungefär likadan ut. Svenska fotbollförbundet är huvudorganisation som ansvarar för elitfotbollen och de stora övergripande besluten, medan de 24 distrikten har hand om sin lokala amatörfotboll och ungdomsfotboll. Som medlem i en förening röstar man på föreningens årsmöte, föreningen röstar sedan på distriktets årsmöte och distriktet på SvFF:s årsmöte – det så kallade förbundsmötet. Befolkningsmängden, storleken och resurserna varierar enormt mellan de olika distrikten: Stockholms fotbollförbund har 22 heltidsanställda på kansliet medan Dalslands motsvarighet har en och en halv anställd på sitt kansli. I ett par av de mindre distrikten finns ingen heltidsanställd fotbollsinstruktör.

Totalt finns 142 anställda i de 24 olika distrikten, varav 65 procent jobbar administrativt. Övriga 35 procent ägnar sig åt fotbollsutveckling, föreningsutveckling och domarrekrytering. Balansen, att det är mer administration än fotbollsutveckling, är något som Svenska fotbollförbundet inte har varit nöjda med.

Därför beslutade man under förbundsmötet den 24 mars 2018 att SvFF skulle se över möjligheterna att göra svensk fotboll mindre byråkratisk. Tanken var att pengar skulle flyttas över från administrativa poster till rena fotbollsinvesteringar. Förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand förklarar:

– Det lever väl alltid mer eller mindre frågor gällande hur vi kan utveckla verksamheten och ta oss framåt. Vi ställde oss helt enkelt frågan om den nuvarande organisationen är den bästa på sikt, eller om den behöver justeras för att möta de krav och förväntningar som finns på dagens och framtidens fotboll.

En projektgrupp sattes ihop och till projektledare utsågs Bert Andersson, ordförande i Göteborgs fotbollförbund. Efter 150 intervjuer, enkätsvar och diskussioner med distrikt, föreningar, nordiska motsvarigheter och andra idrottsförbund landade projektgruppen i tre förslag som man tog med sig till förbundsstyrelsen. Dessa var:

• Behålla nuvarande antal distrikt, men att all personal jobbar för SvFF.

• Inga distrikt alls, SvFF blir föreningarnas enda organisation att vända sig till.

• 24 distrikt blir 7 till 9 större distrikt.

Förbundsstyrelsen rekommenderade det sistnämnda beslutet, vilket i praktiken innebär sammanslagningar av de 24 distrikten. Som exempel har Blekinge FF alltid varit ett eget och självständigt distrikt, men enligt det här förslaget skulle Blekinge slås ihop med Smålands och Östergötlands distriktsförbund – två distrikt som sett till ytan är betydligt större. Än mer påtaglig blir förändringen för Gotland. Sveriges minsta fotbollsdistrikt ska enligt förslaget slås ihop med Sveriges största fotbollsdistrikt, Stockholm. De som tidigare har agerat för Gotlands sak ska nu agera för Gotlands och Stockholms sak och vice versa. Det låter svårt, men det hindrade inte Andersson, Sjöstrand och projektgruppen att presentera en första version av förslaget under en konferens i Nice i samband med damlandslagets succé-VM i Frankrike 2019. Långt ifrån alla distrikt som var representerade i södra Frankrike blev imponerade. 

 

Bert Andersson harklar sig i telefonen. Efter småprat om det svenska handbollslandslagets framfart under det pågående mästerskapet berättar han varför omorganisationen behövs. Det handlar inte om att svensk fotboll är i behov av att spara pengar, säger han. Däremot har man kommit fram till att en omorganisation resulterar i att de administrativa kostnaderna minskar med 20 miljoner kronor, pengar som istället kan tillföras fotbollen.

– Det är hela fundamentet för det här jobbet. Vi tror att vi med en förändrad distriktsorganisation kan spara mycket pengar och samtidigt utveckla fotbollen i hela landet. Vi försöker göra de 7–9 distrikten jämnstora, både sett till yta och verksamhet. I dag skiljer det massor. Stockholm är vårt största distrikt och har ungefär 410 föreningar, Gotland är vårt minsta och har 29 föreningar. Det blir betydande svårigheter och överadministration om man har en sådan organisation. Samtidigt ser vi också att kvaliteten i utvecklingsarbetet behöver öka. Det finns många distrikt som gör ett charmant jobb i dag, och det finns många distrikt som vill göra mer men inte har resurser för det.

