En sista chans

Han vet inte hur många gånger han har tänkt »nu räcker det, nu skiter jag i det«.  

Kanske är det tio. Vid ett tillfälle, det var i augusti i fjol, var han så bedrövad att han kastade sina benskydd, skor och HIF-märkta träningskläder i soptunnan i en av korridorerna på Olympia. Besvikelsen över ännu ett bakslag blev för mycket, och hemma i den vitputsade villan på Tågaborg i norra Helsingborg drog han samma eftermiddag en knytnäve i väggen.

Först efter några timmar i ensamhet insåg han att det inte var ett alternativ att ge upp. Belöningen på andra sidan var större än smärtan och frustrationen. Än fanns det tid, och dagen efter gick han till materialförvaltaren Lino Boriero och bad om nya träningskläder. 

Envisheten. Somliga dagar har det varit som om envisheten varit det enda intakta i hans kropp. Någon timme här och där har den vacklat, men på något sätt kommer den alltid tillbaka med en kraft som förvånar honom själv.  

Hade man kunnat tävla i envishet tror han att han hade haft medaljchans i ett svenskt mästerskap, men i familjen Granqvist ser man inte på hans superkraft som det charmigaste alltid. Hans fru Sofie kan reta ihjäl sig på den i olika diskussioner paret emellan, och det har funnits gånger då hon googlat fram att hon varit den av de båda som haft rätt i en fråga, varpå hennes make sedan lagt flera timmar på att dammsuga internet efter ett enda svagt tecken som säger att han eventuellt kan ha rätt om man bara vänder på frågeställningen en gnutta. 

Men de senaste 18 månaderna har oviljan, eller om det är oförmågan, att ge upp varit Andreas Granqvists bästa kompis.

Tyvärr läker viljestyrka inte en förstörd ljumske. Månaderna har passerat och för varje dag som går kommer EM-premiären mot Spanien närmare. När januari ska övergå i februari har han fortfarande problem att slå till en boll med sin högerfot. 36-åringen har inte gjort ett helt träningspass på ett halvår och inte spelat mer än 55 minuter i en fotbollsmatch på ett år. 

Det borde inte gå. 

Den sista utmaningen i fotbollskarriären blir den största han någonsin tvingats ta sig an. 

 

Rasmus Elm tog frisparken oväntat fort i Kalmar den där söndagen i februari 2019 och Påarps mest berömda 192 centimeter agerade omedelbart. En roterande rörelse för att kunna vända på den då 34 år gamla kroppen och en fot som fastnade en aning i det torra konstgräset ledde till att det högg till i »Granens« högra ljumske. 

»Vad fan är nu det här?« tänkte han, som aldrig tidigare haft bekymmer med sina ljumskar. Han joggade vidare, försökte skaka av sig smärtan. 

– Initialt tänkte jag att det var en mindre sträckning, säger han. Rehab i några dagar. Typ. 

Han sitter med benen brett isär i en olivgrön fåtölj på sitt sportchefskontor på Olympia. Det har varit »några helt sjuka veckor« sedan degraderingen från Allsvenskan i fjol, och precis som så många andra dagar de senaste månaderna kommer han i kväll inte att vara hemma förrän det är hög tid att lägga den äldsta dottern. Han är i slutförhandlingar med två nyförvärv: Viktor Lundberg från BK Häcken och Wilhelm Loeper från AFC Eskilstuna. Agenter ringer konstant och tränaren som han anställde tidigare i vintras, Jörgen Lennartsson, är på honom om att det inte hade skadat med en vänsterback också.

– Det blir ofta att jag jobbar några timmar till på kvällen när barnen har somnat, säger Granen. När jag inte tränade så mycket som jag gör nu hann jag med mer jobb dagtid, men nu kör jag ofta två pass varje dag. Jag är usel på att koppla bort jobbet. Jag vet att jag måste lära mig det om det inte ska äta upp mig. 

SMS från Sofie. 

– Kan jag hämta på skolan i dag? 

Han knappar tillbaka ett svar och mumlar samtidigt något om att »frugan är väl lagom glad på hur mycket jag jobbar«. Han skickar iväg meddelandet.

– Så!

Han lägger ner telefonen på bordet. På väggen bakom honom hänger tre landslagströjor: Thomas Müllers från VM 2018 (»vi satt i dopningskontroll tillsammans efter matchen – jävla bra kille, riktigt bra«), hans egen tröja från samma mästerskap och som han bar i förlustmatchen mot England i kvartsfinalen (»vi var slitna«), samt Leonardo Bonuccis blåa tröja som italienaren hade när Sverige lyckades nå 0–0 i den sista playoff-matchen på San Siro i november 2017 (»jag var så nervös inför den matchen att jag skakade«).

Jag tänker att jag ska fråga hur det kommer sig att han valt att hänga upp två av tre tröjor som förknippas med förluster, men hinner inte då han själv fortsätter att prata om sin skada.

»Det sätter sig också på psyket. Sekunderna innan jag ska göra ett moment som jag vet gör ont är smärtan det enda jag tänker på.«

– Det var lite stelt efter Kalmarmatchen, men jag var inte särskilt bekymrad. Det har varit stelt och känts lite här och där många gånger tidigare, men på något sätt har jag alltid lyckats ta mig över smärttrösklar och kört på. Jag tror att den längsta skada jag haft under mina år har hållit i sig i … ja, inte mer än två veckor. Max! En gubbvad, typ. Det var det som var mitt misstag. Jag borde ha vilat i några veckor, kört rehab, men valde att ösa på. Det var allsvensk premiär någon månad senare och jag kände att jag behövde vara med. 

Så blev det också. Under 2019 startade han i 22 av HIF:s allsvenska matcher, precis som han gjorde i sju av åtta EM-kvalmatcher samma år. 

