Bonkefotboll

Bonke Innocent vaknade med en känsla av panik. Vilken dag det var insåg han direkt, liksom hur mycket klockan hunnit bli. Det han inte förstod var hur detta hade gått till. Han var säker på att han hade ställt telefonens alarm kvällen innan. Att han inte vaknat av signalen var en gåta.

Det var på något sätt typiskt. Här var den längsta försäsongen i mannaminne äntligen till ända. I januari månad hade Bonke och lagkamraterna i Malmö FF gnetat på med sikte på seriestarten i början av april. Till en början var det helt okej, som när de i slutet av januari drog till soliga Marbella för möten med Krasnodar och Sparta Prag. Och väl hemma igen hade de några stundande Europa League-möten med Wolfsburg att se fram emot. Men då skadade sig Bonke och kunde inte vara med. Och efter de två tunga förlusterna mot tyskarna i slutet av februari hade allt känts som en lång väntan. En ynka månad hade väl gått an, men pandemiutbrottet saboterade allt. Ligastartsgenrepet mot Molde ställdes in, liksom den allsvenska premiären i början av april. Istället fick spelarna två veckors ledigt av MFF – i en värld som var så stängd att det ändå inte gick att resa någonstans. 

Först nu, i mitten av juni, var de framme vid det som de längtat så länge efter, och Bonke visste att han skulle få vara med från start i den allsvenska premiären mot Mjällby. Han hade jobbat sig tillbaka från skadan, visat att han förtjänade sin plats, gjort jobbet och skött sig exemplariskt. Tills nu, när han lyckades försova sig till den sista träningen före match. 

Han hastade iväg till, och in på, arenan. I omklädningsrummet var lagkamraterna redan redo att ge sig ut på plan. Ursäkterna hjälpte föga, inte heller att han klädde om i all hast och faktiskt inte missade någon del av passet. När tränaren Jon Dahl Tomasson meddelade hur startelvan mot Mjällby skulle se ut var Bonke plötsligt petad ur truppen. 

Om det är viktigt med en bra start, kunde han bara konstatera att säsongen med ens såg mycket tuffare ut än han hade räknat med. Å andra sidan: att jobba i uppförsbacke var en vana vid det här laget.

 

Bonke Innocent växte upp i Kaduna, i centrala Nigeria. Staden har Nigerias största textilindustri och har i perioder sysselsatt mer än hälften av stadens drygt en miljon invånare. Bonkes pappa var inget undantag, han jobbade på fabrik och hjälpte till med produktionen av tygkassar.

Som alla andra barn i grannskapet började Bonke spela fotboll på gatan och utmärkte sig så pass att han en dag blev kontaktad av en man vid namn Gabriel, scout åt den lokala klubben. Han ville att Bonke skulle ansluta till akademin. Gabriel köpte fotbollsskor, tjatade på Bonke att ta sig till träningar och avsatte också egen tid att träna spelaren extra. 

Det gav resultat. Vid 14 års ålder värvade Moderate Stars, en akademi i huvudstaden Abuja, Bonke. Kraven skärptes; på akademin var det träning två gånger varje dag, förutom på onsdagar och lördagar då de spelade matcher. Söndagen var ledig. 

När Bonke fyllde 17 år var det dags för nästa flytt, till den Lagosbaserade klubben Bujoc FC. I samma veva kallades han till U17-landslagsläger, med chans att ta en plats i den trupp som skulle spela VM i Förenade Arabemiraten hösten 2013. Han visste vad som stod på spel – en landslagsplats skulle kunna innebära en öppning för att flytta till en klubb i Europa. Det såg lovande ut, han hade redan börjat göra sig ett namn och i pressen omnämndes han till och från som »Nigerias Yaya Touré«, tack vare sin hårdföra spelstil i rollen som defensiv mittfältare. Lägret blev dock en besvikelse, strax innan spelarna åkte hem fick Bonke besked om att han inte var aktuell för VM. 

»På en träning under den första tiden i Malmö FF smällde Bonke Innocent på Erdal Rakip så bryskt att spelet stannade av.«

På plats i föräldrahemmet i Kaduna försökte han läka ett stukat självförtroende. Efter några veckor ringde agenten Udia Atta och meddelade att han kanske kunde lösa en utländsk klubb trots allt. I Norge. Spelaren skrattade mest åt idén, det lät inte seriöst, men han gick ändå med på att träffa agenten. 

