Är det förmätet av mig att påstå att en sjukdom var det bästa som kunde hända din tränarkarriär?
– Vi får väl se, men det kan nog stämma. Jag drabbades av bältros i maj i fjol, några veckor före den allsvenska premiären, och det var fruktansvärt. Smärtan var enorm, jag trodde att jag skulle dö, men jag var ändå mer bekymrad över hur det skulle gå för laget. Jag fungerade inte alls i flera veckor, gick på halvfart i mer än en månad. Och är man som jag ett »kontrollfreak« är det lätt att drabbas av panik.
Vid tidpunkten för din sjukdom berättade dessutom två av dina nyckelspelare att de var gravida.
– Ja, det bidrog till paniken. Jag blev faktiskt förbannad på dem när de berättade. Men det var så klart egoistiskt av mig, det förstod jag senare. Jag hade några dagar där jag inte visste hur det skulle bli, varken med mig själv eller med laget. Men det gick bra.
Ja, ni slutade trea i Allsvenskan, nådde Champions League-kval och du blev framröstad till Årets tränare 2020.
– Och det är de andra ledarnas förtjänst. Har man varit tränare för ett damlag som Kristianstad i elva år har man tvingats göra nästan allt själv, det är först de senaste åren som vi har fått till en riktigt bra ledarstab och organisation. Så jag får skylla lite på det, jag har inte kunnat delegera ansvar och arbetsuppgifter tidigare. Men nu hade jag inget val.
Var det jobbigt?
– Det var nödvändigt. Jag fixade en plan i min trädgård och bjöd hem de andra i tränarteamet när jag orkade. Jag hade elva gula koner, elva orangea. Så gick jag igenom detaljer i anfalls- och försvarsspelet med dem, som de sedan kunde ta på träningarna med spelarna. Jag satt där i solhatt i skuggan och … det var inte lätt! Vi bor så tätt att jag oroade mig för att grannar skulle höra oss, att de kanske skulle tipsa Kvällsposten eller Rosengård om spelsystem. Samtidigt gjorde det att jag ändå kände att jag hade lite kontroll över en svår situation.
När började du förstå att dina kollegor faktiskt klarade av mer än du hade trott?
– Det gick fort, jag såg ju på dem att de fick energi av ansvaret och de nya arbetsuppgifterna, vilket spred sig till truppen också. Det blev en ny, positiv energi. Nya röster, nya idéer. Det är så lätt att man fastnar i sig själv, att man bara har allt i sitt eget huvud och känner att det nästan tar mer tid att förklara, vilket tyvärr ibland lett till att man bara gjort det själv istället.
Du har i många år haft Richard Branson som en ledarförebild, det kan inte ha undgått dig att han har pratat och skrivit om hur viktigt det är att delegera som ledare?
– Man fungerar väl så som människa, att man väljer vad man vill lyssna på. Men jag måste säga att jag tror att jag hade släppt på mitt kontrollbehov även utan sjukdomen. Jag gick förbundets Pro-utbildning i fjol och där pratade man mycket om ansvarsfördelning, vilket fick mig att börja ifrågasätta mig själv och mina kontrollbegärssymptom. Jag har tänkt mycket under året och tror att jag tagit större kliv med min personlighet än jag någonsin tidigare gjort.
Är du ett kontrollfreak även utanför fotbollen?
– Både och. Jag är snurrig och kan lätt glömma ett pass eller nycklar om jag ska ut och resa. Jag är ingen excelmänniska precis. Däremot vill jag ha kontroll och planering om vi har en middag eller ett kalas. Då måste allt flyta på, nästan på ett sjukligt sätt. Jag tror att alla som är huvudtränare i elitfotbollen måste ha drag av kontrollbegär i sig, men jag kanske har haft lite för mycket, både i och utanför fotbollen.
Det låter stressigt.
– Är man yngre än 60, 65 och drabbas av bältros är det inte sällan förknippat med stress. Så ja, jag får kanske skylla mig själv att jag inte tidigare förstod fördelarna med att fördela ansvar och att lita på min omgivning. Förutom att man inte bränner slut på sig själv blir det så mycket roligare. Och uppenbarligen bättre.