Ett avslutat kapitel?

För något år sedan skrev en av svensk fotbolls mest meriterade herrlagstränare till redaktionen. Tränaren ville berätta om hur en annan av Sveriges mest meriterade herrlagstränare myglade med sin angivna formation när deras lag möttes i Allsvenskan. Enligt meriterad herrlagstränare nummer 1 formerade meriterad herrlagstränare nummer 2 sin startelva enligt en uppenbar 4–4–2-modell men kallade formationen för 4–2–3–1. Inte för att försöka vilseleda motståndarlaget, utan för att undvika att få en fossilstämpel pressad i pannan.

Ingen som det senaste decenniet med någorlunda regelbundenhet har suttit framför studiodiskussioner i sin TV-soffa, lyssnat på fotbollspoddar eller läst åsiktsjournalisters spalter har nog missat den framväxande bilden av 4–4–2 som något smutsigt, tråkigt och föråldrat. Redan hösten 2009, när Lars Lagerbäck avgick som herrlandslagets förbundskapten, kallade Anders Svensson hans »styrda 4–4–2« för »destruktivt«. Mittfältaren mer eller mindre krävde ett formationsbyte och »friare spel« för att fortsätta i landslaget.

Nu verkar även ledande aktörer på högsta elitnivå ta hänsyn till dessa yttre systemkrav från spelare, supportrar och journalister. Skyltar man med att mönstra 4–4–2 anses man vara en trött gammal dinosaurie i fladdrig träningsoverall som förespråkar långa chansbollar och 0–0-resultat. Kanske har man till och med svårt att få ett nytt jobb? Allsvenska klubbledare som jag inför den här texten talar med vittnar om att de har fattat beständiga föreningsbeslut om att »spela mer offensivt och inte vara något 4–4–2-lag«. Och att jag har behövt försäkra ovan nämnda meriterade herrlagstränare om att hemlighålla deras identiteter åskådliggör hur känsligt och tabubelagt ämnet är i januari 2021. 

Med tanke på hur många ledare, spelare och fotbollsintresserade som sedan 70-talet har växt upp med detta svenska nationalsystem fastkilat i ryggmärgen, och med tanke på hur formationen oomtvistligt har präglat svensk klubb- och landslagsfotboll de senaste fyra decennierna, är det lätt att fråga sig hur vi egentligen hamnade här. 

 

Formationen har inte alltid varit en så naturlig del av vår inhemska fotboll. Ska man prata om 4–4–2 i Sverige måste man börja i »systemstriden«, som den ideologiska rivalitet som utvecklade svensk fotboll under 1970-talet brukar kallas.

I ena ringhörnan fanns en redan etablerad 1–3–3–3-modell med trebackslinje, libero bakom, man-man-markering, en central forward, stort bollinnehav och korta passningar – det tyska framgångsrecept som på 60-talet och början av 70-talet inspirerade de flesta allsvenska tränarna. Inte minst predikades modellen av förbundskaptenen Georg »Åby« Ericson och Svenska fotbollförbundets utbildningschef Lars »Laban« Arnesson. Förbundsduon drev på den taktiska utbildningen och uppmuntrade alla svenska klubblag att spela den typ av fotboll som också dominerade internationellt.

»Så gott som alla tränare i min generation var helt, helt sålda på den där cyniska 4–4–2-modellen med zonförsvar.«

När Malmö FF inför Allsvenskan 1974 anställde Bob Houghton uppstod en kulturkrock. Den 27-årige engelsmannens 4–4–2-system med zonförsvar, press med understöd, offsidefällor och djupledsspel var något nytt och spännande. Inte minst för den unga tränargeneration som samtidigt växte fram.

– Det sa bara »phoof!« i skallen, säger Hasse Backe när han tänker tillbaka på första gången han mötte Houghton under en ledarkurs några år senare. Jag blev heeeelt betagen av hans sätt att spela och träna. Du vet, instruktionspunkterna under träning! Oj, oj, oj, oj, oj … Vi stod bara och gapade. »Är det såhär man instruerar spelare i detaljer? Såhär man lägger upp en träning?« Sättet som Bob drillade spelarna i positioner och överflyttningar fanns inte på kartan i våra huvuden, så jag skulle säga att det var en fullständig ögonöppnare för alla oss som klev in i tränaryrket i den vevan.

