»You’re not famous anymore«

Ingrott urinstänk på gulvitt kakel, en ensam glödlampa som flimrar, kranar utan varmvatten, en handtork som inte går igång, pissoarer som spruckit och ingen tvål. Stammisen Frankie irriterar sig ändå över något annat.

– Men för helvete, nu går det ju inte att låsa toaletten. 

Frankie slår upp dörren till det ensamma båset så det ekar i kaklet. Fram kommer en kortväxt gammal man med ett rödsprängt ansikte utan framtänder. Han mumlar att han får nöja sig med »nummer ett«. 

– De säger att damernas är bättre, säger han och vinglar fram till pissoaren. 

Han missar men justerar siktet.

– Det är väl inte så konstigt i och för sig.

Frankie rapar.

– Det är ju aldrig några kvinnor här.

När Frankie kommer ut från toaletten står Peter Lorimer och läser tidningen bakom bardisken.

– Oi Peter, toaletten går för fan inte att låsa. 

Lorimer tittar upp.

– Mmm, va? Just det. Det var någon som sa det i går. Jag får kolla på det. 

Frankie har rätt. De tio gästerna på Peter Lorimers pub, The Commercial Inn, är alla män. Två sitter i arbetskläder och dricker Guinness under Lorimers inramade skotska landslagströja från VM 1974. Längre bort, framför ett foto i storformat på Lorimer i den helvita Leedströjan, tuggar en ensam man på en smörgås och dricker en pint lager. 

– One sausage with chips, love, ropar Lorimer ut till köket när en elfte man stegat in genom dörrarna och tagit sig fram till baren.

Inne i det omoderna och trånga köket står Susan, Peter Lorimers flickvän sedan tjugo år tillbaka. Bortsett från några beställningar in till henne är det tyst på puben. Man hör hur någon spolar på toaletten, man hör Peter Lorimer vända blad på sportsidorna. Man kan till och med höra hur Susan sänker ner pommes fritesen i fritösen. 

»Efter det skrattade hela England åt oss och menade att Leeds storhetstid var över. Året efter vann vi ligan.«

Sedan Peter Lorimer köpte The Commercial Inn 1987 har han inte gjort några förändringar. De blåa och bruna tapeterna, de solblekta vinröda gardinerna, de smutsiga stolarna, de illaluktande sofforna, det missfärgade taket, den svaga belysningen och den fläckiga heltäckningsmattan är arv från den förra ägaren. Bara två knubbiga 28-tums TV-apparater andas relativ modernitet. 

Frankie står i ett hörn och sorterar mynt på bardisken för att se om han har råd med ytterligare en pint, när en kammad och rakad man i slips och kostym kommer in. Frankie hejar vant medan killarna i arbetskläder slänger långa blickar.

Det är Peter Lorimers vän, journalisten Phil Rostron, som anländer punktligt. Varje torsdagslunch tittar Phil in på puben, dricker ett par öl och frågar Lorimer vad han vill att hans fredagskrönika i The Yorkshire Evening Post ska handla om. 

– Vi får väl börja med förlusten mot Bury i tisdags? säger Lorimer.  

– Äh, bryter Frankie in. En sån förlust i en skitturnering som Johnstone’s Paint Trophy visar bara hur dåliga Leeds är. Vi snackar Bury, ett lag som knappt är professionella. Och Leeds ska vara på väg tillbaka…

Frankie skakar demonstrativt på huvudet. 

– Nä du, det var precis såna här pissmatcher som mot Bury som gjorde att jag slutade gå på matcherna. 

Peter Lorimer ler och avslöjar en glugg mellan framtänderna. 

– Men Frankie, du gick ju inte ens när vi spelade i Champions League-semifinalen 2001. Varför skulle du då gå mot Bury? 

Frankie är på väg att säga något när Peter går bort och sätter sig på en barstol bredvid journalisten. Han tar en klunk av sitt te som Susan har gjort i ordning. 

– Jag kommer ihåg när vi förlorade mot Sunderland i FA-cupfinalen 1973. Eller egentligen så förlorade vi aldrig på riktigt. Jag gjorde ett mål som blev felaktigt bortdömt. Men men… förlusten är fortfarande en av turneringens största överraskningar. 

Frankie nickar instämmande och fortsätter lyssna på sin idol. 

– Efter det skrattade hela England åt oss och menade att Leeds storhetstid var över. Året efter vann vi ligan. Motgångar föder framgångar om man är av rätt virke. Leeds har haft en jävla massa motgångar på senare år, men nu tror jag att det börjar vända. 

»Jag skulle aldrig tillåta att Leeds blir laget som hela England skrattar åt igen.«

Phil tar inga anteckningar men ser mer intresserad ut nu. 

– Att vi fick starta säsongen med minus 15 poäng har bara gjort att det blivit lite av den gamla känslan igen. Att det är vi mot dom. Leeds mot resten. Vi har 30 000 i snitt på våra hemmamatcher. Vi säljer fler tröjor än någonsin. Leeds kommer snart att vara tillbaka i Premier League, det kan jag lova. 