– Det blev mycket smärtstillande 2019, men det funkade. Jag presterade bra i landslaget, mindre bra i HIF. Jag spelade för ofta den enkla bollen eftersom det smärtade när jag drog på med den lite längre diagonala bollen. Jag kunde inte heller trycka ifrån i alla löpdueller. Jag fick en del kritik i medier den säsongen, och det var nog inte mer än rätt. Man ska kunna ha större förväntningar på mig. Gjorde jag fem bra matcher för HIF 2019? Något sådant. Men jag hjälpte klubben att hålla sig kvar i Allsvenskan, och det var målet.

Eftersom Granen aldrig vilade och gav sin ljumske en chans att läka förvärrades tillståndet stegvis. Senan släppte mer och mer, och till sist hade den släppt helt från benet.

– Det kommer aldrig att växa ihop igen, tyvärr. Det är lätt att vara efterklok, men normalt opererar man en sådan här skada genom att sy ihop senan med benet igen. När man sa till mig att rehabtiden skulle kunna bli upp till ett år var det inte aktuellt. Hade jag vetat vad som skulle hända hade jag tagit det året och varit frisk i dag. Det är höger ljumske dessutom, så det är extra otur. Varje gång jag slår till en boll, framför allt diagonala bollar där man måste »vika« över benet, smärtar det. Rejält. Det sätter sig också på psyket. Sekunderna innan jag ska göra ett moment som jag vet gör ont är smärtan det enda jag tänker på. Det påverkar mig ute på planen. 

Jag frågar om han känner något när han sitter i fåtöljen den här första onsdagen i februari – nästan två år efter skadetillfället i Kalmar.

– Nej, inget alls. Det är det som är så frustrerande. Jag känner inget när jag springer, ingenting. Riktningsförändringar är inga problem, jag kan spela padel … Det är bara bolltillslaget, men det är inte så bara om man spelar fotboll och är högerfotad. En annan konsekvens av att jag inte vilade omgående är att jag vande kroppen att hantera ljumsksmärtan genom att skydda kroppen med andra muskler. Jag överkompenserade till exempel magmusklerna, vilket lett till att jag fått överbelastning på andra ställen. Magen har varit helt körd i perioder, jag har dragit symfysen och nu är nästan det ett större problem än ljumsken, som faktiskt är hyfsat stark i dag, säkert starkare än vad den någonsin varit tidigare eftersom jag gjort så mycket rehabilitering med den. Det är så här hela tiden, det är olika saker som krånglar. Alla har en koppling till ljumsken. 

Vad säger läkarna om dina chanser att kunna spela smärtfritt igen?

– Smärtfritt vet jag inget om, det är inget jag räknar med. Men att kunna spela igen? Man vet inte. Ingen vet. Det har blivit successivt bättre på sistone, jag kan göra saker i dag som jag inte kunde göra för en eller två månader sedan. Jag kan till exempel vara med och köra lite enklare övningar med laget. Min skada är kronisk, nu handlar det om att bli tillräckligt stark i ljumskregionerna, men nästan ännu mer att jag blir stark mentalt. Jag måste lura min hjärna att inte lyssna på nerverna i kroppen som skickar ut smärta. 

»Smärta kommer inte att hindra mig, det kommer att vara annat i så fall.«

Går det, tror du? Du kunde spela 55 minuter under hela 2020. 

Granen besvarar frågan genom att hänvisa till Dale Reese, landslagsläkaren som sedan i vintras även jobbar i HIF.

– Dale säger till mig att en av anledningarna att jag fått den här skadan är att jag inte lyssnat på kroppen under min karriär, att min vilja att spela alltid trumfat olika känningar i kroppen. Jag förstår att det har varit negativt, några mindre skador här och där under åren hade säkert gjort att jag haft en bättre allmän rörlighet och smidighet. Men just nu är det kanske också min oförmåga att ge vika som gör att jag ändå tror på att det kan gå. Kan jag bara röra mig som jag vill skiter jag i hur ont det gör. Smärta kommer inte att hindra mig, det kommer att vara annat i så fall. 

Att ge upp finns inte?

– Nej. Men hade det inte varit EM i sommar hade jag nog gett upp och fokuserat på sportchefsjobbet. Det liv jag lever nu är inte enkelt. Det tär på mig och det tär på min familj. Bara sportchefsjobbet är mer än heltid, att utöver det träna som en idiot, när man dessutom inte vet om det kommer att räcka, tar på psyket. Hela familjen gör en uppoffring och än en gång är det jag som är ansvarig. 

Det surrar till i hans telefon. 

– Men det är inte bara »jag ska göra ett sista mästerskap«, jag tänker mycket på HIF också. Det får inte framstå som att jag bara gör det här för min egen skull. Samtidigt så hänger det ihop, kan jag spela fotboll igen så att jag är aktuell för Jannes EM-trupp, vilket innebär att jag kan spela fotboll för HIF under våren. Det är det som jag drömmer om nu. Jag offrar mycket för att ge den här drömmen ett sista försök.  

Granen tittar på sitt armbandsur. Klockan är mycket. En dotter ska hämtas på skolan och det är 130 dagar kvar till Sverige möter Spanien i EM.

 

Det var med blandade känslor som Andreas Granqvist bjöd hem Janne Andersson till hemmet i Helsingborg sommaren 2016. Å ena sidan hade han hört viskningarna om att han eventuellt skulle få frågan om han ville bli den nya förbundskaptenens lagkapten. Å andra sidan kunde han lika gärna få höra att Andersson ville satsa på att spela ihop ett yngre mittbackspar under det stundande VM-kvalet. Han hade trots allt hunnit bli 32 år och även om han hade några fina år i FC Krasnodar bakom sig med kaptensbindeln runt armen, hade han inte alltid fått de varmaste rubrikerna när han spelat i landslaget. Snarare hade han under Erik Hamréns tid fått en del kritik. I perioder till och med suttit på bänken. 

