I väntan på Adu

När domaren blåste av matchen den där soliga dagen i oktober och speakern på Skillinge idrottsplats fattade mikrofonen för att på bred skånska utropa »VI ÄR I DIVISION EEETT!« var det lätt att förstå glädjen. Laget hade spelat ut de flesta lagen i Division 2 östra Götaland och säkrat seriesegern redan en vecka tidigare. Och nu, i sista omgången, hade de ställt reservlaget på plan och ändå utklassat IFK Hässleholm som haft allt att spela för.

När E-Types Campione 2000 och spelarnas segersång hade ljudit klart över den idylliska arenan intill havsbrynet, greppade Österlen FF:s ordförande Tom Ekström mikrofonen på innerplan för att sätta ord på känslorna: 

– Ja, vi satte den! utropade han. 2014 började det här projektet, att föra fram ett Österlenlag till division ett. Och målsättningen var just att 2020 gå upp … Och så blev det!

Avancemanget var vid det laget redan ganska uppmärksammat. Bara den senaste veckan hade riksmedierna rapporterat mer om fotbollen på Österlen än de gjort på flera decennier. Först handlade rubrikerna om de nya investerarna Sagari Sports Management AB – ett gäng finansmän från Malmö som överraskande gått in som huvudsponsor i föreningen. Sedan kom nyheterna som visade att investerarna var villiga att sätta sprätt på pengar. De anställde sportchefen Malik Sesay – före detta tränare i IFK Trelleborg, IFK Malmö och FC Rosengård. De tog in Jörgen Pettersson – en gång i tiden känd som Bundesligas »Der Schweden-Bomber« – som assisterande tränare. Men framför allt: de värvade Freddy Adu. 

Den forna supertalangen kontaktades av den nye sportchefen Malik Sesay via Instagram, och den senaste veckan hade medier världen över rapporterat om att spelaren som en gång i tiden gick under smeknamnet »Den nye Pelé« äntligen skulle göra comeback efter ett par år helt utan fotboll. Och det i en liten klubb i sydöstra Skåne.

Så nog fanns det skäl att se positivt på framtiden i Skillinge. Malik Sesay hade också några dagar tidigare sneglat mot framtiden, i lokaltidningen Ystads Allehanda: »Det har spelats allsvensk fotboll på små platser som Hällevik, Degerfors och Ljungskile. Varför skulle det inte gå på Österlen?«

 

I Sveriges mest framstående fotbollslandskap har Österlen varit skamfläcken. Den som vill skryta om fotbollsframgångar i sydöstra Skåne har en tuff uppgift. Oftast landar det i referenser till Onslundasonen Tom Prahl, pensionerad tränare, eller Svenstorps stolthet Anders Andersson, före detta Benficaproffs. Möjligen lyfts även agentpionjären Börje Lantz upp. För »Kingen av Tomelilla«, som han kallade sig själv, satte avtryck även i sin gamla hembygd, bland annat genom att 1960 fixa en plojmatch på Borrby IP mellan brasilianska Fluminense och en Österlenkombination. Några enstaka föreningar har också nosat på eliten genom åren: Ystads IF, IFK Ystad och Tomelilla IF har alla varit uppe i andradivisionen och vänt. Så mycket mer har det inte varit.

Det var mot denna bakgrund som Skillinge IF och Branteviks IF började diskutera en sammanslagning hösten 2014. De två fiskelägena insåg paradoxen: trakten har en levande fotbollskultur med planer i var och varenda byhåla, men också fullt med klubbar som kämpar för sin överlevnad. Med resultatet att Österlens starka varumärke handlar om i princip allt annat än fotboll. Brantevik hade dessutom, sedan flera år tillbaka, accepterat sakernas tillstånd och gått samman med Rörums SK under paraplyföreningen Österlen FF, som nu hade gått upp i division två. Att inkludera även Skillinge, som degraderats till sexan, skulle ge klubben ytterligare skjuts in i framtiden.

 

För även om återväxten på spelare ibland tycktes skral var Branteviks IF och Skillinge IF två välfungerande föreningar som var givna centralpunkter i sina respektive byar. Brantevik drev sin kassako »Jazz under stjärnorna« – en sommarkonsert som hade arrangerats i flera decennier på den egna idrottsplatsen. Skillinge drog å sin sida in pengar via en välfungerande loppis och en populär bilbingo. 

Diskussionen blev kortvarig och redan samma höst var sammanslagningen ett faktum. Första säsongen blev en missräkning, då man direkt åkte ur division två. Men redan 2016 började något mer stabilt byggas, under den nytillträdde tränaren Mladen Blagojević. Laget gick genom division tre utan en enda förlust och höll sig de kommande åren kvar i den högre serien.

Fram till hösten 2020, då klubben – helt programenligt – avancerade ytterligare ett snäpp.

 

Malik Sesay är lycklig när jag ringer upp honom i början av november. 

– Detta är en fantastiskt fin förening. Tänk dig att 2014 säga att man, sex år senare, ska gå upp i ettan, och sedan också göra det, i princip på dagen. Jag har varit i många föreningar, men den känslan av medvind och värme som finns här, den är sällsynt.

Som ny sportchef är det mycket att sätta sig in i, medger han. Och många intervjuer att klara av.

– Det här med Adu alltså, det exploderade ju som en bomb! De senaste veckorna har det ringt konstant. Tänk dig den uppmärksamheten för en 31-årig kille som inte har spelat boll på flera år!