Frankie fnyser och signalerar att han har tillräckligt för en öl till. 

– Hörde ni förresten varför matchen mot Cheltenham blev flyttad till söndag? frågar Peter. Tydligen ska de tända julbelysningen i Cheltenham på lördag. Det blir för mycket med både och på samma dag. 

Phil och Frankie skrattar.  

– Mycket ska man behöva vara med om, säger Lorimer. Jag tror inte jag har varit på den arenan tidigare. 

Han tömmer sin tekopp.

– Om några år kan vi se tillbaka på de här matcherna med ett stort leende. Det är jag säker på. Ken Bates har duktiga personer som tar hand om klubben i dag. Så var det inte för några år sedan. Jag jobbar själv med klubben och ser framstegen varje dag. Och jag skulle aldrig tillåta att Leeds blir laget som hela England skrattar åt igen.

– Jävla Cheltenham, säger Frankie. Det är fan inte klokt. Var ligger Cheltenham egentligen? 

Peter Lorimer rycker på axlarna och mumlar något om söderut. 

 

Peter Lorimer säger att han tar motgångar på samma sätt som framgångar. Sällan blir han upphetsad över något, sällan visar han riktig glädje. Han har svårt att visa känslor, det har han alltid haft. Han tycker att det är pinsamt när folk kommer fram till honom och säger att han är deras idol, och han kan inte förstå varför folk från hela världen skickar beundrarbrev. Minst tio brev i veckan blir det. 

Lorimer kan möjligen erkänna att hans skott på 145 kilometer i timmen, som har orsakat benbrott på ett par målvakters fingrar, en gång har uppmätts till det hårdaste i världen. Men ryktet om att han har skjutit sönder en ribba mot Swansea förnekar han kategoriskt. Att han är en symbol för Leeds storhetstid vill han inte heller hålla med om. 

– Det blir så bara för att jag fortfarande är aktiv i klubben. Några har ju dött också, säger han.  

Jag påpekar att han vunnit det mesta som går att vinna på klubblagsnivå och att han på vägen gjorde 238 mål på 701 matcher, och därmed är Leeds bästa målskytt genom tiderna. Ingen annan har ens passerat 200 mål.

– Jo, men det är ju inte så många som spelar över 20 säsonger i en och samma klubb längre, konstaterar Lorimer, som har låst in sina pokaler i ett kassaskåp i lägenheten där han bor ovanför sin pub. 

Han har inte öppnat skåpet på tio år.

– Jag tänkte ha bucklorna här på puben, men då skulle de bli stulna. Någon dag ska jag ta fram allihopa och minnas. Men inte nu, nu handlar det om att göra Leeds till något som liknar »vårt Leeds« från 60- och 70-talet.  

 

Peter Lorimer föddes året efter andra världskrigets slut och växte upp i en trång tvårummare med utedass i den lilla fiskebyn Broughty Ferry utanför Dundee i Skottland. Pappan var sjöman i flottan och nästan alltid bortrest. När han väl kom hem gick han direkt till puben. I dag säger Peter att hans pappa förmodligen var alkoholist, men också att »han var en bra sådan«. 

När Peter var sju år gammal spelade han tillsammans med tolvåringarna. När han var tolv spelade han med femtonåringarna. Peter minns hur hans pappa en gång kom hem och lovade honom fem kronor för varje mål han gjorde. När Peter snart snittade åtta mål per match bröt pappan löftet. 

»Ibland när Peter gick hem från träningarna, och tänkte att nästa dag skull bli likadan, började han gråta.«

Peter var alltid huvudet högre än sina jämnåriga och hade en fysik som ingen annan. Tränarna ville att han skulle bli försvarare eftersom hans kraftfulla skott gjorde sig bra långt ner i banan. Spelade han som högerytter eller anfallare hann skotten aldrig tappa höjd tidigt nog. 

1961, samma säsong som Peter gjorde 178 mål för skollaget, kom det första budet. Manchester United erbjöd familjen Lorimer 5 000 pund för sonens signatur, en summa som kunde ge dem ett nytt, större hus. Strax därefter hade Peter Lorimer 31 klubbar att välja bland. Till mångas förvåning valde han Leeds. Anledningen att han valde en underpresterande klubb i andradivisionen före klubbar som Manchester United och Liverpool, stavades Don Revie. Leeds unge manager hade åkt upp till Dundee flera gånger och förklarat att han skulle satsa på ungdomar i sitt nya lag, och att han såg Peter som en framtida nyckelspelare. Samtidigt hade klubben smörjt familjen Lorimer med presenter under två års tid. 

Affären kostade Leeds 800 pund. I lön fick Peter 17 pund och två stekar i veckan. 