Janne Andersson skrattar när han hör att Granen inte var säker på motivet bakom hans hembesök 2016:

– Jag hade bestämt mig innan jag kom hem till honom, säger han. Wettergren, som hade jobbat med honom i landslaget under Erik Hamrén, och några till som jag hörde runt med, sa att han var precis den ledartyp som jag vill ha som en kapten i ett lag. Kommunikativ, lojal och med den där lilla extra fighting spiriten. Granen är en spelare som gör sina lagkamrater ännu bättre. Under våra år tillsammans har jag också förstått hur skicklig han är på att se helheten, han har förmågan att ta helikopterperspektivet i olika frågor och räds aldrig för att ta tag i saker. Han gillar att jobba hårt.

Mötet i Helsingborg varade i tre timmar och någon månad senare var det dags för Janne Anderssons första landskamp: VM-kval hemma mot Nederländerna. 

– Det är kanske inte den matchen de flesta tänker på när de tänker på Granen, men för mig var han enorm, säger förbundskaptenen. Han styrde försvaret i en match där vi var tillbakatryckta och knappt hade fått någon tid tillsammans som lag. Nu behövde jag ingen bekräftelse på att jag hade valt rätt lagkapten, men den matchen satte en standard som vi sedan hade med oss genom hela kvalet och in i mästerskapet i Ryssland. 

»Under Jannes tid som förbundskapten har Sverige släppt in 19 mål på 27 tävlingsmatcher med Granen i laget. Utan honom: 19 insläppta på 10 tävlingsmatcher.«

Så hur orolig är Janne över Granens fysiska status? Tar han statistiken från landskamperna där lagkaptenen styrt försvaret och jämför den med siffrorna från matcher där han saknats borde han vara livrädd. Under Jannes tid som förbundskapten har Sverige släppt in 19 mål på 27 tävlingsmatcher med Granen i laget. Utan honom: 19 insläppta på 10 tävlingsmatcher. 

– Jag vet lika lite som du om han hinner komma i form, säger Andersson. Om det ens går. Jag har bestämt mig för att ta det step by step, men jag är införstådd med vilken typ av skada det är, hur lite fotboll han har spelat det senaste året och hans ålder. Det blir inte lätt för honom, men han har en ihärdighet som är enorm. Det enda jag kan säga är att han måste vara tillräckligt bra för att bli uttagen. Jag kommer inte att vara nostalgisk eller extra snäll bara för att det är Granen.

Janne Andersson vill inte spekulera om vad som komma skall, säger han. Och när jag en onsdag, över en köttbullslunch, ber Granen att spekulera om sina egna chanser låter han gladare än förra gången vi sågs. Den senaste veckan har han varit med på fler övningar än han lyckats vara med på under de senaste månaderna tillsammans. 

– Du såg när jag slog några hårdare bollar i dag? säger Granen och refererar till träningen på konstgräset bakom Olympia någon timme tidigare. Jag tog i kanske 80 procent och det kändes ingenting. Så har det inte varit på … ja, minst ett halvår. Eller ett år. 

Dessutom är han nöjd med att några andra pusselbitar har fallit på plats. Både forwarden Wilhelm Loeper (»han kan alla huvudstäder i hela världen, det är det sjukaste jag varit med om«) och mittfältaren Viktor Lundberg (»jävla bra kille«) är nu presenterade som Helsingborgs nyförvärv. Lagbygget inför Superettansäsongen närmar sig färdigt. Tränaren Jörgen Lennartsson, som sitter några bord bort och äter lunch med sin assisterande Mattias Lindström, väntar dock fortfarande på en vänsterback. 

HIF:s tränarstab vill inget annat än att deras lagkapten ska komma tillbaka till speldugligt skick. Samtidigt är ovissheten svår att hantera. Skulle Granen tvingas ge upp om en månad står de utan en mittback, och kanske utan möjligheter att värva en ersättare. Lennartsson och Lindström är emellertid mer bekymrade över att de riskerar att tappa sin lagkapten, den naturliga ledaren som sätter en standard både på träningar och i matcher. Den som närvarar under en träning på Olympiafältet vintern 2021 förstår snabbt hur viktig hans röst är. Granen instruerar och berömmer lagkamrater även i övningar som han inte själv kan genomföra. 

Han är medveten om det eventuella problemet.

– När jag tittar på nyförvärv som sportchef tittar jag nästan mer på spelarens personlighet än på det fotbollsmässiga. Jag litar fullt ut på att våra tränare får till det fotbollsmässiga, men de tydliga rösterna i laget är svårare att få tag på. Vi har saknat ett par ledartyper i laget de senaste åren, jag märkte det i höstas när det gick tungt. Hade jag varit med i laget hade jag kunnat ta på mig en del av oron, tror jag. Framför allt gentemot de yngre som aldrig tidigare varit i en sådan pressad situation. Det behöver inte vara att man ska stå och skrika och ge order, det handlar mer om trivsel och glädje. I omklädningsrummet, när vi sitter i bussen och så vidare. Jag har älskat den biten, att få ihop en grupp och att tillsammans reda ut stormar och sätta upp mål. Men det är svårare i dag än vad det var när jag kom upp. De spelarna växer inte på träd. 

Hur var du själv när du kom upp i HIF:s A-lag, vågade du ta plats?

– Jag har alltid, sedan jag var liten i Påarp och spelade med dem som var äldre, hörts mycket på planen. Jag kan inte låta bli att göra det. När jag var 18 år och tränade med A-laget skulle jag aldrig skrika »fan, gör jobbet då!« till Ulrik Jansson. Men redan då kunde jag nog dirigera en del. »Kom upp i press, Ulrik!« »Håll höger, Ulrik!« På så sätt hjälper jag både honom och mig själv. Men att ställa krav på de äldre var inget jag gjorde, definitivt inte. Jag var ganska blyg.

Sven Andersson [målvaktstränare och målvakt i HIF när Granen flyttades upp i A-laget 2003] säger att du inte var en spelare som stack ut.

