Cykelsparken

Täta, gråsvarta kvällsmoln drar hotfullt över Ögärdets IP. Det är en blåsig torsdag i slutet av juli och jag sitter på berget som reser sig sju, åtta meter över elvamannaplanens norra kortsida och omsluter ena hörnflaggan. Doften av nyklippt sommargräs når ända upp till mig. En ovanligt stor robotgräsklippare har irrat runt och ritat osymmetriska ränder i mattan.

Från den här klippan följde jag många av IFK Fjärås matcher i division tre under min uppväxt. Såg »Greken« Karlsson käfta till sig varningar, fascinerades av Iztok Pristovniks mjuka sätt att behandla bollen och njöt av det rena ljudet från »Fimpen« Elofssons kala hjässa när han med perfekt tajming mötte ett inlägg.

Det här är en trygg plats för mig. Ändå är det med orolig mage jag spejar ut över min barndoms hemmaplan. De tre och en halv mil jag har cyklat från min lägenhet i Göteborg är den längsta sträcka jag någonsin avverkat på en sadel. Den kommande veckan ska jag trampa ytterligare 60 mil. Minst. Vad har jag gett mig in på?

Allt började med att chefredaktör Anders i början av sommaren bad mig leta efter spännande berättelser från den svenska fotbollsmyllan. Utstickande klubbar, färgstarka personligheter, händelser, matcher, myter och anekdoter. Kanske kunde det leda till något kul sommarknäck i tidningen.

Jag kastade ut frågan till lokalreportrar och fotbollsvänner runtom i landet: »Känner ni till några uppiggande lägereldshistorier från gärdsgårdsserierna?« Jodå, det gjorde folk. Jag blev varse det 84-åriga Infjärdensmästerskapet utanför Piteå – Sveriges äldsta årligen återkommande cup – och blev sugen på att besöka sommarens finalderby mellan Lillpite IF och Infjärdens SK. »Sparkar man för långt hamnar bollen i älven eller en hage«, skrev min tipsare.

Andra förslag handlade om en domare på Gotland som kallas för »Moroten« eftersom han har knallorange hår, en bonde i skånska Vanneberga som 1968 plöjde upp den lokala klubbens fotbollsplan och Ramdala IF:s 51-åriga libero Pia Lindberg som kallas för »Ramdala-Messi«, vad det verkar enbart för att hon delar födelsedag med världens bästa herrspelare.

En av historierna stack ut lite extra. Den kom från en journalistkollega i Södermanland. Av en division sju-gnuggande kompis i Trosatrakten hade han fått höra om Västerljungs IF:s nuvarande ordförande Viktor Andersson, vars spelarkarriär blivit en lokallegend. Historien hade allt som en bra gärdsgårdsskröna ska innehålla: underdogperspektiv, igenkänning, förvåning och ett lite för osannolikt klimax som rundades av med ett drop the mic-slut i världsklass. 

När jag berättade för Anders om Viktor i Västerljung kläckte han ur sig: »Du kanske ska cykla dit för att ta reda på om legenden är sann, och hitta andra roliga historier på vägen?«

 

Jag cyklar ofta och gärna. För att citera Alexander Axén: »Jag tänker på miljön. Och så är det den där andra grejen, att jag inte har något körkort.« Min rostiga gamla stadshoj med vingliga däck tar mig dit jag vill i Göteborg, men jag har aldrig långfärdscyklat förut. Jag är cykelsemesteroskuld. Har aldrig ens lagat en punka.

Ändå sade jag ja. »Cykla! Kul!« Min sambo Michaela skulle jobba hela sommaren och jag hade inget planerat. Tankarna på att flyga söderut med ett par vänner hade coronakrossats. Att cykla genom Sommarsverige, upptäcka idrottsplatser och träffa fotbollsfolk lät som ett hyggligt substitut.

Jag steg in i min lokala cykelbutik och deklarerade att jag ville köpa en ny cykel. »Det är du inte ensam om«, svarade försäljaren och hävdade att han sålt dubbelt så många cyklar som en normal sommar. Inte en cykel kvar i min ramstorlek, inte en enda »XL« eller »61-centimetare«, som säljaren sade. Samma besked i sju, åtta andra butiker. Till slut, efter tre dagars letande, klev jag ut på Vasagatan med ett fartmonster för en halv månadslön. 

Och nu har jag alltså nått ett fotbollsberg i Fjärås. Jag vecklar ut en av sex cykelkartor som jag köpte inför resan och följer kvällens planerade rutt med pekfingret. Förhoppningsvis passerar jag någon fotbollsplan på vägen.

I anteckningsblocket skriver jag ner ett par regler för mig själv:

•  Ser jag att en match spelas måste jag stanna och se den.

•  Ser jag minsta lilla antydan till fotbollsplan måste jag stanna och fråga någon om lokala fotbollshistorier.

•  Jag ska vara ute en vecka, varken mer eller mindre.

Innan jag hoppar upp på cykeln slår jag Västerljung-Viktors nummer. Jag har sökt honom den senaste veckan men inte fått kontakt. Ingen lycka heller denna gång. Men jag får tag i hans vän, sportchefen Tom, som tror att Viktor har semester. Tom lovar att kolla läget och återkomma.

Någon minut senare plingar mobilen till. Västerljung-Viktor? Nej, det är min storebror. Micke, geolog till yrket, upplyser om att berget jag sitter på troligen är en »1,3 miljarder år gammal mörk, grovkornig variant av basalt som kallas gabbro«.

Med en capricciosa från Fjärås enda pizzeria i magen lyfter jag högerbenet över cykelramen, ser till att väskan med kläder för den kommande veckan sitter ordentligt bakom sadelstolpen och trampar ut på Bräckan – den 60 meter höga israndsbildningen med 13 000 år på nacken och utsikt över Kungsbackafjorden i väst och sjön Lygnern i öst. Som barn i Fjärås indoktrineras man med att Bräckan är den enda plats i Sverige där man kan se hav och insjö samtidigt. Det kan väl bara inte stämma? Fan vet. Hjulen börjar rulla.

 

Det luktar skog. Bokar och en och annan björk trängs på vägens båda sidor. Lövverket brusar. Ibland, kanske var femte minut, överröstas det av ljudet av bilmotorer.

Efter en halvtimme, på en blå skylt: MARKS KOMMUN. In i Sjuhäradsbygden. Tänker på när Elfsborgs mångårige ordförande Bosse Bank skröt om att truppen innehöll spelare från alla sju häraderna. Vilka är ens de sju häraderna? Och vad är en härad? Borde man veta det?

Efter en timme tröttnar jag på vindens försök att tränga in i min hjärna och kopplar på Albin Ekdals lena sommarprat i mina trådlösa hörlurar. Vilken kylig och mörk julikväll! Inget regn än, men jag drar på mig min nyinköpta, mörkgråa cykelregnjacka för att inte frysa.

Någonstans mellan Tostared och Sätila kliver en kvinna ut ur en silvrig kombi vid sidan av vägen och viftar med en gul reflexväst. Hon ropar något. Ut med Albin ur öronen.

– Vill du ha? frågar kvinnan.

– Va?

– Du syns dåligt bakifrån och jag har en väst över. Du får den.