De båda möttes i Kaduna och Atta medgav att allt komplicerades av att Bonke inte hade kommit med i VM-truppen, men att han via sin partner Atta Aneke i Norge kunde få till några provträningar med en klubb som hette Lillestrøm SK. 

Bonke tvekade. Han hade aldrig varit utomlands och funderade på om det verkligen var läge att ge sig iväg för första gången på egen hand på så lösa boliner. Han visste vad han hade, inte vad som väntade. Men det lockade ändå tillräckligt för att han skulle tacka ja. Agenten sade att han skulle sy ihop allt –  och rekommenderade Bonke att investera i en tjock jacka. 

När Bonke landade på norsk mark förstod han varför. Kylan när han klev ut från Gardermoen greppade tag i kinderna på ett sätt han tidigare aldrig upplevt, och första instinkten var att fly tillbaka in i ankomsthallen. I agenten Atta Anekes bil på väg mot Lillestrøm kunde Bonke inte sluta prata om vädret. 

Han vande sig med tiden. Efter tre veckors provträning under ledning av den svenske coachen Magnus Haglund fick Bonke besked om att klubben ville ha honom. Bonke återvände hem till Nigeria för att fixa visum och återvände till Norge sommaren 2014 för att signera ett kontrakt på tre och ett halvt år. 

Debuten i A-laget skedde senare den hösten, med ett inhopp mot Bodø/Glimt. Säsongen därpå var han med från start i premiären mot Rosenborg, och fick sitt första gula kort. 

Fler skulle följa – både matcher och kort. Säsongen 2015 var Bonke given i startelvan tack vare sin aggressivitet på mittfältet, där hans uppgift var att gå in i duell, vinna boll och spela den vidare till första bästa lagkamrat. Fyra gula kort den säsongen följdes upp av nio den nästföljande, och även om Lillestrøm huserade i mitten av den norska högstaligan väckte mittfältarens insatser uppmärksamhet. I mars 2017 bjöd belgiska Club Brügge ner honom för att diskutera framtiden. Bonke genomgick läkarundersökning och allt var krattat för en övergång till sommaren. När nigerianen återvände till Norge dröjde det dock bara två träningar innan Bonke fick en bristning i låret. Han jagade tid för att komma tillbaka före seriestart och efter fyra veckors vila testade han igen – med en ny bristning som följd. Club Brügge valde att dra sig ur affären. När Bonke väl var tillbaka på planen hade det belgiska transferfönstret redan stängt.

Mittfältaren var bedrövad när agenten ringde och presenterade ett alternativ: en klubb i Sverige ville ha honom. 

Bonke Innocent ler: 

– Agenten skickade bilder på stadion och hur det såg ut här inne. Det var snyggt, professionellt, här fanns allt man kunde önska sig …  

Bonke tittar sig omkring. Vi sitter i medierummet på Eleda Stadion, där bord och stolar har placerats ut på behörigt coronaavstånd från varandra. Även om arenan denna sommardag är tämligen öde skvallrar den om en klubb med ambitioner.

Bonke låter förstå att det också var det som lockade. 

– Jag kände ju till Malmö, de hade spelat i Champions League och jag hade sett dem på TV när de spelade mot Juventus, bland annat. För mig kändes det som rätt steg att ta. 

Övergången gick i all hast. Bonke medger att han hade svårt att hänga med i svängarna.

– Jag skrev på när jag var nere i Malmö, åkte hem till Norge, packade och sa hej då till mina vänner där. Jag var glad över att flytta men hade nog inte hunnit känna efter, för den dagen jag skulle lämna kom alla känslorna. Det var tufft att lämna Lillestrøm, klubben hade blivit som min familj. Men samtidigt var jag tvungen att fortsätta jaga min dröm.

»Som ny kände jag ingen, på kvällarna fanns inget att göra. Så jag gick bara hem och sov och väntade på nästa träning.«

När Bonke Innocent talar om karriären återkommer detta ständigt: drömmen kostar. Så kände han när han lämnade föräldrahemmet som 14-åring för att åka till akademin i Abuja. Så kände han också när han efter viss vånda valde att flytta från Nigeria till Norge. 

– Första tiden i Norge var hemsk, säger han. Ögonen var konstant röda eftersom jag inte kunde sova på nätterna, på grund av att det var så ljust mitt i natten.