De efterföljande fem åren blev Malmö FF svenska mästare tre gånger, vann två cupguld och nådde final i Europacupen. Dessutom förde Houghtons kompis, Roy Hodgson, Halmstads BK till två SM-guld med samma idéer. Spelsättets framgångar och entusiasmen bland många unga svenska tränare ledde till en mångårig konstruktiv debatt kring vilken fotbollsideologisk riktning Sverige skulle ta, och efter några år var det ingen tvekan om vilken filosofi som gick segrande ur striden. Via engelsmännens hänförda lärjungar rotade sig deras kompakta och raka 4–4–2-system allt djupare i de svenska klubbarna och landslagen på 80- och 90-talet. Nästan alla svenska fotbollshjärnor som sedan dess har satt internationella avtryck invigdes i modellen som Houghton och Hodgson inrättade i Sverige.

Men var det alltid 4–4–2 som brittduon och deras lärjungar spelade, eller ställde de ibland upp sina lag i andra formationer – bara att sifferföljden blev så pass inpräntad att man inte ens pratade om andra spelsystem? Jag frågar Hasse Backe.

– Det var 4–4–2 rakt av, svarar han. Benhårt, alltså. Lag nådde ju framgångar med det, och spelarna från de klubbarna blev proffs i stora klubbar utomlands. Det var en jäkla utveckling på grejerna. Så gott som alla tränare i min generation var helt, helt sålda på den där cyniska 4–4–2-modellen med zonförsvar.

»Det finns ingen spelstil eller metod som är bättre än någon annan. Allting handlar om genomförandet.«

Med åren förfinades systemet. Medan den första generationens svenska 4–4–2-tränare i första hand drillade sina spelare i grundläggande positionsspel kunde nästa generation utnyttja att spelarna nu hade bättre grundteknik och större individuellt kunnande. Att nöta grunderna i formationen handlade vid millennieskiftet främst om att få de yngre spelarna att känna sig trygga i lagets kollektiva agerande, för att utifrån den tryggheten våga ta egna initiativ i matcherna.

Även under 2000-talet har formationen varit ständigt närvarande. Ungdomslandslagen fortsatte länge att fostras i ett kollektivt inriktat 4–4–2, likaså A-landslagen och majoriteten av de svenska klubblagen. Mellan 2009 och 2017 spelade varenda svenskt mästarlag med två centrala anfallare och fyra försvarare. Med AIK:s trebackslinje 2018 bröts den trenden, och inte heller Djurgårdens guldlag 2019 eller Malmö FF i fjol ställde i första hand upp med utpräglade 4–4–2-formationer, utan använde oftast bara en forward.

---

Fem triumfer med 4–4–2: Milan – säsongen 1991/92

---

 

Fjolårets mest framgångsrika 4–4–2-tränare hette istället Magnus Haglund. När hans lagkapten Andreas Johansson i vintras förklarade Halmstads BK:s allsvenska uppflyttning för DN gjorde han det med orden: »Magnus har stor erfarenhet och har gjort ett jättejobb. Byggt laget med ett klassiskt 4–4–2-system. Och jag tror att vi är väldigt jobbiga att möta.«

Ett klassiskt 4–4–2. Det är aldrig bara 4–4–2, utan det är alltid klassiskt. Och när spelsättet ska beskrivas brukar »jobbigt att möta« ligga nära till hands. Till skillnad från många andra röster om 4–4–2 de senaste åren skildras formationen denna gång åtminstone i positiva ordalag. Inte helt ologiskt, med tanke på att uppfattningar om diverse spelsätt och formationer ofta baseras på aktuella resultat.

Inget talar för att HBK blir mindre 4–4–2-kännetecknat 2021. Inför comebacken i Allsvenskan har klubben anställt 2000-talets allsvenska ansikte utåt för spelsystemet. Pelle Olsson, som mellan 2005 och 2013 etablerade Gefle IF i Allsvenskan med en ständigt rak, svårforcerad och kontringseffektiv matchplan, är ny analytiker och scout i Halmstad. När han fått frågor om det distinkta 4–4–2-fack han ofta placerats i, har Pelle förklarat att han ser ett värde i att »situationsanpassa«, och att han faktiskt bara har följt två grundprinciper genom åren, oavsett lag: positionsförsvar och två anfallare. 

