Den sista säsongen

Sonny Karlssons mörkblåa vindbyxor prasslar när han böjer ner huvudet och BK Häcken-mössan under biltaket. Den illröda digitala klockan bakom ratten på stadsjeepens instrumentpanel visar 18.48. Tolv minuter till avspark på Gamla Ullevi, där Hisingsklubben som Sonny har varit sportsligt ansvarig för sedan 2008 ska möta rivalen IFK Göteborg i Allsvenskans 28:e omgång.

– Då åker vi, säger Sonny.

– Har du lagt ifrån dig telefonen nu? frågar hans fru Cecilia från baksätet.

– Ja.

Sonny låter säkrare än vad han är, för samtidigt som han svarar känner han med handflatorna över byxornas fickor.

– Oj, här låg den. Helvete.

– Men Sonny …

Han öppnar dörren och dyker ut ur bilen för att lämna sin mobil på hallbänken.

– Då åker vi, säger han igen när han återvänder till förarsätet.

Sonny styr leasingbilen, som har Häckens klubbmärke tryckt över den vita lacken, mot en parkering i ett bostadsområde sju minuter från villan i Sävedalen. Intill parkeringen: bäcksvart skog. Sonny och Cecilia går rakt in i den. Med vana kliv raskar paret in på en dunkel stig som leder in till »femman« – ett motionsspår som slingrar sig knappt fem kilometer i friluftsområdet Skatås i östra Göteborg.

De pratar om sonen Sebastian, kantspelare i handbollslaget Sävehof, som i kväll spelar hemmamatch mot Eskilstuna Guif, om det stundande målarprojektet i källaren, och om vad det ska bli av det skarpt upplysta betongskelett omgivet av byggnadsställningar som reser sig bland de lövfattiga träden intill grusvägen. Inte ett ord om den derbymatch som nyss startade fem kilometer västerut.

 

Innan de satte sig i bilen fick Sonny ett SMS från »en göteborgare i förskingringen« – en kompis i Stockholm som håller på IFK Göteborg, och som tyckte att Häcken borde bjuda på tre poäng så att de blåvita kunde säkra kontraktet. Sonny flinade åt den skämtsamma uppmaningen, men repliken »glöm det, gôbbe« var seriöst menad. Häcken har en Europaplats att spela om, och för sportchefen betyder derbyna mot Blåvitt ännu mer än så. Trots att Häcken för fjärde året i rad kommer att sluta före lokalrivalen i tabellen gnager ännu den allmänna bilden av Blåvitt som stadens »storebror«. Sonny har länge upplevt – och räknat på – att Göteborg får fördelar av derbydomarna tack vare det blåvita publiktrycket. Och är det något som gör Sonny vansinnig är det orättvisor. Han blir »så där fullständigt rabiat«, som han uttrycker det. En ilska som enligt Sonny själv grundar sig på ett ingrott rättvisepatos, och som har byggts upp under många års tid.

Det har hänt att Sonny fått svårt att andas under derbyn. Då har han gått ut och lagt sig i bilens baksäte och hyperventilerat. Kollegor har sett honom ligga raklång på heltäckningsmattan i Bravida Arenas loger. Andra gånger, när han tyckt att Häcken backat för långt vid ledning eller spelat allmänt dåligt, har han stressat upp sig så pass att han känt sig tvungen att lämna arenan och traska så långt ifrån den som möjligt. Mot Länsmansgården, bort från publikljud, med öppen mun och en stigande och sjunkande bröstkorg.

Tanken var att Sonny skulle fortsätta som sportchef även under 2021, med den assisterande sportchefen Martin Ericsson som tillkommande efterträdare, men när pandemin under våren tvingade Häckens ledning att överväga uppsägningar av viktig sportslig personal klev Sonny in på klubbchefen Marcus Jodins kontor och föreslog att han skulle sluta ett år tidigare än tänkt. Några slantar skulle det kunna spara på sikt. Inför sommarens transferfönster sade han till Martin Ericsson att »det här är mitt fönster, men nästa är ditt«.

Efter det beslutet har Sonny valt att inte utsätta sig för situationer där han mår dåligt under matcherna. Fler än hälften av årets bortamatcher har han inte åkt med på, för att istället promenera med Cecilia, måla huset eller spela golf med vänner.

 

Det knastrar under sulorna på Sonnys och Cecilias vattentäta promenadskor. Häckens 61-åriga sportchef tänker på sin stundande förtidspension. På bred göteborgska säger han:

– Redan för fem år sedan kände jag lite grann att oj, det här gör inte jag hela vägen ut.

Vad fick dig att känna så?