De säger att det är mörkt här uppe i Norden, men det är tvärtom alltså?

– Ja, de första sex månaderna ville jag bara hem igen. Sedan kom mörkret och då var det lika illa. Som ny kände jag ingen, på kvällarna fanns inget att göra. Så jag gick bara hem och sov och väntade på nästa träning. Det var deprimerande. Min mamma sa hela tiden: »Stanna där du är, försök att tänka på varför du har åkt dit och fokusera på det du ska göra.« Kort sagt: Var en god pojke och gör det du ska. Och jag lydde henne. 

Var det skönt eller frustrerande att höra i ett läge när du inte mådde så bra?

– Skönt. Min mamma har stöttat mig hela vägen och det är hon som har gjort detta möjligt. När jag flyttade till akademin i Abuja vet jag att hon saknade mig, men hon pushade mig ändå framåt hela tiden. Det var likadant i Norge när jag längtade hem och allt – kulturen, miljön, människorna – var nytt. 

Vad var det som skilde mest fotbollsmässigt mellan Nigeria och Norge?

– Träningarna. I Nigeria handlade träningarna mycket om spel elva mot elva, och vi körde långa pass. I Norge var det kortare och fler pass, och ofta övningar i mindre grupper. Sedan var spelet snabbare i Norge, mer intensivt. Tempot var nog det som var tuffast att anpassa sig till. 

Så fick du också några gula kort under din tid där. 

– Min spelstil är sådan. Jag har alltid försökt vara en lagspelare och ta spelet för vad det är just där jag är. Och oftast har det handlat om att vinna boll, göra jobbet. 

 

Den tuffa spelstilen tog han med sig till Sverige. På en träning under den första tiden i Malmö FF smällde Bonke Innocent på Erdal Rakip så bryskt att spelet stannade av. Efteråt såg sig den dåvarande tränaren Magnus Pehrsson nödgad att ta ett individuellt samtal med nyförvärvet och påtala att hårt spel är okej, men att brutala tacklingar måste undvikas. 

Faktum är att situationen inte var ny för Bonke Innocent. Magnus Haglund, som numera tränar Halmstads BK men som en gång i tiden var den som tog spelaren till Lillestrøm, berättar att han upplevde exakt samma sak i Norge. 

– Bonke smällde på Johan Andersson, lagets stjärna, direkt. Johan ilsknade till och alla de andra spelarna hamnade i något slags allmän upprördhet. Det var inte alla som tyckte att det var toppen att smälla på så där. 

Haglund själv tog det med ro, eftersom det var uppenbart att det aldrig var Bonkes avsikt att spela fult. 

– Bonke är en jädra hårding, det är hans spelstil, säger Haglund. Det finns ju en hierarki i lag där man inte går hårt åt vissa, medan det är okej att tackla andra. En uppflyttad MFF-junior hade väl inte smällt på Markus Rosenberg på den tiden, till exempel. För en sådan som Bonke är det skit samma, och som tränare kan jag tycka att det är uppfriskande.

Haglund berättar dock att Bonke själv tycktes ta illa vid sig varje gång han råkade rusa för bryskt in i en situation. 

– Man såg hur hela han skämdes. Han ville ju bara spela fotboll, liksom. Varje gång var han lika ångerfull och känslan var bara att man ville krama om honom och säga att det var okej. När jag hörde att han gjort precis samma sak i MFF blev jag mest orolig för hans skull.

Incidenten med Rakip påverkade Bonkes acklimatiseringstid i den nya klubben. Andreas Georgson, som då befann sig i Malmö FF:s ungdomsorganisation men som så småningom skulle lära känna Bonke bättre som assisterande tränare i A-truppen, tror att incidenten satte sin prägel på prestationen. 

– Här har du en spelare som är extremt fysisk och så säger du till honom att han måste vara mindre fysisk. Du tar bort den styrka han har, ungefär som att säga till en dribbler att han måste passa hela tiden. Jag tänker att en sådan grej borde ha hämmat honom en aning.

Georgson tror dessutom att incidenten stämplade spelaren i omvärldens ögon. 

– Han fick lite väl mycket uppmärksamhet för sin spelstil. Bara för att det blev snack om detta så upplevde jag senare att spelarna i MFF ofta hojtade till så fort han gick in i duell, medan andra kunde gå in bra mycket tuffare utan att någon reagerade. 

