Tappar du någonsin koncentrationen under en match?
– Ja, absolut. Det skulle vara hybris att säga att jag inte gör det. Speciellt när resultaten rinner iväg. För varje mål slappnar jag av mer, och det kan vara svårt att slå över till hundra procents närvaro när det väl kommer en chans. Nästan alla målchanser mot oss har kommit efter minut 70.
Hur gör du för att koncentrera dig?
– Jag snackar. Jag varnar när det kommer någon i ryggen och låter mina medspelare veta att jag alltid finns som ett passningsalternativ.För mina lagkamrater hade det nog inte gjort något om jag pratat mindre. Men när jag hela tiden kommenterar måste jag vara med i huvudet. De andra kanske inte hör mig, men jag håller mig i alla fall vaken.
Så du snackar inte med dig själv om vad du ska laga till middag?
– Nej, det jag tänker är alltid i relation till matchen. Men det har hänt att det kommit in en extra boll på plan och då har jag kommit på mig själv med att fokusera mer på den. Jag har också ropat på medspelare som inte längre är kvar på planen. Då har jag missat att just hon bytt för att jag stått och tänkt på något annat. Ibland har jag försökt ropa till anfallarna att de har någon i ryggen. Jag är så långt bort att jag inte ser situationen lika bra som de, men de vet när de ska lyssna och inte lyssna på mig. Och om jag inte snackar är det lätt att tankarna glider iväg och så har man tappat 30 sekunder utan att veta vad som hände. Sker det i fel läge blir man straffad.
Har det hänt?
– I sista matchen mot Lilla Beddinge med tio minuter kvar, när vi inte släppt in ett mål på hela säsongen. Då gick en djupledsboll igenom backlinjen, jag sprang ut och rensade men fick ingen bra träff, och bollen hamnade hos en motspelare som hade fritt skottläge från mittcirkeln. Hon sköt direkt, samtidigt som jag sprang mot mål. Hela livet passerade revy! Jag tänkte på »hajpen« att inte släppa in ett enda mål. Men hon sköt utanför. Det hade varit riktigt jäkligt att släppa in ett mål där.
»Vad räknas som räddningar, menar du när jag tvingades använda händerna?«
När började ni prata om att inte släppa in något mål?
– Före första matchen sa folk att vi inte skulle släppa in något på hela säsongen. Det är lätt att säga för någon som inte är målvakt. Efter match sju, åtta var det mer: »Vem släpper första?« [Emma Svensson har delat på målvaktsrollen med Helena Ivarsson.] Vi visste att det skulle rinna iväg i flera matcher redan före säsongen och att det skulle bli lite att göra som målvakt. Att det skulle bli 139–0 i målskillnad var däremot svårt att förutse.
Blir det inte tråkigt med så lite att göra?
– Det är svårt att jämföra med om det varit 20 omgångar. Nu blev det en kort säsong med bara tio matcher. Men det var mycket uppmärksamhet runt klubben som gjorde det fantastiskt kul ändå. Vi hade dessutom egna målsättningar. Tillsammans fick utespelarna maximalt skicka två bollar till inkast och som mest löpa offside en gång per halvlek. De som inte spelade satt på bänken och räknade allt, diskuterade om en boll återerövrades inom fem eller sex sekunder … Det gav oss en bra uppfattning om matchbilden. Vi fick veta om vi behövde öka farten eller inte. För oss målvakter handlade det om att sätta bollen på försvararens bortre fot så att hon fick den i steget. Och att inte rensa till inkast.
Fick du ens göra några räddningar?
– Jag rensade chanser som hade kunnat bli skottlägen … Vad räknas som räddningar, menar du när jag tvingades använda händerna?
Ja.
– Fyra, fem totalt på de matcher jag spelade. Det blev inga TV-räddningar. Men när jag var långt ute och avstyrde ett anfall innan det blev friläge blev jag extra nöjd.