 

15 år gammal flyttade den blyga Peter Lorimer in i ett kollektiv tillsammans med framtida lagkamrater som Norman Hunter och Terry Cooper. Samtidigt höll Don Revie på att bygga om Leeds från grunden. Något av det första han gjorde var att byta färg på Leeds matchdräkt. Efter att han hade sett Europacupfinalen 1960 mellan Real Madrid och Eintracht Frankfurt i Glasgow, som slutade 7-3 till spanjorerna, tänkte Revie att om man ville bli framgångsrik skulle man också se framgångsrik ut. Den blå-guldiga dräkten byttes ut mot Real Madrids helvita. Han rensade också i truppen, städade upp i organisationen och höll sitt löfte om att satsa på de yngre. 

15 år och 289 dagar gammal startade Peter Lorimer i sin första match för Leeds. 

Men de första åren i klubben blev tuffa. Han hade hemlängtan, trivdes inte i kollektivet och gillade inte träningarna. Från att ha tränat småseriöst med sitt skollag hemma i Skottland, tränade han nu i ett lag som leddes av en man som aldrig fick nog av löpning och styrketräning. Ibland när Peter gick hem från träningarna, och tänkte att nästa dag skull bli likadan, började han gråta. 

»Nuförtiden sjunger motståndarnas supportrar ›You’re not famous anymore‹. Det gör ont att höra. Man nästan skäms.«

Don Revie ställde krav på spelarna som ingen annan tränare tidigare hade gjort. Han införde utegångsförbud 48 timmar före match och hade spioner på alla pubar i stan. Spelarna skulle också be Revie om hans godkännande när de hade träffat en ny tjej. Jobbigast av allt var att rengöra toaletterna på Elland Road, vilket Peter tvingades göra efter varje hemmamatch tills han blev ordinarie i Leeds som 19-åring. 

Samma säsong som han slapp toalettstädningen, dundrade Lorimer in 19 mål på 34 matcher. Samtidigt förvandlades Leeds från en anonym klubb i andradivisionen till ett lag som ständigt utmanade om ligaguld och europapokaler. Mellan 1965 och 1974 slutade Leeds aldrig sämre än fyra. Klubben vann ligan 1969 och 1974, FA-cupen 1972 och Uefacupen 1968 och 1971. Under samma period slutade Leeds tvåa i ligan fem gånger och förlorade FA-cupfinalen tre gånger, Uefacupfinalen en gång och Cupvinnarcupfinalen en gång. Leeds United var Englands framgångsrikaste lag, och utmanade Beckenbauers Bayern München och Cruijffs Ajax om europatitlarna.

Men i England såg man på framgångarna med kritiska ögon – Leeds ansågs spela en destruktiv fotboll. Begreppet »Dirty Leeds« spred sig över landet.  

Lorimer tror att stämpeln kom i samband med en Europacupmatch mot Valencia när lagets store man, Jack Charlton, jagade Valencias målvakt ut till hörnflaggan och knockade honom med en rak höger efter att ha fått en spottloska i nacken. Matchen stoppades i elva minuter och skapade rubriker i hela Europa.

»Allt han byggde upp, allt som vi spelare krigade oss till, allt det är borta i dag.«

Lorimer och Leedssupportrarna hävdar annars att stämpeln som »Dirty Leeds« enbart var ett uttryck för avundsjuka: att Leeds plötsliga framgångar inte kunde accepteras av övriga Fotbollsengland. För Peter Lorimer är det enkelt. Behövde Leeds spela teknisk, sydeuropeisk fotboll kunde de göra det. Behövde de sätta hårt mot hårt fanns det få lag som var bättre. Under Revies 13 år i klubben, valde man oftast det senare. 

Peter Lorimer:

– Don Revie vänder sig säkert i graven i dag. Tänk, han lyckades göra Leeds till en av Europas bästa klubbar nästan på egen hand. Han var för fan tränare, manager, scout, sekreterare, psykolog, kurator och ibland ordförande. Allt han byggde upp, allt som vi spelare krigade oss till, allt det är borta i dag. 

– Nuförtiden sjunger motståndarnas supportrar »You’re not famous anymore«. Det gör ont att höra. Man nästan skäms. 

De drygt trettio år som gått sedan Leeds glansdagar, ser Lorimer som ett enda utdraget svek mot klubben som han älskar – och mot honom själv. 

 

Peter Ridsdale föddes i Leeds och har alltid varit supporter till stadens enda fotbollslag. 13 år gammal övernattade han utanför Wembley för att få biljett till FA-cupfinalen 1965. Som en av 100 000 åskådare på läktaren såg han Leeds, med en ung Lorimer på bänken, förlora mot Liverpool efter förlängning.

22 år senare, efter att ha skapat en förmögenhet inom klädindustrin, blev han ordförande i Leeds United. Året därpå anställde han David O’Leary som tränare.

Tillsammans ville de bygga ett nytt storlag. Leeds supportrar skulle få uppleva europacupmatcher och titlar på nytt. Men vägen dit skulle inte vara så »smutsig« som på 70-talet. »Jag har en vision om ett nytt Leeds som ska glädja riktiga fans över hela landet. Jag vill vinna över neutrala fans. Jag vill att TV-kanalerna ska veta att de är garanterade underhållande matcher när de sänder Leeds«, förkunnade O’Leary.