 

Bonke Innocent medger själv att han blev väl försiktig under sin första tid i Malmö:

– När man är ny i en klubb vill man imponera på tränaren. Man vill träna hårt, för det är det enda som kan leda till en plats i laget. Men ibland kan det bli fel, och Magnus Pehrsson tyckte i det fallet att jag var för hård. På träningarna efteråt försökte jag ligga lågt, gå in i press men inte gå in på spelare. 

Med resultatet att han istället gjorde ett blekt intryck. När Magnus Pehrsson summerade Bonkes första veckor i klubben för Sydsvenskan i början av september 2017 löd omdömet »för mjukt ibland, för hårt ibland«, och det var tydligt att tränaren inte var nöjd. Dessutom: den nigerianske innermittfältaren hade värvats i tron att antingen Oscar Lewicki eller Fouad Bachirou, alternativt båda, skulle lockas till utländska klubbar inom kort. Men så skedde aldrig. 

Istället hänvisades Bonke till att spela matcher med U21-laget, utan att imponera. När insatserna senare summerades i en krönika på Svenska Fans var det med orden: »Han kunde förlora bollen djupt ner på egen planhalva när han inte såg en till honom inrusande motståndarspelare. Han hittade nästan aldrig några kreativa lösningar när han fick bollen utan sökte hela tiden det absolut enklaste passningsalternativet. Oftast bakåt. När han väl försökte sig på ett mer vägvinnande passningsalternativ hamnade bollen inte så sällan närmare den trevliga korvförsäljningen på Hyllie IP än den tänkta mottagaren.«

Bonke fick ändå sina chanser i A-laget sent på hösten 2017, med ett 15 minuters inhopp mot Elfsborg och en match från start mot Sirius, då han blev utbytt efter drygt 60 minuter. När tränare Magnus Pehrsson skulle förklara för Sydsvenskan varför det inte blivit mer speltid lät han själv förvånad över hur lamt intryck spelaren gjort: »Vi vet inte hur han såg ut i träning i Lillestrøm. Det finns ju spelare som har lättare att vara bra i match och kanske inte alltid är bäst i träning. Han plockar förhoppningsvis fram bättre sidor nu.« 

»Allt det där sitter i ditt eget huvud, och låter du det komma åt dig börjar du tappa självförtroende och drar ner dig själv.«

Någon succé blev det inte. Konkurrensen på MFF:s mittfält var övermäktig och när Sportbladet inför säsongen 2018 publicerade en intervju med Bonke skedde det under rubriken: »81 minuter på 8 månader för 8 miljoner«. 

Från Norge hördes också konfunderade röster. Den förre Lillestrømtränaren Arne Erlandsen berättade för Fotbolldirekt om sin förvåning när Malmö ville värva Bonke: »Han är en typ som inte passar i bollförande lag som exempelvis MFF. Bonke är ingen passningsspelare. Han är en stenhård bollvinnare och djupt defensiv i sin läggning. Många gånger bara strax framför egen backlinje.« 

Den norske expertkommentatorn Joacim Jonsson var något fränare i en intervju med Fotbollskanalen, när han menade att Bonke inte var mycket mer än »en jordfräs som förstör för motståndarna«. Jonsson tyckte också att summan som MFF hade betalat för spelaren var »helt sjuk utifrån kvaliteterna som han har«.

 

Inne i mediecentret på arenan suckar Bonke Innocent och medger att den första tiden i MFF blev tung, men att det samtidigt var något han hade räknat med.

– Jag visste att det skulle bli en utmaning, för här fanns redan spelare som tränare och fans trodde på. Jag var inställd på det. För mig var det viktigt att ha tålamodet, för chansen kommer alltid. 

Men hur lyckas man tänka så efter 15:e petningen?

– Det handlar om att tänka positivt. Eller försöka. För självklart var det frustrerande när tiden gick och jag aldrig fick spela. Man vill utvecklas, inte stagnera. Men allt det där sitter i ditt eget huvud, och låter du det komma åt dig börjar du tappa självförtroende och drar ner dig själv. Jag försökte att inte göra det, utan bara träna vidare istället. 

Det låter lättare sagt än gjort.

– Det är det också. Men det är nog enda sättet. Det finns ingen som motiverar dig om du inte gör det själv. De positiva tankarna måste börja inifrån, annars spelar det ingen roll vad någon annan säger till dig. Och om det blir för svårt kan det också vara bra att öppna upp och prata med någon utomstående om det. 

