Neapel har alltid varit en stad där våldet legat strax under ytan, men aldrig tidigare har jag sett det så öppet och hämningslöst som nu. Det är krig i flera av stans fattiga förorter. På några veckor har 24 personer dödats i den napolitanska maffians, camorrans, uppgörelser om makten över drogförsäljningen i Scampia och Secondigliano. Oskyldiga förbipasserande har dödats. Folk är rädda och förbannade.
Jag går till en mässa mot våldet i San Pietro a Majella, en av mina favoritkyrkor i Neapels historiska centrum. Kyrkan är smockfull av människor i alla åldrar: studenter och pensionärer, arbetslösa och knegare, advokater och läkare – alla vill manifestera mot camorran, mot drogerna och mot arbetslösheten. Doften av rökelse fyller hela kyrkan. Den gamle prästen är lågmäld men intensiv när han läser ur Markus evangelium. Han jämför Neapel med den leprasjuka kvinna som i Bibelns berättelse desperat sträcker ut sin hand för att vidröra Jesu mantel i hopp om att bli frisk:
– Vår stad är som den kvinnan, sjuk, döende. Men liksom den leprasjuka kvinnan är vi också fulla av hopp. Vi sträcker oss alla efter ljus, efter någonting som skulle kunna rädda oss. Men det verkar inte finnas någonting där. Vi är övergivna av resten av Italien. Vi måste inse att Neapel bara kan överleva om vi napolitanare själva vill det. Om vi som sitter här inne i kväll också ger upp – om vi slutar törsta efter rättvisa, arbete, värdighet – då kommer Neapel att dö. Men så kommer det aldrig att bli. För det finns inga som kan hoppas på mirakler så som vi napolitanare. Därför finns det inte heller några som förtjänar mirakler så som vi gör.
Det är knäpptyst i kyrkan. Man ber för sin stad.
Efter mässan stannar bara några få människor kvar på kyrktrappan för att tala med varandra – de flesta skyndar snabbt hem till sitt. Gränderna runt kyrkan är mörka och ödsliga, kvarteren är ökända för alla väskryckningar som ungdomarna från det närbelägna och fattiga området Forcella utför i blixtsnabba räder på sina trimmade scootrar. På det vackra men slitna Piazza Bellini mittemot kyrkan står ett gäng studenter och röker marijuana under en staty av kompositören med samma namn. Bellini har en Napoliflagga i handen.
Jag vet precis när jag fastnade. Jag var fortfarande tonåring och satt hemma i Angered framför TV:n och såg Diego Maradona tas emot av ett Neapel i extas. Han kom i helikopter, arenan var fullsatt, hela stan var klädd i Napolis azurblåa färger, det var som om Messias själv hade stigit ner genom molnen.
Och jag hade ju själv en italiensk farsa, jag hade hört alla föraktfulla kommentarer om »Italiens Calcutta« och om de tvivelaktiga människor som bodde där. Och naturligtvis kände jag igen min egen förortsverklighet, hoppet om något bättre och jakten på hämnd. Jag har alltid älskat den dåliga förloraren, den föraktade outsidern som inte har någonting kvar att förlora och som därför alltid vågar sätta sitt arsle på spel och gör det med ett leende på sina läppar.
»Neapel kan inte leva utan Napoli. Om Napoli försvann skulle den här staden dö.«
Så jag njöt när Napoli vann ligan 1987 och jag rasade över andraplatsen 1988 efter Berlusconis stjärnspäckade Milan. Jag jublade när Napoli i Uefacupkvartsfinalen 1989 kontrade ett 0-2-underläge mot Juventus från första matchen till en 3-0-seger på hemmaplan. Och jag föll i en nästan religiös hänryckning när Diego Maradona lyfte Uefacupbucklan efter finalsegern med sammanlagt 5-4 mot Stuttgart.
Men om man tittar på de där bilderna från Stuttgart i dag ser man att Maradona är förbannad. Sedan några månader hade han känt att han inte längre orkade bära en hel stad på sina axlar, och hade därför blivit lovad av klubbpresidenten Ferlaino att få lämna klubben om han först ledde laget till Uefacupseger. Ferlaino bluffade, han hade ingen avsikt att släppa Maradona och det fick argentinaren höra av Ferlaino själv, som viskade det i hans öra samtidigt som Diego lyfte bucklan mot himlen. I sin självbiografi skriver Maradona att han var nära att slå pokalen i huvudet på sin president: »Jag borde ha krossat skallen på honom«.
Visserligen blev det ännu en ligaseger 1990 men klubbens skulder hade växt sig enorma och ryktena gick om Maradonas knarkande. Han syntes på fotografier med ledande maffiamän, han skaffade sig älskarinnor och skatteskulder och när han ett år efter den andra ligatiteln åkte fast för dopning (kokain) tvingades han lämna staden som en tjuv om natten.