Ridsdale lovade O’Leary att köpa de spelare managern pekade på. Problemet var att transfersummorna hade ökat tusenfalt sedan Lorimers tid, och flerdubblats bara sedan Bosmandomen 1995. Sommaren 1999 köpte Leeds United Eirik Bakke för 24 miljoner kronor, Michael Bridges för 68 miljoner, Danny Mills för 54 miljoner, Michael Duberry för 61 miljoner och Darren Huckerby för 54 miljoner. Året efter köptes Olivier Dacourt för 100 miljoner, Mark Viduka för 81 miljoner, Dominic Matteo för 64 miljoner, Seth Johnson för 105 miljoner och Rio Ferdinand, då dyrast i England, för 243 miljoner kronor. 

»Laget, som de senaste åren trots allt hade spelat en snabb och teknisk fotboll, blev ›Dirty Leeds‹ på nytt.«

Alla trodde att pengarna kom från framgångarna i Europa och de höga publiksiffrorna på Elland Road. I själva verket handlade det om lånade pengar. Men Ridsdale lånade inte pengar av en vanlig bank. Pengarna kom från firman Registered European Football Finance och avtalet innebar att Leeds lånade pengar till spelarköp och sedan betalade tillbaka lånet över den köpta spelarens kontraktstid, ofta fyra eller fem år. För Leeds innebar det att man inte fick några stora omedelbara kostnader men att amorteringarna blev saftigare. Ferdinand, Matteo och Viduka kostade till exempel Leeds 400 miljoner kronor per år under den tid de var i Leeds – i amorteringar. När allt var som galnast i Leeds kostade spelartruppen 700 miljoner kronor om året. Leeds skulder gick från 100 miljoner kronor till över en miljard på tre år.  Klubben levde på lånade pengar och lånad tid.

När Ridsdale drabbades av panik lånade han ytterligare 810 miljoner, med de kommande 25 årens publikintäkter som säkerhet. 

Leeds plötsliga framgångar imponerade på omvärlden men ifrågasattes av övriga klubbar i Premier League. Alla undrade hur Leeds hade råd att handla spelare för flera hundra miljoner kronor varje säsong och hur man kunde erbjuda spelare fantasisummor. Ridsdales generösa lönepolitik anses fortfarande vara en av anledningarna till att fotbollsspelarnas löner gått genom taket under 2000-talet.

Omvärldens förakt tilltog snabbt. När det precis börjat läcka ut uppgifter om Leeds ekonomiska korthusbygge, gav sig spelarna Jonathan Woodgate och Lee Bowyer ut på stan och misshandlade den asiatiska studenten Sarfraz Najeiben så att han bröt benet och kindbenet. Rättegången gjorde att hela truppen fick rykte om sig att vara svår att ha att göra med. Laget, som de senaste åren trots allt hade spelat en snabb och teknisk fotboll, blev »Dirty Leeds« på nytt. 

En tid före rättegången, i en match mot Leicester, skanderade Leedssupportrarna rasistiska glåpord riktade mot stadens många asiater, något som tidningarna poängterade i år framöver. 

I mars 2003 lämnade Peter Ridsdale Leeds. Klubben låg i botten av Premier League och hade skulder på 1,2 miljarder kronor. 

 

När jag berättar för Lorimer att jag har pratat med Ridsdale, blir han allvarlig.

– Han säger att han är oskyldig, va?

– I princip, svarar jag. Han sa att han visst hade gjort ett par misstag, men att han inte var ensam om det. Han sa att styrelsen gjorde minst lika många misstag som han själv. Det enda han ville erkänna var att de 250 miljonerna som Fowler och Johnson kostade var ett misstag.

– Det är det som är så löjligt, säger Lorimer. Han lämnade klubben i ett skick som ingen annan någonsin har lämnat en klubb. Han var ordförande, alltså ytterst ansvarig för vad som hände. Han måste ta ansvar för vad han har gjort mot Leeds. Det är många som blivit av med sina besparingar på den mannen, och i dag sitter han och är ordförande i Cardiff och låtsas som om inget har hänt.

Peter Lorimer menar att även hans liv hade sett annorlunda ut i dag om inte Leeds hade körts i botten.

 

Don Revie lämnade Leeds strax före VM i Västtyskland 1974 för att bli Englands förbundskapten. Peter Lorimer åkte till samma mästerskap tillsammans med Skottlands landslag, men när han återvände till Leeds var inget sig likt. Utan Revie kunde klubben inte  behålla sina största stjärnor – Terry Cooper, Norman Hunter, Johnny Giles, Terry Yorath och Billy Bremner försvann efter hand. Laget gick till Europacupfinalen 1975 sedan Peter Lorimer gjort mål på Nou Camp i semifinalen, men sedan tog framgångarna slut.