Jag vet inte vad det är med mig, men jag blir så pass rörd att jag måste hålla tillbaka tårarna.

 

Ingen öppnar på pensionat Kajutan. Klockan är snart nio och jag hinner inte före mörkret till Rydboholm, som var min tilltänkta övernattningsort. Det får bli Sätila. Men finns här något ställe att sova på? Jag valde bort tält för att slippa tung packning, eller ärligt talat, mest för att jag hatar skiten. Behöver sova i säng. Sedan flytten från små- till storstad har jag blivit bekväm. Börjar ångra den utvecklingen nu.

Frågar en man som rastar en otålig hund med tungan utanför. Nej, inget annat pensionat, vandrarhem eller minsta lilla bed and breakfast. Möjligen i Tostared, men mannen vet inte om det fortfarande är i bruk.

Tänker inte cykla tillbaka en mil för att kolla. Börjar bli öm i röven och benmusklerna fattar ingenting. Den sista milens uppförsbackar håller på att knäcka mig. Jag svär i mitt eget huvud över hela grejen. Jag vill bara hem till Michaela.

Så vad gör jag? Panikcyklar mot Boråstrakten i hopp om högre vandrarhemstäthet? Det lär ta mig två, tre timmar.

– Jo, säger hundmannen just som vi ska nicka varandra farväl. Det finns en camping nere vid sjön och där har de någon stuga, men jag vet inte …

 

Nedför en brant, slingrig backe och förbi idrottsplatsen Lygnevi som ligger vackert vid Lygnerns strandkant. Ett rödklätt pojklag har nyss avslutat en träning. Pallar inte närma mig dem, måste fixa sovplats. Får leta gärdsgårdslegender på Lygnevi i morgon bitti.

På ett träplakat läser jag »campingplatz« och så en pil till höger. Campingplatz?

Utspridda över en lerig gräsplätt står nio eller tio husbilar med förtält. En man i limegrön arbetarjacka pekar mot ett sittbord där det vankas grill.

– Han i mörkgrön fiskehatt har hand om campingen, säger mannen. Men bara så du vet … han är lite rund om fötterna.

Han i mörkgrön fiskehatt avbryter sitt samtal med en blond kvinna och en engelsktalande man med halstatueringar, presenterar sig som Reine och meddelar att han inte alls har hand om denna camping. Däremot har han bott här i 16 raka somrar. Föreståndaren är hemma i Hällingsjö, och Reine lovar att ringa honom och fråga om campingens enda stuga är ledig i natt.

– Den ser ledig ut, säger han och nickar mot en liten trästuga 50 meter bort.

Reine hasar sig bort mot förtältet där mobilen ligger. Jag har aldrig sett en människa föra sin kropp framåt så långsamt.

Så länge: kallprat vid grillen. Stora ögon och öppna munnar på kvinnan och den tatuerade mannen när jag säger att jag har cyklat från Göteborg. Efter några minuter återvänder Reine, men han fortsätter förbi sittbordet.

– 500 spänn kostar det.

Han lurar skjortan av mig, tänker jag.

– Taget, säger jag.

Medan Reine zippar upp föreståndarens förtält för att hämta nyckeln frågar han på sin grova göteborgska:

– Vart har du cyklat från, då?

– Göteborg.

– Det é la inte så jävla långt?

 

Fredag morgon. Överlevde natten i den smutsiga campingstugan. Okokta makaroner, dammtussar och lerfläckar på golvet. Om inte våningssängens madrass inhyste löss gör ingen madrass det. Tur att jag fick med mig Michaelas mammas tunna silkessovsäck.

Känner mig vidrig. Är det två eller tre lager intorkad svett på min hud? Raggarduschar i tvättrännan som är placerad några meter från »campingens överlägset största förtält«. Det är inte Reine som säger det, utan »alla andra«.

Swishar 500 kronor till Sätila SK:s konto för natten i stugan. Campingen är tydligen en kassako för division fyra-klubben om somrarna, liksom glasskiosken vid stranden. Vassare information än så kan inte Reine ge mig.

Packar ner sovsäcken i väskan och leder cykeln till Lygnevi. Idrottsplatsen står tom och stilla denna morgon. Pling i mobilen. SMS från min kompis Joakim, tidigare praktikant på Offside. Uppvuxen i grannkommunen har han spelat många matcher på Lygnevi i sin ungdom. »Bland annat en där det innan match blev lite ›mix up‹ med spelarnas tröjnummer«, skriver Joakim. »Vår lagledare ropade till den tankspridda anfallaren Göran och frågade vad han hade för nummer. Göran svarade med hela sitt mobilnummer.«

Jag lämnar Sätila bakom mig och cyklar mot Borås. Förmiddagssol i ansiktet. Skönt att vara på väg igen. Och av Tom, sportchefen i Västerljung, har jag nu fått veta att Viktor ska kontakta mig inom ett par dagar. Allt lugnt.

»Inte en människa i sikte. Åkermark, buskage och skogsdungar omger de två elvamannaplanerna.«

En gul skylt med röd text visar grusvägen in till ett ställe som heter Torp. Hur många orter med det namnet finns det egentligen i Sverige? Hitta ett mer fantasilöst ortsnamn! Jag muttrar »Torp« när jag rullar fram och får i belöning en insekt i munnen. Spottar ut skiten, cyklar några kilometer till och blir muntrare av nästa vägskylt – den välbekanta anvisning på tolv bokstäver som väcker så mycket vällust och nyfikenhet. Inklämd mellan »Bygdegård 1« och, med liten begynnelsebokstav, »albin i Hyssna 1« läser jag: »Idrottsplats 1«. Trampar ivrigt åt hållet pilen visar, skiter i om det blir en omväg nu.

Ett laminerat A4-papper vid en gul entrébod informerar att inträdet för Hyssna IF:s matcher i herrarnas division sex kostar 50 kronor. En identisk lapp intill säger att inträdet för damlagets matcher i division fyra kostar 40 kronor.

Inte en människa i sikte. Åkermark, buskage och skogsdungar omger de två elvamannaplanerna. Inga bilar vid någon av de tre villorna nära idrottsplatsen.

Jag tar av mig hjälmen, redan genomsvettig efter en halvtimmes morgoncykling, slår mig ner på en långbänk och följer två små robotgräsklippares kappkörning över ena gräsplanen. De håller ett jämnt ojämnt tempo. Ett par sekunders vilotakt, sedan sätter de fart i någon sekund. Om och om igen. 

Blir otroligt sugen på att sparka på en fotboll. Förbannar mig själv för att jag inte gjorde plats för en kula i packningen. Istället pillar jag upp en proteinbar ur styrväskan och tuggar. En torr jävel. »Join our fight on sugar«, uppmanar den gula plasten. Lite socker hade suttit fint nu. I ögonvrån ser jag att klubbens gula klubbstuga erbjuder ett gediget glassutbud vid Hyssnas hemmamatcher. Stora strutar och kulor i krispiga rån. Totalt igenbommat denna fredagsmorgon.

 

I Viskafors stannar jag till för lunch. Efter ett par kuperade mil längs med Viskan kurrar det i magen. Hittar bara en pizzeria. En man i skinnväst tuggar på en kebabpizza vid ett runt bord nära disken. När jag har beställt går jag fram till honom och frågar om fotboll i trakten.