Tio år senare, säsongen 2001-2002, uppfyllde jag en dröm och flyttade ner till Neapel för att på nära håll följa fotbollen i staden under ett år. I mellantiden hade Napolifansens värsta hatobjekt, Milanpresidenten Silvio Berlusconi, upphöjts från fotbollschef till chef för hela Italien. Det hade inte gjort livet lättare för varken Neapel eller Napoli.
Napoli låg i serie B och försökte desperat ta sig upp i Serie A. Vidigal, Moriero, Floro Flores och Jankulovskij var några av spelarna i ett lag som såg bra ut på pappret. I verkligheten gick det åt helvete på fotbollsplanen samtidigt som klubbledningen brottades med monstruösa ekonomiska och legala problem. Den förre presidenten, Corbelli, hade arresterats för att ha sålt falska konstverk i sin egen TV-kanal, Italiens motsvarighet till TV-Shop. Fansen var i uppror, spelarna vågade inte gå ut på stan, stämningen på hemmamatcherna var laddad och aggressiv, konkursen väntade runt hörnet. En sportkanal som hade investerat mycket pengar i klubben och trodde sig ha gjort en lysande affär, satsade stort på att direktsända alla Napolis matcher men upptäckte till sin förvåning att försäljningen av dekoderkort mer än halverades. Förklaringen var lika enkel som napolitanskt logisk: eftersom alla ville ha dekoderkort ökade tillverkningen och försäljningen av piratkort explosionsartat, samtidigt som svartklubbar med offentliga och illegala TV-matcher på menyn poppade upp för dem som inte hade egna möjligheter. TV-bolaget sa upp sitt sponsorkontrakt och svor på att aldrig placera en enda peng i Neapel igen.
»Maradona var så bra att han gjorde mål till och med när han sköt utanför.«
I takt med motgångarna på planen tröttnade både TV-tittare och arenapublik, mot slutet var det bara några tusen åskådare på matcherna.
En kväll blev försvarsspelaren Baldini förföljd och misshandlad av ett gäng »fans« efter en förlust på hemmaplan. Misshandeln avslutades med att Baldinis bil slogs sönder med järnrör. Händelsen slogs upp stort i hela Italien som ännu ett bevis på den bristande civilisationen i Neapel. Depressionen var total i stan och när säsongen var över återvände jag hem till Sverige och de något lugnare men lika publikfattiga Öismatcherna på Gamla Ullevi.
Jag hade en stark känsla av att slutet för Napoli var nära förestående.
När jag nu åter känner matchdagens pirr i magen på väg mot Stadio San Paolo, så har det gamla Napoli redan gått hädan.
Mot slutet av förra säsongen raglade klubben runt kring nedflyttningsstrecket i Serie B, en av matcherna lockade 180 åskådare till en arena som rymmer 70 000. Till sommaren kom konkursen. Man summerade skulderna till motsvarande 500 miljoner kronor, varav drygt hundra miljoner hörde till spelarna. Klubben tvångsnedflyttades till Serie C men ingen visste om det skulle finnas ett lag kvar till höstpremiären.
Och så, precis som vanligt i Neapel, var det någon som såg en möjlighet där alla andra bara såg ruiner.
»Hela San Paolo lyfter, lyfter tio meter upp i luften och svävar där en stund likt ett ufo av fullständig lycka.«
Filmmagnaten Aurelio de Laurentiis (son till Dino de Laurentiis som producerade så olika filmer som Fellinis La Strada, Basic Instinct med Sharon Stone och den eviga kultklassikern King Kong) köpte den kraschade klubben för 250 miljoner kronor. de Laurentiis tillsatte Pier Paolo Marino, som var med och vann den senaste ligatiteln 1990, som sportchef. På tre dagar plockade man ihop en spelartrupp med unga löften från storlagens reservbänkar och några Serie A-meriterade spelare av god klass. Siktet ställdes in på en snabb återkomst till Serie B, även om de Laurentiis sa att »vi måste lära oss krypa innan vi kan gå, och vi måste kunna gå innan vi kan börja springa«.
Napolifansen brydde sig varken om att krypa eller gå, de sprang direkt. Till hemmapremiären kom det 55 000 åskådare, till derbyt mot Avellino över 60 000. Man har sålt 20 000 säsongsbiljetter, Marino hävdar att det säljs 10 000 replicatröjor i veckan och ett nytt TV-bolag, Skys italienska bolag, har betalat 18 miljoner kronor för rättigheten att visa Napolis matcher i tredjedivisionen. Flera lag i Napolis serie har velat flytta sina hemmamatcher till Stadio San Paolo för att casha in de 18 procent av biljettintäkterna som bortalaget är berättigade till.