– Jag kom inte med i ett enda pojklandslag, det var ett par jämnåriga som jag spelade med i HIF:s juniorlag som hade kommit längre. Det snackades inte så mycket om mig, jag var inget jättelöfte. Men jag försökte göra det enkelt, och bestämde mig för att alltid ta till mig tränarnas och de mer rutinerade spelarnas råd. Att lyssna och göra jobbet.

Tre år senare hade du blivit lagkapten för HIF och flyttade till Premier League och Wigan.  

– Jag var 21 när jag flyttade. Visste inte mycket om något egentligen, och kom till en klubb med en ledare som var så olik de tränare jag haft tidigare. Det var klassiskt brittiskt med gammaldags ledarskap och tjongfotboll. Tränaren Paul Jewell … Han skällde på mig i fem minuter i en halvtidspaus efter att jag halkat och orsakat en hörna. Sedan hamnade jag på bänken. Men det var bara att tro på sig själv, att inte ge upp. 

Det låter mer som en klyscha än som något som fungerar i verkligheten. 

– Man kan vara förbannad som fan, men det hjälper inte en själv. Surar jag ökar inte chanserna att jag får spela. Jag ska träna hårdare än alla andra, och är det inte en kass tränare ser han det till sist och ger en chansen på nytt. Man måste visa det hela tiden, varenda träning. Det finns tränare som inte ger en chansen ändå, och då måste man byta miljö. Wigantiden var nog den mest lärorika perioden i min karriär. Det var inte familjärt och tränarna [Steve Bruce tog över när Jewell sparkades] var inte särskilt varma. Jag fick en snabb uppväxt och tvingades tidigt inse att det inte gick att vara lat eller bitter. Jag fick inställningen att jag skulle bevisa att jag var bra nog. Jag blev extremt tävlingsinriktad och utvecklade den där jävlaranamman. Jag tvingades växa upp väldigt fort. Det var att äta eller bli äten.

Du var inte förbannad och bitter under Lagerbäcks år med landslaget heller? Du var med på samling efter samling men fick i princip mest agera anfallare och yttermittfältare på träningarna. 

– Det är klart att det var en frustration. Det har jag sagt till Lagerbäck flera gånger efteråt: »Fan, skulle du inte ha gett mig en träningsmatch någon gång?« Men han körde typ alltid samma lag. Och han fick resultaten, så jag hade kanske inte det bästa caset. Självklart fanns tankarna där ibland: »Vad är det här bra för?« Jag spelade högermittfältare, anfallare på träningar, ytterback …

Det var inte alltid så roligt? 

– Det var ändå det på något sätt. Inför varje samling kände jag att det inte fanns något finare än att representera landslaget. Det var en bra gemenskap i laget och vi hade skoj utanför fotbollen. Varje gång som jag kom hem från en samling kokade jag inombords, men jag bestämde mig för att omvandla det till energi i mina klubblag. Det var det som drev mig: att få chansen i landslaget. 

»Han hade nog kraftig ångest för att han inte kunde hjälpa till. Han hade överjävligt mycket på sina axlar i fjol.«

Du har alltid lyckats hålla känslorna inom dig?

– Jag har varit så förbannad att jag har slagit sönder väggar hemma, hål rätt igenom. Efter att frustrationen har fått sitt utlopp har jag ändå alltid landat i att laget är viktigare än jag själv. Så på träningar har det försvunnit. Jag har alltid tänkt att min privata ilska inte får gå ut över laget, det är inte mina lagkamraters fel att tränaren väljer dem istället för mig. Egentligen har jag bara ställt ultimatum en gång och det var väl runt 2015 och med Erik Hamrén. Jag kände att jag inte fick fram mitt spel i landslaget, jag var faktiskt inte alls bra i landslaget under en tid. Jag är en spelare som behöver agera på mina impulser. Jag tappade mitt spel om jag skulle ligga i en zon och inte få kliva upp och bryta linjer. Så jag sa till honom att antingen litar du på mig eller så får du ta bort mig. 

Det var modigt av dig, Hamrén kunde ha stått på sig. 

– Ja, och då hade jag respekterat det. Men jag var tvungen att vara trogen mig själv. Lyckligtvis gick det bra i landslaget direkt efter det och strax därefter tog Janne över. Då var det inget snack om hur jag skulle användas bäst längre. 

 

Lördagen den 20 februari gör Andreas Granqvist sitt första hela träningspass med Helsingborgs A-lag på mer än ett halvår. Planen är att stegra intensiteten i rask takt framöver. När månaden är över tror man sig veta om det kommer att gå. Ska det fungera måste han kunna köra mer eller mindre för fullt i mitten av mars. Just nu är känslan bättre än på minst ett år. Och det märks i korridorerna på Olympia. En av dem som har noterat skillnaden är materialaren Lino Boriero, nyckelspelare på mittfältet i det HIF som tog klivet upp i Allsvenskan 1992. Boriero dricker kaffe på sitt kontor i sällskap av kollegan »Moffe«, Bengt-Göran Andersson, som har en raggmunk framför sig. De enas om att kontrasten mellan Granens humör i höstas jämfört med nu är »som natt och dag«.

– Man såg att han var orolig då, säger Lino. Han slängde inte käft på samma sätt och det var förståeligt kanske. Det var dessutom en tung tid i klubben med nedflyttning och annat och han hade nog kraftig ångest för att han inte kunde hjälpa till. Han hade överjävligt mycket på sina axlar i fjol. Ja, så har det väl varit sedan han kom hem igen. 

Moffe nickar och fyller i:

– Jag unnar honom det här så jävla mycket. Han har varit så orolig, det har man sett. Men som han kämpar! Han är här hela tiden, gör sina grejer i gymmet varje gång man tittar in där. 

Assisterande tränaren Mattias Lindström sticker in huvudet i dörröppningen. Blicken fastnar på kaffekokaren. 