Lorimer fortsatte i Leeds fram till 1979, då han flyttade till Toronto Blizzard i Kanada. När hans gamla lagkamrat och kompis Eddie Gray tog över som tränare 1983, återvände Lorimer till Leeds.

»Han insåg att han hade träffat Billy Bremner så gott som dagligen i tjugo år och aldrig riktigt känt honom, aldrig riktigt gillat honom.«

Laget spelade nu i andradivisionen och hade problem med ekonomin. Gray tvingades satsa på ungdomar, precis som Don Revie hade gjort tjugo år tidigare. Peter Lorimer blev kapten men lyckades inte inspirera det unga laget till några framgångar. Efter tre säsonger med mittenplaceringar fick Eddie Gray sparken. Ersättare blev Lorimers gamla kapten – Billy Bremner. 

Peter Lorimer och Billy Bremner var båda skottar och delade ofta hotellrum under de framgångsrika åren. Ändå hade de aldrig umgåtts på fritiden. Peter tyckte att Billy var egoistisk, att allt skulle handla om honom. Bremner var också allmänt känd för att vara lynnig till humöret.

Samma dag som Bremner blev tränare i Leeds fick Lorimer ett samtal från en annan gammal lagkamrat, Johnny Giles: »Jag ser att din kompis Billy är ny tränare. Om jag var du skulle jag inte köpa några nya kängor.« Dagen efter blev Lorimer av med kaptensbindeln.  

I matchen mot Barnsley några veckor senare startade Lorimer som vanligt på mittfältet. I halvtid, när Lorimer gick runt i omklädningsrummet och uppmuntrade de yngre killarna, höjde Bremner rösten: »Hoppa in i duschen.« 

Förvånad och förödmjukad stannade Peter Lorimer i omklädningsrummet resten av matchen. Han insåg att han precis skulle fylla 40 år och inte var lika vass som förr i tiden, men det var sättet han blev tillsagd på. Att Billy gjorde det inför övriga spelare. Lorimer var också irriterad över att Billy aldrig hade pratat med honom om att göra någon annan till kapten. Han insåg att han hade träffat Billy Bremner så gott som dagligen i tjugo år och aldrig riktigt känt honom, aldrig riktigt gillat honom.

»Lorimer tyckte inte Bremner var en bra tränare, att han drack för mycket och att han var dålig på att ta människor.«

Det blev inte fler minuter i Leedströjan för Lorimer.  

I stället åkte han till Israel och blev spelande tränare för Hapoel Haifa i sex månader. Det gick ett rykte i engelska tabloider att han hade konverterat till judendomen och bytt namn till Alon Ben-Avraham. I dag skrattar han åt påhittet. 

När han återvände till Leeds 1987 köpte han The Commercial Inn och slutade spela fotboll. Han slutade till och med att se på Leeds. 

 

Det är en rå lördagsförmiddag i det nedgångna industriområdet när Peter Lorimer låser upp dörrarna till puben. Han sticker ut huvudet genom dörren och kisar bort längs med Sweet Street. Några män ser ut att ha tagit sikte mot hans pub.

När det är hemmamatch på Elland Road har Peter Lorimer alltid samma rutiner. Han går in på puben klockan 10.30 och förbereder baren. Han sorterar bestick, hämtar sprit, byter ölfat och ser till så att allt är i ordning. Klockan 11.00 öppnar han sin pub, en halvtimme tidigare än vanligt.

Peter Lorimer sätter sig på sin stol bakom baren och tittar ut genom ett skitigt fönster. Han pekar på hörnet där Frankie brukar stå. 

– Det där var Billy Bremners plats. Han stod här i baren två dagar innan han dog. Det var i december 1997, tror jag. Han försökte bli bjuden på öl av gästerna. Den dagen också.

Peter Lorimer säger att raset för Leeds egentligen började när Billy Bremner tog över som tränare, även om han håller Ridsdale som ytterst ansvarig för Leeds förfall. Lorimer tyckte inte Bremner var en bra tränare, att han drack för mycket och att han var dålig på att ta människor.

– Klubben började misskötas på flera håll. Jag kommer ihåg när jag ville ta med min son på en match mot Charlton här på Elland Road. Jag ringde receptionen och frågade om jag kunde få två biljetter. De sa att det skulle kosta 20 pund. Jag trodde inte det var sant. Det var första gången jag frågade om biljetter sedan jag hade slutat. Jag gick aldrig på matchen men jag köpte en biljett till min son utan att berätta att jag hade betalat för den. 

»Försäljningen av Eric Cantona till Manchester United för en miljon pund var ett katastrofalt beslut.«

Inte förrän Billy Bremner fick sparken 1988 och Howard Wilkinson blev ny tränare började Lorimer gå regelbundet på matcherna igen. Snart hade Wilkinson tagit upp Leeds i högsta divisionen igen och säsongen 91/92 vann Leeds United ligan för första gången på 18 år. Alla, inklusive Lorimer, trodde att en ny storhetstid var på gång. Året efter var Leeds inblandade i bottenstriden.