Den här eftermiddagen ska Napoli möta Sambenedettese. I dagar har tidningar och TV spekulerat om uppställningar och taktik, som om Napoli fortfarande spelade i Serie A.
Från fasaderna fladdrar Napoliflaggorna i solen, supportrarna är på marsch och utanför arenan står Ciro Scogmanillo och säljer Napolirekvisita precis som han har gjort de senaste 25 åren. Ciro är en gråhårig och intensiv man på ungefär femtio. Han och kompanjonen Pasquale hängde upp grejerna redan klockan tio, trots att matchen inte börjar förrän halv tre.
– På Maradonas tid var här fest redan klockan nio på morgonen. Massor med folk, musikanter som spelade, hundratals små stånd och vagnar som sålde godis och souvenirer, varenda match var en karneval. Och Maradona var så bra att han gjorde mål till och med när han sköt utanför, säger Ciro och skrattar.
– Förra året däremot, då var det våldsamt och bråkigt. Till slut var det bara unga killar som gick hit för att ställa till med jävelskap. Det är fantastiskt att det har kunnat svänga så snabbt igen.
»Den där bilden är tagen hemma hos mig. Min fru var hembiträde hos Diego så vi umgicks ofta.«
– Det finns ett slags otålig men uppriktig glädje hos dem som kommer till stadion nu, som inte funnits de senaste åren. I dag känns Napolis alla fans som en enda stor familj, småungar som kommer för sent får gå in gratis efter matchstart. Förra året var det inte så.
Ciro letar i fickan och fiskar upp ett tillknycklat paket cigaretter. Han pekar på en barnfamilj som passerar i Napolihalsdukar.
– Familjerna har börjat komma hit igen, säger han. Det är bra. Utan dem har fotbollen ingen framtid.
– Neapel kan inte leva utan Napoli. Om Napoli försvann skulle den här staden dö. Vi klarar oss inte utan fotbollen och fotbollen klarar sig inte utan oss.
De Laurentiis följer alla lagets matcher, såväl hemma som på bortaplan. Han sitter på hedersläktaren den här eftermiddagen också. Före matchstart hänger fansen i kurva B upp polemiska banderoller ovanför de tre stora utgångarna på deras läktarsektion. En utgång har man döpt efter borgmästaren Iervolino. Efter hennes namn har man satt ett likhetstecken och under det står namnet Judas med blodröda bokstäver. I matchen mot Chieti vecklade man ut en banderoll där man kallade henne för en överbetald hora, fansen anser att hon inte gjorde tillräckligt för att rädda kvar Napoli i Serie B.
När matchen mot Sambenedettese ska blåsas igång vecklar fansen också ut en stor banderoll med ett foto av fotbollsförbundets Franco Carraro. Under bilden står det »Infame«, kräk.
Det här är napolitanarnas arena. Här kan de visa sina känslor och åsikter, här är det de själva som sätter den politiska och sportsliga agendan. Klubben har redan bötfällts flera gånger för fansens våldsamma påhopp på förbundsordförande Carraro. Men ilskan på Stadio San Paolo har stannat vid hånfulla ord, några våldsamheter har inte inträffat.
»Vi har haft svenskar i Napoli förut, det vet du va? Jeppson, Thern och nu den här Corneliusson.«
Napoli behöver verkligen vinna den här matchen för att inte tappa mark, inte fastna i tredjedivisonens mittenträsk. Som sportchef Marino uttrycker saken: »Det är en hädelse att vi är här. Vi passar helt enkelt inte här nere.«
Men spelet går knackigt. Ingen springer, ingen vågar ta initiativ, spelarna verkar rädda för ansvaret att spela i ett av världens mest populära fotbollslag, man räknar med att klubben har åtta miljoner supportrar runt om i världen.
De två anfallarna Berretoni och Varicchio tar fel beslut, springer på samma boll och gnäller hela tiden på domaren. En av få ljuspunkter är Abate, en ung högerspringare som är inlånad från Milan. Han jobbar sig ständigt förbi sin back och slår skruvade, precisa inlägg. Ingen tar hand om dem.
Åskådarna är lite färre än under de första matcherna, ungefär 30 000. Snart rullar suckarna runt Stadio San Paolo. Några busvisslar och kastar in plastflaskor på planen. Nu kan den napolitanska otåligheten inte hållas tillbaka. Minnena från förr skaver mot den trista och gråa verklighet där Napoli och Neapel befinner sig i dag. Plötsligt ser man hur sliten och förfallen arenan är. Några ljustavlor eller megaskärmar har aldrig funnits, de vita strecken är bortblekta på löparbanorna, det finns inte ens en matchklocka. På de tomma sektionerna nere i södra kurvan springer en av Neapels alla herrelösa hundar – det ser ut som om den jagar efter smällarna som supportrarna kastar ner från de övre sektionerna. Hunden springer lika planlöst som de ljusblåa spelarna på planen.
