Du är 38 år men verkar inte ha några planer på att pensionera dig. Hur orkar du fortsätta?
– Jag kanske inte har samma passion för spelet som jag hade när jag var ung, men jag njuter fortfarande av utmaningarna. Dessutom fortsätter jag av respekt för livet. Eftersom jag har kvaliteterna som en toppmålvakt behöver är det inte mer än rätt att jag utnyttjar dem medan jag kan. I slutändan spelar jag för att få uppleva starka känslor, och för att få publiken och mina medspelare att känna detsamma.
Varför tror du att du har hållit dig kvar på toppen så länge?
– Hemligheten för en målvakt är att inte begå några misstag, och jag har begått väldigt få. De gånger jag har gjort en tabbe har jag heller aldrig låtit den påverka mig.
Du har alltid utstrålat självförtroende på planen, men vad få kanske minns i dag är att du led av en depression 2003.
– Målvakter är människor precis som alla andra. Det som hände mig var mycket enkelt. Jag var 25, 26 år – en pojke på väg att bli en vuxen man. Och det var den övergången som orsakade alla problem. Plötsligt insåg jag att jag behövde leva ett nytt slags liv, ett där jag inte längre bara kunde springa omkring och vara sorglös.
Hur tog du dig ur depressionen?
– Läkarna ville skriva ut antidepressiv medicin till mig. Men jag var rädd för att jag skulle bli beroende av den, och jag vill aldrig vara beroende av något eller någon. Därför vägrade jag medicinsk hjälp och letade efter min egen väg ut.
»Efteråt var alla arga. Alla utom jag. Jag kände mig som pånyttfödd!«
Och hur hittade du din utväg?
– Under säsongen 2003/2004 började mina ben darra helt utan förvarning när jag spelade. Jag var rädd – och vad som gjorde mig ännu räddare var att EM i Portugal låg runt hörnet. När vi sedan skulle spela vår öppningsmatch mot Danmark var jag skräckslagen inför tanken på att misslyckas. Att vara målvakt för en så stor fotbollsnation som Italien … jag minns fortfarande vilken otrolig ångest jag hade. Men istället kom Danmarksmötet att bli vändpunkten. Med tur och skicklighet lyckades jag hålla nollan och efter slutsignalen märkte jag, för första gången på ett halvår, att benen inte skakade. Det var en ful match som slutade 0–0 och efteråt var alla arga. Alla utom jag. Jag kände mig som pånyttfödd! Jag förstod att jag förmodligen hade besegrat mina demoner.
Talade du någonsin med tränare eller lagkamrater om depressionen?
– Jag pratade med somliga, för ibland kan det verkligen vara skönt att öppna sig. Samtidigt är gränsen hårfin. En fotbollsspelare som pratar öppet om svårigheter förväntas fortfarande prestera. Och om man då spelar dåligt så kommer rubrikerna, ryktena, alltihop … Risken är stor.
Även fotbollsspelare måste väl få lov att visa sig svaga?
– Efter att man har tagit sig igenom något jobbigt kan man berätta om det. Men om man berättar om problemet medan det fortfarande pågår så kommer folk direkt att säga: »Han är galen! Vi kan inte lita på honom längre!« Fast egentligen är det ju helt normalt att vara rädd. De som säger att de aldrig är rädda ljuger. Jag är fortfarande rädd inför vissa matcher – och jag är 38 år. Det är faktiskt den egenskap jag gillar mest hos mig själv: att jag kan vara rädd utan att fly från den känslan. Istället försöker jag övervinna den.
»I dagens samhälle blir goda människor, de som är vänliga och respekterar andra, ofta ansedda som världsfrånvända idioter.«
Du pratade tidigare om EM 2004. Du är den siste från den generationen som fortfarande spelar i landslaget: Del Piero, Totti, Pirlo … alla andra har slutat.
– Och jag är fortfarande lycklig! Jag är kvar av två orsaker. Dels var jag trots allt ganska ung då, dels är jag inte utespelare. Men om vi fortfarande hade litat på samma stomme i landslaget hade det varit kört för oss.
Har du funderat över exakt när du kommer att sluta?
– Min tanke är att spela två säsonger till. Efter det får det vara nog. Jag vill inte spela fotboll efter att jag har fyllt 40, och jag vill bara fortsätta om jag kan hålla samma nivå som jag gör i dag.
Hur vill du att folk ska minnas dig efter att du har slutat?
– Visst vill jag bli ihågkommen för det jag har uträttat som fotbollsspelare, men alltså … jag pratade med en kompis om det här för ett tag sedan och sa till honom att i dagens samhälle blir goda människor, de som är vänliga och respekterar andra, ofta ansedda som världsfrånvända idioter. Det gör mig förbannad. Det är ju sådana människor världen behöver. Så om inte annat hoppas jag att folk ska minnas mig som en god människa. Det är allt.
Översättning: Oskar Sonn Lindell