Gjorde du det?

– Ja, det fanns perioder då jag ville dela med mig av mina känslor, mest för att bli av med dem. Jag vände mig till Henry Isaac, ett före detta proffs som bor i Tyskland. Han sa det jag redan visste: »Sådant här händer i fotboll. Var stark. Tro på Guds vilja. Ta chansen när du får den.«

Hjälpte det?

– Ja … jag tog ju chansen när jag fick den.

 

Det skulle dröja innan den kom. Från att i början av säsongen 2018 i varje fall ha suttit på bänken blev Bonke inte ens uttagen i truppen. Efter tre raka förluster på våren fick tränare Pehrsson till slut sparken. Tillfällig ersättare blev sportchefen Daniel Andersson – som direkt tog ut Bonke från start i första matchen mot Hammarby. Daniel Andersson hävdar att valet inte hade något att göra med att Bonke i pressen utnämnts till »Daniel Anderssons största felvärvning som sportchef«:

– Bonke hade spelat matchen innan också, mot Trelleborg, och varit en av få ljusglimtar där. Men det är klart, det var jag som värvade honom, så jag trodde ju på honom. Vi var i ett jäkla tufft läge då, med mycket skador, och vi behövde in och kriga. Det visste jag att Bonke var bra på, och han gjorde stor nytta i matcherna före uppehållet där. 

När Andersson senare på sommaren ersattes av Uwe Rösler tog det på nytt ett tag för Bonke att övertyga, men när han väl gjorde det imponerade statistiken. Fotbollskanalen räknade ut att Bonke från hösten 2018 fram till sommaren 2019 gjorde 1 370 allsvenska minuter på plan, en tid under vilken motståndarna bara fick in tre mål totalt. 

– Bonkes psyke är bland det värsta jag har varit med om, säger sportchef Daniel Andersson. Han har varit rejält ute i kylan, och det med flera tränare, och ändå har han alltid gått in och gjort sitt jobb när vi väl har behövt honom. Att vara fysiskt förberedd är en sak, men att också fixa det mentalt är imponerande. 

Bonke själv rycker mest på axlarna åt den förändring som skedde första halvåret 2019:

– Ibland spelar du, ibland inte – och när du spelar ska du göra det bra. 

 

På många sätt framträder han som en dubbelnatur. Ömsom tillbakadragen, ömsom kaxig. Kolugn utanför planen, brutal på den. Stabiliteten själv i sitt sätt att föra sig, men med en karriär som ständigt varierar mellan fiasko och bra. Och även om hela hans väsen utstrålar ödmjuk blyghet, studsar det titt som tätt upp slagkraftiga, kompromisslösa mantran. 

Som när jag frågar vad han gör på sin lediga tid:

– Om du har ledigt är det bara att träna lite mer.

Eller som hans svar på om han någonsin blir förbannad efter en petning:

– Du styr dina egna tankar. Blir du arg förstör du bara för dig själv.

Och när jag påpekar att han framstår som unik i sitt positiva tänkande får jag ett svar som skulle ha kunnat komma från en självhjälpsguru: 

– You have to be your own number one motivator.

Bonke ler och det är ett smittande leende. 

När man talar med folk om Bonke är det också det första de nämner. Han tycks alltid vara glad. Magnus Haglund beskriver honom som en person »som har ett fint sätt att bemöta människor«, Andreas Georgson ser Bonke som »go och varmhjärtad«. Och faktum är att det bortom alla hårda ord i pressen de första säsongerna också hela tiden fanns något annat. I första inhoppet mot Elfsborg hösten 2017 fick han, trots att han då av många dömdes ut som en fiaskovärvning, ovationer från läktarplats. Dessutom levererades direkt en egen ramsa. »O-O-OSKYLDIG, O-O-OSKYLDIG, O-O-OSKYLDIG!«, lät det från klacken. Förutom en direktöversättning av efternamnet blev det en blinkning åt att de tuffa tacklingarna ofta följdes av en oförstående uppsyn från den skyldige.

»Jag tänker lite på Bamse när jag ser honom: är du stark måste du också vara snäll.«

Att Bonke knöt näven istället för att gnälla – eller byta klubb – trots utebliven speltid har med tiden gjort honom till en publikfavorit lite i skymundan. Vid minst två tillfällen har övergångar diskuterats – i februari 2019 då en kazakisk klubb uppgavs vara överens med MFF om en övergångssumma, och i augusti samma år när det ryktades att Maccabi Haifa ville ha honom. Vid båda tillfällena valde dock Bonke att stanna där han är. 