– Naej, det var livet. Livet. Cecilia har semester i juli, jag egentligen i juni och december, men knappt då heller. Jag har varit med i elitidrott sedan 1977. Det har varit extremt roligt att finnas med i en hobby som blev ett jobb, men någonstans tar det ork och lust. I början lade jag ner hur många timmar som helst på att lära mig allt, och jag svarade varenda agent som ringde från hela världen. Det skapade en omöjlig arbetssituation där jag aldrig var ledig. Aldrig!

Han blir tyst i några sekunder och fäster blicken i gruset framför tåspetsarna.

– Det var först när jag började känna mig säkrare på jobbet som jag minskade ner på antalet kontaktytor, vilket var det jobbiga. Att det aldrig tog slut. Nu har jag döpt en massa folk i min telefon till »Svara ej«, »Idiot« och »Inte intresserad«. Sållat ner. Men till slut smalnade jag ner det alldeles för mycket.

Hur menar du?

– Jag svarar inte på vissa telefonsamtal, för jag vet att de ändå inte ger mig något. Jo, fast, det hade kanske gett mig något? När vi växte som klubb gjorde vi det med ledorden: »Hjärta, hjärna, hjympadojor.« Alla med »hj«. Fattar du? Vi ska göra det med hjärtat, vi ska jävlar i mig vara smarta och vi måste ha gympadojorna på oss för att kunna springa mer än andra.

Vart vill du komma?

– Att det börjar bli dags för nya ledord att arbeta efter. Jag har fortfarande hjärta och hjärna, men jag kanske inte springer hela varvet längre. Och då är det dags att flytta på sig för att låta någon annan komma in och fortsätta springa. Nu får Martin börja där jag var, ta emot allt, skapa nya nätverk och … Cecilia, jag har en clementin!

Sonny trollar fram tre citrusfrukter ur jackans innerficka och sträcker en av dem mot sin fru, som har tröttnat på fotbollssnacket och ökat tempot några meter fram.

– Skalar du den åt mig? frågar Cecilia.

– Det brukar jag ju göra.

– Tack, du är snäll.

– Vad är klockan, Cecilia?

– 20.01.

– 20.01. Då har vi gått i en timme.

Han tystnar i några sekunder och säger sedan:

– Andra halvlek igång. Usch, ja.

Cecilia är först uppför källartrappan. Hon och Sonny har bastat efter promenaden i Skatås, och nu är klockan snart nio. Trappstegen knakar när Sonny kommer efter henne i grå T-shirt och svarta mysbyxor.

– Vad är klockan?

Cecilia försäkrar honom om att matchen är slut. Hon har hållit koll på resultatet under de senaste två timmarna, utan att avslöja något för Sonny.

Sonny går ut i hallen, där hans mobilskärm vilar mot en bänkskiva i väntan på att bli väckt. Häckens emblem tittar upp i taket. Han greppar tag om det svarta mobilskalet och väntar med att låsa upp skärmen tills han sänkt ner kroppen i en skinnfåtölj i vardagsrummet. De tunna läsglasögonen låter han ligga på träbordet för att inte råka läsa eventuella SMS som trillat in. In i resultatappen med kisande ögon, tummen över den del av skärmen där han vet att lagens målantal står angivna. Han hänger glasögonen över öronen och lutar överkroppen framåt.

– Göteborg först, säger han och flyttar långsamt tummen åt sidan. Ett.

Stora ögon. Samtidigt drar han mungiporna bakåt, suger in luft mellan de sammanbitna tandraderna och spänner käken så hårt att halsmusklerna försöker streta sig upp genom skinnet.

– Full tid, läser han vidare och väntar i några sekunder med att lyfta tummen även från Häckens målsiffra. Ett. 1–1.

»Sonny är ändå ganska bra på att släppa jobbgrejerna nu, tycker jag. Sedan vet jag att han fortfarande drömmer om det och grubblar mycket på det.«

I tystnad tummar han med fokuserad blick vidare på skärmen. Läser Göteborgs-Postens matchrapport och tränaren Andreas Alms kommentarer om Gamla Ullevis risiga gräsmatta. Mobilen plingar till.

– De har slutat skicka SMS till mig nu, folk. Jag svarar ju inte under matcherna. Men det kom ett från en kompis nu: »Surt eller OK?«

Mobilen flämtar iväg hans svar: »Surt OCH OK.« Cecilia kliver in i vardagsrummet med en kopp snabbkaffe mellan händerna.

– Nu följer två timmars matchanalys, säger hon och höjer på ögonbrynen med ett leende.

Jag frågar Cecilia hur hon har upplevt Sonnys hälsa kopplad till sportchefsjobbet genom åren.