»Förra säsongen nådde jag den absoluta botten med Napoli. Från och med nu kan saker och ting bara bli bättre.«
Solen sänker sig sakta bakom arenan. Första halvlek blir till andra, matchen tickar mot 0-0 – men så gör Sambenedettese mål. Många åskådare gömmer ansiktet i händerna, gör sig beredda på ännu en eftermiddag av lidande. Andra skriker ut sin ilska. Avgrunden öppnar sig… och sluter sig igen. För en minut senare får Napoli hörna och på det långa inlägget nickar backen Ignoffo in kvitteringen. Hoppet tänds på nytt. Napolis spelare får tillbaka en smula mod och självförtroende. De sista minuterna belägrar Napoli motståndarnas straffområde och när det bara återstår sekunder av matchen gör Ignoffo mål på nytt. Hela San Paolo lyfter, lyfter tio meter upp i luften och svävar där en stund likt ett ufo av fullständig lycka.
Nere på planen ser jag hur en bollkalle springer efter Ignoffo och ropar bönfallande. Ignoffo nickar, tar av sig byxorna och ger dem till den överlycklige bollkallen som stoppar shortsen innanför jackan. Den där grabben har bara sett Maradona på video – och nu har han fått en ny idol.
Napoli klättrar uppåt i tabellen och ligger bara några poäng från play off-plats.
Det röda halssmycket som mest ser ut som en peperoni i plast för tur med sig, hävdar Saverio Vignati bestämt. Den gamle mannen i träningsoverall betraktar mig med sina busiga, plirande ögon medan han tar ner halsbandet från väggen, tråcklar den väldiga peperonin över huvudet och låter plastgrunkan falla ner på sin lilla kulmage.
Väggen inne på Saverios arbetsrum har lockat in mig. Den är tapetserad med fotbollsbilder. Saverio är vaktmästare och materialare för Napoli och härskar i ett litet kyffe med knarrande kontorsstol. Här sitter han lite för sig själv – Maradonas, Salvatore Bagnis, Bruno Giordanos och Carecas materialare – medan Napolis nya spelare styrketränar i en fuktskadad gymnastiksal i en annan del av San Paolos innandömen. Saverio blir glad när jag presenterar mig som Napolifan från Sverige.
– Vi har haft svenskar i Napoli förut, det vet du va? Jeppson, Thern och nu den här Corneliusson – han är en bra kille, en duktig spelare.
Jag nickar tankspritt och spanar in fotografierna på väggen. Saverio nickar nöjt för sig själv och studsar upp från stolen. Han pekar på fotografier där Saverios barnbarn står arm i arm med Signori, Nesta, Oddo, Maldini och alla andra framstående campioni som kommit till Neapel för att spela på San Paolo. Men framför allt ser jag bilder på Maradona. Saverio tillsammans med Maradona på planen under det kaotiska firandet av det första ligaguldet. Saverio och Maradona framför bilen, på krogen, under ett apelsinträd i en trädgård. Ett foto är taget vid ett middagsbord. Maradona lutar sig skrattande fram och kramar om Saverio.
– Den där bilden är tagen hemma hos mig, säger Saverio och smeker fotografiet på väggen.
– Min fru var hembiträde hos Diego så vi umgicks ofta, fortsätter han, och det känns plötsligt som om Maradona när som helst kan komma strosande i korridoren och fråga Saverio var de nytvättade strumporna ligger någonstans.
»Att få spela i Napoli… för mig är det som att få vidröra himlen med mina fingertoppar.«
Saverios rum doftar nostalgi, bilderna på Maradona påminner om en tid som inte längre finns. Jag tänker på en historia som jag ofta hört i Neapel, om fågeln som envisas med att flyga baklänges. När de andra fåglarna frågar honom varför, svarar han: »Jag skiter i vart jag är på väg men jag får aldrig glömma varifrån jag kommer«.
Men Saverio blir riktigt glad när han får reda på att jag ska skriva om dagens Napoli.
– Det är en bra idé. Napoli är ett lag med en stolt och ärorik historia, vi är fortfarande ett storlag. I den här nya kostymen känns det seriöst och lovande. Det känns spännande att få vara med och bygga upp någonting nytt från grunden, särskilt vid min ålder.