»Ett lag kan vara lika bollförande och spelande i ett 4–4–2 som i vilket annat spelsystem som helst.«

Magnus Haglund resonerar i liknande termer när jag frågar varför han är en av få svenska elittränare som fortfarande verkar föredra 4–4–2. Halmstads huvudtränare känner inte igen den beskrivningen.

– Jag brukar dela upp diskussionen om spelsystem i två kategorier, säger Magnus. Om man använder sig av två mittbackar eller tre. Alltså om ett lag spelar med tre- eller fyrbackslinje. Och där har trenden kraftigt vänt tillbaka till fyrback de senaste två, tre åren.

Magnus rabblar upp färsk statistik som visar att 17 av 20 Premier League-klubbar och 16 av 20 lag i La Liga spelar med fyra backar, förklarar vidare att både Allsvenskan och Superettan har gått i samma riktning och menar att klubbligornas taktiska trender »alltid sätts på den största scenen – i första hand Champions League och världsmästerskapen«.

– Sedan är det en hårfin gräns mellan exempelvis 4–4–2 och 4–2–3–1, fortsätter Magnus. Ofta i ett 4–4–2 faller en forward ner, samtidigt som yttrarna håller höga utgångspositioner eller kommer in i banan för att lämna plats för offensiva ytterbackar.

Så varför har 4–4–2 fått en stämpel som »utdaterat« och »tråkigt«?

– Framför allt tror jag att den som säger så inte riktigt har hängt med. Det har skett så otroligt mycket i detta. På 70-talet var 4–4–2 förknippat med långa uppspel, men de offensiva metoderna har så många fler färger på paletten i dag. Ett lag kan vara lika bollförande och spelande i ett 4–4–2 som i vilket annat spelsystem som helst. Ytterbackar ger spelbredd, yttermittfältare vandrar in i planen och agerar som »tior«, och man ser till att hota i alla ytor man vill – precis som med andra spelsystem.

»… alla lag formerar sig på ett visst sätt när de attackerar och på ett annat när motståndarna äger boll.«

Jag berättar för Magnus att jag har hört om allsvenska tränare som inte vågar skylta med att de spelar 4–4–2 och frågar om han har gått i liknande tankar.

– Jag har inga sådana populistiska drag i mig, svarar Magnus. Snarare tycker jag att det låter ganska ängsligt. Sedan ska man inte bortse från att olika tillvägagångssätt passar olika kulturer. Så vilken formation som väljs är säkert ofta kopplat till både inpräntade klubbtraditioner, spelarmaterial och vad tränaren känner passar de förväntningar som finns på honom och laget. Är du tränare i Rosenborg och inte spelar 4–3–3 måste du nästan vinna varje match för att inte tvingas förklara dig. 

Magnus blir tyst, funderar i några sekunder. Sedan säger han:

– Det finns ingen metod som … och det här vill jag betona: Det finns ingen spelstil eller metod som är bättre än någon annan. Allting handlar om genomförandet.

---

Fem triumfer med 4–4–2: Manchester United, säsongen 1998/99

---

 

Genomförandet, ja. Det är ett ord som ständigt återkommer när jag ägnar fler timmar åt samtal med tränare i Sveriges elitserier. Och det är uppenbart att genomförandet av just 4–4–2 i dag kan se ut på många olika sätt. Den slentrianmässiga benämningen av 4–4–2 blir därför förenklad och naiv.

Samtliga tränare betonar också vikten av att skilja på försvar och anfall. För så går det nämligen till numera, att nästan alla lag formerar sig på ett visst sätt när de attackerar och på ett annat när motståndarna äger boll. Och eftersom många lag i dag använder sig av 4–4–2 i försvarsposition är det rimligt att anta att det är det där raka anfallsspelet – det som i första hand fokuserar på att snabbt få fast bollen uppe hos de två centrala anfallarna, lägga ner bollen bakom motståndarnas backlinje och som knappt inkluderar det centrala mittfältet – som har gett 4–4–2 dess negativa klang.

BK Häckens tränare Andreas Alm, med 248 allsvenska matcher som huvudtränare, är »löjligt intresserad av svensk fotbolls utveckling«, men menar att diskussionen om spelsystem och formation i TV-studior, poddar och tidningsspalter ofta landar i en spretig pseudodebatt.

