Grönare gräs på andra sidan

Vid en första anblick är Duvgatan i Kågeröd en sådan där villaidyll som det går tretton på dussinet av: på uppfarterna kombibilar och kickbikes, i trädgårdarna studsmattor och konstrotting. Men strax före vändplatsen brukar förbipasserande stanna till, häpna över den golfgreen som sträcker sig längs halva framsidan av villa nummer sex. Och kikar de längre in, mot den del som löper parallellt med villan, får de en minst lika imponerande syn: gräset är klippt med millimeterprecision, i ränder med ömsom mörka, ömsom ljusa strån, som vore det en plan tagen från en internationell arena. 

Nicklas Nielsen, anfallare i Landskrona Bois, betraktar belåtet sitt mästerverk: 

– Normalt klipper jag sex, sju gånger i veckan. Men helst åtta. 

Han berättar att »det slog slint« när han tittade på gräsklippning på Youtube för några år sedan. Snart hade han köpt en Klippo Lawnmaster, en modell som används på golfbanor.

– Den dönade så förbannat, det var ett under att grannarna inte bröt sig in på natten och slog sönder den. Så jag bytte till en cylinderklippare istället. Den kostade drygt 35 000. För att kunna köpa den fick jag sälja min MC. 

Där andra göder sina gräsmattor två gånger om året, göder Nicklas tre gånger i veckan. Han lägger också på järnsulfat för att få till den mörka färgen, och luftar återkommande mattan för att näringen ska tränga ner. Dessutom kräver framsidans green ständig dressning av sand. Nicklas delar ofta med sig av resultatet via egna Instagramkontot »lawnbyme«, alternativt inne på Facebookgruppen »Gräsmattans vänner«.

– Min sambo tycker att jag är en sjuk människa. Och ja, jag håller väl delvis med henne.

 

Landskrona Bois gjorde en hygglig säsong 2009. Anförda av tränare Anders Linderoth knep de en mittenplacering i Superettan, och hade i Fredrik Olsson och Pär Cederquist en framgångsrik anfallsduo som stod för 14 mål vardera. 

Men under sensommaren var det en annan forward som fick Boispubliken att jubla. 

Junioren Nicklas Nielsen var bara 16 år när han byttes in mot Sirius i augusti, och insatsen var tillräckligt bra för att han skulle få ett nytt inhopp veckan därpå, i 81:a minuten hemma mot Vasalund. Under de nio minuter han befann sig på plan hann han göra två mål. 

I pressen beskrevs genombrottet som taget ur Rekordmagasinet, men huvudpersonen höll inte med: »Det har alltid varit fullt ös för mig, jag var ju med i Svalövs A-lag redan när jag var 13«, sade Nicklas till Landskrona Posten. Om framtiden var han lika tydlig: »Jag vill tjäna pengar, så att jag kan köpa ett stort hus och flotta bilar.«

När Henrik Larsson tog över Bois inför 2010 berömde han talangen men fastslog att det gällde »att utvecklas från bra junior till duktig senior«. Under försäsongen gick det också trögt för Nicklas med målskyttet, men när journalisterna frågade svarade han att det var bättre att spara fullträffarna tills serien drog igång. Och mycket riktigt – Superettan 2010 var bara drygt två minuter gammal när Nicklas väl hittade rätt – hans 1–0 mot Degerfors blev första omgångens snabbaste mål.

Framtiden såg onekligen ljus ut. I varje fall i drygt en månad till. På en träning den 20 maj knakade det högt i Nicklas högra knä efter att han fastnat i gräset med foten. Domen: korsbandet var av.

Nicklas opererades men kände under rehabiliteringen att något var fel, och vid ett löppass i december small det igen. Det blev ny operation, denna gång med ett influget korsband från USA. I september 2011, när Nicklas nästan var tillbaka, fick han istället problem med menisken. Att spelaren gjorde snabb comeback visade sig vara förgäves: i november 2011 skadades korsbandet på nytt. 

Någon ny operation var inte aktuell. Kontraktet med Bois bröts. Försäkringspengarna efter att Nicklas förklarats fotbollsinvalid betalades ut.