– Det mest anmärkningsvärda med Bonke är att han är exakt samma person när han sitter rejält i frysboxen som när han är given i startelvan, säger Andreas Georgson. Det där rimmar ju också bra med hans fysik, för han kunde vara utan speltid i tre månader och sedan ändå gå in och köra 90 minuter direkt. 

Med tanke på att Bonke inte har varit en given startspelare syns MFF-tröjor med hans namn på ryggen förvånansvärt ofta på läktarplats. Och när komikern Simon Svensson i ett avsnitt av podden Della Sport talade om MFF, avslöjade han att en kompis alltid kommer till match med andan i halsen och en given fråga: »Spelar Bonke?« 

Vännen i fråga visar sig vara komikerkollegan Anders »Ankan« Johansson.

– Jo, det stämmer, jag gillar Bonke skarpt, men jag vet inte om jag har så starka argument till varför, säger Johansson. Det är ju så med vissa saker, ibland är känslan hela argumentet. 

Han försöker sig ändå på en analys: 

– Det finns två spelare jag älskar i MFF: Bonke och Jo Inge Berget. Båda slitvargar. Bonke sliter ju dessutom när han sitter på bänken. 

»Ankan« Johansson tror att hemligheten med att Bonke har vunnit fansens kärlek handlar om att han sprider glädje. Alla älskar en spelare som hoppar in fulladdad med energi och tar ett gult kort direkt »i ren glädje över att få spela«. 

– Jag tänker lite på Bamse när jag ser honom: är du stark måste du också vara snäll. Jag tycker alltid att man ska spela Bonke, även om jag vet att han inte alltid är bästa alternativet. Men sedan är det ju så att han också kan vara så satans bra i vissa matcher, från att inte ha fått spela något alls och mest kommit in som en nödlösning. Så det handlar inte bara om att han är en härlig, stor man, utan också om att han kan gå in när som helst och plötsligt vara överlägset bäst på plan. Och vice versa, ska väl i ärlighetens namn tilläggas …

 

Säsongen 2020 blir ännu en klassisk Bonkesommar. Efter att han i juni försov sig och petades till premiären får han hoppa in sex minuter från slutet i andra matchen mot BK Häcken – och kritiseras efteråt för en missad markering. I matchen därpå, mot Varbergs Bois, spelar han ändå från start – och slår bort en passning som motståndarna utnyttjar till att reducera. 

Därefter blir han petad, sedan skadad, bara för att studsa tillbaka och göra fyra felfria segermatcher från start. Sedan blir han på nytt inhoppare. 

Men en bit in i augusti händer något. Plötsligt börjar Bonke på allvar utmana Fouad Bachirou om den defensiva mittfältsrollen – och han lyckas också vid två tillfällen knipa startplatsen trots att Bachirou är frisk. Då, efter mötet med Mjällby den 16 augusti, börjar det värka i ryggen. Smärtan är oförklarlig och kan inte spåras till någonting. Efter otaliga tester – inklusive corona – konstaterar läkarna till slut en klassisk svensk bondförkylning som inte går att förklara bättre än att han har »någon skit i kroppen«. Varpå Bonke är indisponibel för spel i ytterligare två matcher. 

I samma veva avslöjas att Malmö FF har kommit överens med Nottingham Forest om en övergång för Fouad Bachirou.

 

Det är solig sensommar i Malmö. Bonke Innocent har kurerat sig från sin förkylning och kan äntligen röra sig ute på stan igen. Inne på restaurang Modomio i stadsdelen Gamla Staden stöter han och krögaren Didier sina knytnävar mot varandra i ett kärt återseende. 

– Jag bodde i de här kvarteren i flera år och gick alltid hit och åt, förklarar Bonke. 

Sedan några månader tillbaka har han lämnat innerstaden och bosatt sig i Hyllie, granne med Malmö Arena. Men någon hockey har han inte sett – än. 

– Vi får se när de drar igång, jag kanske ska se någon match. 

Det skulle vara ytterligare ett steg i anpassningen. Efter sex år i Norden har han vant sig vid såväl klimat som kultur. Dessutom har han börjat snusa, eftersom »det är ett skönt sätt att slappna av på«.