Tanken är att omfördelningen av pengar ska leda till att föreningarna runt om i landet, stora som små, får större tillgång till hjälp från instruktörer som ska göra föreningarna bättre, både på och utanför fotbollsplanen. SvFF ser det här som ett led i att göra svensk fotboll »mer demokratisk«, att förutsättningarna jämnas ut mellan en förening i Medelpad och en förening i Göteborg. Drygt 18 månader efter distriktskonferensen i Nice är det fortfarande många som är föga imponerade av den planerade förändringen. Det behövs endast ett par samtal för att förstå hur starka åsikter och känslor frågan väcker. Cirka hälften av de 24 distrikten är i någon grad missnöjda med förslagen.  

Den gemensamma nämnaren för många av de skeptiska distrikten är att de är små sett till yta eller föreningsantal.

Rädslan är stor för att allt mer resurser i form av pengar, makt och utbildning kommer att tillfalla de stora föreningarna på de stora orterna, medan de mindre blir allt mer åsidosatta och isolerade. 

Markus Svensson är ordförande i Dalsland, det näst minsta distriktet. Han förklarar att oron grundar sig i dåliga erfarenheter av centralisering.

– När man som litet distrikt hör om sammanslagningar blir man alltid lite skeptisk. På landsbygden är man luttrad och har ofta dåliga erfarenheter av det, eftersom det i regel har lett till att företag, skolor och sjukhus försvunnit till större orter och städer. Därför blir man kanske lite defensiv.

»Om vi har åtta styrelser istället för 24 med åtta förtroendevalda i varje styrelse, så är det nästan 100 färre förtroendevalda.«

I det material som har skickats ut till distrikten försäkrar Svenska fotbollförbundet att det inte rör sig om någon centralisering, att makten och resurserna inte ska flyttas in till de större städerna och distrikten, men enligt Östergötlands ordförande Sven-Inge Arnell är det bara ett spel för galleriet.

– Centralisering är en av drivkrafterna, säger Arnell, som tillsammans med sitt distrikt sticker ut på den negativa sidan.

Trots att Östergötland är ett relativt stort distrikt har det blivit den kanske starkaste företrädaren för nej-sidan. Arnell reagerade starkt redan under ordförandemötet i Nice, men blev ännu argare när det i april 2020 damp ner ett mejl från förbundet med nedbantningsförslaget om 7 till 9 distrikt.

– Jag blev förbannad, jag trodde att vi skulle diskutera det här ordentligt innan vi började fundera på olika förslag. De valde ett ovanifrånperspektiv, och så har det varit hela tiden. Jag ifrågasatte tidigt avsaknaden av forskning och lyckade exempel. Om två, tre distrikt vill slå sig samman har jag inget problem med det, men att påtvinga detta? Vi fick inte vara med i processen, det kändes som om vi blev överkörda av förbundet.

Det som oroar Arnell och majoriteten av föreningarna i hans distrikt är att de mindre föreningarna kommer bli än mer perifera i ett stort distrikt. Enligt förslaget ska Östergötland bilda distrikt ihop med Småland och Blekinge – ett distrikt som i så fall skulle innehålla runt 500 klubbar och 50 kommuner. Enligt Arnell blir det omöjligt att hålla koll på den enskilda föreningens särskilda behov i ett så stort sammanhang. Dessutom är han orolig för vad förslaget skulle innebära för demokratin inom svensk fotboll.

– Man pratar om att det här blir bättre demokrati för föreningarna, men jag har väldigt svårt att se hur det skulle bli det. Jag ser snarare en risk för att det urholkar demokratin. Det går inte att säga att den ena sidan har mer vetenskapliga belägg än den andra, men det ligger i farans riktning att demokratin tar stryk av detta. Om vi har åtta styrelser istället för 24 med åtta förtroendevalda i varje styrelse, så är det nästan 100 färre förtroendevalda. De 100 är säkert från 70, 80 olika kommuner med olika förutsättningar och behov. Det är lättare att se att vi täcker in en närmare geografi och kan hjälpa föreningarna på ett bra sätt om vi bibehåller lokalkännedomen.