 

I soffan hemma i Kågeröd petar Nicklas in en snus under läppen. Skadehelvetet tio år tidigare »är som ett annat liv«, men han minns fortfarande känslan. Han beskriver den »som att börja om från ruta ett«:

– Jag hade hoppat av skolan för att satsa på fotboll och hade precis fått lägenhet av Bois. Plötsligt bröts kontraktet, så jag fick packa och flytta hem till morsan i Svalöv igen. 

Vissa dagar var helt okej – han började på Fordonsprogrammet på Svalöfs gymnasium och fick därefter jobb som mekaniker. Samtidigt dök ett mörker upp allt oftare, som när U21-landslaget tog EM-guld 2015.

– Jag satt framför TV:n och räknade. Åtta av spelarna i startelvan hade jag spelat med i pojklandslaget. Det var en jobbig insikt. 

Nicklas medger att han nog var illa rustad för motgången. 

– Allt hade bara löpt på i ruskig fart. Efter debuten 2009 räknade jag inte med att få spela så mycket under Henrik Larsson, men jag blev i stort sett ordinarie. Jag kom in som junior och bara tog för mig. Lite för mycket, enligt vissa. 

Hur märktes det?

– En spelare, jag tänker inte säga vem, tog chansen på sista träningen innan han skulle flytta till en ny klubb. Mitt i spelet sprang han fram och boxade mig i magen.

Gjorde Henrik Larsson sitt för att ta ner dig på jorden?

– En gång kom han fram och frågade: »Är inte du anfallare?« Jag nickade och han sa: »Varför gör du inte mål, då?« Då var jag bara 17 bast! Och jag minns när vi hade haft Coopertest och direkt efter skulle in i trelagsspel. Jag var slut och efter ett tag sa jag till vår assisterande, Hasse Eklund, att jag inte hade mer att ge. Han viftade ut mig för att sätta in en ny spelare, men Henke blåste av allt: »Vi håller där, Nicklas orkar inte.« Så fick alla gå in. Han var inte särskilt pedagogisk. 

Men trots tuff behandling måste du ha känt stöd i den uppmärksamhet du fick. Utländska klubbar hörde av sig?

– Valencia ville ha mig på provträning, Real Madrid också. Och Villarreal lade fram ett kontrakt i början av 2010. Henke vägrade och sa: »Din agent vill bara tjäna pengar.«

När kände du själv att karriären var körd?

 – Egentligen aldrig. Men när det small sista gången fick jag acceptera läget. Kroppen stötte själv bort båda de korsband som sattes in, vilket är väldigt ovanligt. I dag har jag inget korsband i högra knäet. 

Strax efter att Nicklas Nielsen fått sin skadedom sökte han upp moderklubben Svalövs BK och erbjöd sig att stå i mål, och trots att han aldrig hade varit målvakt lyckades han konkurrera ut division fem-klubbens förstaval under andra halvan av 2012. När det sedan saknades folk på en reservlagsmatch erbjöd sig Nicklas att sitta på bänken. Ett 20 minuter långt inhopp senare hade han gjort två mål. 

– Då fick jag blodad tand, säger han. 

»När jag höll i honom började jag gråta, det blev så mycket känslor eftersom jag var rädd att dö.«

Efter två säsonger som utespelare i Svalöv gick han till Kågeröds Boif, där han blev skytteligavinnare i såväl division fyra 2015, som i division tre 2016, varpå klubbar högre upp hörde av sig.

– Jag var inställd på att jag ville spela division två med Hittarp, men jag visste inte om jag fick.

Advokat kopplades in, och Folksam övertygades: Nicklas kunde spela i division två utan att de skulle återkräva den utbetalda försäkringen. Och väl i Hittarps IK fortsatte Nicklas att ösa in mål, ända tills han en vårdag stod vid kiosken i Kågeröd och kände hur det small till i bröstet. Han fick svårt att andas och var övertygad om att det var en hjärtinfarkt. Efter genomförda tester konstaterades att allt såg bra ut fysiskt. Däremot anade läkaren att Nicklas hade drabbats av panikångest.

– Det var en käftsmäll. Psykiska sjukdomar och sånt har jag alltid haft svårt att ta på allvar. 

Nicklas besökte en psykolog och insåg att han, som nybliven förstagångsförälder, hade drabbats av dödsångest. 