Han lägger armen om mig och viskar allvarligt:
– Och om du behöver något i den här staden –vad som helst – så är det bara att fråga efter Saverio.
Och så börjar han krångla av sig den röda peperonin för att hänga tillbaka den på sin plats på väggen.
Jag traskar vidare inuti San Paolo. Insidan är lika sliten som utsidan. Väggar och golv är klädda med blå linoleum. Jag ska träffa mittfältaren Cataldo Montesanto.
Montesantos ljusblå badtofflor gör små gnisslande ljud på linoleumgolvet när han hasar fram till soffan där jag sitter. Montesanto spelade i Napoli förra säsongen, han upplevde kaoset, de uteblivna lönerna, konkursen, ovissheten. Han hade möjligheten att lämna allt bakom sig och istället spela för en etablerad Serie B-klubb som Genoa, Piacenza eller Cesena. Ändå valde han att stanna kvar i Napoli. Jag frågar honom varför.
– Jag valde att stanna kvar för att den här staden och det här laget, trots alla problem som vi fortfarande måste brottas med, enligt min mening har en lysande framtid. Förra säsongen nådde jag den absoluta botten med Napoli. Från och med nu kan saker och ting bara bli bättre. Jag är stolt över att få vara med om den här nystarten.
– Jag hade möjlighet att välja en toppklubb i serie B men att spela här är oändligt mycket mera värt för mig. Jag har kämpat i många år för att få bära Napolis blåa tröja, jag tänker ha den på mig så länge jag kan. Jag har skrivit ett treårskontrakt med klubben och vill avsluta min karriär här.
»I dag har färgen på den blåa tröjan blekts till nästan vitt. Hela legendens ansikte är borta.«
Jag konstaterar att han har gjort ett modigt val med tanke på att det inte alls var självklart att fansen skulle ställa upp på laget efter alla besvikelser och brutna löften de senaste åren.
– Det är sant. Det känns fantastiskt att uppleva entusiasmen. I några matcher har vi haft 60 000 åskådare, så många har inte ens Juventus på sina matcher i Champions League! Jag känner mig hemma både i stan och i den här föreningen och det är någonting väldigt dyrbart för en fotbollsspelare. Det är när man trivs både på och utanför planen som man spelar bäst.
– Om vi tar oss upp till Serie A igen, det skulle vara en historisk insats, någonting som folk i den här staden aldrig skulle glömma. Särskilt med tanke på alla problem vi har haft. Du vet, i början av hösten, på de första träningarna, hade vi inga grejer, inga bollar, inga träningsställ, niente! Men vi har gjort det här valet för att vi vill vara med om ett äventyr. Det är inte många spelare som får en sådan här chans.
– Och sen… När jag spelade i andra lag och fick kliva ut på Stadio San Paolo… det var en enorm upplevelse… Nu får jag göra det var och varannan söndag. Våra fans ger oss en kärlek som överträffar allt annat jag någonsin varit med om. Att få spela i Napoli… för mig är det som att få vidröra himlen med mina fingertoppar.
Utanför San Paolo, i verkligheten, fortsätter staden att förblöda. Fyra personer mördas på bara några dagar. En flicka på tjugotvå år hittas död och bränd i en bil – polisen tror att hennes brott bestod i att hon var förlovad med en man som är inblandad i kriget mellan olika maffiagrupper.
På Neapels största promenadstråk och affärsgata, Via Toledo, märker man emellertid inget av kriget i förorterna. Här står de illegala invandrarna på rad och säljer falska Gucciväskor och piratkopierade CD-skivor medan den napolitanska borgarklassen kryssar fram på den överfulla gågatan och kanske stannar till för att köpa lokala smörsångaren Gigi d’Alessios senaste för tre euro i stället för de tjugofem den kostar i affären.
Jag vänder tillbaka till Forcella, kvarteret som ligger i utkanten av Neapels slitna historiska centrum. På vägen passerar jag en obetydlig liten kyrka, nästan osynlig för omvärlden, men med en av Caravaggios mäktigaste målningar på ena innerväggen – i Neapel är det nästan alltid så: de största skatterna är gömda för den som inte vet var han ska leta.
Lakan, strumpor och underbyxor hänger på tork på tvättlinor uppspända mellan husen i de smala och vindlande gränderna. Längs en husvägg klättrar soporna uppåt i stora högar och på trottoaren står två rostiga kylskåp, en utbränd TV och en enorm varmvattenberedare. En nedsprejad vägg: »Vi hatar hela Italien«.