– Kanske är uttrycket en felbenämning på det, men det här är en diskussion som förs på så många ställen, säger Andreas. Och när den förs i poddar och dagstidningar har man sällan något samvete för historiebeskrivningen, att olika saker kan bli bra över tid. Om det är kejsarens nya kläder de ska beskriva gör de det hela vägen ut. Nyheter är högprioriterade, och när larmet går om nya saker som är på gång finns det inte mycket tolerans för andra sätt att spela.

»Det är skitviktigt att kunna sälja in sina tankar till spelarna utan att de ledsnar redan när man nämner formationen.«

Andreas Alm fick själv tidigt en 4–4–2-stämpel när han tränade AIK, att det var det enda system han kunde och ville spela.

– Det blev definitivt lite att det var smutsigt, eller något fult i alla fall. En svaghet.

Jag frågar Andreas om det är vanligt att allsvenska tränare myglar med sina tillkännagivna formationer för att inte få en förlegad stämpel, kopplat till yttre systemkrav från medier och supportrar om att man ska spela en sexig och modern fotboll. 

– Det är också en dimension, svarar Andreas. Supportrarna. Hur man spelar ska säljas in till klubbledningen, men också utåt, för där kan trendspaningar i medier och supporterkretsar faktiskt spela en roll. Sportchefen lyssnar och noterar att »ah, han spelar 4–4–2 – det är inte riktigt det vi vill ha«. Jag ser fram emot den tränare som bara sträcker på sig och säger: »Här ska vi bara spela 4–4–2!« Ett system som faktiskt är modernt och som vi älskar.

Under det senaste året menar Häckentränaren att det har blivit vanligare att tränare åtminstone vågat säga att de spelar 4–4–2 i försvar.

– Vi gör det. Malmö också. Många lag gör det. Utåt finns det nog en lite högre acceptans för det, men inte alltid hos spelarna. För de är också fotbollsprimadonnor som säger: »Jag vill inte spela 4–4–2! Mitt Football Manager-lag spelar med femback.« Okej, men här funkar det inte riktigt så i år.

De senaste två säsongerna har Andreas Alm reagerat på att mediernas intresse för formation verkar ha minskat. Tidigare vilade hyllande resonemang kring »modern och framgångsrik fotboll« på vilken formation lagen spelade, och Häckentränaren har tänkt att det svalnade intresset kan ha att göra med de senaste årens 4–4–2-trend hos flera europeiska storlag. Det »nya« ute i Fotbollseuropa är inte längre lika sexigt att belysa. För vilken krönikör och sportjournalist klarar av att hylla 4–4–2?

---

Fem triumfer med 4–4–2: Arsenal, säsongen 2003/04

---

 

Kalle Karlsson kan se båda sidor. Västerås SK:s assisterande tränare, tillika Sportbladets Premier League-expert, upplever att både journalister och supportrar blir allt mer initierade i den här sortens taktiska aspekter, men att det generella kunskapsgapet fortfarande är stort.

– Det är inte tränare emellan som man pratar negativt om 4–4–2, poängterar Kalle. Det är mer på supporter- och framför allt medienivå i dag, och den negativa klangen kan nog påverka klubbar och klubbledare. Och då är det garanterat 4–4–2 i anfall – inte i försvar – som klubbar är rädda att förknippas med.

Kalle är själv uppväxt med att spela sin fotboll enligt den »strikta och fyrkantiga« svenska 4–4–2-modellen, men i vuxen ålder blev det lättare att följa internationell fotboll på TV och att förkovra sig i de trender som gällde där. I dag kan det räcka att läsa en initierad artikel för att få inblick i sådant som för 20 år sedan krävde ett studiebesök hos en utländsk klubb.

Eftersom Kalle främst har följt de europeiska toppligorna är han inte så influerad av det spelsätt som brukar kopplas till 4–4–2.

– Men det hindrar inte mig från att spela 4–4–2 om jag skulle ha ett lag som det passar att spela 4–4–2 med, med spelare som är beredda att springa. Det är det som krävs i den formationen i dag, skulle jag säga, eftersom det är svårt att täcka hela planens bredd. Men då pratar jag 4–4–2 i försvar. 4–4–2 i anfall … där är jag en bit ifrån. Jag är lite mer passningsorienterad. Men det kanske går tio år, så har jorden snurrat några varv och man tänker helt annorlunda, eftersom det uppstått andra perspektiv att ta hänsyn till. Det är ju så med fotbollen: saker och ting går i cykler.