»Hur fan kan det bli mer demokratiskt? Hur kan den bli bättre med större distrikt? Jag fattar inte det.«

Det är just demokratiaspekten som rör upp starkast känslor. Vad kommer att hända med de mindre föreningarna när de hamnar i ett större sammanhang, längre bort från makten? Norrbotten är redan Sveriges till ytan största distrikt, eftersom det även innefattar Lappland. I det nya förslaget ska man slås ihop med Västerbotten till ett stordistrikt som då kommer att omfatta en knapp tredjedel av Sveriges yta. Detta förslag är galenskap, enligt distriktets ordförande Robert Lindström:

– Lokalkännedomen är det viktigaste vi har, säger Lindström. Jag älskar just den delen, att vi kan hjälpa våra föreningar, att vi känner dem, att vi kan dem utan och innan. Det här förslaget är bättre på så sätt att det hjälper en att komma ut mer till föreningarna. Får man fler instruktörer vore det jättebra, då får vi bättre bredd och spets. Men tar vi bort en massa folk i mindre distrikt blir avståndet väldigt mycket längre från föreningarna till distriktet, och från distriktet till föreningarna. Från Nordmaling till Kiruna skiljer det över 60 mil, och det är långt från öst till väst också. Det är helt orimligt att förvänta sig att vi ska kunna lösa ett sånt stordistrikt och erbjuda samma eller bättre service än vad vi gör i dag.

Svenska fotbollförbundet hävdar att det här skulle stärka demokratin.

– Hur fan kan det bli mer demokratiskt? Hur kan den bli bättre med större distrikt? Jag fattar inte det, och jag har inte fått svar på den frågan när jag har ställt den till förbundet. Har jag som medlem i en klubb nära till distriktet så förstår jag inte hur det kan bli bättre om distriktet hamnar längre bort.

Robert Lindström är »jätterädd« för att förslaget ska gå igenom, då många av styrelse- och kommittémedlemmarna har varit tydliga med att de inte vill fortsätta jobba ideellt om det blir ett större distrikt. Detta eftersom det helt enkelt skulle ta för mycket tid, och att de som sitter i styrelsen brinner för fotbollen i Norrbotten – inte för fotbollen i Västerbotten.

– De som vill hoppa av är i majoritet, kanske åtta av tio stycken, och jag kan tänka mig att vi inte är ensamma om att ha det så. Försvinner alla dessa ideella krafter är det en katastrof för svensk fotboll.

 

Projektgruppens ordförande Bert Andersson säger sig ha största respekt för oron, samtidigt som han inte riktigt förstår den. 

– Om jag tycker att det är jättekul att jobba för Göteborg och det skulle bli i förslagets riktning att vi skulle få tre kompisar till (Bohuslän, Dalsland, Västergötland), varför skulle jag då tycka att det var mindre roligt? Jag kanske till och med skulle tycka att det skulle vara roligare? En nytändning, lite andra idéer, lite andra människor.

Han berättar om hur han ansträngt sig för att förstå hur den skeptiska sidan får ihop sina resonemang. Han har bland annat ringt en bekymrad förtroendevald och bett henne hjälpa honom att förstå, men utan framgång.

– Jag tror att det mer är en känsla än fakta, och jag har stor respekt för det.

Men kan du inte förstå en ideellt arbetande person i till exempel Dalsland som bryr sig mycket mer om en fråga som rör Färgelanda IF än en som rör Qviding FIF i Göteborg?

– Det är naturligtvis så, men det betyder inte att man behöver ge upp. Genom att fortsätta så värnar man sin förening. Om man däremot säger »Nej, nu blir det så stort att jag lägger av«, då har man verkligen inte värnat sin förening.

Jag tar upp östgöten Sven-Inge Arnells räkneexempel med att 100 förtroendevalda från 70, 80 olika kommuner kan komma att försvinna från svensk fotboll, och på vilket sätt det drabbar lokalkännedomen inom varje distrikt. Återigen har Bert Andersson svårt att förstå varför det skulle hända.

– Om du utgår från att alla de människorna ska försvinna så är räkneexemplet helt korrekt. Men jag utgår från att vi hittar andra roller, andra sätt att arbeta i projektgrupper, i kommittéer och så vidare. Någon får hjälpa mig att förstå varför de här 100 personerna skulle sluta.