– Vi har alltid pratat mycket om hans jobb, svarar hon. Inte om fotbollen i sig, utan jag försöker snarare fokusera på att få perspektiv. Det är bara fotboll. Jag är inte dum, jag fattar att det betyder mycket, men ibland behöver man plocka ner saker och ting och fundera: Vad är viktigt, egentligen? Och Sonny är ändå ganska bra på att släppa jobbgrejerna nu, tycker jag. Sedan vet jag att han fortfarande drömmer om det och grubblar mycket på det.

– Det har varit värre, säger Sonny utan att titta upp från mobilskärmen. Att vara tränare var värre. Det släppte aldrig.

Jag undrar om det inte hjälpte att kunna påverka utgången av matcherna.

– Jo, under match kunde jag ju leva ut känslorna, men då släppte det aldrig på nätterna. »Vi måste träna på det, vi måste göra så, han ska spela, den ska göra det …« I början när jag blev sportchef tror jag inte att jag kände såhär, men längs vägen har det blivit jobbigare att hantera matcherna.

Varför, tror du?

– Vet inte, kanske att man blir äldre? Men då är det ju ännu sämre att hålla på och hetsa upp sig.

Cecilia:

– Var det inte det vi pratade om i går, Sonny, lite grann? Om man har varit i en klubb i 40 år och har levt i dess med- och motgångar, och man känner alla människor – då blir det något annat än ett jobb.

»Till slut tror jag att han har nått en punkt där han inte orkar mer. Det vilar ju aldrig. Ständigt dessa mejl och samtal.«

Hon vänder sig mot mig.

– Det som jag kan märka på honom nu är att det är som ett batteri som börjar ta slut.

Hur märker du det?

– När vi pratar märker jag att det liksom … Det har ju varit så himla intensivt i så många år, och till slut tror jag att han har nått en punkt där han inte orkar mer. Det vilar ju aldrig. Ständigt dessa mejl och samtal. Innan han blev sportchef var han idrottslärare på dagarna och tränare på kvällarna, så han jobbade 80 timmar i veckan. Herregud, det var bara »på, på, på, på, på, på …« Det var helt galet.

– Det gör jag inte längre, säger Sonny och ler försiktigt under läsglasögonen.

– Det gör du inte längre.

Medan Cecilia sätter sig under en filt i TV-soffan för att se femte avsnittet av HBO-serien The Undoing tar Sonny plats i en fåtölj intill soffan. Han klickar igång Dplays derbysändning på sin läsplatta, spolar fram till avsparkstiden och stänger av ljudet. I vetskap om resultatet kan han nu, utan andnöd och ångestfylld känslopåverkan, objektivt bedöma Häckenspelarnas insats.

Pratar man med kollegor till Sonny Karlsson kan de inte nog poängtera vad sportchefens »hjärta, hjärna och hjympadojor« har betytt för Bollklubben Häckens utveckling från allsvenskt jojolag till stående Europaaspirant. Hur mycket tid, energi och tankekraft han har lagt ner på varje litet beslut. Hur han redan under sina år som akademichef och tränare byggde upp noga genomtänkta scenarion för vilka områden klubben kunde utveckla, i vilken ordning och på vilka sätt. Och hur naturligt det sedan var för honom att beta av de mål som han tillsammans med sitt »allra bästa bollplank« – den mångårige klubbdirektören Dennis Andersson – satte upp i slutet av 00-talet: Etablering i Allsvenskan, ny arena, ny träningsanläggning, bygga A-laget underifrån genom en stark akademi, framgångsrika samarbeten i Brasilien och Ghana, benchmarking mot allsvenska konkurrenter, en mer professionell arbetskultur, fortbildningsbesök hos internationella klubbar, införandet av en »attraktiv fotboll« som lockar mer publik till Häckens matcher, större sponsoravtal, ökade löner, dyrare spelarförsäljningar och högre status på de spelare som värvas.

I takt med klubbens utveckling har Sonnys sportchefsroll utvidgats. Det ökade ansvaret för allt fler anställda har kommit med ett ständigt dåligt samvete för att han inte hunnit lägga tillräckligt med tid på andra viktiga verksamheter inom föreningen: akademin och damsektionen.

Samtidigt har svenska klubbar följt den globala fotbollens utveckling när det gäller teknologiska hjälpmedel, mätverktyg och nätverk. Från att de flesta klubbledare tidigare »stoppade fingret i munnen och höll upp det i luften«, som Sonny förenklat uttryckte det under promenaden, till att det mesta mäts med vetenskapligt baserade siffror. Besluten fattas inte längre på samlad erfarenhet och mänsklig kunskap, utan också på data och siffror. Den förändringen gör också kraven på en allsvensk sportchef mer komplicerade och mångsidiga år 2020 än när Sonny Karlsson tillträdde sin tjänst för 13 år sedan.