Så är det inte heller vilken 31-åring som helst. Freddy Adu började spela fotboll i Ghana, på planer med krossade tomflaskor, innan hans familj tog med honom till USA, där de fick uppehållstillstånd via det nationella lotteriet, varpå pappan lämnade mamma Emilia ensam i fattigdom, och sonens exceptionella fotbollstalang blev hennes räddning. När Freddy Adu var tio år tackade familjen nej till ett kontrakt med Inter värt tio miljoner kronor, vilket kändes sunt fyra år senare då 14-åringen ändå fick skriva ett rekordkontrakt med Nike, samtidigt som han blev den yngsta proffsidrottaren i USA på 115 år. 

Enligt uppskattningar på den tiden hade han en årsinkomst på totalt 22 miljoner kronor via alla avtal, och framtiden var utstakad. Chefen för den amerikanska fotbollsligan MLS, Ivan Gazidis, menade att »Freddy är världens mest lovande fotbollsspelare«. Nikes grundare Phil Knight trodde att Adu kunde bli »mer betydelsefull för Nike än Michael Jordan, Tiger Woods och LeBron James«. Och när Pepsi tutade ihop Adu med Pelé, i en reklamfilm för läsken Sierra Mist, jämförde den brasilianska ikonen talangen med en av världens mest kända kompositörer: »Mozart började när han var fem år, men om man är bra så är man bra. Gud gav Freddy en gåva att spela fotboll. Om han bara är förberedd mentalt och fysiskt så kan ingenting stoppa honom.«

I efterhand är det lätt att konstatera att talangen inte var särskilt förberedd. Som 18-åring gick han till Benfica och blev placerad på bänken i två år. Därefter blev han utlånad till, i tur och ordning, AS Monaco, CF Os Belenenses, Aris FC och Çaykur Rizespor, innan han återvände till USA och Philadelphia Union. 

Ingenstans lyckades han leva upp till de en gång så högt ställda förväntningarna. 

Så Adu drog vidare – till brasilianska Bahia, serbiska Jagodina och finländska KuPS, innan han återigen vände hemåt för spel i Tampa Bay Rowdies i den amerikanska andraligan. Den senaste klubbadressen var Las Vegas Lights FC säsongen 2018, då Adu gjorde 14 matcher och ett mål. Sedan dess har han varit klubblös och ägnat tiden åt att kurera en ömmande rygg.

– Jag ska helt ärligt erkänna att vi inte vet alls vad vi får med Adu, säger Malik Sesay. Men han var ett stort namn en gång i tiden och det här kan bli bra. Får han ut 70 procent av den talang han har i kroppen så kommer det att bli show på Skillinge IP 2021.

»I slutet av november ska alla papper för Freddy vara klara. Max två veckor till, sedan är han här.«

Sesay berättar att det som skrivits om hur värvningen gick till stämmer. Han kontaktade Adu via Instagram och fick svar tämligen direkt, eftersom meddelandet råkade ligga högst upp bland en massa förfrågningar när amerikanen väl loggade in på sitt konto. Sedan dess har de stått i stadig kontakt med varandra för att hantera det praktiska. Adu ska få en bostad i Malmö och pendla till Skillinge. 

– Han skulle ha varit här redan nu, säger Malik Sesay. Men det har strulat med passansökningen, det är presidentval och så den här coronan. Det har dragit ut på tiden …

Han avbryts mitt i telefonsamtalet. Han förklarar att han pratar med en journalist, att det gäller Österlen FF och Freddy Adu. Sedan för han mobilen mot munnen igen.

– Vi ska in på möte här. Det var chefen, vet du, då får man lyssna. Men vi säger så här: I slutet av november ska alla papper för Freddy vara klara. Max två veckor till, sedan är han här. Då hörs vi igen.

 

Så blir det inte. Tio dagar senare är Malik Sesays mobilabonnemang uppsagt, sportchefen går inte att nå.

– Malik jobbar inte för klubben längre, förklarar Tom Ekström, ordförande i Österlen FF, när jag slår honom en signal för att kolla läget. 

Han fortsätter:

– Alexander Huhtinen på Sagari har gått in som sportchef istället. Malik var anställd av dem, så detta är deras beslut.

Alexander Huhtinen själv verkar vara av en annan åsikt. »Jag har haft god kontakt med Malik på Sagari sedan tidigare, men när det kommer till klubbens beslut så är det bättre att de svarar på det«, meddelar Huhtinen när Fotbollskanalen får fatt i honom. 