 

39-årige Kalle Karlsson är numera en del av den nya, unga och ambitiösa ledargeneration som de senaste två, tre åren har fått framträdande tränarroller i Allsvenskan, Superettan och Damallsvenskan. Jimmy Thelin, Poya Asbaghi, Jonas Eidevall, Henrik Rydström, Jens Gustafsson, Bartosz Grzelak och Axel Kjäll lär i minst ett medialt sammanhang ha kallats för »moderna«. Det hör liksom till. Och ytterst få av dem har – åtminstone på pappret, där anfallsformationen fortfarande verkar vara den som tillkännages – mönstrat en startelva med fyra backar, fyra mittfältare och två anfallare.

Bakom detta gäng börjar ytterligare en, ännu yngre, generation tränare närma sig allsvenska tränarbänkar. 20–25-åringar som inledde sina ledarsatsningar innan deras spelarkarriärer knappt hann börja.

Theodor Olsson är en sådan. Förra vintern blev han, 23 år gammal, assisterande A-lagstränare i Sirius. Hur uppfattar han den här diskussionen? Har han ens hört talas om 4–4–2? Kanske är det tvärtom så att formationen i hans ögon är världens festligaste, eftersom han är så pass ung att han inte alls har någon naturlig koppling till det brittiska arvet och därför inte hunnit tröttna på det? »Wow, 4–4–2, vilken grej!«

---

Fem triumfer med 4–4–2: Atlético Madrid, säsongen 2013/14

---

 

Jodå, Theodor Olsson har hört talas om 4–4–2. Och nej, han jublar inte när han hör sifferföljden uttalas. Theodor är nämligen uppväxt i Gävle, och växte man upp i Gävle på 00- och 10-talet fanns inget annat än 4–4–2, raka försvarslinjer och längre bollar. Pelle Olssons spelfilosofi präglade Gefle IF:s juniorlag lika mycket som det representationslag som år efter år klamrade sig kvar i Allsvenskan med små ekonomiska resurser.

Theodor Olsson beskriver sin fotbollsfostran som ett slags »underkastelse«.

– Mycket handlade om att lita till kollektivet, säger han. Att vi som kollektiv skulle vara starkare än motståndarnas bästa spelare. Det var bara att ge upp tanken på att man själv skulle vara bättre än motståndarnas spelare och ställa sig i ledet och jobba hårt tillsammans.

Som central mittfältare rörde Theodor knappt bollen under matcherna. Positionsspelet utan boll var det viktiga. Motståndarna fick ha bollen på sin planhalva, och om Gefles juniorer lyckades erövra den spelade de ner den bakom motståndarnas backlinje och lät anfallarna löpa. Geflekillarna visste inte hur de skulle hålla bollen inom laget. Theodor kunde bli avundsjuk på hur mycket boll motståndarnas centrala mittfältare hade under matcherna. 

– Med åren insåg jag hur jävla tråkigt jag tyckte att vårt spelsätt var. Måste vi spela så här? Men jag visste ju inte hur man gjorde något annat. Och eftersom vi hävdade oss i de högsta juniorserierna var det någonstans värt det.

»… för egentligen existerar bara formation vid avspark. När matchen inte ens har börjat!«

För fyra år sedan förstod Theodor att han inte skulle lyckas nå proffsnivå som spelare och bestämde sig för att bli tränare. Som 20-åring utbildade han Gefles 16-åringar i ett spelsätt som han själv inte tyckte om. Han motiverade ungdomarna med att Barcelona också spelade 4–4–2 i sitt försvarsspel. Och ju mer han läste, desto mer insåg han att det fanns många fler internationella exempel på lag som åtminstone försvarade sig i den formationen.