 

Förmiddag på Bravida Arena. Tre dagar har passerat sedan derbyt mot IFK Göteborg, och lika många återstår till Häckens avslutande hemmamatch för säsongen – Sonny Karlssons sista som sportsligt ansvarig i klubben han i tre omgångar har verkat i sedan 1980. Än så länge gör den insikten honom inte sentimental, att det snart är slut har han varit inställd på länge nu. Och eftersom matchen spelas utan publik blir det ingen avtackning inför klubbens supportrar. Hans beslut är inte offentligt än, och inte ens spelarna känner till att Martin Ericsson är deras chef om två matcher.

Sonny öppnar dörren till ett rum som enligt sportchefen fungerar som huvudsponsorns loge under matcherna. Stora fönster med utsikt över arenans konstgräsmatta, en låg fåtöljgrupp och ett stort mötesbord i svart. I hörnet mellan fönsterraden och kortväggen står två mörkgråa konferensfåtöljer mittemot varandra.

Sonny sätter sig i den av fåtöljerna som har ryggen mot väggen och lägger upp Chelseakängornas mockahälar på den andra. Benen är spikraka, en brygga som binder samman de två stolarna. Nere på konstgräset värmer Häckens A-lagsspelare upp i kvadrater.

– Här brukar jag sitta och mysa under träningarna.

Knogar knackar försiktigt på dörren. Häckens 27-årige chefsscout Hampus Andersson kliver in i rummet med en laptop under armen.

– Redo för APT-möte, Sonny?

Sonny nickar. Varje månad har föreningens personal arbetsplatsträffar för att stämma av läget inom klubbens alla avdelningar. Marcus Jodins ansikte dyker upp i Hampus datorskärm. Klubbchefen går igenom klubbens ekonomi och berättar att minusresultatet bara ser ut att bli 10 miljoner kronor, tack vare personalens hårda jobb med åtgärdslistan. Katastrofscenariot i våras var 50 miljoner back.

»Vi har alla möjliga nätverk. Och när Hampus kom in förra året blev det ytterligare nätverk för att kunna scouta på ett bra sätt.«

Den assisterande sportchefen Martin Ericsson får ordet och pratar om en kommande strategiplan. Sedan informerar han om A-lagets aktuella spelarsituation: Johan Hammars nya kontrakt, akademispelare som ska flyttas upp och jakten på en eller två spetsspelare i vinter. Marcus Jodin tackar för genomgången och frågar sedan med fejkad upprördhet:

– Men Martin, varför vinner vi inte derbyt?! Det är helt ofattbart!

– Ja, jag tar på mig det, svarar Martin.

– Bra att du gör det, säger klubbchefen. Då går vi vidare.

Sonny lutar sig över Hampus dator och försöker trycka på skärmen för att aktivera mikrofonen.

– Det är ingen touch, Sonny, upplyser Hampus.

Sonny för pekfingret över musplattan istället, klickar på måfå, och chefsscouten meddelar att han nu har ljud.

– Ja, jag håller med, säger Sonny. Martins fel.

Marcus Jodin avbryter sin påbörjade passning till nästa avdelning när han hör Sonnys röst.

– Ah, du var där, Sonny! Jag trodde inte att du var med på mötet. Ni heter »BK Häcken gäst«.

 

När det digitala mötet är över förklarar Sonny för mig att Martin Ericsson just nu sitter och jobbar fram klubbens uppdaterade strategidokument. Sonny assisterar med synpunkter.

– Han är bättre på att skriva sånt än vad jag är. Det är inte riktigt min grej. När vi gjorde de gamla strategiplanerna var de väldigt enkla, det var mer principer för hur vi skulle arbeta. En att-göra-lista, 20 punkter, på vad vi behövde genomföra för att kunna nå någon nivå överhuvudtaget. Och så har vi undan för undan kryssat av dem: check, check, check.

Han ritar tre bockar i luften med pekfingret.

– Nästa gång satte vi upp tio punkter, och det är nånstans de som har blivit problemet nu. Vad ska vi göra för att ta ytterligare kliv från det här enkla? Okej, det blir en anställning till. Psykolog, näringsfysiolog, fysiolog, videoklipp, heltidsanställd … Vi har nätverk i dag för … eller, »system« heter det kanske? Vi har systeeeem i dag för en miljon kronor, och de ger oss en massa info. Och sånt har inte jag hållit på med under min tid. Det fanns inte. »Vi behöver springa lite till – ja, vi springer lite till!« I dag kan man med olika mätverktyg se exakt vilken typ av träning spelarna behöver för att hålla sig friska men samtidigt utvecklas.