Uppsägningen av Sesay blir startskottet för en mängd skriverier. Sagari Sports Management AB:s Alexander Huhtinen och James Roselin skärskådas i ett antal artiklar, som tar avstamp i att de dök upp från ingenstans under det första halvåret 2020 och storsatsade inom travsporten, samt att de utöver detta har intressen i e-sport och säljer leksaker genom bolaget Leksaksprinsen AB. Anledningen till engagemanget i Österlen FF har inte varit helt tydligt; utöver att de sagt sig ha sökt ett fotbollsprojekt rent generellt har Huhtinen uppgett att hans sambo härstammar från Österlen och att han därigenom kände att det var rätt. Österlen FF tycks ha blivit lika förvånade över intresset som omvärlden i stort. När nyheten om den nya sponsorn presenterades berättade klubbens vice ordförande Filip Lidgren om sina känslor i Ystads Allehanda: »Det är nästan som att det här bolaget bara damp ner från himlen och ville samarbeta med oss. Hur ska man kunna tacka nej?«

»Vi har vatten i 180 graders sträckning runt oss, och därmed inte så mycket inland att hämta talanger ifrån.«

Expressens granskning av Sagari Sports lyfter också fram att Finansinspektionen har två ärenden mot moderbolaget Victoria Invest, där ett anonymt tips menat att de »arbetar på ett sätt som inte lämpar sig för den svenska finansmarknaden«. Tidigare har Alexander Huhtinen jobbat på ett annat investmentbolag, Virtway Invest, som även det fått kritik från aktieköpare för sina metoder att på telefonförsäljarmanér ringa runt och garantera hög avkastning vid börsnotering, trots att bolagets faktiska siffror var högst osäkra. 

Dessutom skriver Expressen om Alexander Huhtinens förflutna, då han dömts för flera bedrägerier långt bak i tiden, dock under ett annat efternamn. Huhtinen själv säger till Expressen att domarna var ungdomssynder: »Mycket hinner hända, man mognar och tar tag i saker. Alla kan trampa snett någon gång«, säger han.

När Ystads Allehanda summerar skriverierna uttrycker lokaltidningens sportchef Jan Ohlsson oro och refererar i rubriken till klubbordförande Tom Ekströms yrke som fiskhandlare: »Är det en ful fisk som Österlen FF fått på kroken?« Skribenten håller tummarna för att så inte är fallet och hoppas att klubben ska »få rätt balans även utanför planen – i blandningen mellan börshajar och fiskhandlare. Då lär många motståndare få torsk.«

 

Tom Ekström ställer sig vid konferensrummets stora fönster med utsikt mot hamnen. 

– Ja du, detta är den vackraste vy jag kan tänka mig. 

Han har bjudit in till sitt livsverk, Skillinge Fisk-Impex i utkanten av Simrishamn, och berättar att det förr i tiden var fullt med fiskebåtar, både här i hamnen och ute i Skillinge. I dag finns bara de stora kolosserna kvar. 

– De drar å andra sidan upp sina 10 000 ton sill per år, säger Tom Ekström. 

Han har jobbat i branschen i hela sitt liv. Det började med sommarjobb som sillrensare och övergick – efter en utbildning till civilekonom i Lund – till företagsledande när han klev in i Skillinge fiskexport 1974. 1989 startade han egen firma och har sedan dess köpt upp konkurrenter på löpande band. I dag har företaget 70 anställda, och även om sonen Kristian har börjat ta över ruljangsen drar den 70-årige Tom Ekström fortfarande igång arbetsdagen tio i sex varje morgon.

– Vi är en av Sveriges största fiskgrossister, vi sorterar, filear, förpackar, kör ut. Mest sill och torsk förstås, men det är all möjlig fisk egentligen. Det är fullt upp hela tiden, året runt. 

»Vi vet ju ingenting om hur han är, men han var bra en gång i tiden. Han fick ju kontrakt direkt som ung och tio miljoner från Adidas eller vad det var.«

Det gäller även fotbollen. Han har varit en del av Skillinge IF så länge han kan minnas och haft en rad olika ledarroller i klubben sedan 1974. Över 500 A-lagsmatcher hann han också med under den aktiva karriären. 

– Utöver mycket annat var jag lagledare i många år. När vi trillade ner i sexan hösten 2013 efter att ha förlorat sista matchen frågade en del spelare: »Åkte vi ner nu?« Då kände jag att det fick vara nog. Var det inte större intresse än att spelarna själva visste att man trillade ner om man förlorade så kunde det kvitta. 

Därmed var beslutet att gå samman med Branteviks IF den vintern lättare att fatta. Tom Ekström hade bara ett krav: att Österlen FF skulle ha Skillinge IP som hemmaplan. 

– Det är ju en fantastisk anläggning. Två utsparkar från Östersjön, man kan höra vågorna medan man står på idrottsplatsen. Och gräset är alltid i topptrim. 

Att slå samman föreningar är inte alltid så lätt, och här handlade det om två närliggande fiskelägen med en gedigen historik. Hur gick diskussionen?

– Vissa hade synpunkter på att verksamheten skulle hamna hos oss. Men man kan inte dela upp och spela på två arenor. Jo, lite smågnäll var det väl från de äldre gubbarna, men det försvann med tiden. Folk insåg väl att det var bättre att fotbollen överlevde, för det är inte lätt att få fart på den här nere. 

Varför har Österlen haft så svårt att hävda sig?

– Vi har ett problem som hänger samman med det vi alla älskar här nere: Vi har vatten i 180 graders sträckning runt oss, och därmed inte så mycket inland att hämta talanger ifrån. Sedan har det varit för mycket bytänkande också. Så är det fortfarande. Plockar vi spelare från en klubb så gnälls det direkt. 

Problemet med att ha en levande landsbygd på riktigt. 

– Precis. Samtidigt är det ju något fint i det där bytänket, för det har också hållit fotbollen igång. Ta YA-cupfinalen 1956 i Borrby. Skillinge mot Hammenhög, två division fem-lag som drog 5 580 personer. Men så är det ju inte längre. Återväxten på spelare är skral numera. 

