Har du alltid känt dig som en ledare?
– Jag var länge omedveten om mina ledaregenskaper, men det finns fotbollsbilder från när jag var sex, sju år gammal där jag har en kaptensbindel runt armen. I min allra första landskamp för flickor 15 fick jag vara lagkapten, men jag var så nervös att jag glömde vimpeln som jag skulle byta med motståndarna. Jag fick springa av planen och in i omklädningsrummet för att hämta den.
Var du redo för ansvaret när du blev lagkapten i Linköping som 23-åring?
– Jag fick en tydlig roll av vår tränare Martin Sjögren. Han lade inte över så mycket ansvar på mina axlar, utan sa bara: »Vi gillar din spelstil och du är en naturlig ledare på planen, kör på!« I Chelsea är ansvaret större, och det hade jag nog inte varit redo för som 23-åring. Erfarenhet är extremt viktigt för en lagkapten, men det måste ta tid. Det går inte att fejka fram.
På vilka sätt är ansvaret större nu?
– Kulturerna kring lagkaptener är olika. I Sverige ska man representera rätt värderingar och vara en förebild på planen. Här i England är lagkaptenen mer involverad – en viktig länk mellan ledare och spelare. Vår tränare Emma Hayes kan ringa mig och be om input på vad vi ska fokusera på framöver, och jag får dessutom sköta en del snack inför laget.
»Jag vill inte förändra mitt beteende bara för att jag har bindeln.«
Är du bekväm med det?
– Jag har aldrig varit någon superbekväm talare. Inför redovisningar i skolan var jag alltid skitnervös. Här är dessutom allt snack på engelska, som inte är mitt förstaspråk.
När kan det vara svårt?
– Precis före avspark brukar startelvan samlas, och jag säger några korta ord om att vi ska vara modiga eller ha tålamod. Men ibland är jag så taggad att jag inte riktigt hittar orden för att få fram mitt budskap. Då brukar de andra skratta lite, och så hittar jag ett sätt att bygga ihop meningen så att de förstår. Det är det som är svårast med att vara lagkapten i England. På svenska är jag så van vid att bara kunna »babbla på«, vilket inte alltid funkar på engelska.
Vissa kaptener leder verbalt genom att ständigt mana på sina lagkamrater, andra visar vägen med en hård tackling. Vilken typ är du?
– När vi i laget hänger vid sidan av planen är jag inte den som behöver synas eller höras mest. Men i hetluften på matchdag är jag en extrovert ledartyp. Jag både driver på laget och sätter in en hård tackling. Jag vill så jäkla gärna vinna och blir så himla engagerad. Om vi inte gör saker tillräckligt snabbt på planen skriker jag: »Vi måste höja tempot!« Jag håller alltid min feedback lösningsorienterad och skulle aldrig ropa: »Vi får inte tappa bollen!«
Har du någon förebild som ledare?
– Jag har länge sett upp till Carles Puyol i Barcelona, han var alltid sig själv och det är viktigt för mig. Jag vill inte förändra mitt beteende bara för att jag har bindeln. Jag läser en bok som heter The Captain Class, som går igenom lagkaptener i 16 framgångsrika lag. Författaren har kommit fram till att alla 16 kaptener har gemensamma karaktärsdrag, och några av dragen kan jag se i mig själv.
Som vadå?
– Som att jag är brutal på planen men lugn och demokratisk utanför.
Som kapten har du väl också ett ansvar att ryta ifrån om du tycker att något är fel?
– Det är det som kommer minst naturligt för mig. Jag är inte konflikträdd, men jag är heller ingen »dramasökande« person. Att verkligen säga till en individ på skarpen har jag svårt för, och som tur är har jag inte hamnat i den situationen ännu. Caroline [Seger], som är kapten i landslaget, är extremt bra på att säga ifrån när det behövs, och på att ställa krav. Hon är en inspiration. De kvaliteterna jag har, har »Carro« gånger tio.
Så det stör dig inte att du inte får bära bindeln i landslaget?
– Absolut inte. Jag växer med ansvaret som bindeln medför, men jag har aldrig strävat efter att vara lagkapten.