– Wilkinson ska ha beröm för mycket, framför allt för ligaguldet och för att han byggde upp vår ungdomsakademi. Men anledningen att det började gå dåligt var att han inte kunde hantera de stora stjärnorna. Omklädningsrummet blev en cirkus. Försäljningen av Eric Cantona till Manchester United för en miljon pund var ett katastrofalt beslut. Men Wilkinson envisades med att byta ut Cantona i matcher och Cantona, med sitt ego, gillade inte det. 

Lorimer skrattar.

– Och så köpte Wilkinson ju Tomas Brolin. Många supportrar anser fortfarande att Brolin är klubbens sämsta spelare genom tiderna. 

Peter Lorimer går upp i lägenheten för att ta på sig sin ljusblå skjorta och sina mörkblåa kostymbyxor, kläderna han alltid har på sig när det är match.

»Många infödda supportrar som tidigare gick till The Commercial Inn före match, väljer nu andra vattenhål.«

När Peter Ridsdale försvann från Leeds 2003 gjorde Lorimer comeback i klubben, som »director«. Han sitter i styrelsen, ska vara klubbens länk till fansen och har en lång rad sponsoråtaganden. Hade Leeds varit en Premier League-klubb hade uppdraget inneburit en bekväm heltidslön. Nu arbetar Lorimer i stort sett ideellt.

Lorimers återinträde i Leeds ledning kom naturligtvis vid en otacksam tidpunkt, klubben hade en miljardskuld och organisationen låg i spillror. Man åkte ur Premier League, sparkade tränaren, bytte ägare, upptäckte nya skulder, sparkade tränaren, bytte ägare, sparkade tränaren, fick poängavdrag, blev degraderade till tredjedivisionen och fick nytt poängavdrag för vanskött ekonomi. 

I somras var klubben bara timmar från konkurs, men räddades av Ken Bates, som i juni 2003 sålde Chelsea till Roman Abramovitj för 230 miljoner kronor. Supportrarna ogillar Bates, eftersom han är en Chelseaman, och eftersom han höjt biljettpriserna och försökt söndra supporterorganisationerna. Även Lorimer har fått kritik för att han är solidarisk med Bates. Många infödda supportrar som tidigare gick till The Commercial Inn före match, väljer nu andra vattenhål.

 

Lorimer knyter sin blåguldiga Leedsslips, som alltid hänger i baren, när han avbryts av två glada norrmän. På matchdagar brukar det ramla in minst ett dussin norrmän och ett par svenskar, resten är stammisar som har träffats här sedan Lorimer köpte puben. Norrmännens ögon skimrar ikapp när de får skaka Peter Lorimers hand bakom baren. De tar upp en kamera och börjar knäppa.

– Får ni med hela mig? frågar Lorimer och smeker kulan på magen.

Norrmännen bara ler. Lorimer häller upp öl. Efter några sekunder öppnar en av norrmännen munnen:

– Stämmer det att du sköt sönder en ribba? 

– Eh, nja. Det kan jag inte minnas. Ni vet hur det är med rykten, säger han och ler mot kameran. 

Norrmännen börjar fråga Lorimer om matchen mot Swindon Town.

– Vinner vi i dag ser det bra ut. Trots att vi fick starta säsongen med minus 15 poäng.

Jag frågar vad han anser om poängavdraget. 

– Givetvis var det skandal. Vi fick lida för att vi heter Leeds United. Stämpeln på Leeds har suttit kvar i alla år. Så är det. Leeds har för allmänheten varit detsamma som en misskött klubb, bråkiga spelare och en hatisk hemmapublik. Jag tror att vi fick lida för det när FA fattade beslutet.

Lorimer tar en klunk av dagens första drink, en vodka cola utan is, innan han fortsätter:

– FA har aldrig gillat Leeds. Man skäms för Leeds. Men det är där vi också ska ta vår styrka ifrån. Vi mot dom. Man märker det. Du kommer att märka det i eftermiddag på Elland Road. Att hålla på Leeds är inte som att hålla på andra lag. 

Lorimer torkar sig runt munnen och försvinner ut genom dörren mellan damernas och herrarnas toalett. Inne i lägenheten rakar han sig, som alltid på matchdagar. Strax innan halv tre lämnar han puben. Kvar på puben står Susan. Egentligen hade hon kunnat stänga The Commercial Inn, det är aldrig någon där när det är match. Men Susan gillar de här timmarna, under hemmamatcherna på Elland Road slipper hon prata om Leeds. 

 

Innan domaren blåser igång matchen är det stressigt för Peter Lorimer. Han ska träffa Swindons representanter, kallprata, skaka hand med sponsorer och skriva autografer. Han sätter sig i vip-boxen precis vid matchstart.

Lorimer är alltid nervös när Leeds spelar nuförtiden. Finskorna i storlek 46 studsar rastlöst i betongen. Som spelare var han aldrig nervös, inte ens när han startade matchen mot Southampton som 15-åring. 