Är det den mest påtagliga utvecklingen som du har upplevt under dina 13 år som sportchef?

– Ja, det tycker jag. Och det ser man också i budgeten nu. Tidigare har vi inte haft detta som en egen post i budgeten, utan det har hamnat som en underkategori till posten »material«. Så nu har vi sagt att vi måste ha en enskild post för nätverken för att tydligare kunna följa upp, eftersom den pucken numera lever sitt eget liv. Den har blivit så mycket större på bara några år.

Sportchefen pekar mot läktaren på andra långsidan.

– Vi har videokameror här som vi har betalat för och satt upp själva, och vi har även kameror på träningsanläggningen. Vi har alla möjliga nätverk. Och när Hampus kom in förra året blev det ytterligare nätverk för att kunna scouta på ett bra sätt. Det finns något som heter Transfer Room i dag, där man kan snacka direkt med andra klubbar. Och så försöker man pitcha sina spelare och titta på vad andra pitchar. Så det finns egentligen huuuur mycket som helst, och så blir det ett val i systemen – vilken lösning gynnar oss mest?

»Jag förstår att det kan framstå som att jag är en gammal föredetting som sitter och tycker att det var bättre förr, men så är det inte.«

Har det varit svårt för dig att hänga med i alla nya hjälpverktyg?

– Ja, det kan jag väl säga. Det finns många smågrejer, mindre funderingar för att effektivisera och optimera verksamheten, som har letat sig in i alla olika segment. Det är en del av fotbollens utveckling. Nu när jag har vetat att jag ska sluta har jag också haft svårt att ta till mig infon och att lära mig alla smågrejer. Samtidigt har vi människor som är mycket mer professionella i det än vad jag är, och då får man lita på dem. Nu har vi en klipp-och-klistra-gubbe som …

Han tittar upp på mig med en blick som ser hälften lurig, hälften ursäktande ut.

– Nu kallar jag det för det, men ja, du fattar. Matchanalytiker. Mario Chavez heter han, grym kille, som får en massa uppdaterad input från sina utbildningar och ungdomslandslagen som han jobbar med. Då är det han eller Alm som talar om för mig vilka beslut vi ska fatta. För Alm är också skicklig på dessa områden. Eftersom detta har eskalerat så fort har jag valt att inte ens ge mig in där själv, utan mer frågat: »Ni vill ha det? Hur vill ni använda honom? Vad behöver ni för system?« Jag kan inte lära mig exakt allt.

Häromkvällen nämnde du att man förr gick mer på magkänsla inom fotbollen. Hur mycket av det finns kvar inom sportchefsyrket?

– Mindre och mindre, men jag tror inte att det ska försvinna. Och magkänsla är kanske fel ord. Jag har ett sätt att bygga scenarior i mitt huvud, där jag processar för- och nackdelar om och om igen för att landa i rätt beslut, och det baseras ju på min samlade erfarenhet och kunskap. Men samtidigt kanske jag är gammalmodig där. Det är enorma funktioner som man kan få fram på nolltid i dag. Att kunna tala om för en junior som blir uppflyttad: »När du spelar i U21 gör du inga maxlöp.« Det är ju ruskigt bra. För hur visste vi förut att spelarna hade bra kondition? När jag var tränare och inte visste hur vi låg till släpade jag upp spelarna till »åttan« i Skatås. Jag sprang där mycket och visste ungefär vilken tid man skulle ligga på. Då kunde jag se: Okej, vi har tre, fyra man här som inte gör tillräckligt bra tider.

Sonny gör en paus och smilar.

– Vi hade en brasse som sprang vilse också.

 

Sitter man i samma rum som Sonny Karlsson i några timmar märker man att han gärna återvänder till glada minnen och historier med minst tio år på nacken. Om vilsna brassar i skogen, blöta lagresor till Rio de Janeiro och märkliga stämningar på presskonferenser i Ryssland. Trots att Häcken aldrig har varit lika framgångsrikt som nu går det att få uppfattningen att han ofta blickar tillbaka på åren innan den svenska fotbollen moderniserades.

När jag tar upp det med Sonny håller han inte med.

– Jag förstår att det kan framstå som att jag är en gammal föredetting som sitter och tycker att det var bättre förr, men så är det inte. Det var annorlunda förr, helt enkelt.

Medan Sonny följer förmiddagsträningens tvåmålsspel med blicken frågar jag om han ändå betraktar sig själv som »den gamla skolans« sportchef, med djupt rotade grundvärderingar som passar in allt mindre i dagens fotbollsvärld.

