För något år sedan skrev en av svensk fotbolls mest meriterade herrlagstränare till redaktionen. Tränaren ville berätta om hur en annan av Sveriges mest meriterade herrlagstränare myglade med sin angivna formation när deras lag möttes i Allsvenskan. Enligt meriterad herrlagstränare nummer 1 formerade meriterad herrlagstränare nummer 2 sin startelva enligt en uppenbar 4–4–2-modell men kallade formationen för 4–2–3–1. Inte för att försöka vilseleda motståndarlaget, utan för att undvika att få en fossilstämpel pressad i pannan.
Ingen som det senaste decenniet med någorlunda regelbundenhet har suttit framför studiodiskussioner i sin TV-soffa, lyssnat på fotbollspoddar eller läst åsiktsjournalisters spalter har nog missat den framväxande bilden av 4–4–2 som något smutsigt, tråkigt och föråldrat. Redan hösten 2009, när Lars Lagerbäck avgick som herrlandslagets förbundskapten, kallade Anders Svensson hans »styrda 4–4–2« för »destruktivt«. Mittfältaren mer eller mindre krävde ett formationsbyte och »friare spel« för att fortsätta i landslaget.
Du måste vara inloggad och prenumerant för att ta del av vårt innehåll.
Logga in