– Va fan, är kaffet slut? Är det Granen som sagt åt er att det är inköpsstopp?  

Moffe fnissar och reser sig upp för att dra igång en kanna till. 

– Granens vinnarskalle behövs här i HIF, säger Moffe när Lindström har traskat i väg. Den är bland det värsta jag varit med om. När han spelar pingis mot någon här … han är inte klok! Motståndaren kan leda med 3–0 i set och ha fem matchbollar. Då är det som om han kopplar in en annan växel. Han får något i blicken. Skulle han mot förmodan förlora, ja då är han så förbannad att vi nästan måste utrymma Olympia. Kan vi få fram den här inställningen i år går vi rätt upp. Så är det bara. 

Moffe stryker med ena handen över magen. 

– Och han är fantastisk, säger han.  

– Granen? säger jag.

Han pekar ner i korridoren. 

– Nej, Dale Reese. Jag har haft ischiasproblem, och en dag tittade han på mig. Tre dagar senare var smärtan borta. Trolleri ju! Otroligt. Dale och Granen, de kommer att lösa det här tillsammans. 

Några meter bort ligger Granen på en brits i Dale Reeses behandlingsrum. 

– Kom igen, det är inte farligt, säger Dale och trycker Granens högra ben neråt samtidigt som Granen förväntas pressa emot. Det kommer inte att gå sönder. Du är starkare än du tror. 

Ådrorna spänner i Granens ansikte. Svett rinner i pannan. Högerbenet skakar av mjölksyra.

– Går det sönder får du fan sparken, pustar Granen. 

Dale Reese flinar.

 

När Andreas Granqvist landade på Arlanda dagen efter förlusten mot England i VM-kvartsfinalen i Ryssland 2018 var klockan redan mycket på kvällen. Han var »så trött man kan vara« efter en lång avslutningsnatt med landslaget och släpade sin slitna kropp till en ny terminal för att gå ombord på det privatflyg som han hade ordnat. Vid midnatt landade han på Malmös flygplats för att därifrån åka bil hem till huset på Tågaborg. Nyckeln i dörren och ett tyst hus. På ovanvåningen låg Sofie och sov bredvid två barn. Det blev hans första möte med Mika, deras tre dagar gamla dotter. 

Som det ofta blir för en pappa som får ett andra barn handlar mycket de första veckorna efter en tillökning om att ta hand om och underhålla det äldsta barnet. Och underhålla Nova kan man säga att Granen gjorde. 

Hon följde med honom överallt, och en dag stod hon vid Kärnantrapporna i centrala Helsingborg, hand i hand med sin pappa. Helsingborgs stad ville hylla den hemvändande VM-hjälten och 1 500 helsingborgare hade samlats. Regnet öste ner, tekniken strulade och Granens mikrofon fungerade inte.

Planen var att ha semester i nio dagar innan träningarna med HIF drog igång, men det blev knappt en ledig dag. Alla ville ha en bit av honom och telefonen slutade aldrig att vibrera. Det var intervjuer, förfrågningar om att dyka upp på olika event, förslag om medverkan i TV-produktioner. 

»Jag hade några hyfsade möjligheter som jag tackade nej till. Farsan undrade vad jag tänkte med.«

Han ville säga nej till det mesta, men efter bara ett dygn hemma insåg han att det knappt gick. Han hade inte hjärta att göra andra besvikna, inte efter all den kärlek som han och landslaget hade fått. Playoff-matcherna mot Italien hade gett honom Guldbollen och epitetet »landsfadern«, men veckorna i Ryssland hade höjt honom till ytterligare höjder. Granen hade blivit folkkär.

Snart tre år senare försöker han formulera hur den kändes, den där första veckan efter hemkomsten från VM i Ryssland:

– Det är lite suddigt, alltihop. Hemma hade man en liten bebis, där var det tyst och lugnt, som en liten bubbla. Utanför huset var det kaos. Och inne i huvudet var det både lycka och tomhet. Hade det inte varit för Mika hade nog förlusten mot England suttit i betydligt längre, men den kunde jag släppa nästan direkt. Det var mer att man hade vant sig vid ett inrutat liv med grabbarna de senaste månaderna, adrenalinet från matcherna, och plötsligt var allt över. Från en dag till en annan var allt det borta. Jag hade ju varit med i tre mästerskap tidigare, men det går inte att jämföra känslorna och upplevelserna med dem och med Ryssland. Jag har sagt det många gånger tidigare, men den sammanhållning vi hade i laget är något jag aldrig tidigare varit med om. Inte ens på klubbnivå.

Jag frågar vilket som är hans starkaste minne från VM i Ryssland i dag. Han inleder med en utläggning om förlägret i Båstad där man fick ihop gruppen »på ett unikt sätt«, för att sedan nämna känslan efter att ha satt straffmålet mot Sydkorea i den första gruppspelsmatchen, innan han pratar om »överkörningen« mot Mexiko och försvarsspelet mot Schweiz. Sedan blir han tyst i några sekunder, innan han säger: 

– Men kanske är det den avgörande playoff-matchen mot Italien ändå, även om det inte är VM. Men det var där allt startade. Känslomässigt är det nog den starkaste match jag upplevt, både före och efter matchen. 

Han berättar:

– Vi var några stycken i laget som visste att det här var vår sista chans att nå ett VM. »Seb« [Sebastian Larsson] och jag pratade mycket om det, hur gärna vi ville göra ett VM. Men det var Italien i vägen, och en match där allt stod på spel på San Siro … Vi visste att det skulle bli kaos, ett sånt jävla tryck. Fullsatt och taggade italienare med en tydlig matchplan. Det skulle bli smärtsamt. 90 minuters lidelse. Allt detta gjorde att jag byggde upp en sådan sjuk nervositet under matchdagen. Det är det värsta jag varit med om, men också i efterhand bland det finaste jag upplevt som fotbollsspelare. Seb och jag spelade kort timme efter timme, det var omöjligt för oss att vila den dagen. Hjärtat dunkade bara hårdare och hårdare. Man kollade på klockan. En halvtimme mindre till matchstart! Det var ångest. Man ville bara åka hem, det var några timmar där som jag hade varit överlycklig om matchen hade blivit inställd. Men så fort domaren hade blåst igång matchen var det som om allt rann av mig. Jag hade ett fokus i den matchen som … jag har nog aldrig varit med om något liknande. Det var kanske för att det betydde så mycket för mig.