 

Men ni verkar ha haft ganska lätt att locka hit folk?

– Ja, i våras stod tränarna i kö. När vår tränare Jonas Stridsberg hoppade av några veckor innan serien skulle starta, ringde nio stycken direkt och ville ta över. Men vi hade tur som upptäckte att Agim Sopi var ledig, för han har spelat stor roll för det här avancemanget. Och nu när vi väl är i ettan så ringer det agenter stup i kvarten helt plötsligt. De vill ha hit spelare från Argentina, Spanien, England … Och alla ringer mig som ordförande. Så är det ju i en liten förening. 

Värvningen av Freddy Adu har väl fått dem att få upp ögonen för er. 

– Det där är makalöst. Portugisisk TV har ringt och vill komma hit. SVT också. Och så har BBC sagt att de ska komma över. Vi vet ju ingenting om hur han är, men han var bra en gång i tiden. Han fick ju kontrakt direkt som ung och tio miljoner från Adidas eller vad det var. Men han klarade väl inte av det, han trodde nog att det skulle gå lättare än det gjorde. 

»Det är det som är så tråkigt i detta, att vi blir svartmålade på något sätt. De har satsat pengar så att vi har kunnat värva och ska klara av att spela i ettan.«

Den här värvningen hade ni väl inte haft råd med om det inte vore för Sagari Sports?

– De hörde av sig en månad innan vi hade vunnit serien och berättade att de ville skapa något tillsammans med oss. Och ja … när det kommer en stor firma så där, då är det svårt att säga nej. Vi hade knappast klarat av det här avancemanget annars, ska jag villigt erkänna. Ettan är den dyraste serie man kan spela i, och man får inte en krona från förbundet. Det är för jävligt, med tanke på att det är en serie som fostrar många talanger till svensk fotboll. 

Har skriverierna om Sagari Sports varit jobbiga?

– Det är klart. Sponsorer har ringt och frågat vad vi gett oss in på. Då har jag fått förklara. 

Vad har du sagt?

– Att mycket är överdrivet och att vi har en bra känsla. Det tråkiga är att det varit personliga påhopp på killarna, om brott som begåtts i ungdomen och så. Han har ju gjort rätt för sig och då ska man också få en andra chans, tycker jag. 

Vad hände med Malik Sesay?

– Malik, ja … Det var Sagari som ville ha hit honom. Jag var inte helt övertygad om att det var rätt, men Malik kan ju mycket fotboll och det kändes i slutändan som om det ändå kunde bli bra. Men exakt vad som hände kan jag inte redogöra för faktiskt, för jag vet inte riktigt. 

»Vi hade bara ritat ut en plan fram till och med 2020. Nu får vi se över det igen.«

Vad gjorde ni för koll kring Sagari Sports innan ni tackade ja? 

– Vi vet ju att de satsat mycket på hästar. Riktigt bra och dyra hästar. Och att de har e-sport. Vi gjorde en koll på Victoria Invest, moderbolaget, men det gick inte att se så mycket, för det hade inte gjorts några bokslut eller så ännu. Allt är ju så nytt. De är otroligt entusiastiska i varje fall, och det hade varit svårt att hitta någon annan som hade velat gå in på det sättet som de gjorde. 

Men på vilket sätt har Sagari egentligen gått in?

– De är bara en sponsor, precis som andra sponsorer, även om de är större och har fått visst inflytande genom att Alexander tituleras klubbchef. Men vi är ju en medlemsägd, ideell idrottsförening, så på så sätt sköter vi ju oss själva.

Riskerar ni som klubb något på samarbetet?

– Det skulle jag inte säga. Exakt hur avtal och så ser ut går vi inte in på, men det är det som är så tråkigt i detta, att vi blir svartmålade på något sätt. De har satsat pengar så att vi har kunnat värva och ska klara av att spela i ettan. Mer är det inte.

När ni gick samman med Brantevik 2014 gjorde ni planen för att gå upp i år. Sträckte den sig längre än så?

– Nej, vi hade bara ritat ut en plan fram till och med 2020. Nu får vi se över det igen. Agim säger att vi ska upp i Superettan. Det är en lång väg. Samtidigt, det ska inte så jädra mycket till om man bara får en röd tråd i det hela. 

Tom Ekström ler. Han vill visa sitt företag och guidar snart runt i byggnaderna vid hamnområdet. Det är eftermiddag och i restaurangen och butiken Sjöfolket är affärerna i full gång, inne i fabriken utförs dagens sista arbetspass. Vid en löpandeband-maskin som upptar ett helt rum öses sillarna ner i ena änden och kommer ut fileade i den andra. Tom Ekström förklarar att allt rens tas till vara och landar i fryshuset längre bort. Varpå han visar vägen dit. Där inne är det 28 minus, pallarna står staplade från golv till tak. 

– Allt detta är rens, mycket går på export, förklarar han.

Jag säger att det vore ett bra ställe att ta Freddy Adu till, för att introducera honom för den fiskelägesklubb han nu ska representera. Tom Ekström skrattar och huttrar. 

– Ja, det hade väl också gett en känsla av att den österlenska vintern inte är så kall ändå. Vi får se. Han ska komma hit till Sverige den här veckan. Det blir spännande att se hur bra han är. 