Samtidigt förkovrade Theodor sig i andra taktiska inriktningar och förstod att det fanns saker som kittlade honom mer. Framför allt föll han för Marcelo Bielsas rörliga anfallsfotboll och extrema markeringsförsvar. Har det att göra med att han fick traggla det där statiska anfallsspelet och strikta zonförsvaret under hela sin uppväxt och minns hur tråkigt det var att mest springa och täcka ytor? Det vet han inte. Men om han bortser från sin egen fotbollsfostran i Gefle tror Theodor att hans jämnåriga spelare, ledare och fotbollsintresserade generellt besitter en »väldigt dålig« kunskap om 4–4–2 som formation.

– De flesta kan nog sätta upp de röda och blåa plupparna på en tavla, men jag tror att så gott som alla är mer familjära med 4–3–3 och 4–2–3–1. Det är de två uppställningar som ligger min generation närmast till hands.

Är det därför svårt att som tränare »sälja in« 4–4–2 till dagens unga spelare?

– Det tvekar jag inte att säga ja på. Den är solklar. Alla kopplar ihop 4–4–2 med något förlegat, defensivt och bakåtsträvande – något som inte är nytt eller fräscht. De vill spela något annat. Därför tror jag att det är många tränare som använder sig av positionerna i ett 4–4–2, men utan att säga siffrorna. Det är skitviktigt att kunna sälja in sina tankar till spelarna utan att de ledsnar redan när man nämner formationen.

»När bollen är fri är det så mycket som händer på kort tid, och det är där besluten måste tas – inte i teorin.«

Även Sirius spelare formerade sig under fjolåret i 4–4–2, förmodligen utan att de tänkte på det.

– I anfallsspelet blev det de positionerna på planen ibland, säger Theodor. Men det var nog snarare 4–2–2–2 eftersom vi hade så offensiva yttrar. Ja, du hör ju – det är svårt att sätta klockrena siffror. Därför säger många tränare att det är »en lek med siffror«. Men alla vet att det inte är det, utan det är skitviktigt. Gabriel Heinze, den gamle argentinske backen, är nästa stora tränare i fotbollsvärlden nu, och han sa en bra grej nyligen. »Jag gillar inte att prata i termer av ›taktik‹ och ›formationer‹ – jag gillar att prata om spelarnas positioner på planen.« Klockrent. För det är vad formationer försöker beskriva.

Skulle du själv kunna ställa en 4–4–2-elva på benen 2021?

– Då kommer vi lite till det här att 4–4–2, när vi pratar om det nu, innebär det en viss form av taktik? För den klassiska typen av 4–4–2 skulle jag inte ställa på plan. Men jag skulle kunna använda 4–4–2-positioner.

Skulle du skylta med det?

– Jag skulle behöva gå in närmare på att det handlar om positionerna och inte själva spelet, och visa klipp på hur det kan se ut. Och då skulle jag inte välja någon gammal Geflematch från Strömvallen.

---

Fem triumfer med 4–4–2: Leicester City, säsongen 2015/16

---

 

Sirius 24-åriga assisterande tränare snuddar vid ytterligare ett perspektiv som komplicerar formationsfrågan. Spelarnas positioner. Den ökade taktiska flexibiliteten gör att väldigt få spelare i dag har så pass inrutade ansvarsuppgifter att de enbart fyller en funktion, på en och samma yta, under matcherna. Det är inte bara deras positioner i offensiv kontra defensiv, utan också i olika skeenden i anfalls- och försvarsspelet, som skiljer sig. Det innebär att lagets formation hela tiden förändras, särskilt i lag som spelar markeringsförsvar, där positionerna hela tiden påverkas av hur motståndarna rör sig. Hur benämner man det? Och när? I vilket skede av spelet säger man att en formation är en formation?

Kanske har förbundet en tydlig definition. Och kanske har man en annan syn på 4–4–2-frågan inom skrået som utbildar framtidens svenska elittränare? Jag ringer upp förbundsnestorn Urban Hammar för att få mer klarhet.

– Hur mycket tid har du? frågar Urban först och klargör sedan att han inte gärna vill reducera en diskussion om fotboll till en formation. Det är så lätt att förenkla frågan.

2021 blir Urban Hammars tionde år som ansvarig för tränarutbildningen i Sverige. 59-åringen är en av de tidigare spelare vars ledarskap formades medan 4–4–2 rotade sig i den svenska fotbollskulturen, och säsongerna 1983 och 1984 hade han Roy Hodgson som tränare i Örebro SK. Dessutom jobbade han med Pelle Olsson i Gefle innan han anställdes av förbundet.