– Jag var rädd för att försvinna. Sedan hade vi köpt huset här, som jag höll på att renovera helt på egen hand. Och så var det fotboll, jobb … det blev extremt mycket. 

»När jag ser trädgården känner jag lugn. Och framför allt blir jag glad.«

Hittarps IK bokade in en hälsokontroll för att Nicklas skulle få svart på vitt att han var frisk. Och av terapeuten fick han övningar för att lära sig hantera attackerna. Dessutom tog han hjälp av antidepressiv medicin. Hemma fanns också stöd i form av sambon Jonna. 

– Hon har varit extremt fantastisk. Jag ville avlasta, inte minst med grabben, men när jag höll i honom började jag gråta, det blev så mycket känslor eftersom jag var rädd att dö. Och ja, Jonna gör ett lika fantastiskt jobb i dag när jag jobbar 7 till 15 och sedan drar direkt till träning. Att vara partner till en spelare i division ett är värre än att skaffa sig ett jobb till. 

 

Det borde ha varit omöjligt, men i dag är Nicklas tillbaka i elitfotbollen. Hösten 2019 började han smygträna med Landskrona Bois, och i november erbjöd tränarduon Billy Magnusson och Max Mölder ett prestationsbaserat minimikontrakt för 2020. 

– Jag sa ja direkt, säger Nicklas. Jag hade kunnat spela gratis. 

Han var tänkt som avlastning för de ordinarie, men har varit en av de viktigaste spelarna i en förening som legat i toppen av Division 1 Södra hela året. Han tillhör dem som har spelat flest matcher i laget under säsongen, han ligger högt upp i den interna skytteligan, bara distanserad av forwarden Linus Olsson, och under året har Nicklas återkommande fått samma fråga: Hur kan man ens spela på den nivån utan korsband?

– Jag har inget svar. Men jag har rätt låg tyngdpunkt, så jag är alltid lite böjd i benen. Man får mer kontroll på musklerna då. 

Är du inte rädd?

– Aldrig. Är det en 50/50-duell ser jag till att det smäller. Det är ju inte så mycket som kan gå sönder inne i knäet längre. Sedan sliter det nog. Jag kan få problem längre fram, men det är jag villig att ta. 

 

Nicklas tittar ut mot sin trädgård och reser sig ur soffan. Det är dags att gå ut till gräset. Passionen började 2017 och det är först nu som han har insett att det sammanföll med panikattackerna. 

– Jag vet inte om det finns ett samband, att jag liksom sökte mig till gräset för att skingra tankarna. Men visst, när jag ser trädgården känner jag lugn. Och framför allt blir jag glad. 

Han medger att lagkamraterna hånar intresset, men de som skaffar hus ber också om hjälp med att få till sina trädgårdar. Och de är inte de enda som tar emot råd. I höstas pratade Nicklas med vaktmästaren på Landskrona IP sedan många hade gnällt över den mjuka träningsplanen.

– Jag tipsade om att han skulle tumla planen och klippa lägre. Nästa träning var det gjort. 

Nicklas avslöjar att han sökte jobbet som planskötare på »IP« när en av de anställda gick i pension.

– Tyvärr sköter kommunen anställningen, hade det varit Bois hade jag nog redan suttit på gräsklipparen. Det är min dröm. 

Han vandrar genom trädgården, mot skjulet där han förvarar sin cylindergräsklippare av märket Allett. Sedan börjar han metodiskt att klippa. Fram och tillbaka. Dagen därpå väntar toppmöte mot Lindome Gif. Trots smärtor kommer han vara med. Liksom i matchen därefter. Sedan hoppas han få vila i några veckor. Men säker är han inte. 

– Jag känner att jag har en växel till och den ska jag fan hitta innan säsongen är slut. Målet är att skjuta upp Bois i Superettan och sedan få hänga med dit. 

Nicklas stannar sin Allett, tittar på gräset och skakar på huvudet:

– Nej, nu får det vara bra för i år. Nu gör det mer skada än nytta faktiskt. 

Han talar om gräsklippning men skulle lika gärna kunna avse det sargade knäet. Så flinar han.  

– Problemet är bara att det är så fruktansvärt roligt.