 

Några vittnesmål om Adus status har läckt ut genom åren. Till exempel från Jon Inge Høiland, den före detta IFK Göteborg  och Malmö FF-spelaren, som bevittnade Adus provträning i Stabaek 2014 och beskrev upplevelsen i Expressen: »Det var en kille med mycket energi. Men rent sportsligt … Han blev inte ›den nye Pelé‹, kan man säga. Lagledningen valde att inte värva honom.« 

Den här vintern recenseras amerikanen även i danska Eurosport, när den förre landslagsspelaren Martin Vingaard berättar om sin tid tillsammans med Adu i Tampa Bay Rowdies 2016: »Det blev nästan som ett skämt, han var ju inte en bra spelare i grund och botten, och hans mentalitet var inte heller bra. Men det var kul att spela med honom, för jag har ju också spelat Football Manager.« 

Exakt vad som gick snett med supertalangen är höljt i dunkel. Under åren har det spekulerats kring om Freddy Adu faktiskt var äldre än man först trodde när han kom till USA från Ghana som åttaåring, och att han därför hade lättare för att slå sig fram. Sports Illustrated anlitade till och med en privatdetektiv i Ghana för att undersöka saken, men även om han avslöjade att Adus födelseuppgifter inte registrerades förrän 1996 gick det inte att bevisa att de var felaktiga. Och att spelaren egentligen var några år äldre skulle ju inte heller helt förklara att han imponerade så långt upp i åldern som han gjorde – i det amerikanska U20-landslaget. 

»Vi har haft några 15–16-åringar på provspel som imponerat och jag tänker mer på dem än vad jag tänker på Adu.«

Högst troligt sitter Freddy Adu själv på den bästa analysen. När Sports Illustrated för flera år sedan porträtterade honom tittade han tillbaka på karriären:  »Det var väldigt mycket press och jag var väldigt ung. Men vad många inte vet är att jag valde att bli proffs tidigt eftersom min familj var fattig. Mamma var ensamstående och hade dubbla jobb. Vad skulle jag göra? Säga nej till en miljon dollar samtidigt som min familj led?«

Vilken klass spelaren håller i dag, 17 år efter hajpen, återstår att se. Men svaret tycks dröja. För även om Österlen FF:s ordförande har fått besked om att nyförvärvet ska anlända när som helst är det inte mycket som tyder på att väskorna i Washington står packade. Adus senaste inlägg på Twitter är en hälsning till fansen: »Best thanksgiving. Let’s go

@WashingtonNFL.« 

En följare frågar: »When do you leave for Norway? Is training going well?«

Adu har inte svarat. 

 

Samtidigt: Vad ska han här att göra? Det är den 1 december, termometern visar fem grader, vinden är iskall. På idrottsplatsen i Skillinge är det denna kväll alltför mörkt för att bevittna vågorna över Östersjön, men att havet ligger alldeles intill hörs tydligt. Spelarna huttrar i väntan på träningen. Även de är nyfikna på vad som komma skall:

– Jag har hört att Adu ska göra sitt första pass den 12 december, säger nyförvärvet Bassam Ahmad. 

Det är mer än vad lagets tränare vet, visar det sig. När Agim Sopi slår sig ner på kontoret i klubbstugan berättar han att han inte har en aning om när nyförvärvet från USA anländer. Han har heller inte pratat med spelaren själv. 

– Jag vet ingenting om honom och jag ska vara ärlig, jag har inga stora förhoppningar, säger tränaren. Kommer han och är i form? Han har inte spelat på tre år. Visst, kan han bara köra 70 procent av det som snackats om honom så kommer han att hjälpa oss mycket, men innan jag ser honom på träning och hur han agerar så kan jag inte säga någonting. 

Agim Sopi rycker på axlarna: 

– Det är här och nu som gäller. Vi har haft några 15–16-åringar på provspel som imponerat och jag tänker mer på dem än vad jag tänker på Adu, det kan jag försäkra. 

Tränaren medger att han inte har varit involverad i värvningen, det är sponsorn Sagari som dragit i trådarna. 

– De hade lovat honom och skrivit kontrakt med honom. Och ja, då får vi ge honom chansen och se hur bra han är. Ska han gå in i det här gänget får han jobba stenhårt. Är han beredd att göra det så är vi alla glada, är han inte det får han stå utanför, precis som alla andra. Tjusningen med fotboll är att allt du vill och kan syns på planen. Du kan inte gömma dig. 

Agim Sopi lutar sig tillbaka, det slitna träet i stolen knarrar. Det är inte utan att man undrar hur Freddy Adu ska finna sig tillrätta här, i en ursvensk klubbstuga från tidigt 1970-tal där kontorets lilla golvyta till största delen upptas av några träningsplintar samt en ansenlig mängd flak fyllda med Loka – minnen från säsongens kioskförsäljning. På golvet intill Agim Sopis högra fot står en musfälla laddad med ost. 

– Detta är en fin förening, berömmer Agim Sopi. Engagemanget är stort, medlemmarna hjälper till och gör mackor och grillar hamburgare efter träning. När jag kom hit var det lite tufft för spelarna, för de hade inte fysiken. Men det ordnade sig. Nu krävs det ännu mer. Ska du fixa ettan krävs mycket spring i benen. 