Han vrider på huvudet och nickar lätt några gånger.

– Jag är nog lite old school, säger han. Jag hade ett samtal med spelarna här under året. När ett utländskt fönster är öppet kommer det ju in en massa förslag på spelare – grejer som inte alltid kommer ut i tidningarna, men som spelarna vet om. Som de egentligen inte får lov att veta om, om inte deras avtal går ut. Men så tycker de ändå att de har rätt att få lämna. Det kan provocera mig åta helvete. I ett läge där vi är med och slåss om guldet och fönstret för oss är stängt, så är det spelare som anser att de borde få gå – utan att vi har möjlighet att värva någon ersättare. Då hade jag ett snack med dem och sa: »Det är fyra spelare här som har bud på sig just nu, och som själva tycker att de borde få lämna, så vad i helvete är det frågan om? Ni spelar i den här klubben. Vi ska vara bra – det är vårt uppdrag.«

Varför provocerar detta dig så mycket?

– Men alltså, att man kan tycka att man äger frågan om hur mycket man är värd?!

Han höjer rösten och tilltalar mig som om jag var en spelare med växande utlandsdrömmar.

– Tror du verkligen att du får göra det på nästa ställe? Vi är familjära, ja, men det finns en gräns. Om du flyttar och skriver ett femårskontrakt någon annanstans, tror du att du någon gång överhuvudtaget kan säga till den klubben: »Jag vill inte vara här, det har kommit ett sketbud på mig, så jag vill ta det«? Det tror jag att du ganska snabbt blir medveten om när du flyttar på dig också, att det är ett tuffare klimat därute. Men ja, det kan provocera mig. Och det är väl den här gamla stammens känsla, att du spelar för BK Häcken, du håller på BK Häcken, du kämpar för ditt lag. Men det är ju väldigt få spelare som tänker så i dag.

Har du tvingats acceptera den insikten med åren?

– Jag har haft svårt att acceptera den. Precis som agenternas inträde. Det har jag haft jääävligt svårt för.

Varför?

– Deras inflytande har bara eskalerat de senaste fem, sex åren. Det dyker upp alla möjliga konstiga människor som har åsikter om sina spelare.

Hur är det frustrerande?

– Det är väl det här med vad en spelare är värd, »det är dags för honom att gå nu«, eller whatever. För de arbetar ju för sin spelare, givetvis. När vi flyttar upp en ungdomsspelare som saknar agent tar det inte många sekunder innan han har en agent som ska vara med i detta och ha åsikter kring vad som är rätt eller fel. Eller, förmedlare, heter det väl i dag. Det finns bra förmedlare, och det finns fullständigt värdelösa förmedlare. Det finns de som jag verkligen, verkligen, verkligen har rykt ihop med.

»Att leva på erfarenhet istället för att vara nyfiken och orka fortsätta driva på? Nej, då gör jag inte mig själv någon nytta heller.«

Vad har det handlat om?

– De bryr sig om sina egna pengar. Klart att det handlar om deras pengar! Om de gör ett bra jobb för en spelare kan de flytta honom fem gånger och göra stora pengar längs vägen. För stora pengar. Det borde vara som i USA, där spelaren betalar agenten delar av sin lön. I dag skriver de inga avtal med varandra, och så blir det någon sorts sammelsurium om vem de arbetar för egentligen. De arbetar ju för honom!

Ibland för er klubbar också.

– I ett antal fall arbetar förmedlare för oss genom att vi ber dem hjälpa till med olika saker, ja. Det finns också. Men allvarligt talat, man ska inte behöva betala multum till en agent för att få en spelare. Det ska finnas en rimlig, fast summa på hur många procent agenten får tjäna. Och that’s it. Mer får du inte betala.

Vissa meningar drunknar nästan bakom Sonnys tänder, som om han biter ihop med käkarna samtidigt som han pratar.

– Ja, du hör. Där tappar man orken till slut, i det här bråkandet om vad som »är rätt för spelaren«, som de säger. Rätt?! Vi har ju för fan skrivit på ett avtal!

Tror du att den tappade orken har sin grund i att du är formad i en annan sorts fotbollsmiljö?

– Absolut, visst gör den det. Från att ha varit en hobby, som när jag själv spelade på 80-talet, till att kunna tjäna rätt så bra med deg även i Sverige. Då blir det fler folk som lägger sig i. Jag kunde märka agentspringet när vi jagade spelare utomlands i början av min tid som sportchef, det var en jävla cirkus på vissa ställen, och nu har det fifflet och fulspelet tagit sig in här också. Det är en bångstyrig bransch som behöver styras upp. Men nu behöver inte jag bry mig om det mer.

