Michelle de Jongh om att fylla på

Vittsjös målfarliga mittfältare får ofta höra att hon gör enkla mål. Det handlar om mer än tur.

Vad tänker du när bollen närmar sig straffområdet?

– »Jag ska in.« Det sitter i ryggmärgen att löpa in i boxen när det finns läge. Redan på sjumannatiden tjatade pappa, som var tränare för mitt lag, om det. »Fyll pååå!« hörde man hela tiden från sidlinjen.

Varför är du så bra på just det här?

– Jag maxlöper mycket. Och så är det kul att lura motståndarna med avledande löpningar.

Hur gör du det?

– Jag gillar att ligga på blindsidan. Att löpa snabbt mot en yta och i sista sekund avvika. Mycket handlar om tajming när man kommer in i straffområdet. Tricket är att vara där tillräckligt tidigt för att hinna göra små riktningsförändringar, så att motståndaren hamnar på fel fot eller inte hinner anpassa sig efter min rörelse.

Det måste hända att du maxlöper in i straffområdet tio gånger över 90 minuter men inte får bollen en enda gång.

– Det händer väldigt ofta.

Hur hanterar du det?

– Jag fortsätter att löpa.

Är det så givet?

– Kommer jag inte in där den elfte gången minskar vår chans att göra mål. Någon gång kommer bollen att nå mig.

Har det hänt att du bara struntat i att ta löpet in i boxen?

– Ibland får man spela lite smartare. Om vi leder med 3–1 i 87:e kanske jag inleder löpningen, det sker som en reflex, innan jag inser att jag inte behöver vara i straffområdet just nu, det är bättre att jag håller mig på försvarssidan. Då hindrar jag mig själv.

Okej, men mitt i en match. 0–0. Har du skippat en löpning?

– Nej. Då satsar jag alltid. Det går inte att kontra med en spelare, vi behöver vara flera. Varje individuell löpning är en potentiell målchans. Är bollen på väg in ska jag vara där, så är det bara.

Var kommer den inställningen från?

– I grunden handlar det nog om en vilja att vara med och avgöra matcherna. Står det 1–1 när vi får en kontring och jag har 70 meter till målet – ska jag strunta i att ta maxlöpningen som kan få oss att vinna matchen? Nej. Jag vill göra målet, assisten eller vad som nu krävs för att vi ska vinna.

Det är en sak att löpa, en annan att hitta rätt yta. Hur brukar du tänka?

– Mycket handlar om att läsa av situationen. Var behövs min löpning? Vilka ytor är redan fyllda? Hon som slår inlägget, hur brukar hon slå in bollen? Och hur långt ut är hon? Är hon nära kortlinjen kanske inte bortre stolpen är ett bra alternativ, då är det smartare att vika av och söka en snett-inåt-bakåt-passning.

»Det är inte konstigt att jag gör många mål om jag är bra på att maxlöpa och läsa av var bollen kommer att dimpa ner.«

Har du en favorityta i straffområdet?

– Nej, jag gillar alla. Det är bara att fylla på ytorna som finns. Är jag först in i boxen löper jag mot främre stolpen, om jag är tvåa är det bortre eller snett inåt bakåt som gäller. Sedan finns det ofta en yta längre bak för en »överlång« passning, och ytterligare en snett snett inåt bakåt, mer uppåt i vinkel.

Tränar du på att fylla på?

– Under vissa spelmoment i träning testar jag nya ytor för att se vad som händer. Och så registrerar jag hela tiden hur de andra löper. Vilken yta gjorde Clara mål från nu? Vem brukar finnas där under match? Vet jag att det inte brukar finnas någon i den ytan kan jag inför en match tänka: »Okej, i dag ska jag söka den.«

Blir du arg när folk inte begriper att dina »enkla mål« handlar om hårt jobb snarare än tur?

– Inte arg, men jag förstår att de inte ser hela bilden. Man hör ofta att någon säger: »Hon är alltid på rätt ställe vid rätt tillfälle.« Ja, det är hon för att hon har jobbat sig dit varje gång, eftersom hon vet att det är där hon behöver vara. Det är inte konstigt att jag gör många mål om jag är bra på att maxlöpa och läsa av var bollen kommer att dimpa ner. Vissa gånger är det absolut tur, men oftare är det inte det.

Slut på frågor. Vill du fylla på med någon mer tanke?

– Nej, jag funderar … ah, jag förstår vad du gjorde där. »Fylla på.« Kul!

Publicerad 2020-09-28 Artikeln är skriven av .