– Gräs och bollsport – inte min grej, svarar han. Vad beställde du?

– Kebabtallrik.

– Bra. Den är bra. Jag käkade en kebabpizza i Nyköping för några dagar sedan. Fem kebabbitar och lite sås. Den smakade ing-en-ting!

Mannens läppar ser ut att skaka av ilska under mustaschen. Han är inte klar.

– »Smakade det bra?« frågade de mig. »Nej, ni har mycket att lära«, sa jag. Det är så skönt att komma hem hit och käka riktig kebab.

Jag nickar och tar plats under ett parasoll på uteserveringen. Behagligt att sitta på en yta bredare än 13 centimeter. Känner mig tung i benen efter gårdagskvällens och förmiddagens körning i backarna. Medan jag dopar kroppen med snabba kalorier messar Offsides grundare Tobias Regnell en skärmdump på en cykelrutt: »Åtta mil på två och en halv timme av en kompis som är 50+. Du kan ju cykla till Trosa på en dag.«

Upp på hojen igen. Kebaben var okej.

 

På Sven Eriksonsvallen, inte långt från pizzerian, fick målvakten Johan Wiland sin tidiga fotbollsfostran. När jag skissade på vilken väg jag skulle välja till Trosa försökte jag hitta orter där framgångsrika fotbollssvenskar växt upp, och ett tag övervägde jag att offra en halvdag på att cykla längre österut till Nittorp, där Victoria Sandell Svenssons första seniorklubb finns.

Fotbollsplanen, döpt efter Sjuhärads stora textilguru, står tom. En förbipasserande kvinna har mycket att säga om Sven Erikson, men »Johan Vylands« vet hon inte vem det är. Inte ett spår efter ortens mest framgångsrika fotbollsson som gjort 278 allsvenska matcher och nio landskamper. Suckar åt mig själv för att jag ens tyckte att det var en grej. Här växte Johan Wiland upp. Jaha. Det ger mig ingenting. Tur att jag inte tog omvägen om Nittorp.

Behöver rycka upp mig. De resultatlösa idrottsplatsbesöken i Sätila, Hyssna och Viskafors har sargat mitt humör, och att hitta lokala skrönor på uppstuds var klurigare än jag trodde.

 

Vid fyratiden når jag Sparsör. Orten ligger vid nordöstra stranden av Öresjö norr om Borås. Vräkiga villor vid sjökanten, och över en altandörr hänger en banderoll: »just awesome«.

Här i Sparsör varvade Stefan Andreasson ner sin spelarkarriär i division fyra eller fem i början av 2000-talet, enligt tips från elfsborgaren Glenn Holvik. »Det var stort pådrag på det där och många ville följa Stefan i Sparsör«, sade Glenn. »Det slutade med att han blev för tävlingsinriktad och bland annat åkte på en utvisning i sin debut, inför storpublik.«

Från furuläktaren på Trollevi IP ringer jag upp Elfsborgs klubbchef. Han står i en mataffär och blir glad när jag säger var jag befinner mig. Stefan berättar att hans mammas släkt kommer från Sparsör, och flera kusiner bor fortfarande kvar.

– Farsan spelade i Sparsörs AIK i några år, säger han. Och sedan gjorde jag en säsong där … eller, säsong och säsong … några matcher blev det bara. När kan det ha varit? 2004, kanske?

Hur kom det sig? Du hade slutat tre år tidigare.

– Ett löfte till Klas Bengtsson.

Vem är Klas Bengtsson?

– En företagarnisse med stort Sparsörhjärta. Om han gick med i Elfsborgs styrelse skulle jag spela för Sparsör. Jag fick med mig Peter Wettergren också, han var assisterande i Elfsborg då.

Stämmer det att du fick rött i debuten?

– Va? Nej, nej, nej. Vi vann hemmapremiären med 14–0 mot Vänga, det var en solig och fin dag på Trollevi och jag gjorde två frisparksmål. »Fan, man kan ju spela Allsvenskan igen!« tänkte jag. Ordentlig hybris efter den matchen. Men vadå, rött kort? Vem har sagt det?

Jag fick tips om att …

– Utvisad blev jag i min sista match. Det var på Ryda sportfält och vi mötte Kabel Åttio, ett kultlag med fruktansvärda bruna tröjor. Helvete vad fula de var.

Vad hände?

– Jag tacklade han Johan Rydén som jobbar på Borås Tidning. Eller om det var en höjdduell, för på något sätt fick han en bula i pannan. Den bara växte, gjorde den. Sprack inte. Det var verkligen inte värt ett rött, men domaren bestämde sig för att det var mitt fel. Och han nöjde sig inte med utvisning, nej, jag skulle ut från hela Rydafältet. Uppför en backe och in i omklädningsrummet. Annars skulle han inte sätta igång matchen igen. På läktaren stod Magnus Haglund och flinade. Det var riktigt förnedrande, var det.

Var du för tävlingsinriktad för gärdsgårdsserien?

– Jag är nog den ende som har sprungit Göteborgsvarvet två gånger utan att dricka en droppe.

Okej?

– Jag kan inte stanna för då springer någon förbi mig. När jag är ute och joggar och det flyger förbi en sådan där gasell … jag kan inte ta det. Jag ruschar allt jag kan i 200 meter, ikapp och förbi gasellen, och sedan kastar jag mig in i skogen. Då har jag inte förlorat.

När jag och Stefan lägger på skriver jag till Johan Rydén för att få sportreporterns syn på den där utvisningen. Johans svar kastar nytt ljus på historien: »Jag och han hade en nickduell, där mitt ögonbryn sprack så att jag började blöda. Det var nog snarare jag som skallade honom i bakhuvudet. Så duellen med mig skulle han inte ha något kort för. Och det fick han inte för den närkampen heller. Det röda kortet fick han istället för en duell med min kompis, Henrik Malm. Och det var en av 2004 års mest solklara utvisningar. Tackling med sträckt ben och dobbarna före. Som jag minns det väntade Stefan inte ens för att kolla vilken färg domare Roger Härngren hade på kortet, utan han bara reste sig och gick rakt av planen. Härngren såg ut att njuta av situationen. Minns jag rätt så fick Andreasson flera veckors avstängning.«

 

En allsvensk klubbchef med italienska proffsmeriter som i gärdsgårdsmiljö avslutade spelarkarriären med en vansinnestackling han 16 år senare har förträngt. Det var allt som krävdes för att skjuta in ny energi i min kropp, så med resans hittills bästa tryck i tramporna fortsätter jag österut mot dagens slutdestination. Gårdagens sena övernattningsjakt fick mig att säkra den kommande nattens tak över huvudet redan vid lunch. Har inte tagit mig så långt som jag ville i dag, men sju mil får duga.

På en kursgård utanför Hökerum, mitt ute i ingenstans, tillbringar jag kvällen i ensamhet. Jag har aldrig haft några problem med att vara själv, men det hade varit fint att ha någon att prata med i kväll. Spela Uno. Snacka lokalfotboll. Ta en öl.