Första gången jag kom till Neapel var Forcella som ett fräsande bacon i en stekpanna med alltför het olivolja, det sprakade och skvätte av liv på ett sätt som jag aldrig sett förut: kärringarna stod vid små hopfällbara bord och sålde smuggelcigaretter medan gubbarna satt utanför barerna och spelade poker. Fiskmånglare och grönsaksförsäljare ropade ut sina varors förträfflighet med rossliga stämmor och småungar på sex, sju år dundrade fram på vespor medan jag själv försökte ta in allt utan att snubbla omkring med öppen mun och alltför mycket likna de turister som gatpojkarna inte hade det minsta problem att plocka på allt de ägde.
»En öisare i Napoli! Det är liksom för bra för att vara sant. Det känns som en revansch på något underligt sätt.«
I dag är Forcella visserligen fortfarande ett myller av liv mitt på dagen men långt ifrån lika charmerande som för tio, femton år sedan. Camorran, fattigdomen och hopplösheten har tagit stryptag på varenda familj i kvarteret.
Tidigare sysselsatte försäljningen av smuggelcigaretter tusentals napolitanska familjer. När polisen satte in motåtgärder bildade stadens »smuggelarbetare« fackföreningar och demonstrerade öppet på stadens gator och torg. En överväldigande majoritet av napolitanarna stödde dem i deras kamp, för i en stad där varken stat eller företag kan erbjuda människor ett hederligt arbete, har alla rätt att ordna arbete själv efter eget huvud – det har alltid varit napolitanarnas inställning.
Men polisen fortsatte att klämma åt den illegala cigarettförsäljningen, och många förlorade sitt levebröd. De mindre nogräknade gick över till att sälja droger. I dag ligger arbetslösheten bland de unga på 60 procent.
Mitt i Forcella ligger Club Maradona. Det var en flitigt besökt supporterklubb under de gyllene åren. Nu är den stängd och igenbommad. Skylten är trasig, någon har lämnat brytmärken på porten. Två unga killar på en vespa stannar till och kollar in mig. En av killarna är inte mer än femton år – han har vad napolitanarna skulle kalla för »en lönnmördares ansikte« Jag skyndar vidare och tar mig istället till de spanska kvarteren. Här finns vindlande stentrappor med hela laguppställningen från 1987 målad på trappstegen. En bit bort finns en enorm väggmålning av Maradona. Folk murade igen sina fönster för att målningen skulle bli så stor som möjligt. I dag har färgen på den blåa tröjan blekts till nästan vitt. Hela legendens ansikte är borta. Någon har öppnat sitt fönster där på nytt. Det står ett par uppbrutna bilar på bakgården nedanför väggen.
Ingen verkar bry sig.
En öisare i Napoli! Det är liksom för bra för att vara sant. Det känns som en revansch på något underligt sätt. För öisare är ingenting man blir, bara så där, för att alla andra är det. Det är någonting man föds till. Man måste ha anlag och talang för att bli en rödblå supporter: ett väl utvecklat skönhetssinne, till exempel, liksom fallenhet för självplågeri. Öisaren är en fotbollsmässig aristokrat, en skönspelets finsmakare, som älskar geniet, liraren, klacksparken, och som är beredd att förlåta en artist med helium i hjärtat hundra dåliga minuter bara han bryter mot tyngdlagen en enda sekund.
Jag är så upphetsad över att få träffa Kalle Corneliusson att jag veckorna innan mitt besök bombarderar honom med SMS där jag ger min entusiasm fritt utlopp. Kalle svarar vänligt men blir lite irriterad när jag från flygplatsen Malpensa i Milano skickar taktiska råd inför bortamatchen mot Spal. »Crepi!«, gå och dö, svarar Kalle kort.
På detta och mycket annat tänker jag när jag står utanför Kalles imponerande villa. Han kan plocka färska clementiner i trädgården på baksidan, han har en liten trappstege ståendes där så att arbetet ska gå lättare. Sedan är det bara tre steg över stenplattorna och in i köket som fått sig en släng av det i Neapel alldeles nyöppnade Ikea.
»Han sa att han gärna hade krupit på sina bara knän hela vägen till Neapel om han hade fått ett sådant erbjudande.«
Kalle Corneliusson trivs. Huset ligger i en lugn förort med fina villor som klättrar uppför berget och söker utsikt mot havet. Ändå var Kalle först lite tveksam till att flytta hit. Han kände sig orolig för att byta ner sig. Karriären gick ju ändå rätt bra i Serie B-laget och lokalkonkurrenten Salernitana.
En lagkamrat tog honom lite avsides när han fick reda på att Kalle fått ett erbjudande från sportchefen Marino att spela i Napoli.
– Han sa att han gärna hade krupit på sina bara knän hela vägen till Neapel om han hade fått ett sådant erbjudande, säger Kalle.