Urban är noga med att betona att han i sin roll som tränarutbildare »inte präglas ett dugg« av sina egna värderingar, eftersom förbundets utbildning »aldrig någonsin« predikar enskilda taktiska läror. Mer fokus ligger numera på själva ledarskapet – att kunna leda sitt tränarteam och hantera mänskliga frågor, samt att taktiskt, tekniskt och fysiologiskt anpassa sig efter lagets behov.

»Och man får aldrig blanda ihop formation med spelsätt, för det blir så fruktansvärt vilseledande.«

Jag tar upp det som Theodor Olsson var inne på, att det inte är glasklart vilken del av spelet som man väljer att kalla för formation.

– Bra, då har han varit närvarande på utbildningarna, säger Urban. Det är därför jag är försiktig med att använda uttrycket »formation«, för egentligen existerar bara formation vid avspark. När matchen inte ens har börjat! Så man kommer ingenvart genom att säga att ett lag spelar 4–4–2. »Ja, men hur spelar de 4–4–2?« måste man fråga.

Finns det inte ett pedagogiskt värde i att tydligt visa sina spelare vilken grunduppställningen bör vara?

– I ett teoretiskt resonemang kan det vara värdefullt för att de ska förstå sina positioner, men om man inte får in det praktiskt i träning och match förstår spelarna inte allt. När bollen är fri är det så mycket som händer på kort tid, och det är där besluten måste tas – inte i teorin. Under en utbildning nöjer jag mig aldrig med »4–4–2« som svar på hur ett lag spelar. Det är inte godkänt. Var i spelet befinner vi oss? Så fort det är anfallsspel har man vissa prioriterade positioner, och när bollen går över till motståndarna får man helt andra prioriteringar. Nycklarna är snarare om man använder två centrala forwards, tre- eller fyrbackslinje, yttrar i bred ytterposition eller en mer inskjuten position, och om du har ytterbackar som är offensiva eller håller sig längre ner även i anfall.

Hur ser du på den allmänna bild som finns av 4–4–2?

– Som något destruktivt, tråkigt och begränsat? Det är en schablonbild som inte är aktuell för att vinna matcher i dag. Matcher avgörs på helt andra villkor. Kommentatorn Bosse Hansson sa redan på 80-talet att 4–4–2 hade gjort sitt, ungefär som om det var själva siffrorna som var spelet.

Med allvar i rösten understryker Urban flera gånger under vårt samtal att nidbilden av 4–4–2 är kopplad till ett förenklat och inskränkt sätt att se på fotboll.

– Man får akta sig för att generalisera de här frågorna om man vill bli tagen på allvar. Man kan inte slänga ur sig siffror hursomhelst. Och man får aldrig blanda ihop formation med spelsätt, för det blir så fruktansvärt vilseledande. För mig som jobbar med det här är det ytterst allvarligt.

Förbereder ni tränare för sådana saker?

– Det är den viktigaste uppgiften för oss utbildare. Att bryta och avmytologisera den här sortens allmänna uppfattningar inom fotbollen. Som tränare ska man lyssna på yttre åsikter, men man måste ha väldigt, väldigt stark integritet. 

Jag tar upp exemplet med den meriterade herrlagstränaren som kallade sin 4–4–2-formation för 4–2–3–1.

– Det är så vanligt att du anar inte, säger Urban. Rädslan att få kritik för att man gör på ett visst sätt. Den berörda tränaren upplevde förmodligen att signalvärdet av att spela 4–4–2 var så starkt att han inte ens kunde rita upp sitt lag utifrån hur han faktiskt ville spela. Och jag förstår att tränare, under stark press från supportrar och medier, kan säga något populistiskt för att undvika negativ opinion. Så att manipulera en laguppställning, vad sjutton, gör det då! Det gör väl inget?

Nej, det gör väl inte det. Och är det något som jag har lärt mig av samtalen med Urban Hammar, Magnus Haglund, Theodor Olsson, Hasse Backe, Andreas Alm, Kalle Karlsson och alla de andra tränarna jag talat med, är det att inget 4–4–2-relaterat kan vridas och vändas på nog. Som många internationella topptränare brukar säga, enligt Kalle Karlsson: »Ju mer man lär sig – desto mer förstår man att man inte vet.«