»Kallpratet går tidigt i stå, men jag låter det pågå. Behöver snacka av mig.«

Vid halv tio stannar en kille, kanske 35 år, till för att kolla läget. Han jobbar på ett gokartställe som ägs av samma gäng som sköter denna kursgård. Kallpratet går tidigt i stå, men jag låter det pågå. Behöver snacka av mig. Jag meddelar honom att det inte går att bada från bryggan på grund av all vass. Så ska det inte vara, svarar han och lovar att rätta till bryggan som verkar »ha släppt«. Fattar inte riktigt men nickar och tackar. Ska bada i morgon bitti. Jag frågar om han känner till några fotbollshistorier från Hökerum. Nej, men han vet att det finns en klubb som heter Södra Ving några kilometer bort. Där spelade han själv till tolvårsåldern. Nu intresserar han sig inte för fotboll, även om det är rätt häftigt när någon av Elfsborgs spelare besöker gokarten emellanåt. Han säger att fler åker gokart denna coronasommar än en normal sommar, och särskild skillnad märker han när Elfsborg spelar hemmamatch. Vanligtvis brukar gokartkunderna vara få en lördag när Boråslaget har hemmamatch eftersom »alla är och kollar Elfsborg istället«, men nu när ingen får besöka matcherna åker de gokart istället. Jag tänker att det låter lite för simpelt, men säger inget.

Till slut lyckas han slingra sig ur mitt grepp. Själv igen. Duschar, först varmt, sedan kallt, sedan varmt igen. Äntligen ren.

 

Morgon i Hökerum. Dag tre på resan. Är det lördag? Jag lyssnar på »release radar«, en spellista som varje fredag uppdateras med ny musik som Spotifys algoritmer tror att jag gillar, och som jag har gjort till vana att lyssna igenom varje lördagsmorgon. Nya låtar av Lana del Rey, Laleh, Llojd, The Neighborhood, Miriam Bryant, Ellen Sundberg … Perfekt. Trampar på i hög fart med alert skalle. Känner mig frisk och stark.

En mysig träskylt bjuder in till »Gårdsbutik och café« redan efter fem minuter. Otroligt sugen på kaffe, så jag svänger in på grusvägen mellan åkrarna. Det luktar koskit. På gården jobbar fyra traktorer med tillhörande bönder i förarsätena. Jag ser förmodligen vilsen ut, för en av dem pekar in mig mot en liten dörr runt gårdshörnet.

Från kaféet på ladugårdens andra våning har jag utsikt över en herrans massa kossor i bås. Självbetjäning. På bordet finns äpplen och bananer i en stor fruktskål, tre olika sorters kakor i en ännu större kakskål och ett tjugotal uppradade kaffekoppar – men ingen kaffekanna. Jag knackar på en dörr, men hör inte ett ljud som antyder att en annan människa befinner sig i lokalen. Letar efter en människa i ytterligare en minut, men tvingas ge upp. Inget kaffe. Det goda morgonhumöret är borta när jag cyklar vidare.

Sökningen »Södra Vings IF« på Google Maps leder in mig till en gräsplan utan läktare. På ena långsidan övervakas planen av en gulmålad byggnad som av fasadtexten HÖKERUM att döma är ett gammalt stationshus. I villaområdet bakom huset står två kvinnor och en vithårig man i blårutig skjorta och lastar upp yogamattor på en släpvagn. Jag går dit och frågar om de vet något om fotbollen i bygden.

– Min bror Håkan är ordförande i Södra Ving, svarar mannen och presenterar sig som Lennart Öman.

Innan jag hinner fråga har han bror Håkan i luren. Har bror Håkan möjlighet att pallra sig hit för att prata med journalisten på cykel? Nej, det vankas 30-årskalas. Nästa samtal går till Lennart Johansson, vice ordförande. Lennart och Lennart spelade ihop i Södra Ving på 70-talet.

Tio minuter senare parkerar Lennart Johansson sin Volvo S40 vid den gula stationsbyggnaden, som klubben numera använder som kansli. 

– Skrönor? Oj, då har du fått tag i fel gubbe, vettu.

Han torkar bort en svettdroppe från sin solbrända panna och tittar på Lennart Öman med ett lurigt leende.

– Ska jag berätta om när jag kastade … på …

Resten av meningen mumlar han så nära Lennart Ömans öra att jag inte hör. Kastade vadå? På vadå? När jag ber honom upprepa det skakar han, fortfarande leende, på huvudet och byter samtalsämne.

»Laget gick in för att förlora, och de belönades med en mångårig stämpel som hela landets fotbollsjumbo.«

Den kommande timmen guidar Lennart Johansson mig genom klubbstugan, visar upp Slottsvallen som A-laget spelar sina division fem-matcher på och rotar fram en jubileumsbok som innehåller en drös anekdoter från Södra Vings 89-åriga historia. Om profiler som »Ulf den förskräcklige« som beskrivs som »en alldeles sällsynt fin kille«, »han som dribblade som siste gubbe« (citat ur boken: »han kunde stå still och ändå dribbla bort vem som helst«) och supertalangen Hasse Gustavsson som gjorde en juniorlandskamp med Martin Dahlin.

– Just det, säger Lennart fundersamt. »Hasse gjorde målet och Martin blev utbytt«, det är en sådan där skröna.

Skrönan saknar förankring i jubileumsboken. Lennart bläddrar vidare och pekar på ett ortsnamn.

– Torp. Där bor jag.

Jag frågar vad det var han viskade i Lennart Ömans öra förut.

– När jag träffar gamla lagkamrater kommer det ibland upp … När jag kastade bollen på »Långe-Gösta« …

Varför kastade du bollen på Långe-Gösta?

– Han var publik. Han var väl 70 år, gubben. En av de ivrigaste fantasterna. Jag gjorde väl bort mig ute på kanten och han sa något i stil med: »För helvete, vad gör ni? Så dåliga!«

Lennart gör till rösten för att imitera Långe-Göstas frustrerade tonläge.

– Då tog jag bollen och slängde på han. »Spela själv då«, sa jag.

 

I Hällstad, en knapp mil norr om Hökerum, finns Sveriges näst sämsta lag genom tiderna. Hur man nu fastslår en sådan sak. Räknar man antal förluster i rad, minst antal inspelade poäng på en säsong eller antal matcher utan vinst? Går man efter det sistnämnda är Hällstads IF:s 90 segerlösa seriematcher mellan 2006 och 2011 det näst sämsta ett svenskt lag har presterat. Bottenrekordet, enligt statistikunikumet Svante Bernhard på Värmlands fotbollförbund, innehar Järbo GIK som mellan 1977 och 1981 spelade 104 matcher utan att vinna.

På 90-talet spelade hälsingelaget Föne IK flera gånger titelmatcher som skulle utse Sveriges sämsta lag. Laget gick in för att förlora, och de belönades med en mångårig stämpel som hela landets fotbollsjumbo.

Så hur känner Hällstads IF inför att vara näst sämst? Ska man vara dålig ska man väl vara sämst? Ingen talar om Hällstad i dag för att de är näst sämst någonsin. Så var 2–1-vinsten mot IF Knallen den 29 april 2011 en lycklig eller olycklig stund? Det ska jag snart ta reda på. Först: mat.