För att förändringen ska kunna få de positiva effekterna blir nuvarande kanslipersonal en viktig pusselbit. SvFF vill skifta på balansen med 65 procent administratörer och 35 procent verksamhetsutvecklare, men med befintlig personal. Många av dem som har jobbat rent administrativt på kansliet kommer därför att få ändrade arbetsuppgifter och istället bli fotbollsinstruktörer, föreningsutvecklare, domarrekryterare och så vidare. Det steget kan utifrån upplevas som ganska stort. Kent, 57, som jobbat administrativt på ett kansli i 20 år och har noll tränarerfarenhet, ska plötsligt utbilda sig till fotbollsinstruktör och därmed åka ut till föreningar, hålla i träningar och bidra till att spetsa till verksamheten i sitt område. Enligt projektledare Bert Andersson kommer det här att gå »om alla vill«.

 

Flera kanslichefer som jag pratar med tror att de själva kommer att kunna bli fotbollsinstruktörer och föreningsutvecklare utan några större problem, medan ett par andra inte riktigt ser sig själva i radikalt förändrade roller. En av de sistnämnda vill vara anonym i sina uttalanden då han jobbar för ett distrikt där det finns ett stort motstånd mot förslaget. Många föreningar i distriktet är oroliga och upprörda, och kanslichefen förklarar att det är ett väldigt känsligt läge att uttala sig, då det är vad föreningarna tycker som är relevant. Han tycker att behovet av förändringen är olika stort i olika distrikt, men han kan förstå vad det är SvFF vill åt. Däremot har han svårt att se sig själv passa in i förändringen.

– För mig är det ganska enkelt: en eventuell roll för mig i en framtida organisation bör vara i linje med vad jag gör i dag. Jag tycker att det finns en uppsjö av fantastiskt duktiga medarbetare som är betydligt bättre lämpade för de andra arbetsuppgifterna än vad jag är.

Kanslichefen säger att han ändå inte är särskilt orolig för sin egen framtid och att han tror att förändringen skulle kunna bli bra för svensk fotboll, men att SvFF behöver bli mer konkreta om vad det faktiskt skulle innebära om förslaget röstades igenom. Just den otydligheten riskerar att skada svensk fotboll på kort sikt, siar han.

– Som ansvarig person på vårt kansli kan jag ibland vara mer bekymrad för mina kollegors förändring. I nuläget kan jag inte ge dem några besked om vad som kommer att hända om det här förslaget går igenom. Själva omställningen till nya roller och regioner tror jag kommer att fungera bra för majoriteten, men samtidigt tror jag att nyckeln för förbundet är att vara tydliga om vad som gäller. Om det upplevs otydligt av mottagaren tror jag att man riskerar att tappa ganska många duktiga medarbetare.

Den bilden delas av flera kollegor till honom. De tror att det finns många anställda som kommer att bli svåra att malla in i ett större sammanhang. Skulle många av dessa försvinna är det också ett argument för att lokalkännedomen blir lidande av den här förändringen. Bert Andersson vill inte måla den svarta bilden. Han hävdar bestämt att förändringen, rätt genomförd och rätt hanterad, snarare kan leda till att lokalkännedomen stärks.

– När vi har rationaliserat färdigt har det uppstått ett överskott av pengar som gör att vi kan anställa fler människor längst ut i systemet. Om vi tar Dalsland som exempel: I ett av förslagen tillhör de samma region som Bohuslän, Göteborg och Västergötland. Det skulle kunna bli fyra till fem heltidsanställda personer – ytterligare – i distriktet. De kommer inte att sitta på något centralt kansli, utan tvärtom sitta längst ut i verksamheten. Vi pratar föreningsutveckling, tränarutbildningar och domarrekrytering. 

»Storleken på distriktet gör det omöjligt att hantera. 70 mil är en tredjedel av Sverige ungefär.«

Att det fysiska avståndet till kanslierna eventuellt kommer att öka ser han inte som något problem alls.

– På våra kanslier har vi nästan inga besök alls från föreningarna längre. De är på vår hemsida, de mejlar, de skypear och de gör allt mellan himmel och jord, men fysiska besök på ett kansli existerar nästan inte i dag. Då pratar jag utifrån Göteborgs perspektiv, där kansliet är två spårvagnshållplatser bort. Tänk då i Norrland där man skulle behöva göra en dagsresa för att ta sig till kansliet. Jag tror liksom inte att det har någon större betydelse att geografin blir större.