Att Agim Sopi skulle bli tränare var inte självklart, det växte på honom. Efter en lovande spelarkarriär i Makedonien flyttade han 1987 till Sverige som 18-åring och fortsatte spela fotboll här. Han provspelade med Helsingborgs IF men fick inget kontrakt, och gjorde sedan några säsonger i division två för IFK Malmö innan han varvade ner i lägre divisioner i Malmö. Där var han med om att dra igång såväl Liria IF som Shkëndia IF från grunden, och fick via en rad olika roller total inblick i vad det handlar om att driva en förening.  

Snart började han också förkovra sig, med studieresor till RCD Espanyol, FC Barcelona, Empoli FC … Besöken övertygade honom om att fotboll i grunden handlar om detaljer, och att tränarens uppgift är hitta rätt pedagogik för att förmedla dem. När han tränade Prespa Birlik 2014–2015 hyrde han lastpallar som han staplade på varandra i syfte att få en kamera tillräckligt högt upp för att kunna filma matcherna. 

– Före match hämtade jag upp pallar och lastade in i bilen, efter match fick jag köra tillbaka allt till firman jag hade hyrt dem av. Och när vi skulle köra analysen var tekniken så svajig att jag behövde totalt mörker för att spelarna skulle se, så jag släpade in alla i bastun så att de fick titta på det där. Vaktmästaren tyckte fan inte att jag var klok. 

Tron på att rörlig bild förklarar bäst består. För några år sedan satsade han sina egna pengar på ett turkiskt analysprogram. Säljföretaget checkade in fyra dagar på hotell i Malmö för att förklara alla detaljer för köparen. 

– Jag har material som har kostat helvete, ett helt bibliotek där hemma, suckar han. 

 

Agim Sopi har betalat ett högt pris även på andra sätt. I februari 2019 slutade plötsligt hans hjärta att slå.

– Halv sex på morgonen vaknade frugan av att jag snarkade konstigt och plötsligt slutade jag andas. Hon gjorde första hjälpen, samtidigt som sonen ringde ambulansen. När de kom fram tog de tydligen fram en hjärtstartare. På första försöket hände ingenting, inte på andra heller, men tredje gången fick de tillbaka pulsen. Själv visste jag inget. Jag vaknade tre dagar senare på sjukhuset i Lund och undrade var jag var. 

Han berättar att det hade varit en stressig tid strax före händelsen. Under en helg i London hade han betat av fyra matcher. Väl hemma igen stack han direkt till Albanien för att skriva lägenhetskontrakt inför ett kommande tränaruppdrag. När han på nytt återvände till Sverige ringde hans pappa och bad om att bli hämtad hos systern i Schweiz, varpå Agim satte sig i bilen och körde tur och retur.   

– När jag gick och lade mig den natten kände jag mig lite tjock i halsen, som om en förkylning var på gång. I efterhand har jag fått veta att jag fick hjärtmuskelinflammation och att det antagligen berott på att jag tränat hårt tidigare i livet fastän jag varit sjuk. Jag har ju aldrig brytt mig om sånt. 

»Ryktet säger att han är på ingång vilken dag som helst nu.«

De som känner Agim Sopi beskriver honom som kompromisslös när det gäller fotboll. Att kolla fyra matcher på en helg i England är typiskt. I Österlen FF har man lärt känna honom som en öppen och glad person, men man gör bäst i att inte störa honom när det är träning och fokus ska ligga där. Själv beskriver han sig som »en ambitiös person som vill kunna allt«. 

– Jag vill inte bara vara tränare, i dag gör jag i stort sett allt själv. Fys, träning, analys, alla de där bitarna kan jag. 

Jag frågar om det därför har varit påfrestande att få en överrock i form av Sagari Sports, som i sin tur utsåg en sportchef. 

– Från början var det rätt mycket med Malik, medger Agim Sopi. Han ville få in spelare, några namn som jag kände väl, men vi kom inte riktigt överens där.

 

Han berättar att han var tydlig redan tidigt under hösten: att behålla truppen var prioritet nummer ett, eftersom spelarna har utvecklingspotential och kommer att hålla för division ett. Malik Sesay var inte av samma åsikt.

– Vi diskuterade mycket. Jag sa till honom att jag är tränare och vill ha spelare jag tror på, så att föreningen kan begära resultat av mig. Vinner vi inte matcher är det ju jag som ryker. Då började Malik släppa det lite mer till mig, så i slutet kom vi väldigt bra överens. Sedan, vad som hände med Sagari och klubben, det har jag inte velat bli involverad i. Jag tycker det är synd, men fotboll är inte som andra branscher. Vissa saker får man bara acceptera och sedan ägna sig åt sitt.

 

På träningsplanen denna kväll blir det också tydligt att det är vad han försöker göra. Han och den assisterande tränaren Jörgen Pettersson har minimal dialog. Träningen styrs av Agim Sopi medan det forna Bundesligaproffset mest står med armarna i kors och tittar på. 

Bland de få åskådare som är på plats är det också huvudtränaren som är samtalsämnet. En av dem är ordförande Tom Ekström, och han understryker än en gång vilken tur klubben har haft med Agim, men också med tidigare tränare.  

– Alla har bidragit med sitt. Mladen [Blagojević] var ju viktig för oss. Han blev känd här ute för att han skrek så in i helvete. Vi brukade skoja om att han hördes ända till Bornholm. En gång kom det in en gammal militär här och sa: »Jag ska inte se någon fotboll, jag ville bara undersöka vem det är som har så bra röst.«

Gubbgänget runt Ekström skrockar. De övergår till att prata om klubbmärket, »Sveriges vackraste«, enligt Tom Ekström. En segelbåt mot blå bakgrund, Branteviks IF:s färger, och en fisk placerad mot Skillinge IF:s gröna färg. 