De tillresta Swindonsupportrarna börjar omedelbart sjunga att Dennis Wise är ett svin. I dag är han Leeds tränare, men så sent som i våras var han Swindontränare och lagets fans visar vad de tycker om det. 

Dennis Wise har haft en tuff tid sedan han kom till Leeds, men efter en imponerande säsongsinledning, med bland annat sju raka segrar, har han börjat vinna alltmer stöd från fansen. Redan innan han tackade ja visste han att hans bakgrund som spelare i Chelsea inte skulle vara populär bland fansen. Chelsea och Manchester United är Leedssupportrarnas största röda skynken.

»Lyssnarna har att välja mellan hyllningen ›Brilliantly Bremner‹ och underbetyget ›Barbarically Brolin‹.«

Ännu värre har det varit för den vithåriga 78-åringen med de stora glasögonen som sitter ett par meter framför Peter Lorimer: Ken Bates. När hans ansikte dyker upp på storbildsskärmen blir fansen rasande: »Fuck off you scum! Love Leeds, hate Bates!«

I matchprogrammet leder Leeds Coca-Cola League med tio poäng inför matchen mot Swindon. Man har 38 poäng efter femton matcher. »The Real League« innefattar inte poängavdraget. I verkligheten ligger Leeds åtta med 23 poäng. Oavsett vilken tabell man går efter ser det bra ut för Leeds. När ligans skyttekung Jermaine Beckford gör sitt nionde mål för säsongen på straff är Leeds United uppe på playoff-plats med mer än hälften av säsongen kvar att spela. 

Direkt efter pausvilan kvitterar Swindon. Det blir knäpptyst på arenan förutom där Swindonfansen gungar i ett av hörnen. 

Några minuter senare ropar speakern ut dagens publiksiffra – 27 990. Åskådarna applåderar sig själva och Ken Bates vänder sig om till sin fru och skrattar. 

Ett hårt vristskott upp i nättaket från Beckford i den 56:e minuten ger Leeds ledningen och segern. Supportrarna på Revie-läktaren står kvar när matchen är slut och skanderar:

»Super Leeds, Super Leeds,

we’re going up.

15 points,

who gives a fuck?«

I pressrummet springer jag på Eddie Gray, brunbränd och fräsch efter några dagars semester i Dubai. Gray, som Peter Lorimer spelar golf med varje måndag, extraknäcker som radiopratare vid Leeds matcher. Sedan några år tillbaka har lyssnarna kunnat ringa in till honom och kollegan Adam Pope efter matcherna för att berätta vad de tyckte om matchen. Lyssnarna har att välja mellan hyllningen »Brilliantly Bremner« och underbetyget »Barbarically Brolin«. 

Jag frågar Eddie vad han tror lyssnarna kommer att säga efter matchen.

– Ja du. Efter tre poäng måste det bli en Bremner. Men egentligen, kollar man på spelet i den andra halvleken, då lutar det mer åt en Brolin. 

 

Peter Lorimer stressar ut från arenan, förbi statyn på Billy Bremner. I vanliga fall stannar han kvar på Elland Road och tar en drink i Lorimer’s Bar. Men i dag spelar hans Skottland en avgörande EM-kvalmatch mot Italien och Peter har lovat några lokala skottar att visa matchen på sin pub. Han vet att hans närvaro drar gäster.

Snart står Frankie på Bremners gamla plats och njuter av en pint. Ute på golvet sitter Peter med ett tjugotal män och tittar upp mot 28-tummaren i hörnet. När Luca Toni gör 0-1 i den första matchminuten går Lorimer och ställer sig bakom baren. Han blandar en ny vodka cola. 

– Det kommer aldrig att gå, säger han surt.  

Susan tittar på den andra TV-apparaten, en engelsk version av Let’s Dance. Peter går bort till Susan och berättar att han nu har bokat tågbiljetter till Dundee nästa vecka. 

– 25 pund bara, säger Peter stolt.

Han gör en lång utläggning om hur mycket han sparar jämfört med att ta flyget. Eller bilen. Peter ska åka hem och hälsa på sin 88-åriga mamma. Han gör det så ofta han har möjligheten, men det är svårt att få tid över. The Commercial Inn genererar inte tillräckligt med pengar för att han ska kunna anställa någon mer än några timmar här och där. Och uppdragen i Leeds gör att många helger försvinner. Han får visserligen 210 pund i veckan i fotbollspension, det har han fått i tjugo år nu. Men Peter Lorimer arbetar minst sex dagar i veckan, från elva på förmiddagen till sent på kvällen. 

– Hade jag lagt kängorna på hyllan i dag hade jag inte stått här, säger han och tittar på sin flickvän. Men jag skulle aldrig byta. Se på dagens fotboll. Min fotbollskarriär var fantastisk. Jag har ändå haft tur med livet. Pengar kan förstöra mycket. I dag bråkar spelare med sina klubbar om de ska ha 100 000 pund i veckan eller 120 000 pund i veckan. På min tid var man nöjd om man fick tillhöra en klubb. 