Oavsett vad Bert Andersson säger och tror är Anders Eriksson en ideell kraft som flaggar för att han kommer att sluta engagera sig i sitt distrikt vid en sammanslagning. Eriksson kombinerar sitt jobb med att sitta i Piteå IF Dams styrelse och därtill i tävlingskommittén i Norrbottens FF. Vid en utvidgning av distriktet kommer han förmodligen att avgå från det sistnämnda uppdraget.

– Jag kan tänka mig det, jag har häcken full med Piteå redan. Det är mycket personliga kontakter som gör att jag jobbar i kommittén, men skulle jag fortsätta krävs att jag skaffar mig nya kontakter och lär mig om nya föreningar som jag har koll på. Den tiden har jag inte.

Likt sin distriktsordförande Robert Lindström är Anders Eriksson övertygad om att det kommer att bli stora avhopp.

– Storleken på distriktet gör det omöjligt att hantera. 70 mil är en tredjedel av Sverige ungefär. Det är ett kraftigt motstånd från golvet också när man pratar med folk runt omkring i distriktet.

Från föreningarna?

– Från föreningarna, ja. Jag träffar regelbundet flera föreningar som är oroliga. Ideellt arbetande fotbollsledare, eller ledare i allmänhet, är ett utdöende släkte, och att då rekrytera nya som ska kunna administrera den typen av stordistrikt tror jag blir väldigt svårt.

 

Den negativa sidan, med Sven-Inge Arnell och hans Östergötland i spetsen, har inte legat på latsidan. Istället har man jobbat fram ett fjärde alternativ som består i att de distrikt som är positiva till förändringen får agera försökskaniner och slå ihop sina distrikt, medan övriga får fortsätta i sin nuvarande form men att man måste samarbeta bättre med närliggande distrikt.

– Kan vi utnyttja varandra är det superbra, men vi har tittat inåt med våra föreningar och fått resultatet att de vill ha kvar vårt distrikt men öka samarbetet med våra grannar. Elva, tolv andra distrikt har ungefär samma hållning. Vi vill inte bli påtvingade detta.

Projektledaren Bert Andersson menar å sin sida att vinningen i att slå ihop distrikt försvinner om inte alla gör det. SvFF sparar i så fall inte lika mycket på administration, och inga nya intäkter skapas, vilket innebär att man inte kan tillföra fotbollen lika mycket pengar.

– Det här alternativet bygger på den nu existerande verksamheten och att man blir väsentligt bättre på att samarbeta. Jag har lite svårt att se varför det helt plötsligt skulle ske när det inte har skett på 110 år.

Dessutom tror han att det fjärde alternativet skulle innebära att de små distrikten, som projektgruppen anser är i störst behov av sammanslagning, inte kommer att gå samman.

Efter att ha pratat med flera röster från båda sidor är det svårt att tro att man någonsin kommer att komma överens. Likaså är det lätt att förstå Svenska fotbollförbundets frustration över att motståndet blir så stort när ett förslag läggs fram. »Alla kan vara överens om att en väg ska byggas, men om vägen ska byggas utanför ditt hus så behövs det plötsligt ingen väg längre«, som Bert Andersson uttrycker det. Det ligger i sakens natur att förändringar väcker känslor, men det går heller inte att undvika att undgå upprördheten i många mindre distrikt och föreningar. Klart är att Svenska fotbollförbundet lär behöva konkretisera förslaget ordentligt för att kunna övertyga kritikerna.

En anledning till att övertalningsarbetet av skeptiska distrikt och föreningar blir så viktigt för projektgruppen är att samsynen verkar vara högprioriterad inom »Fotbollsfamiljen«. Brukligt i en demokrati är att man i ett läge där man är oense arrangerar en omröstning och att förslaget med flest röster blir det som verkställs. Riktigt så enkelt och logiskt verkar det dock inte vara i det här sammanhanget, i alla fall inte om man får tro Markus Svensson i Dalsland.

– Jag tror inte att man vill att det ska gå så långt, utan man vill hellre ha en hyfsat enad front. Alla kan visserligen inte vara helt eniga, men jag tror det är av stor vikt att den största majoriteten ska vilja gå samma väg. Det är ändå en så pass stor omorganisation.

Bert Andersson är inne på samma spår, men är ändå tydlig med att majoriteten bestämmer om det inte går att komma överens. 