Hyfsade kontraster jämfört med din Superettandebut borta mot Jönköpings Södra ett halvår senare.

– Det går inte att förklara nivåskillnaden. Från VM och 70 000 på läktarna till bortamatch i Jönköping ett par veckor senare. Det är en anpassning man måste kunna göra, men den är inte enkel. Många trodde nog att jag skulle gå in och dominera i Superettan, men så enkelt är det inte. De jag spelar med i landslaget är på en helt annan nivå, jag kan vara en helt annan spelare där än vad jag kan vara i HIF. Den kontrasten har varit svårare att hantera än jag trodde.

»Men Granen är Granen och han fungerar inte som de flesta andra av oss.«

Ångrade du aldrig beslutet att flytta hem?

– Nej, inte där och då. Jag skrev på för HIF ett halvår före VM i Ryssland, det var ett beslut som vi i familjen tog för vår dotter Novas skull. Hon skulle börja i skolan och saknade sina mor- och farföräldrar och sina kompisar här hemma. Men det är klart: jag hade några hyfsade möjligheter som jag tackade nej till. Farsan undrade vad jag tänkte med, det fanns många klubbar i Europa som ville ha mig. Krasnodars ägare, som var väldigt svag för mig, lade fram ett tomt papper och sa att jag kunde bestämma min lön om jag stannade, men det handlade inte om pengar. Jag gick igång på utmaningen att göra något bra med HIF. Och att göra något för min familj. 

Men kan du ångra dig i dag?

– Nej, inte så. Med allt jag gått igenom sedan februari 2019 kan man tänka att jag kanske borde ha slutat efter VM. Allt hade varit så mycket enklare då. Och kanske blev det för mycket med allt som hände efter VM. Dels var det att gå in och lyfta HIF i Superettan, både som sportchef och som spelare. Dels var det Nations League-spel hela hösten med landslaget, och utöver det en nyfödd där hemma. Jag kände mig ändå fräsch i kroppen under hösten, men huvudet blev allt tröttare. Jag hade nog inte smält allt som hade hänt det senaste året, jag hade bara kört på i maxtempo på alla fronter.

Och i februari 2019 gick din ljumske sönder. Tror du att det hänger ihop med ditt intensiva år 2018? 

– Både och. Först och främst tror jag att skadan beror på konstgräs. Jag hatar skiten med hela mitt hjärta. Det är en katastrof för svensk elitfotboll, jag menar det verkligen. Man fastnar inte med foten som jag gjorde mot Kalmar om det är naturgräs. Men bortser vi från det är det klart att det spelade in. Efter skadan körde jag på i samma tempo. Jag hade ont, men spelade ändå, och jobbade ännu intensivare med sportchefsjobbet. Det funkade inte till sist, Sofie märkte att jag inte mådde bra. Jag var för stressad. Frånvarande hemma. Grinig. »Du håller på att kollapsa«, sa hon en dag och hon hade rätt. Jag var inte långt ifrån att gå in i väggen. 

Hur undvek du det?

– Jag sa till HIF att jag var tvungen att ta ett steg tillbaka och bara fokusera på mig själv som fotbollsspelare under en period. Trots det var det tungt, jag kände mig begränsad ute på planen på grund av smärtan, och såg samtidigt hur klubben behövde hjälp som jag sagt att jag inte klarade av att bidra med.

När började du må okej igen?

– När man sköt upp säsongspremiären på grund av coronan var det inte negativt för mig, det köpte mig lite tid. Då kände jag att det skulle kunna bli bra. Men precis inför premiären i juni blev jag sjuk, inte corona men ändå sängliggande. Jag tryckte i mig medicin och spelade mot Kalmar, jag ville hjälpa laget. Efter 55 minuter small det till i ljumsken. Värre än tidigare. Det var nattsvart. Röntgen visade att det var sämre än någonsin. Där var det nära att jag gav upp helt och hållet.

I augusti i fjol blev det rubriker efter att du skrikit »jävla pajas« åt Henrik Rydström och Siriusspelarna, när du tyckte att de firade för mycket efter att ha avgjort mot HIF i slutskedet av matchen. Du var kanske inte i bästa balans då?

– Nej, långt ifrån. Jag tycker fortfarande att de kunde ha firat inne i sitt omklädningsrum, det står jag för. Men absolut, det var ett tecken på att jag inte mådde jättebra. Det var frustrerat och det var besvikelse. Det gick varken bra för HIF eller för mig, och jag tappade humöret. Ska jag vara helt ärlig var det först nu i vintras som jag kände mig i balans igen, det var som om jag för första gången fick tydliga besked om vad som måste hända för att jag ska kunna spela igen. Dale Reese har hjälpt mig mycket med det. Och när vi också åkte ur Allsvenskan och tvingades se över organisationen och bygga något nytt från grunden var det som om glädjen kom tillbaka över att jag är sportchef i HIF. Det är en jävla utmaning, men en utmaning som ger mig energi. 