Klockan är lunchtid när jag svänger in på grusvägen till Café Kronogården i Hällstad. Gruset knastrar under däcken. Jag rullar ikapp en man med trekvartsshorts, turkost linne och två ettriga taxar i koppel. Han ler vänligt när jag frågar om Hällstads IF. På lantlig västgötska säger han att klubben avvecklades för ett par år sedan.

– De var inte så bra, var de, säger han. Sist i serien varje år. Någon måste vara sämst.

Medan jag äter en pastasallad på kaféet lyser Mats Löwings namn upp min mobilskärm. Det är fotbollsprästen från Åsle som jag ska träffa i morgon förmiddag.

– Hällstad! utropar Mats på andra sidan luren. Där har jag spelat. Med ett gäng kossor som åskådare. De var nog inte så imponerade, för de lämnade innan andra halvlek började.

Jag säger att Hällstads IF verkar ha varit riktigt kassa på fotboll. Prästen ger ifrån sig ett medlidande läte.

– Ååååh, näääh. De hade det kämpigt i många år. Men de fortsatte spela och det hedrar dem.

»Det kunde dyka upp sex, sju stycken till en matchsamling, de andra hade inte ens hört av sig. Om det var bra väder åkte de till stranden istället.«

Efter pastasalladen cyklar jag ner till Ängsvallen på andra sidan byn. Av alla öde idrottsplatser jag passerat tar denna priset. Rostiga målramar utan nät, lyktstolpar som ser ut att kunna välta vilken sekund som helst och intorkad fågeldiarré på trädäck och bänkar. 

I hemmalagets bänkbås syns bulor och jack i den vågiga plåten. Här har Hällstads avbytare och ledare levt ut sin frustration.

Jag sätter mig i båset och letar upp numret till Jonas Eriksson, som tränade Sveriges näst sämsta lag. Efter den överraskande vinsten mot Knallen fick Eriksson av Borås Tidning frågan hur det kändes att äntligen ha brutit den bedrövliga sviten. »Det är alltid roligt att vinna«, svarade tränaren. Vidare poängterade Eriksson att »det gäller att inte lägga för stort fokus på segern« och att det »känns ungefär som efter vilken seriematch som helst«.

O-sann-o-lika citat från en tränare som just vunnit sin första match på fyra år och 325 dagar. När jag nu får tag i Jonas Eriksson förstår jag att ämnet inte är någon lek för honom.

– Det var lätt för reportrar att racka ner på oss när de inte visste verkligheten vi hade, säger han direkt. Det kunde dyka upp sex, sju stycken till en matchsamling, de andra hade inte ens hört av sig. Om det var bra väder åkte de till stranden istället.

Er svit är näst sämst i Sverige någonsin. Vill man inte hellre vara sämst?

– Du, det har jag aldrig tänkt på.

Om du tänker på det nu, då?

– Jag såg det aldrig på det sättet.

 

Denna eftermiddag cyklar jag på den rakaste väg jag någonsin cyklat. Den mot Falköping. Det är en gammal järnväg som har asfalterats till en cykelled – som gjord för att tugga snabba mil på. Jag har aldrig gått igång på fart, men nu känner jag hur jag blir besatt av den. Låter lårmusklerna jobba. De har anpassat sig snabbt till sitt nya liv och det ska lårmusklerna ha en eloge för. Växlar upp. En växel till. En ti… nähä, kör redan på högsta. Krockar med en citronfjäril. Augustines studsiga poplåt »Luzon« pumpar i hörlurarna. Jag sjunger med i 23-åringens höga falsett. Sedan: den akustiska introgitarren till »Little Willie John«. Nu leker livet.

 

Under ett pizzastopp i Kinnarp aviserar Forzaappen att Arsenal–Chelsea startar om 30 minuter. Oj. Hade helt glömt. Mitt Arsenal spelar FA-cupfinal i kväll. Mina vänner sitter just nu på Foxes i centrala Göteborg med varsin stor stark i näven och förbereder sig för en kväll med gemensam eufori eller, troligare, sorg. Där skulle jag också ha suttit. Bedövat nerverna med blaskig öl. Bitit ner naglarna.

Istället klickar jag igång Dplay-appen, sätter fart mot Antikfiket B&B i Gökhem och låter Niklas Jarelind och Johan Arneng uppdatera mig om hur det går för mitt favoritlag sedan sexårsåldern. Jag hinner inte ens ut ur Kinnarp innan Chelsea tar ledningen.

Landskapet öppnar upp sig framför mig. Frodiga, gröna åkerfält på båda sidor. Ibland glimtar kvällssolen fram mellan det tunna molntäcket. Falbygden är fängslande vacker denna lördagskväll. Jag känner mig ensam i världen och trivs utmärkt med det. Varför ger jag mig så sällan ut på landet nuförtiden?

Straff till Arsenal! Ska jag stanna och titta? Nej, jag är inne i ett bra flyt, nöjer mig med att lyssna.

– Kom igen nu, »Auba«, säger jag lågt för mig själv och känner mig inte det minsta sorglig.

Jarelind: »1–1 på Wembley.«

– såja!

Andra halvlek har inte börjat när jag svänger in på gårdsplanen framför ett rött hus med vita knutar. Paret som driver stället äter middag på verandan. Jag tackar nej till ett glas vin och ångrar mig direkt. Det visar sig att Linda och Bosse är gamla journalister, och vi fastnar i ett timslångt samtal om branschen, om fotboll och om livet på landet. Efter en dyster Arsenalsäsong har jag sett fram emot cupfinalen i två veckor, men nu glömmer jag att titelmatchen pågår. Den är slut när insikten slår mig. Jag frågar Bosse om resultatet. Han klickar några gånger på sin läsplatta och säger medlidande:

– Vill du ha det där glaset vin ändå?

– För att dränka sorgen?

Han ler pillemariskt mot mig.

– Eller för att fira, säger han.

– Vinst?!

– 2–1.

Jag försöker dämpa min glädjeimpuls inför Linda och Bosse, men det går inte. De skrattar förstående åt mig när jag knyter näven och sprattlar till i gårdsplanens grus.

Det blir ett glas vin, som blir två, som blir tre. Katten Kiwi stryker mina vader. Bosse pratar vinprovning. Linda berättar om en dråplig Indienresa. Mer fotbollssnack, mer journalistik, mer vin, fler anekdoter. Vill inte att kvällen ska ta slut.

 

Mats Löwing stiger ut ur sin prästgård i långa jeansshorts, svarta Birkenstock och en träningströja med »Vasaloppet« tryckt över ena bröstet. Kyrkklockan i intilliggande Åsle kyrka ringer in till söndagsgudstjänst, men prästen har semester.