– Vi har ingen tradition av stormiga årsmöten i svensk fotboll, säger han. Jag tror att projektgruppen och förbundsstyrelsen hand i hand kommer att lägga fram de förslag som vi är ganska säkra på att en majoritet är mottaglig för. Annars får vi helt enkelt jobba vidare. Vill inte svensk fotboll ha den här förändringen så är jag personligen väldigt prestigelös i det. Då har vi gjort ett bra försök med ett fantastiskt material att luta oss mot, men vi nådde inte ända fram. Det kommer jag att tycka är synd, men jag har förståelse för det om tillräckligt många inte tycker så.

»Det här är svensk fotbolls största beslut sedan 1904, om det ska genomföras måste det vara ordentligt genomtänkt.«

Hur svensk fotbolls framtid ser ut kommer att avgöras på förbundsmötet i mars 2022. Enligt förbundets remissmaterial är merparten av distrikten positivt inställda till det ursprungliga förslaget, medan Sven-Inge Arnell hävdar att hälften av distrikten är missnöjda. Klart är i alla fall att SvFF har fått skjuta upp processen ett år. Den ursprungliga planen var att förslaget skulle röstas igenom under förbundsmötet våren 2021 och verkställas den 1 januari 2022, men på grund av coronapandemin har man valt att bromsa upp processen. Det är i alla fall den officiella versionen. Det går också att misstänka att det stora motståndet lett till att SvFF vill ha mer tid på sig att försöka omvända de kritiska distrikten innan rösterna ska läggas. Håkan Sjöstrand medger mellan raderna att kritiken har spelat in i beslutet att dra ut på processen.

– Vi har haft den här organisationen i stort sett under hela 1900-talet och nu en bra bit in på 2000-talet. Det viktiga är att vi jobbar så fort det går, men så långsamt som det behövs. Om vi behöver stanna upp och diskutera detta så är det väl investerad tid.

Ni ser inte detta som en missräkning?

– Nej, det viktiga är själva processen och att man då hinner få med alla. Det är en ganska stor fotbollsrörelse med många åsikter, så det här får ta den tid det tar.

Detta välkomnas av den skeptiska sidan. Norrbottens ordförande Robert Lindström:

– Det har gått lite för fort, detta. Det här är svensk fotbolls största beslut sedan 1904, om det ska genomföras måste det vara ordentligt genomtänkt.

 

Tisdagskvällen i Ödeshög går mot sitt slut. I en gymnastikhall några kilometer bort från Vättervallen lyser lamporna i taket. Där under springer 15 killar runt och jagar boll. Det är Ödeshögs P11-lag som genomför kvällens sista träning i hallen under bevakning av tränaren Lina Lundstedt.

– Du var här för att prata om det där med ökad samverkan, va? frågar hon. Jag förstår inte alls varför man ska behöva ändra något, vi har det jättebra som det är nu.

Lina Lundstedt är troligen en av få ungdomstränare i Sverige som vet vad som pågår bakom kulisserna. Artiklarna som har skrivits om den stora förändring som är på väg att ske går att räkna på en hands fingrar. Vetskapen om vad som håller på att hända varierar enormt mellan de olika distrikten, och det är ingen vild gissning att den stora majoriteten av alla ideella ledare i landet inte har en susning om det som i Norrbotten beskrivs som svensk fotbolls största förändring på 100 år. 

Klockan är strax efter åtta när killarna och tränaren har lämnat hallen. Det är kolsvart på parkeringsplatsen i det lilla samhället. Jag skämtar med den avgående ordföranden Jonas Andersson om att Peter Wettergren, assisterande förbundskapten i herrlandslaget och uppvuxen i Ödeshög, borde ordna så att VM 2018-laget kommer och spelar match när föreningen fyller 110 år nästa år. Han ler åt förslaget, innan han blickar ut över ett knäpptyst Ödeshög.

– Risken för oss som liten förening är att allting centraliseras och att man glömmer bort landsbygden. Det blir mer och mer exotiskt att vara landsbygd. Den utvecklingen gillar jag inte. Jag känner mer och mer att mindre föreningar och orter betyder allt mindre i dagens samhälle, oavsett om vi pratar busslinjer, arbetsplatser eller fotboll. Vi blir bara en siffra på ett papper som ingen riktigt bryr sig om.