Tillsammans utgör märket en symbol för de båda fiskelägenas stolta traditioner: 

– Brantevik och Skillinge var en gång i tiden två av Sveriges största hamnar sett till antalet handelsfartyg, rätt otroligt om man tänker på att det även då var små samhällen, säger Tom. 

Omgivningen nickar. En av männen på plats heter Stefan Persson och refererar till sig själv som supporter. Just i dag är han »egentligen inte här«, menar han. Hemma sade han att han skulle ut och gå med hundarna, vilket betydde att sätta jyckarna i bilen i Simrishamn för att rasta dem några mil söderut – vid havsbrynet intill Skillinge IP. 

– Jag har ägnat halva livet åt att spela fotboll här på Österlen och kämpat själv för att vi ska få ett lag högt upp i seriesystemet, men det har mest blivit ett harvande, säger han. Därför tycker jag att detta är så oerhört roligt. Talangen finns här nere, men de försvinner ju direkt om det inte finns en klubb som kan ge utvecklingen de behöver. 

 

Victor Blixt, nyss fyllda 18 år, är ett typexempel. Under 2020 fick han sitt stora genombrott som ytterback i Österlen FF. Till vardags går han på fotbollsgymnasium i Malmö, och hade det inte varit för avancemanget hade han möjligen börjat se sig om efter alternativ i närheten av storstaden. Nu är han glad att han slipper: 

– Jag har växt upp med klubben, min pappa Lars var tränare de första åren, så jag har alltid sprungit på idrottsplatsen, känns det som. 

Vi träffas i Borrby, byn han växt upp i. Han bor fortfarande kvar hemma hos mamma och pappa och säger att han trivs. 

– Det är litet och mysigt, summerar han medan vi tar en promenad genom byn.  

Jag säger att många i hans ålder kanske skulle se just litenheten som en anledning att längta bort. 

– Men jag vill ge fotbollen en chans och tänker att det nog är klokt att ta det i lugn takt. Jag har spelat A-lagsfotboll sedan jag var 13 och debuterade i Borrby, och sedan dess känns det som om det har gått fort. Då är det nog klokt att stanna upp lite. Ettan är ett bra steg innan man går vidare. 

Jag påpekar att Freddy Adu också gjorde seniordebut i de tidiga tonåren, men sedan valde att gå till Benfica redan som 18-åring, samma ålder som Victor är i nu. 

– Jo, många gör nog misstaget att gå för tidigt, konstaterar han. 

Efter att ha passerat ett antal hästhagar, och gått förbi flertalet pensionärer ute på stavgång, når vi fram till Borrby idrottsplats. 

– Min favoritplats, säger Victor Blixt. I höstas var det helt magiskt här. Borrby gick ju också upp, i femman. Farsan är tränare, och så har jag en bror och en kusin som spelar i laget. Då var det fest här. 

Borta vid klubbstugan står en staty av Lennart »Nacka« Skoglund, ett monument som minner om den träningsmatch som Fluminense spelade här 1960 inför drygt 3 000 åskådare. »Nacka« ingick i brasilianarnas elva i en halvlek, och enligt ryktet fejkade han sedan en skada för att samma kväll hinna med ett folkparksuppträdande i Vimmerby. 

Jag säger att ett minnesmärke av en jippomatch för 60 år sedan säger en del om att storfotboll på Österlen har varit en bristvara. Victor nickar. 

– Det är svårt att få till det här, många flyttar ju härifrån. Därför är det så viktigt att vi nu har gått upp och kan visa att vi håller för detta. Ambitionen är ju att ta det här laget så högt som möjligt. Att gå till Allsvenskan är kanske att ta i, men vem vet, får vi rätt utveckling i klubben är det nog inte omöjligt. 

Och fotbollen har väl aldrig varit så het som på senaste tiden?

– Nej, det har skrivits om Österlen FF överallt. Mest tack vare Freddy Adu, förstås. 

Visste du vem det var när du hörde nyheten?

– Nej, jag kände bara igen namnet. Men han verkar ju ha varit en talang en gång i tiden, så det ska bli kul att se honom. Samtidigt har han ju inte spelat på ett tag. Var är han nu? I USA eller? Ja, om han nu kommer tror jag att många tar sig till Skillinge bara för att se hur bra han är. 

 

När han kommer. Om han kommer. Föreningen tycks vackla. Ordförande Tom Ekström får ständigt nya besked från klubbchef Alexander Huhtinen: 

– De säger nästa vecka, vi får se, meddelar Tom en vecka in i december.

Så blir det inte. Istället levereras nya besked några dagar senare: 

– Något strular, jag tror det är coronan. Men ryktet säger att han är på ingång vilken dag som helst nu, säger Tom.  

När jag försöker kontakta klubbchef Alexander Huhtinen själv svarar han inte. Istället kopplas samtalet vidare, efter ett antal signaler varje gång, till något som tycks vara en fax. De SMS jag skickar förbli obesvarade. Att skriverierna om Österlen FF och Sagari Sports Management tar ny fart i och med nyheten om att även samarbetet med Jörgen Pettersson har avslutats kan förstås påverka intresset att uttala sig. Istället blir det ordföranden som får uppdraget att kommentera den assisterande tränaren, som när SkåneSport ringer upp under träningen den 10 december och frågar om klubben har sagt upp avtalet med Jörgen Pettersson.