Är det någon som har historier från västgötafotbollen så är det Mats. Han är 62 år och spelar fortfarande, i moderklubben Ekedalens SK. Numera blir det mest matcher med »Utvecklingslaget«, där han kunde vara morfar till varenda lagkamrat och motståndare. Över en kopp förmiddagskaffe i trädgården berättar Mats om en match mot Mariestads BK:s U-lag. Det blev tjafs om vem som var sist på en boll som rann ut över kortlinjen. »Klart att det var hörna«, menade Mats, innan Mariestadstonåringen lade in nådastöten: »Okej, det kanske var hörna – på din tid.«

Han berättar länge och gärna om sina fotbollsupplevelser. Om en karaktär från Timmele, där han spelade i två år på 80-talet:

– Erik, hette han. Han och hans fru bredde alltid smörgåsar till spelarna. Gräset där Erik brukade stå vid långsidans träräcke var utslitet, för när Timmeles högerytter skulle slå ett inlägg stod Erik och måttade samtidigt. »Pooff!« En gång råkade han kicka till en liten hundvalp som låg där. Han var så inne i det.

Om en målvakt som kallades »Legenden« för att han en gång utmanade en motspelare med: »Gör du mål på mig blir du en legendar.« Om en annan lagkamrat som blev »Böset« eftersom han var stor, stark och »lite överallt« på planen. Om Ekedalens kassör som spelade en match och gjorde ett mål:

– »Finansministern« har det bästa målsnittet i föreningens historia, säger Mats.

Kallas han för Finansministern?

– Ja, precis.

För att han är kassör?

– Mm. Vid ett lagmöte, när vi planerade för en lägerresa till Cypern, ställde han sig upp på en stol och ropade: »det finns inga pengar! det finns inga pengar!« Han var inte så sugen på att göra av med pengar.

 

Upplyft av min förmiddag med Mats tar jag sikte på Vätterns västra långsida. Det tunna duggregnet stör mig inte. Jag klättrar med lätthet över de västgötska kullarna. Hejar på kossor, andas långa andetag och messar Michaela i farten: »Älskling, ska vi inte flytta ut på landet ändå?« Positivt svar med skeptisk underton: »På sommaren är det härligt.«

Jag stannar till vid Ekedalens hemmaplan som, precis som Mats utlovade, ligger vackert i ett skogsbryn. Sedan vidare mot Fröjered. Hålig grusväg nästan hela vägen. Tur att jag köpte en så kallad gravelcykel, anpassad för att klara sådant här risigt underlag. Noterar att en skvätt fågelskit har landat på min underarm. Försöker borsta bort det men bajset har redan stelnat. Regnet tilltar.

På en anslagstavla utanför Fröjevi IP finns information om »Fröjevi 2.0«: »Hur kan Fröjevi anpassas för dagens behov i Fröjered? Se vad som är på gång: www.frojeredsif.se.« QR-kod in till hemsidan. Fröjarna ligger i framkant. Skannar in koden med mobilkameran och landar smidigt på sidan om Projekt Fröjevi 2.0, där klubben »samlar nyheter, bilder och dokument«. Skrollar och ser bara vit bakgrund. Ingen information.

»Ännu bara tomma planer. Spelas det inga matcher alls längre? Tränas det inga träningar? Sparkas det ingen spontanfotboll?«

I Hjo förälskar jag mig i Guldkroksvallen. En hög, gulfärgad entréport. Löparbanor, som jag gillar. 100 meter till efter matchen-dopp i Vättern. Här skulle jag inte avsky att spela min fotboll.

Men ännu bara tomma planer. Spelas det inga matcher alls längre? Tränas det inga träningar? Sparkas det ingen spontanfotboll?

Jag hade hoppats på mer. Dessutom växer min oro över den fortsatta tystnaden från Västerljung-Viktor. I mina SMS har jag inte förklarat vad jag vill honom. Bara att jag gör en rundresa bland mindre klubbar och vill träffa honom. Borde jag outa hela sanningen? Nej, överraskningsmomentet på plats känns viktigt.

Dagens avslutande tre mil tillbringar jag i vägrenen på en vältrafikerad 80-väg till Karlsborg. Bilar passerar i 100. De flesta håller vänligt avstånd, men bilarna känns ändå som mina fiender. De vill inte ha mig här och jag vill cykla i lugn och ro.

Spotify spelar en sprallig sommarlåt av Gustaf och Viktor Norén när en smilande gubbe i vit, tät mustasch och flyktig Göran Greider-frisyr vinkar från en alldeles för låg retrocykel i den motsatta vägrenen. Det är nog den hjärtligaste hälsning jag mottagit i livet. Andemeningen »vi sitter i samma båt, kämpa på, kompis!« är uppenbar. »You never had a friend like me, your enemy, my enemy«, sjunger samtidigt en av Norénbröderna och för ett ögonblick känns det som om det är jag och mustaschmannen för evigt.

 

Svänger man förbi Forsviks IF:s röda klubbstuga en måndagsmorgon hittar man Åke Engvall sittande på en stol på verandan. Den gänglige 75-åringen har buntat ihop ett dussintal exemplar av dagens Aftonbladet, fria för ortens lässugna att plocka upp för kostnaden 26 kronor – slantar som skickas rätt ner i Forsviks IF:s plånbok.

En träskiva som hänger över klubbstugans entré upplyser om idrottsplatsens namn: Engvallen. Så har den hetat sedan Åke Engvalls 70:e födelsedag, då klubbens styrelse överraskade eldsjälen med att döpa om lagets hemmaplan efter honom.

I dag har Åke fått sällskap av Bengt, klubbens kassör i 50 år. Han har även varit Åkes tränare.

– Vi låg risigt till i serien en gång, säger Åke. Det minns du, Bengt? Då satte Bengt upp mig på topp. Jag gjorde två mål, så vi slog Älgarås och hängde kvar. Bengt? Kommer du ihåg det?

Jag öppnar knappt munnen på två timmar. Åke bara kör. Enligt sina egna beräkningar spelade han mellan 1960 och 2007 närmare 2 000 matcher för Forsviks A-, B- och veteranlag. Han verkar ha mött varenda person som någonsin har burit ett par fotbollsskor, och han minns varenda en. Stig-Åke Jansson var »nordisk mästare i kroppsbyggnad«. »Putte« Brandqvist var det ingen som sprang ifatt, men han var lite skör i kroppen. »Skjorta« Bergström var här med Degerfors en gång. Efter att ha räddat ett skott rullade Skjorta tillbaka bollen till Forsviks anfallare och sade: »Du får en chans till.«

– Vad smidig han var, säger Åke. Vilken målvakt, du vet. Bengt? Han kasta’ sig, han slängde sig, han var hur vig som helst, du vet. Bengt?

När Bengt åker hem går jag och Åke ner till ett fik vid Göta kanal. Över en caesarsallad berättar Åke att han gjorde lumpen med »Backa-Erik«.

– Det vet du vem det var? Backa-Erik? Han rullade ihop en lössnus, du vet, och så slängde han den över axeln och klacka’ in i mål!

Han lutar sig fram med världens lyckligaste flin.

– Han hade sån känsla, du vet. Oj, oj, oj, Backa-Erik. Han kunde skjutaaa, han kunde dribblaaa, han kunde nickaaaaa.