 

Det är den sista onsdagen i februari och om tre veckor ska Janne Andersson presentera truppen inför VM-kvalmatcherna mot Malta och Kosovo samt träningsmatchen mot Estland. Ska Andreas Granqvist vara ett av Anderssons namn krävs det att han gör framsteg i raketfart. När Helsingborgs IF för fyra dagar sedan spelade oavgjort mot division två-klubben IK Gauthiod i Svenska cupen var det aldrig aktuellt att Granen skulle få speltid. Men internt har man börjat prata om att det kan gå att spela en halvlek i den sista gruppspelsmatchen mot BK Häcken. Det är om två veckor, drygt en vecka innan Anderssons digitala presskonferens. Skulle Granen inte hinna är nästa inplanerade landskamp mot Spanien i EM den 14 juni. 

När han gjorde sin senaste landskamp, mot Rumänien borta i den sista EM-kvalmatchen hösten 2019, spelade han allsvensk fotboll till vardags. I dag spelar han inte ens Superettanfotboll och har inte genomfört en hel match på mer än ett år. För en utomstående låter det bisarrt att Andreas Granqvist ska gå från där han är i dag till att hantera några av världens bästa fotbollsspelare om några månader. Det rimliga är att det slutar med elände. 

Granen själv väljer att fokusera på ett annat scenario: de senaste årens smärta och uppoffringar leder till ett lyckligt slut där han hjälper HIF att positionera sig i toppen av Superettan under våren och presterar i EM som han gjorde under veckorna i Ryssland sommaren 2018. 

Det går inte att bortse från att det är ett riskfyllt spel från Granens sida. Vinstchanserna är betydligt sämre än risken för bedrövelse. Ett eller två kostsamma ögonblick mot Spanien eller Polen raderar mycket av det som han byggde upp under 2017 och 2018. 

Men Granen är Granen och han fungerar inte som de flesta andra av oss. När jag en gång frågade honom om han inte kan känna sig obekväm när han så tydligt är i centrum för uppmärksamhet, som till exempel när han stod med sin dotter inför 1 500 helsingborgare, säger han att det var jobbigare med »pissregnet« den dagen. »Man skulle ha haft ett paraply«, sade han. Att få alla blickar riktade på sig, även om det sker utanför fotbollsplanerna, verkar inte bekomma Andreas Granqvist överhuvudtaget. 

»Janne kommer inte att spela mig för att vara snäll, det har han sagt till mig. Är jag på planen mot Spanien betyder det att jag har presterat tillräckligt bra tiden innan den matchen.«

Kanske hänger det här också ihop med oförmågan att bry sig om dem som säger att han borde lägga ner landslagskarriären – trasig ljumske eller ej. Och möjligen vet han att han behövs. Förutom att statistiken med honom i landslaget talar sitt tydliga språk, är inte konkurrensen på mittbackspositionen mördande. Ingen av dem som slagit igenom sedan VM i Ryssland har varit mittback. Marcus Danielson har haft en stökig säsong i Kina, Pontus Jansson fick kritik efter sin senaste landslagsinsats och kämpar dessutom själv med en vadskada, och både Carl Starfelt och Filip Helander har spelat så lite i Janne Anderssons landslag att det är svårt för en utomstående att tro att de får spela i ett mästerskap om det inte är nödfall. Självklart är Janne Anderson oroligare än vad han ger sken av, och givetvis är orden om att han inte kommer att ta ut Granen i en EM-trupp baserat på gamla meriter också en sanning med modifikation. Lite talar för att han blir uttagen till matcherna mot Georgien, Kosovo och Estland, och då återstår en uttagning som baseras på … insatser i Superettan? Räcker det att han gör ett par stabila matcher mot Akropolis och Värnamo? Klart det gör.

Solen skiner utanför fönstret när han tar plats i Olympias restaurang med utsikt över stadions fotbollsplan, samma plan som hade mönstret av en enorm julgran när han gjorde sin återkomst inför fullsatta läktare mot Norrby den 2 augusti 2018. Han har nyss skickat 34 röda rosor med blomsterbud till sin fru, men är inte säker på om han kommer att kunna fira Sofies födelsedag. Granen har två inplanerade möten i kväll, varav ett är med HIF:s styrelse, som snart kommer att gå ut med att de lyckades göra ett plusresultat under det svåra coronaåret. Jag frågar om de två vågskålarna han har framför sig: Är inte den ena betydligt tyngre än den andra?

– Skulle det bli som så att jag inte kommer upp i nivå mot Spanien är det så, säger han. Janne kommer inte att spela mig för att vara snäll, det har han sagt till mig. Är jag på planen mot Spanien betyder det att jag har presterat tillräckligt bra tiden innan den matchen. 

I dag är det panerad kyckling på menyn, Granen skär med besticken i vad som borde vara 500 gram fågel. 

– Jag fick ett halvår efter VM där jag kände att jag levererade på absolut högsta nivå i landslaget. Jag vill visa för mig själv mer än för någon annan att jag en sista gång kan nå den nivå som jag höll 2017 och 2018. Samtidigt triggar det mig också, att så många inte tror att det ska gå. Det hade varit fint att bevisa att det kan gå. 

Du har inga som helst tvivel på dig själv.

– Nej. 

Ingen oro för att du kan göra bort dig i EM?

– Nej. 

Du skiter i om du blir sågad?

– Ja, i dag gör jag det. Jag har gjort dåliga landskamper förr och fått skit.

Vilka tänker du på?

– Många minns säkert 4–4-matchen mot Tyskland med glädje, men för mig var det fruktansvärt. Jag kände mig som en juniorspelare i första halvlek, helt bortspelad i varje situation. Förnedrad. Det var fruktansvärt. Men det glömdes bort eftersom vi fick in fyra mål. Jobbigare var det efter min första tävlingsmatch, EM-kvalet 2010 mot Holland när vi förlorade med 4–1. Medier gick ganska hårt åt mig då, man skrev att jag inte var redo för den här nivån. Jag var inte bra, men heller inte så kass som flera menade. Och då kändes det, det var tungt att se och höra sågningarna.

»Jag ger allt jag kan nu. Det här är min sista chans.«

Men i dag skulle du inte ta åt dig?