»Du kan känna en sak på insidan, men det är en annan sak hur du uppträder.«

Bonke beställer pasta och slår sig ner vid ett fönsterbord. Han säger att han mår bra och är tillbaka i full träning. Han ser fram emot hösten och är övertygad om att MFF kommer att ta hem Allsvenskan. Själv vill han vara med och bidra, nu när han äntligen känner sig frisk igen.  

– Det blir ännu en comeback för mig, jag har vant mig vid det här läget, säger han och ler. 

Han berättar att han under tiden i Norge lyckades åka på en skada varje försäsong mellan 2015 och 2017, varpå han tvingades jaga ifatt för att hinna tillbaka till ligastart, och att det tycks vara en röd tråd genom hela hans karriär att jobba lite ur underläge. 

Jag berättar att folk jag pratat med har slagits av att han aldrig har visat missnöje utåt när det varit tufft. 

– Du kan känna en sak på insidan, men det är en annan sak hur du uppträder, säger Bonke. Jag försöker att lämna alla tankar och känslor hemma och ha det där glada ansiktet när jag kommer till träningen, oavsett. Det kan också ge dig energi tillbaka. Gör du inte ditt bästa när du kommer till träning har du inte en chans, men om du försöker så har du ändå möjlighet att förändra din situation.

Han slevar i sig av pastan och funderar. 

– Det är lätt att säga att du ska vara positiv, men det krävs också mod att vara positiv, att du vågar tro på dig själv i alla lägen. 

Vi pratar om framtiden. Bonke säger att han inte funderar så mycket på att hans kontrakt löper ut i slutet av 2021. Likt Arne Erlandsen har många jag talat med påpekat att den defensive mittfältaren egentligen inte alls passar i MFF, utan skulle komma bättre till sin rätt i ett lag som inte är så bollförande. Magnus Haglund trodde till exempel att Bonke under rätt förutsättningar skulle kunna ta plats i ett lag på nedre halvan av Premier League, där mittfältsarbetet mer består av att vinna boll. »För att inte tala om vilken nytta han skulle göra i vilket Championshiplag som helst«, sade Haglund. »Jag är övertygad om att vi inte har sett det bästa av Bonke än. Han har en internationell tuffhet och fysik som gör att han skulle klara sig bra även på högre nivå.« 

Bonke flackar med blicken när jag framför berömmet från den förre tränaren och på typiskt manér viftar han bort det hela: 

– I fotboll vet du aldrig … jag vill komma så långt jag kan, men just nu måste jag vara fokuserad här och tänka på det kontrakt jag har, inte på det som kanske kan komma längre fram. 

Har du aldrig tvivlat på om den här flytten till MFF var rätt? Ett långt kontrakt kan vara en välsignelse om du trivs, men ett fängelse om du hamnar i frysboxen. 

– Jo, du har alltid en sådan känsla när det inte blir som du har tänkt. Var det här rätt val? Vad har jag gjort? Men jag har hela tiden intalat mig att detta är rätt flytt, även om det inte har känts så just då. Och jag bestämde mig för att jag inte tänkte flytta förrän jag hade bevisat för mig själv och andra vem jag är. 

Varför?

– Jag hade aldrig varit nöjd med mig själv annars. När jag började i akademin i Nigeria, när jag gick till Lillestrøm … jag har liksom alltid lyckats. Även om det ibland har varit svårt så har jag kämpat och kommit tillbaka. Och jag vägrade misslyckas här. Det var uteslutet. 

Jag påpekar att det efter ännu en flängig säsong för hans del ser ljusare ut med tanke på att Fouad Bachirou har lämnat klubben och att Oscar Lewicki har börjat vikariera som mittback, att konkurrensen om den defensiva mittfältsrollen är mindre nu än under alla de år Bonke har varit i klubben.

– Sant. Jag har konkurrerat med Fouad och Lewicki så länge nu.  Och ja, Fouad är borta …

Han tittar lurigt på mig: 

– Så kommer det att bli min tur nu? Jag vet inte. Det enda jag kan göra är att fortsätta kämpa för min plats. 

Och se till att vakna i tid. 

– Ja …  

Bonke sänker blicken. Trots att det har gått över tre månader sedan fadäsen tycks han fortfarande skämmas. Han tittar upp och säger: 

– Jag ställer tre alarm innan jag går och lägger mig sedan dess. Men jag vaknar faktiskt redan vid det första numera.