Det var när det gick upp för Kalle vilket nummer han skulle få ha på tröjan om han spelade från start som han bestämde sig – åtminstone om man ska tro Emma som är förlovad med Kalle.
Tröja nummer tio.
I en stad med flera helgonkapell över Maradona är numret heligt. Klubben hade också beslutat att ingen spelare skulle få använda nummer tio – men i Serie C måste startelvan bära tröjorna 1-11.
– De gånger jag har haft nummer tio har jag sparat tröjan. Det är ju ett minne för livet att få spela med Maradonas tröja på kroppen, säger Kalle.
Och mycket riktigt. I tvättstugan ligger matchtröjorna antingen i tvättkorgen eller hänger på tork.
»Kalle valde att stanna hemma, han har hört att förre Napolispelaren Matuzalem fick stryk när han gick ut och bowlade några timmar efter en förlust.«
Men det är inte bara tröjan som får Karl Corneliusson att känna sig stolt över att spela i Napoli.
– Folk hemma i Sverige säger att jag byter ner mig, men det skiter jag i. Jag är så pass gammal att jag inte bryr mig om vad folk tycker utan kan lita till mig själv.
Han berättar att han inför första matchen som vanligt ville kolla in skicket på gräsmattan för att lättare kunna välja skor. Spelargången på San Paolo går under gräsmattan och kommer upp i ett litet hål bakom målet i den södra kurvan.
När Kalle nådde ytan förstod han. San Paolo var nästan fullt. I kurvan bakom honom stod folk upp och jublade.
– Då fattar man att detta är något speciellt.
Kalle och flickvännen Emma har anpassat sig till engagemanget. För en tid sedan planerade de en utekväll på Neapels förmodligen enda sushibar. Men samma kväll förlorade laget. Kalle valde att stanna hemma, han har hört att förre Napolispelaren Matuzalem fick stryk när han gick ut och bowlade några timmar efter en förlust.
– Det är inte schysst mot fansen. Napoli betyder så mycket för dem att det skulle uppfattas som oartigt om jag direkt efter en förlust var ute och roade mig.
– Fotbollen har en annan roll i samhället här, den är en del av vardagen. De älskar att prata fotboll, och det föder ju automatiskt spekulationer och rykten. Men det är något man får ha överseende med.
Efter segern mot Sambenedettese växer optimismen i Neapel. Man säger att laget börjar se stabilt ut, trots att klubbledningen hävdar att det kommer att dröja till en bit in på vårsäsongen innan bitarna faller på plats i det nya laget. Seger i nästa match och Napoli kan vara på playoffplats. Sedan kan ingen stoppa dem.
På en av de lokala TV-kanalerna härjar den febrigt hängivne Napolisupportern Paolo Del Genio som under en intervju i korridoren under San Paolo instruerar tränare Ventura om hur Napoli ska spela, och som på kvällarna med blädderblock och tuschpenna i direktsändning visar vilka uppspel ytterbackarna borde välja.
Ingen lyssnar på de Laurentiis när han säger att han känner sig obekväm med alla gratulationer han fått under hösten – »än så länge har vi inte uträttat något«, säger klubbens nye ägare.
»I dag är Napoli som en liten flicka. En flicka som är två år. En flicka som har en själ ren som snö och som börjar lära sig att gå.«
Och så kommer ännu en söndag och Napoli möter Padova borta. Staden blir tystare ju närmare matchstart man kommer. Trafikkaoset lättar, på gatorna syns färre människor.
Padova anfaller i princip en gång på hela matchen. Deras kantlöpare springer runt Scarlato, slår ett inlägg in i straffområdet som möts på volley av Zecchini och 1-0 är ett faktum. Sedan drar Padova sig tillbaka. Napoli trycker på. Roberto Sosa, som kommit från Udinese i Serie A, nickar vackert ner bollen till Varicchio som slår bollen utanför. Det fortsätter på samma sätt. Anfallsspelet är ineffektivt och långsamt. Paniken sprider sig.
Paolo Del Genio ser helt nedgången ut där han sitter i TV-rutan och kommenterar matchen. Han förstår inte vad domaren sysslar med och ser ut att brista i gråt när som helst. Efter halva första halvlek byts en skadad Abate ut och Kalle Corneliusson ersätter. Svensken är bra men trots flera inlägg är det som förgjort. Roberto Sosa kommer helt ren med målvakten och drar den över. Napoli förlorar, de tillresta Napolifansen sjunger »Vi är värda mycket mera än så här«. I TV-sändningarna haglar SMS från tittarna med förslag som: »Ventura! Dra åt helvete!«
Trots höga betyg i sporttidningarna tycker Kalle Corneliusson att han inte var bra nog. Men Napolis problem är inte i första hand hans. Napolis problem är att de inte gör mål. Padova hade nästan ingenting men gjorde ett mål. Napolis sex hörnor och de många frilägena resulterade inte i någonting. Napoli är ett av de lag som gör minst mål – i division tre. Man måste ha en ängels tålamod för att stå ut med den bittra sanningen om man tidigare fått jubla över mål av Maradona, Careca och Bruno Giordano.