Jag frågar Åke om han har haft någon partner genom åren. Han svarar att han inte haft tid. Men det har blivit en del sena kvällar på dansställen runtom i nordöstra Västergötland. I Tibro, Skövde och …

– Grevbäck! Deras fotbollslag, du vet, de hade många roliga karaktärer där. »Plåtis« och »Mummen« och …

Här någonstans slutar jag att ta anteckningar. Jag märker att Åke mår bra av att mala på med sina minnen och sin makalösa namedropping, så jag låter honom pågå. Jag är dessutom Sverigesämst på att avbryta folk när de pratar. En gång lät jag AIK:s guldback Robin Jansson gå på i sju minuter om hur man tillverkar en hästskosöm. Jag begrep inte mycket av hans minutiösa redogörelse, men han orerade med sådant engagemang att jag bara inte kunde med att sätta stopp.

Åke vill väl, och herregud, han kåserar med den äran, men när jag lämnar Forsvik bakom mig är det en befrielse att proppa Taylor Swifts lättsmälta nya pop/folkalbum i öronen, ge mig in i mina egna tankar och bara pumpa mil.

 

Småängens camping utanför Tjällmo breder ut sig intill sjön Lien. Efter tio mils trampande på krokiga, släta och trafikfattiga landsvägar från Forsvik, via Askersund, sänker jag min svettiga och varma kropp i vattnet. Att plaska runt i någon minut med huvudet över ytan och sedan låta skallen falla bakåt i det kalla vattnet är kanske den härligaste känsla en människa kan känna.

Efter doppet sätter jag mig på sandstranden och väntar in solens nedgång bakom de östgötska talltopparna tvärs över sjön. En pappa pratar engelska med sin fyra-, kanske femåriga son, som en stund senare konstaterar att solen är gone. Jag går upp till campingstugan, hänger badbyxorna på tork och kollar mobilen. Måndagen är snart över. Fortfarande ingen återkoppling från Viktor i Västerljung.

 

Mellan Tjällmo och Västerljung har jag inget stopp planerat. Jag är sugen på att följa ett tips från östgötaskärgården om IK Österviking, som har en fotbollsplan som är för liten och, enligt min tipsare, så sned att det utan problem går att se med blotta ögat. Rykten säger att det är för att greven som äger marken omkring planen vägrar låta klubben bygga ut den till ordentliga mått.

Greve mot fotbollsklubb låter underbart, men jag bestämmer mig för att det blir för mycket omväg. Vill nå fram till Västerljung, förutsatt att Viktor vill ha med mig att göra, i morgon. Då måste det bli raka spåret.

Det beslutet får jag ångra.

I Finspång handlar den mest uppseendeväckande anekdoten om en busschaufför som körde fel väg till Oskarshamn. I Lotorp inkräktar jag på en vältalig herres heliga lunchstund utanför en pizzeria. Han pratar om när Lotorps IF spelade i Damallsvenskan och att föreningens eldsjäl Åsa har flyttat ut i skogen. Jag testar att ringa Åsa, men får inget svar.

»Utan att det är meningen går jag in i Stefan Andreasson-mode. Gasellen ska inte få vinna.«

På väg ut ur Lotorp plingar det till i telefonen. Jag plockar upp den ur styrväskan och gör ett sladdmärke i asfalten när jag ser att textmeddelandet är från »Viktor Andersson Västerljung«. Ska han vara ärlig är han inte intresserad av att träffas för en intervju.

Fan, fan, fan. Inte vad jag behöver. Jag skriver en roman till svar och förklarar varför han är en viktig person för min resa. Alltsammans hänger egentligen på skrönan om honom. Jag bara måste få klarhet i om den stämmer. Jag trampar sedan vidare mot Norrköping, så hårt och med så ofokuserad blick i asfalten att mina däck är någon centimeter från att platta till en panikslagen ekorre som mirakulöst just har lyckats korsa riksväg 51.

På en raksträcka genom Svärtinge susar en racercyklist förbi på min vänstra sida. Jag känner hur det börjar koka i hela kroppen. Jag växlar upp, går ner i tävlingsläge på bockstyret och fäster blicken i hans rygg. Utan att det är meningen går jag in i Stefan Andreasson-mode. Gasellen ska inte få vinna. Jag närmar mig först några meter, men när vägen börjar luta uppåt säger lårmusklerna ifrån. Grinar och sliter i backen, medan gasellen bara verkar öka sin fart. Jag tvingas släppa. Ser den tajta vita cykeltrikån försvinna bakom ett krön.

 

Batterisymbolen uppe till höger på mobilskärmen visar rött. Nio procent kvar. Powerbanken har slutat funka, trots att jag laddade den full i natt. Jag har bokat ett rum i Ålberga en timme bort och låter Google Maps-rösten guida mig dit.

Från en större väg in till en smalare, sedan en ännu smalare och vidare in på en grusväg. Allt tätare skog runt mig. Glesare mellan husen. Det här känns inte rätt. Ska jag vända? Stanna till vid nästa gård och be att få ladda upp mobilen några procent? Äh, detta är säkert bara en genväg till en större väg.

Jag fortsätter. I tio minuter. Femton minuter. Tjugo. Grusvägen tar aldrig slut. Nu var det dessutom ett tag sedan jag passerade ett hus. Jag sneglar bakåt och ser genom det yrande vägdammet en vit Volkswagen som följer mig på avstånd. Skönt, den ska väl också till Ålberga, tänker jag. Jag är rätt ute.

Hålen i vägen blir både fler och större. Jag väjer kontrollerat undan från de värsta, men i en nedförsbacke överlistas jag av två gropar som täcker halva vägbanan.

Vad var det? Det lät som om jag tappade något. Vrider på huvudet. Cykelkartorna som jag hade bundit fast på sadelstolpsväskan ligger på marken. Svär, går av cykeln, vinkar till gubben i den vita golfen som passerar och samlar ihop de hopvikta kartorna. »Disconnected«, hör jag i hörlurarna. Det kan bara innebära en sak. Mobilen är död. Men gubben i den vita golfen, han måste ju ha varit på väg någonstans.

Grusvägen tar slut vid ett ensamt torp. Där står golfen. Och där kliver gubben ut ur farstun. Jag håller upp min mobil och frågar om jag snälla, snälla får ladda upp den några procent.

– Då måste jag tyvärr göra dig besviken, svarar han. Jag har ingen elektricitet.

Han säger att han har bott här i 25 år, att han heter Kenneth och att han inte kan förstå varför jag valde vägen genom naturreservatet.

– Men det finns en genväg till Ålberga. Jag ska hämta en karta.

– Toppen!

– Ja, men du får den inte. Jag visar.

Höger här, rakt fram för att gena där, vänster nästa … Gubbens första instruktion minns jag, sedan är jag chanslös. I den andra korsningen fortsätter jag rakt fram. Vägen leder mig till en överväxt vändplats.

– Det är inte sant, säger jag högt.

Sekunden senare hör jag avlägsna, aggressiva skall. Inbillar mig att de närmar sig. Är det i kväll jag blir uppäten av en flock vargar? Vänder, flåsar tillbaka fem minuter och tar vänster istället. Paniken växer i bröstet. Det börjar skymma. Jag är snart ett enkelt byte för den mörka skogen.

Ytterligare en halvtimme går utan att jag ser minsta antydan till civilisation. Bara skakig grusväg och tallskog. Men nu når jag upp till ett krön med ett kalhygge på vänster sida, och långt därborta … Jag ser hus! Äntligen ute ur mardrömslabyrinten. Jag lever. När jag stannar cykeln vid Täppans B&B är jag helt slut. Ägaren möter mig, och jag berättar för hans oförstående öron om hur min döende mobil lurade in mig i naturreservatet.