Han blir tyst i några sekunder. Tittar på hur en ung och vältränad man kastar upp sin partner i luften.

– Klart att man ångrar vissa saker. Jag hade några kompisar som köpte en lägenhet på Kanarieöarna för många år sedan. Jag vågade inte. I dag är de värda det femdubbla. Men det är lätt att vara efterklok. 

»1975 var det, va? De hade stjärnor som Johan Neeskens och Johan Cruijff. Ändå vann ni med 2-1.«

Frankie frågar vad Peter tyckte om matchen på Elland Road.

– Vi vann, det är allt som räknas. Möter vi Swindon så räknar jag med tre poäng. Du vet, jag tror att vi håller på att bygga ett bra lag. Det kan ta ett tag, men något är på gång. Vi spelar ingen fin fotboll. Men vi vinner. Det är som förr i tiden, säger Peter.

Frankie grimaserar och visar med sitt minspel att han inte håller med.

– Det viktiga är att vi är några poäng närmare Premier League. Vi måste tillbaka, så snart det bara går.

Skottland krigar, tacklar och spelar stundtals ut italienarna. Men målet vill inte komma.

– De är kanske inte i närheten som tekniker, men en sak har skottarna, och det är moral, säger Peter. 

– Det är det som är nyckeln. Att man kämpar, ger mer än man trodde man klarade av. Det gjorde alltid jag. Jag sprang tills jag mådde illa. Det gjorde alla andra också. Clarke, Gray, Giles, Jones och Bremner. Framför allt Bremner. Säga vad man vill om honom som människa, men jävlar vad han sprang. 

Frankie höjer glaset.

– Ja, jävlar. Kommer du ihåg matchen mot Barcelona i Europacupen. 1975 var det, va? De hade stjärnor som Johan Neeskens och Johan Cruijff. Ändå vann ni med 2-1. Det var ju bara på ren vilja.

– Mmm. Och i finalen fick vi möta Bayern München. Jag hade ett långskott i mål, domaren blåste för mål och sprang tillbaka till mittcirkeln. Men så vinkade linjedomaren. Han tyckte att Billy Bremner på något sätt stått i vägen, stört spelet eller nåt. Sen förlorade vi. 

»Så länge jag är frisk här uppe, säger han och knackar sig i huvudet, kommer Leeds aldrig igen bli ett lag som andra skrattar åt.«

Ferguson kvitterar i den 65:e minuten för Skottland. Lorimer tittar på reprisen utan att röra en min. Han tar en klunk av sin grogg och pekar bort mot TV:n. 

– Det är så vi är på väg att bli. Ett lag som aldrig viker sig. Wise håller på att skapa ett lag av krigare. Han hade kanske till och med platsat i Revies lag, han har den inställningen som krävs. Det har saknats i många år, en organisation som har den inställningen. Nu är det Bates, en envis man som aldrig ger sig. Och Wise, en man som har sagt att han aldrig skulle lämna Leeds, även om en Premier League-klubb ville ha honom. Och sedan unga spelare som är stolta för att spela för Leeds, supportrar som är passionerade och…

Peter tvekar i ett par sekunder innan han säger:

– Och gubbar som jag. Så länge jag är frisk här uppe, säger han och knackar sig i huvudet, kommer Leeds aldrig igen bli ett lag som andra skrattar åt. 

Han går ut och sätter sig bland gästerna för att se den sista kvarten. Direkt när han satt sig kommer två fulla norrmän fram och vill ha hans autograf. Peter ler vänligt och signerar.  

I matchens sista minut gör Panucci 2-1 för Italien, ett mål som innebär att Skottland inte kvalificerar sig för EM. Peter reser sig upp utan att säga ett ord, samlar ihop några tomma ölglas och går tillbaka till baren. Han tar av sig slipsen, lägger den över en låda öl, knäpper upp de två översta knapparna på sin skjorta och går in i köket. Han börjar diska, med lampan släckt. 

En av de berusade norrmännen ställer sig i baren. Snart ser han Lorimers silhuett ute i köket.  

– Bra vinst i dag av Leeds va, Peter?

Lorimer står kvar i köket, låtsas som han inte hör.

– Tror du vi går upp i år? fortsätter norrmannen. 

Peter Lorimer stänger av kranen och torkar händerna på byxorna. Han går ut från köket och tar en klunk av sin vodka cola.

– Det hoppas jag, svarar Lorimer trött. 

Han sveper med blicken över sin pub. Frankie står och räknar småpengar på bardisken. Lorimer bedömer mynthögen och börjar tappa upp en pint.

– Det hoppas jag verkligen, upprepar Lorimer.

Norrmannen nickar. Han tar en klunk på sin öl. 

– Min kompis säger att du har skjutit sönder en ribba en gång. Stämmer det?