2,2 miljoner människor följer dig på Twitter och 1,7 miljoner på Instagram. I mina öron låter det extremt stressande.
– De är inte intresserade av mig som person, utan av vad jag säger. Många skriver till mig för att få uppdateringar om sitt lags övergångar, och jag hatar att jag inte hinner svara alla. Det stressar mig ibland.
Det mesta av din rapportering sker just i sociala medier. Hur tjänar du dina pengar?
– Jag har mina fasta uppdragsgivare: Sky Sports, The Guardian och ett par italienska fotbollssajter. Vissa i branschen frågade tidigt varför jag slösade tid på Twitter och Instagram istället för att bara göra TV, där pengarna finns, men jag var alltid säker på att framtiden för övergångsjournalistiken fanns i sociala medier. Det går så mycket snabbare, och alla spelare och agenter hänger där. En La Liga-spelare frågade mig en gång: »Är det sant att den här klubben vill ha mig?«
När vi mejlar brukar du svara mellan klockan 03.00 och 04.00. Sover du någonsin?
– Fem timmar när transferfönstret är öppet. Mellan 05.00 och 10.00. Under natten kan man få många nyheter eftersom agenter, sportchefer, presidenter och spelare oftare är vakna på natten än på morgonen. De har sena middagsmöten som pågår länge. I somras ringde en person i Sergio Reguilóns närhet vid 04.00 och sa: »Sergio pratade med Tottenhams styrelse för en timme sedan och ska skriva på kontraktet nu.«
Vad gör du övriga timmar på dygnet?
– När jag vaknar kollar jag vad som har hänt under morgonen och hör av mig till mina källor. Samtal, SMS, WhatsApp … bam, bam, bam, som en maskin! Sedan går jag ut. Här i Milano träffas många klubbdirektörer och agenter på hotell och restauranger. Om Inter ska värva en spelare från Chelsea vet jag vilken restaurang Inters sportchef brukar ha sina möten på, om det är ett »Juve moment« behöver jag gå hit och om det är ett »Milan moment« behöver jag gå dit … så jag har alltid en plan beroende på vilka övergångar som är på gång. På kvällen åker jag till Sky Sports-studion eller rapporterar live via datorn eller mobilen. Sedan fortsätter samtalen och meddelandena tills jag somnar, det brukar bli mellan 40 och 50 samtal per dag under transferfönstret.
Något vardagsliv hinner du inte med.
– Jag jobbar varje vaken timme. Mitt ex röt ifrån när vi satt på en middag en gång: »Sluta ringa!« Det är svårt att ha ett vanligt privatliv.
Är det värt det?
– Mina vänner säger att jag är galen. »Du är 27 år, njut av livet!« Men jag njuter av livet när jag jobbar. Och mina bästa vänner jobbar med mig, antingen för Sky eller med min podcast.
»De gånger jag har fel känns det som om jag sviker alla. Det är en skam.«
Ja, du är bara 27. Hur har du hunnit bygga upp ditt stora kontaktnät?
– Genom att respektera varenda person jag har träffat. Fabio Paratici, till exempel, han var scout i Sampdoria när jag först träffade honom. Vi fortsatte att hålla kontakten, och när han sedan blev sportchef i Juventus var det fantastiskt för mig att redan ha den relationen. Självklart måste man välja vilka man ska ha daglig kontakt med, men jag försöker alltid att betrakta dem som vänner snarare än källor.
Kan du bli för mycket vän med klubbchefer och agenter?
– I Italien är det så journalistiken funkar. Jag ringer även när fönstret är stängt, när de fyller år och på jul för att visa att jag respekterar dem, oavsett vad som händer inom fotbollen. Om man ringer enbart för att få nyheter är det svårt att få nyheter.
Ser du ingen nackdel med det?
– Ibland får jag veta saker som jag inte får skriva om, och om någon annan hinner före med den nyheten är det svårt att acceptera. Men för mig handlar allt om kvalitet – att alltid ha rätt – och det uppnår jag genom att vårda mina relationer och tänka långsiktigt. Annars slutar folk lita på mig. Om man betraktar det som ett race där man alltid ska vara först och där alla andra journalister är konkurrenter fixar man två år i det här jobbet, sedan är man utbränd.
Hur säker måste du vara innan du twittrar ut din signaturfras »Here we go!« om en övergång?
– Hundra procent säker. Jag väntar hellre till sista minuten, tills jag har fått samma detaljer från minst två källor nära spelaren och klubbarna i fråga, än riskerar att ha fel. De gånger jag har fel känns det som om jag sviker alla. Det är en skam. Men jag hoppas att de flesta förstår att saker kan förändras snabbt i transferfönstret – vilket också är charmen med det.
Samtidigt verkar du ha en förmåga att snabbt gå vidare från en sak till en annan. Stannar du någonsin upp och reflekterar kring allt som pågår?
– Jag brukar anteckna i mobilen för att inte glömma saker. Det kan vara »kom ihåg att kolla Memphis Depay till Barça« eller »kom ihåg att twittra om Eric García«, men lika väl »glöm inte att köpa vatten på vägen hem«. Eftersom jag alltid är så påkopplad med många bollar i luften samtidigt är det viktigt att vara organiserad, annars kan jag glömma något. Och om jag glömmer något är jag körd.
När stängde du av din mobil senast?
– Det är väldigt sällsynt, men ibland stänger jag av den när jag umgås med min flickvän en eftermiddag. Då försöker jag slappna av. Men jag förbereder alltid mina källor på det och meddelar att jag ringer tillbaka i morgon.
Är det jobbigt?
– Ja. Ska jag berätta om en galen händelse? I vanliga fall gör jag aldrig något privat på kvällen när transferfönstret är öppet eftersom jag vet att något kan hända, men i slutet av september gick det en dokumentärfilm om min favoritsångare Paolo Conte på en biograf här i Milano. Jag älskar honom, jag var bara tvungen att gå. Jag tänkte »hoppas nu att inget händer under de här två timmarna«. Efteråt hade tre stora övergångar hänt.
Hemskt.
Handlar det om en rädsla att förlora kontrollen?
– Ja, ja, ja. Om jag inte kan kolla mobilen lider jag verkligen. Det är en hysterisk besatthet. Om man inte är besatt kan man inte jobba med transfermarknaden.