– Nej, jag bryr mig faktiskt inte i dag. Jag vet inte när det vände, men det har gått ganska många år nu sedan jag blev upprörd över vad medier eller supportrar tycker och tänker. Jag kan bli förbannad om folk snackar skit bakom min rygg och jag kan undra hur somliga reportrar kan såga spelare utan att de vet vilka instruktioner tränaren har gett honom. Det blir så endimensionellt i kritiken ibland, men vi tjänar pengar på att spela fotboll och måste hantera negativitet också. Men jag har insett att det kostar så mycket energi och tid att reta upp sig på vad andra tycker om en. Det påverkar ens prestationer, det vet jag utifrån hur jag var för tio år sedan. Det tar sina år att nå den mentala styrkan, men när man väl lyckats underlättar det något oerhört. 

Du påverkades inte när det skrevs krönikor om vilken dålig person du var som inte åkte hem från VM i Ryssland för att närvara vid födseln av din dotter?

– Jag tyckte mest att det var tramsigt. Min fru var mer irriterad. Hade jag varit 21 år hade det varit annorlunda, men jag kan inte lägga tid eller energi på att bli upprörd över vad någon som inte känner mig eller min familj skriver om mig. Han som skrev [Jens Liljestrand, Expressen, som skrev en kolumn med rubriken »Åk hem Granen, ditt barn behöver dig mer«] får betalt för att skriva texter och när han såg en chans att skriva om min familjs beslut gällande födseln av vår dotter, tog han den. Hur kan jag bry mig om det? Det var mer att anhöriga var förbannade, men jag sa åt dem att inte lägga tid på det. 

Kan ifrågasättande vara en drivkraft som du får energi av i dag?

– Det får inte vara det som driver en i vardagen, men det kan hjälpa till i olika perioder kanske. 

Känner du dig ifrågasatt i dag?

– Nä, det är kanske inte så många som ifrågasätter den spelare som jag var före skadan, jag tror ändå att den stora majoriteten har sett vad jag bidrar med i landslaget. Det är kanske mer att man inte tror att det ska gå att spela EM efter ett år utan matchspel och där Superettan är min vardag. Med min ålder och allt … Det ger mig kraft att inte ge upp. Jag ger allt jag kan nu. Det här är min sista chans. 

 

Kampen mot både klockan och kroppen fortsätter. När HIF förlorar mot Dalkurd i Svenska cupen är inte Granen med. Likaså saknas han i truppen helgen efter, när det blir 1–1 mot Häcken i cupens sista gruppspelsmatch den 7 mars. Det hade kunnat gå att få ihop en halvlek, men när han lyckats komma så långt som han kommit under vintern, vill ingen ta några risker. För mycket står på spel: för HIF, för landslaget och inte minst för Andreas Granqvist själv. Det behövs ytterligare träningar.

En eftermiddag ligger han med högerbenet på en pilatesboll i gymmet på Olympia och svettas. Mellan repetitionerna är han inne på hur små marginaler det är mellan en fotbollsspelare som lyckas i karriären och en som bara försvinner. Han berättar om hans uppflyttning till HIF:s A-lag som 18-åring. En annan mer lovande kille skulle egentligen ha spelat i B-lagsmatchen, men spelaren insjuknade i körtelfeber och Granen kallades in som ytterback. Han gjorde en av sitt livs matcher, varpå A-lagets tränare Peter Swärdh inte hade något annat val än att lyfta upp honom till seniorerna. Vad hade hänt om han inte fått chansen i den matchen? 

»Att kunna kröna alla år med att få avsluta med ett EM, där jag verkligen tror att vi kan göra något som är minst lika bra som i Ryssland, är en hyfsad morot.«

En annan gång var Liverpool FC:s tränare Rafael Benítez i Sverige för att scouta den svenska mittbacken. Andreas Granqvist orsakade en straff mot AIK och istället slutade det med att den engelska klubben värvade Daniel Agger från Bröndby. 

Hur hade hans liv sett ut om han inte hade orsakat den straffen? 

Och så var det dagen då han satt på en flygplats på väg till Istanbul för att skriva på för Fenerbahçe, men där en cupförlust för turkarna gjorde att tränaren fick sparken samma kväll och erbjudandet drogs tillbaka. Och gången då han bara var detaljer från Lazio, och sedan Glasgow Rangers, när Krasnodar plötsligt klev in med ett kontrakt som gjorde honom ekonomiskt oberoende. Samtalet med Hamrén, rensningarna och glidtacklingarna i Milano den där novemberkvällen 2017, straffen mot Sydkorea i Nizjnij Novgorod … och träningsmatchen mot Kalmar i februari 2019. Vad hade hänt om det ena eller det andra inte hade hänt? 

Det enda Granen kan förhålla sig till är det som har hänt. Och det blev ganska bra till sist ändå. Men han vet att det kan bli väldigt mycket bättre än vad det är i dag. Jag frågar en sista gång om hans ovilja att ge upp. Handlar det kanske också om att han vill bli beundrad och hyllad en sista gång? Landsfader en gång till? 

Han skrattar. 

– Nej för fan, säger han. Jag behöver inte uppmärksamheten eller beundran, det är jag inte alls intresserad av. Jag fick mer än de flesta får efter matchen i Milano och under och efter VM, och även om det var kul och något som jag och mina nära och kära aldrig kommer att glömma handlar det här om att jag vill sluta på mina egna villkor. Och att kunna kröna alla år med att få avsluta med ett EM, där jag verkligen tror att vi kan göra något som är minst lika bra som i Ryssland, är en hyfsad morot. 

Han förbereder en ny övning i gymmet. Lårens baksidor ska få sig en omgång. Han greppar 20 kilo i sina nävar och ställer sig bredbent framför tyngderna.

– Men det är klart, fortsätter han. Skulle jag bidra till att vi för en gångs skull lyckas i ett EM klagar jag inte om någon vill säga att jag gjorde ett bra jobb.