Sonny ler, lyfter handen ett par decimeter över låret och daskar tillbaka den mot det svarta jeanstyget. Jag frågar om det ska bli skönt att slippa jaga upp sig över agenternas växande inflytande inom fotbollen.

– Ja, det är en del av det. Men jag hade nog kunnat fortsätta bråka med agenter ett tag till. Det är framför allt pressen som jag lägger på mig själv – en rädsla för att själv inte hålla nivån som Häcken håller nu. Jag kliver av i förtid för att vi ska fortsätta vara bra, fortsätta ta kliv. Jag vill Häcken väl. Mig själv och Häcken. Att sitta där och vara dålig? Att leva på erfarenhet istället för att vara nyfiken och orka fortsätta driva på? Nej, då gör jag inte mig själv någon nytta heller. Då kan inte jag med att sitta här.

»Ssschyyuuuu … jävlar! Vad gör jag nu? Hittepågrejer! Åh! Jag bara hittar på! Nej, det kan du inte göra.«

Han blir tyst i några sekunder. Sedan trummar han handflatan hårt mot bordsskivan två gånger.

– Nej. Det blir bra. Det bara är så. Det blir bra. Slippa pressen att bestämma, leda och vara chef över 40, 45 pers.

Har du alltid känt den pressen?

– Inte när vi var på väg framåt. I den stegvisa framgången tänkte jag bara »det här går ju«. Varje grej var: »Wow, nu flyttar vi positioner! Vi flyttar oss, flyttar oss, flyttar oss …«

Han lyfter handen högre och högre upp över bordet, och stannar först när armen är nästan helt utsträckt.

– Men när man kommer ända hit upp, på en höjd där det är ont om syre, blir det änna: »Oooh. Hur tar vi oss härifrån? Hur ska jag orka med att leda oss vidare hääärifrån, då?« Och där kom känslan att det måste vara någon annan. Någon som kommer in ungefär som jag gjorde, som orkar fortbilda sig och ser alla lösningar som självklara: »Vi måste flytta oss hit, vi måste göra det här.« För när jag inte längre ser det som självklart blir det …

Plötsligt sträcker Sonny på ryggen, veckar pannan och formar munnen som ett litet, litet o. Han suger högljutt in luft mellan läpparna:

– Ssschyyuuuu … jävlar! Vad gör jag nu? Hittepågrejer! Åh! Jag bara hittar på! Nej, det kan du inte göra.

Han utbrister de sista meningarna i ett ångestfyllt tonläge, som om han försöker sätta ord på sina röster i huvudet. Sedan tillbaka till sansat tonläge:

– Allting pekar mot att det här är rätt. Allt!

Mikron i paret Karlssons kök piper. Kycklingen är varm. Med en timme kvar till årets sista avspark på Bravida Arena står Sonny och steker hackad potatis. Alla arenakiosker är stängda nuförtiden, så Sonny behöver fylla magen i förväg.

En kvart senare diskar han av stekpannan, trär på sig rocken och den gulsvarta halsduken och säger hej då till Cecilia.

– Snus, mobil, plånbok, halsduk – det var allt. Nu drar vi.

Isande höstkyla i luften. 29 november är en månad senare än tiden då Allsvenskan vanligtvis rundas av. Väl på plats på Häckens hemmaarena vankar Sonny runt i spelargången och gör »fistbumps« med spelare och ledare, innan han leds iväg till Dplays studio vid ena hörnflaggan. Han får frågor om den nya Europaturnering som Häcken hoppas nå genom en andra- eller tredjeplats.

När avsparken mot Örebro närmar sig tar Sonny ståplats intill Martin Ericsson och Hampus Andersson på en av huvudläktarens balkonger.

20 minuter in i matchen får Häcken straff. Då lämnar Sonny balkongen. Han blir stressad av kollegornas känsloyttringar, han har tillräckliga problem med sin »egen jävla ångest när Häcken spelar fotboll«. Istället skyndar han in till den loge där han följde träningen i torsdags. I en fåtölj sitter GT:s erfarne reporter Stefan Nilsson och värmer sig.

– Jag fick dispens att sitta här i dag. Det var så kallt om fingrarna.

Sonny tar av sig rocken, halsduken och vantarna och följer straffen genom fönsterglaset. Ahmed Yasin skjuter i stolpen. Sonny säger inget, grimaserar bara.

– Både Djurgården och Elfsborg ligger under, meddelar Stefan Nilsson med fingrarna knattrandes över tangenterna bakom Sonnys rygg.