Problemet är mentalt, enligt Kalle:
– Allting funkar bra på träningarna, men när det kommer till match tänker vi för mycket och blir nervösa och då låser det sig. Vi är ingen riktig grupp ännu, det finns liksom ingen naturlig hierarki inom laget, den som alltid skapas efter hand. Det beror säkert på att vi inte varit tillsammans så länge. Som utlänning känns det extra tydligt.
Sportjournalisterna talar om Venturas avgång och om vilka nya spelare Napoli kan tänkas köpa när marknaden öppnar igen efter jul. Borgmästare Iervolino försöker vinna tillbaka popularitet genom att föreslå att Maradona ska bli hedersmedborgare i staden. Ägaren de Laurentiis är förbannad:
– Jag bryr mig inte om ifall vi vinner varenda match från och med nu – spelar vi så här dåligt gör jag mig av med hela laget och köper nya spelare. Publiken måste få valuta för pengarna, annars spelar resultaten ingen roll. Från och med nu kommer alla spelare att få visa att de har karaktär och kvalitet nog för att få bära Napolis tröja. De som inte fixar det kommer att säljas. Så enkelt är det.
Kalle vet att situationen snabbt kan urarta.
– Om detta ska gå hem måste vi få lite flyt. Vinna tre matcher på raken, visa för oss själva att vi kan.
Jag tar mig till Vomero, ett av Neapels lite lugnare och finare områden, där medelklassen bor. Det är trångt och hett i en liten affär som är överfull med dasspapper, charkuterier, årgångsvin och tiolitersdunkar med olivolja. Ägaren, Luciano, skär salami i lagom tjocka skivor. Mannen vid kassan samtalar högt om gårdagens match. Jag frågar dem om Napoli, om den nya klubben. Luciano pekar på mig med kniven.
– I dag är Napoli som en liten flicka. En flicka som är två år. En flicka som har en själ ren som snö och som börjar lära sig att gå. Vi får se henne växa framför våra ögon.
Med van hand stoppar han in salami mellan två skivor bröd och sträcker mig min panino. Sedan vänder han sig till nästa kund, en äldre dam som vill ha ost.
Luciano har tålamod med Napoli, man måste ha tålamod med små barn, menar han. Han tar fram en köttyxa och börjar hugga revbensspjäll. Mitt i ett hugg slutar han och tittar på mig och ler det där dubbeltydiga napolitanska leendet.
– Men tålamodet varar inte hur länge som helst.
Köttyxan blir hängande i luften. Det känns som om det inte bara är fotbollslaget som ligger under bilan. Hela staden väntar och bävar.
Natten till den 7 december belägrar 1 500 poliser hela norra Neapel och griper 53 medlemmar av den lokala camorran. Ett hundratal kvinnor och barn rusar ut på gatorna för att protestera – mot polisen. Dagen därpå faller bilan över Napoli. Borta mot Foggia förlorar laget både matchen och värdigheten. Foggia gör två snabba mål efter häpnadsväckande försvarstabbar och Napolis spelare blir fullkomligt skräckslagna inför utsikten att gå på ännu en mina. Montesanto – den ende spelare som räddar ansiktet den här dagen – reducerar turligt strax före paus, men i början av andra halvlek sänker Foggia Maradonas gamla lag med ytterligare två snabba mål.
Publiken hånar Napolis spelare och sedan är det dags för en napolitansk specialitet – det offentliga självmålet. En Napolianhängare stormar in på plan och försöker slå ner en av Foggias målgörare, en idiothandling som blivit något av en vana hos vissa förvirrade Napolifans de senaste fyra, fem åren.
Blek av ilska lämnar de Laurentiis hedersläktaren tio minuter innan domaren förbarmar sig över hans Napoli och blåser av det skändliga skådespelet.
De Laurentiis vet från filmen hur man hittar goda berättelser som varar i 90 minuter. Hos Napoli hittade han sitt livs bästa historia, en historia som rullas upp med 90 nya minuter varje helg. Vad han inte tänkte på är att han inte kan beordra fram ett lyckligt slut.
Efter matchen mot Foggia säger sportchefen Marino att de som inte är värdiga att bära Napolis tröja kommer att skickas iväg inom kort. På frågan om han har sett några sådana spelare på planen den här eftermiddagen svarar Marino kort:
– Ja, nästan alla.