– Konstigt, säger han. Du hade bara kunnat följa gamla E6:an i någon mil till så hade du varit framme i Ålberga.

 

En morgonpigg tupp på gården väcker mig flera gånger om på onsdagsmorgonen. Jag känner mig uppgiven. Viktor har inte svarat på mitt vädjande SMS än och självförtroendet är i botten efter gårdagens irrande i naturreservatet.

Resan har tagit mig sju dagar, precis enligt plan. Jag har sluppit punkteringar och köttiga skavsår i skinkorna, betat av närmare 70 mil med min ovana cykelkropp, och trots att jag tryckt i mig en kaloribomb så fort jag sett en pizzeria vet jag att jag har tappat några bukkilon. Jag har träffat så många fina människor, inte sällan gamla sådana och inte alltid personer som suttit inne med den sortens berättelser jag sökt, men alltid varma och vänliga. Jag har älskat att titta in i deras små världar och utforska deras fotbollsvallar, även om de bara innehållit rostiga målstolpar, knöliga avbytarbås och oregelbundna robotränder i gräset. Men det hade ändå varit kul att få se lite fotbollsliv. Kanske har jag haft oflyt, kanske borde jag ha tajmat mina besök bättre och kanske underskattade jag semestertiden som råder. Coronan har inte bara skjutit upp seriestarten, utan även satt ambitiösa »2.0-projekt« på paus, som det i västgötska Fröjered. Men faktum kvarstår: jag har knappt ens sett en fotboll rulla. Inte en enda träning. Det är inget annat än en flopp. 

Med håglösa tramptag närmar jag mig Västerljung, och när jag har en halvtimme kvar stannar jag till för att messa Viktor igen. Behöver ett definitivt besked.

Det får jag i samma sekund som jag når Västerljungs IF:s hemmaplan. »Det blir ett nej från min sida«, skriver Viktor.

Okej. Jag får hitta någon annan som kan kasta lite mer ljus över historien. Ringer Sörmlandsjournalisten som berättade den för mig. Inget svar. Ringer sportchefen Tom. Inget svar. Utanför ett rött gårdshus intill Norrbyvallen är en medelålders man på väg in i en bil med sin dotter i famnen. Han säger att han brukar se matcherna och är ytligt bekant med Viktor, men han har inte hört talas om skrönan. Istället hänvisar han mig till en kille som spelar i laget och bor på grusvägen upp mot kyrkan.

Ingen öppnar hos lagkamraten, men i korsningen nedanför kyrkan möter jag en man som tipsar om Hillsta, en bondgård någon kilometer ditåt, ut på vischan, där Knut och svärsonen Edvin håller till. Båda är aktiva i fotbollsklubbens styrelse.

Det är tidig onsdagseftermiddag, och vid bondgården råder oväntat mycket aktivitet. Anledningen är den gårdsbutik som lockar sommarstammisar från omnejden. Självplock av potatis, jordgubbar, tomater och alla möjliga sorters grönsaker som de odlar på sina vidsträckta åkrar. Jag ser inga anställda. Bara en skäggig bonde i 30-årsåldern som kör traktor. När han stannat maskinen går jag dit och beskriver mitt ärende. Bonden heter Pelle.

– Viktor? säger han. Jajamensan, honom har jag spelat med.

För Pelle berättar jag historien som jag hört den. Anekdoten slår allt annat jag hört den senaste veckan – fulländad i sin dramaturgi. Om hur Viktor under pojklagsåren var tränarens son och »typ bara var med för att hans farsa tvingade honom«. Jag läser högt ur mejlet från Sörmlandsjournalisten: »Viktor var småtjock och med liten bolltalang. Han gjorde aldrig mål. Förutom den gången han klackade in det avgörande målet i egen kasse i Sörmlandscupens kvartsfinal.

På gymnasiet var Viktor bara med sporadiskt i B-laget. Inför en B-lagsmatch på hemmaplan sa han: ›När jag gör mitt första mål ska det vara ett mål från halvplan – och efter det lägger jag av.‹«

Pelle nickar och ler.

– Det där känner jag igen! Att han ska ha sagt så.

Jag fortsätter:

»I matchen pendlade han mellan bänk- och ytterbacksplats som vanligt. Var knappt över halva plan. Men så fick han bollen nära båset på vänsterkanten, strax innan mittlinjen. Han avancerade några meter och ungefär vid mittlinjen drämde han iväg en halvhög djupledsboll på måfå. Anfallaren Ante Kristiansson stack som vanligt på bollen …«

– Ante? Jajamensan, säger Pelle och nickar igen.

»Motståndarnas målvakt kom ut och Ante försökte nicka men missade bollen. Målvakten blev helt ställd och bollen rullade sakta över mållinjen. Viktor höjde armarna, bytte av sig själv och har aldrig spelat en fotbollsmatch sedan dess.«

Pelle skrattar. Han säger att han tyvärr inte deltog i den nämnda matchen. Han vet inte vilka detaljer som är sanna och inte.

– Men det stämmer i alla fall inte att han aldrig spelade någon mer match. Jag har spelat med han. Han har gjort många A-lagsmatcher.

Pelle förser mig med mobilnummer till två personer som kan ha spelat den där B-lagsmatchen.

– Hälsa från bondjäveln på Hillsta, säger han och hoppar upp i traktorhytten igen.

Första samtalet går till Tommie Lagerman, som spelat 20 säsonger i Västerljungs IF. Han är något år äldre än Viktor.

– Ja, säger Tommie när jag berättat historien om Viktors osannolika debutmål. Den stämmer.

Till hundra procent?

– Ja, ja. Han bytte ut sig själv och la av. Han höll sitt ord. Jag var tyvärr inte med och spelade, men jag har hört storyn många gånger. Det är en lokal legend.

Enligt »bondjäveln från Hillsta« har Viktor spelat matcher med A-laget efteråt.

– När det krisat med folk. Man måste ju ställa upp för föreningen.

Tommies övertygelse i all ära, men jag behöver en förstahandskälla. Någon som faktiskt upplevde Viktors berömda löfte, mål och utcheckning.

Nästa person jag pratar med är Johan Karlsson, redaktionschef på Östra Sörmlandsposten. Bingo.

– Jag var med och spelade matchen, säger han. Och ja, sjukt och fantastiskt nog är hela legenden sann. Han sa så där, han gjorde exakt det målet i den matchen, han bytte omgående ut sig själv och han spelade inte på sju, åtta år.

Och då … ?

– Tyvärr har Viktor gjort comeback en handfull gånger i sjuan på senare år. Då har han dock lyckats både dra axeln ur led och slita av hälsenan. Så han borde nog ha slutat för gott den där gången, säger Johan.

Det är alltså så här det slutar, min jakt på den bästa fotbollsskrönan mellan Fjärås och Västerljung. Jag är för trött för att avgöra om det är ett bra slut på en berättelse. Jag knäpper hjälmen, leder ut cykeln på grusvägen och börjar trampa hemåt.