– Jo, jag såg det. Därför hade det inte gjort något om vi hade fått in en balja. Vi har ju inte fått så många straffar i år, så vi måste ta tillvara det lilla vi får.

Fyra minuter senare tar Häcken ändå ledningen. 2–0 strax därefter, och 3–0 redan före paus. Han slipper stressa upp sig – spelarna springer, sliter och skapar chanser på ett sätt som håller hans temperament i sans. 3–0 blir slutresultatet i Sonny Karlssons sista hemmamatch som sportchef.

I bilen hem säger han att han knappt tänkte på det faktumet under kvällen.

– Klart att det är konstigt efter så många år, men eftersom publiken saknades blev det som vilken match som helst. Hur ska jag känna? Jag är glad att vi vann. Så känner jag.

I veckan ska han berätta för spelarna om sitt beslut, och nästa söndag åker han med till Kalmar för säsongens sista match. Han hoppas att spelarna kommer att göra några extra löpmeter för honom.

 

En vecka före jul är Sonny klar med sitt renoveringsprojekt i källaren. Väggarna är nu vitmålade istället för gulbleka, och badkaret i anslutning till bastun är utbytt mot en dusch.

Det har gått sex dagar sedan hans pensionering från sportchefsrollen blev officiell genom en 18 minuter lång TV-intervju på Häckens hemsida, samt en hemma hos-intervju i GP om hans 40-åriga gärning inom elitfotbollen. 0–0 borta mot Kalmar och en säkrad tredjeplats blev slutpunkten för hans 13 år på sportchefstolen.

Han har fått många samtal och SMS från supportrar, företagspartner och kollegor inom Fotbollssverige sedan hans beslut blev offentligt.

– Mycket »grattis« har det varit, säger Sonny. Grattis? Jaha, okej. Tack?

I går lyste Stefan Lundins namn upp hans mobilskärm. Den mångårige allsvenske tränaren och sportchefen på Svensk Elitfotboll var en av dem som ville gratta honom till pensionen. »Jag får lov att gratulera dig med för ett väl utfört jobb«, svarade Sonny. Han syftade på sportchefsträffarna som Lundin anordnade för Sefs räkning när Sonny var helt grön som sportchef. De fick träffa psykologer, »juridikmänniskor«, lyssna till föreläsningar och samtala i diskussionsgrupper.

– Och det var inte bara de grejerna, säger Sonny. Lika mycket var det ölen på kvällen, när man satt med de andra sportcheferna och utbytte erfarenheter från våra olika miljöer. Du vet, ta en bira, som blir två, som blir tre, fyra, tungan släpper och man bara pratar helt öppet. Heeelt fantastiskt! Såna där grejer är ganska goa att sitta och tänka tillbaka på nu, faktiskt.

Han kommer på sig själv.

– Nu ser du mig som en föredetting igen, va? Men … nej, det var inte bättre förr – det var annorlunda, som sagt. Och roligare. Innan pressen ökade. Och det har nog hjälpt till i beslutet att pensionera mig i förtid.

De senaste veckorna har Sonny inte jobbat särskilt mycket, inte mer än att agera bollplank åt Martin Ericsson i efterträdarens ekonomiska och sportsliga beslut – en försmak på den rådgivarroll Sonny formellt kliver in i efter nyår. Men i morgon ska han in till kontoret för att lägga in Häckens värvning av Bénie Traoré, en 19-åring från Elfenbenskusten, i Fifas övergångssystem.

På måndag väntar ledighet. Sonny och Cecilia blir kvar hemma i Sävedalen med sonen Sebastian och dottern Rebecca över jul, och Sonny ska påbörja nästa projekt i huset: gästrummet i källaren, vars väggar och lister behöver målas om. Han hade gärna åkt iväg någonstans i vinter, men »det går ju inte nu när det är kaos«. Han får nöja sig med att kolla på bilder från fjolårets efterlängtade Tanzaniaresa, som han och Cecilia egentligen hade planerat till pensionen. Men när en kompis i samma ålder som Sonny gick bort förra året kom de överens om att inte vänta.

– Sånt gör att man funderar, säger Sonny. Jag har börjat fundera annorlunda på livet när jag har blivit äldre. En del kompisar har sagt till mig: »Gå i pension? Du är inte klok, du har ju världens bästa jobb, det är ju en lek.« Nej, det är ingen lek. För mig är det fan ingen lek. Det är ingen lek! Vad som är en lek, det är att få umgås och träffa människor på det sätt som jag har fått göra hela tiden. Att få resa och se mig omkring och göra grejer. Det är en lek. Men pressen att hela tiden försöka hålla höjden för att prestera … det är ingen lek.