»Ja, det stämmer«, svarar Tom. »Han har slutat. Om man nu kan säga att han ens hann börja.« 

Vad man dock kan säga är att två av de tre satsningar som Sagari Sports Management ensamt svarat för nu gått om intet. Återstår gör bara den före detta supertalangen från USA. 

När jag talar med Tom Ekström om Freddy Adu på nytt konstaterar han: 

– Ja, nu har de sagt att han kommer på tisdag. Men jag vet inte. Då måste han ju stanna över jul?

 

Vågorna ute på Östersjön krusar sig. Vinden viner in över idrottsplatsen, där Agim Sopi samlat spelarna i ring för att dra igenom det sista träningspasset för året. Vid ena sidlinjen står tränarens egna påkostade utrustning från Turkiet  – en flera meter hög mast med en kamera i toppen. Ordförande Tom Ekström anländer som vanligt på cykel, nöjd med att det är lördag, en av få dagar han hinner följa med hustrun ner till Skillinge hamn för vinterbad på morgonen.

– Hon kör varje dag, men jag måste ju börja sälja fisk klockan sex varje vardag, ler han. 

Rune Andersson, som är ledamot i styrelsen, traskar förbi i trätofflor och hälsar. Tom Ekström påpekar att han ser väl lättklädd ut för att kolla på träning i den iskalla vinden. 

– Jag har bara paus, vi lastar potatis i dag, säger Rune Andersson. 

Tom Ekström förklarar: 

– Han är lantbrukare, driver gård i Glimmingehus.

»Om vi bara hade legat lågt i höstas och inte gått ut med att Sagari var en av våra sponsorer hade det varit enklare.«

Sedan tittar ordföranden ut över idrottsplatsen och havet. Vid klart väder ser man över till Bornholm vid horisonten, förklarar han. 

– Vi är ett riktigt bra gäng i den här föreningen, ska du veta. Alla i styrelsen bidrar med det de kan och vi sliter ständigt med ekonomin. Ideellt slit, det är det som har byggt upp allt.

 

Han pekar mot A-planen uppe i dungen. 

– Lag som kommer hit blir helt saliga över den här arenan. A-planen var jag själv med och grävde ut i början av 1990-talet. Där uppe är det nästan alltid lä. Tidigare spelade vi matcherna här, där vi nu lagt konstgräset. Då tränade vi där borta, på det som numera är bilbingo-planen. Där körde vi förresten ställplatser i somras när vi inte kunde ha bingon. Och vilket drag det var på det, fullt med husbilar varje dag.  

Jag säger att Freddy Adu antagligen inte är så van vid bilbingo, ställplatser eller arenor av det här slaget. 

– Nej, han har väl spelat på avsevärt större ställen, säger Tom. Men vi ska ju göra i ordning denna också. Bygga läktare och så. Fast vi väntar med det, allt kan inte hinnas med på en och samma gång.

Oavsett hur ärliga avsikter Sagari Sports Management har med sin satsning i Österlen FF är det tydligt att det är två världar som krockar. Den lilla föreningen som känner stolthet över loppis, utomhusjazz och bilbingo tycks väsensskild från den sponsor som under hösten gick ut med sina framtidsplaner i ett pressmeddelande: »Sagari Sports vision är att ta ÖFF upp till Superettan och sedermera Allsvenskan, inom ramen för Vision2025.« 

Det är lätt att instämma med de granskningar som gjorts under hösten och befara att allt ideellt slit genom åren hotas av de nya investerarna. Samtidigt är det inte uppenbart vad en storsponsor som Sagari Sports har att vinna på att spela med falska kort. På många sätt illustrerar samarbetet ett generellt dilemma i svensk fotboll: om en liten landsbygdsklubb ska klara av att spela i dyra division ett krävs mer pengar än vad de kan dra in via sina lokala, mindre sponsorer.

Jag frågar Tom Ekström hur samarbetet mellan dem och sponsorn egentligen mår efter en stökig höst.

– Det börjar sätta sig alltmer, svarar han. Jag tror att Sagari har börjat förstå att vi måste ta detta i vår takt. De drog igång hårt från början för att de var entusiastiska och vi hängde nog inte riktigt med där. Nu känns det bättre. Det som är så dumt med alla skriverier är att det drabbat oss som förening. Om vi bara hade legat lågt i höstas och inte gått ut med att Sagari var en av våra sponsorer hade det varit enklare.

Träningen har dragit igång och ute på planen håller spelarna högt tempo med få tillslag. Agim Sopis röst dånar över idrottsplatsen. Att det inom kort ska springa omkring en spelare där ute som en gång i tiden kallades »Den nye Pelé« känns udda. 

Jag vänder mig till Tom och frågar: 

– Du som har ägnat ett liv åt att kombinera fiskförsäljning med fotboll, vad är likheterna mellan branscherna?

Svaret kommer snabbt:

– Att du aldrig kan ha full kontroll. Du påverkas alltid av yttre omständigheter och en massa skit som du inte kan förutse, det gäller både i fisket och fotbollen. 

Han tittar på mig och ler: 

– Sedan är båda två branscher där du måste våga chansa. Annars lyckas du aldrig med något.