Fotbollstokig diktator motvilligt utbytt
Den 20 maj blev Burundis president Pierre Nkurunziza av med makten efter 15 år. Mindre än en månad senare dog han. Den officiella förklaringen från Burundis regering var att 55-åringen avled efter en hjärtattack, men flera afrikanska medier har rapporterat att den verkliga dödsorsaken var covid-19. En vecka före dödsfallet skrev den kenyanska tidningen The Standard att Nkurunzizas fru drabbats av viruset och flugits till ett sjukhus i Nairobi. Ytterligare några dagar tidigare hade presidenten öppet sagt att Gud »städat bort coronaviruset från Burundis himmel«.
Den stora frågan nu är hur presidentens bortgång och det stundande maktskiftet (han skulle formellt avgå i augusti och då istället få titeln Högste patriotiske rådgivare) kommer att påverka ett av världens fem fattigaste länder. Den lite mindre frågan: Får det någon effekt på landets fotboll?
Pierre Nkurunzizas styre kantades av våld, korruption – och fotboll. På landets fotbollsarenor var han ett välbekant ansikte. Innan han blev president var han tränare i två fotbollslag, och som Burundis mäktigaste man startade han sitt eget med ett lagnamn – Hallelujah FC – baserat på hans kristna tro. När Hallelujah äntrade Burundis planer hade de också extra stöd i form av Nkurunzizas personliga kör Komeza gusenga (»Oavbruten bön«). Presidenten beskrevs som en vass anfallare som ofta gjorde mål. Källa: hans egen biografiflik på regeringens hemsida. Men när hans Hallelujah i februari 2018 ställdes mot ett lag från Kiremba i norra Burundi hade han en jobbig match. Den spelande tränaren, van vid att få göra som han vill på planen, stötte där på motstånd i form av kongolesiska flyktingar som inte hade en aning om att de spelade mot Burundis president. Ett ögonvittne berättade för nyhetsbyrån AFP att motståndarna »attackerade varje gång han hade bollen och fick honom på fall flera gånger«. Presidenten uppskattade inte behandlingen och såg till att fängsla två lokalpolitiska ledare i Kirembaregionen. Brottet? Konspiration mot presidenten.
»Tortyr, avrättningar, olagliga rättsprocesser och sexuellt våld hade blivit en del av vardagen.«
Nkurunzizas kärlek till fotbollen tycks också ha påverkat landets beslut om att låta den pågå som vanligt under viruspandemin. Medan resten av världen stängde sina ligor fortsatte Burundi med klubblagsmatcher inför åskådare som hälsades välkomna med termometrar och desinfektionsmedel. Undantaget var en paus på en månad där arenorna behövde användas av de presidentkandidater som i valrörelsens slutspurt slogs om att ersätta honom.
Presidentens hastiga bortgång utlöste sju dagars landssorg i Burundi. Men många av medborgarna sörjer honom knappast. Nkurunziza missbrukade flera gånger sin makt, ofta med blodiga konsekvenser. 2015 deklarerade han att han skulle söka en tredje mandatperiod trots att det stred mot konstitutionen. Beslutet ledde till massprotester, och regimtrogna styrkor drabbade samman med motståndsrörelser. När röken hade lagt sig slog FN fast att det som skett i Burundi skulle räknas som brott mot mänskligheten. Tortyr, avrättningar, olagliga rättsprocesser och sexuellt våld hade blivit en del av vardagen. Och hundratusentals människor hade tvingats fly sina hem.
Trots det kunde alltså Pierre Nkurunziza regera vidare i ytterligare fem år, och fortsätta göra enkla fotbollsmål på målvakter som inte vågade stoppa bollen. Men nu har troligen Hallelujah FC:s kör tystnat för gott.
Rekordgalning ser inget karriärslut
När den långhårige uruguayanen Sebastián Abreu chippade in den avgörande straffen i VM-kvartsfinalen mot Ghana 2010 skrev en av Uruguays största tidningar att det var »ett perfekt sätt att avsluta en lång karriär«.
Tio år senare har den nu 43-årige Abreu ännu inga planer på att lägga av. Dessutom har kärleken till fotbollen, i kombination med en svåröverträffad rastlöshet, gjort honom historisk längs vägen. 2018 tog han sig in i Guinness rekordbok som den spelare som representerat flest proffsklubbar (26, fördelade på elva länder). Sedan utnämningen har han hunnit avverka ytterligare tre klubbadresser och därutöver blivit spelande tränare. För närvarande leder han Boston River (men kolla gärna upp om det fortfarande stämmer, man vet aldrig med Abreu) i Uruguays högsta division, som bara hade hunnit avverka tre omgångar av årets säsong när virusutbrottet satte stopp för fortsatt spel. När ESPN intervjuade honom i maj berättade han att han fördrev tiden i karantän med att leka kurragömma med sina barn och sortera de 1 600 matchtröjor han samlat på sig genom åren. Några tankar om att lägga av yttrade 43-åringen inte. Däremot var han »smickrad« över att ett par klubbar i Mexiko visat intresse för honom.
Det enda tråkiga med Sebastián Abreu och hans maratonkarriär är egentligen hans fantasilösa smeknamn. »El Loco« (»Galningen«) låter kanske passande för en fotbollsvagabond som inte drar sig för att slå en Panenkastraff i en VM-kvart, men eftersom uppskattningsvis 107 andra spansktalande spelare lystrar till samma smeknamn kan man tycka att en rekordhållare borde föräras med något unikt.
Bolivianska klubbägare med uselt tålamod
Sedan högerbacken Martin Smedberg-Dalence i höstas lämnade Always Ready har den bolivianska klubben hunnit avverka två tränare. Ett helt normalt tempo i landet där fotbollstränarna sitter lösare än någon annanstans. Nyligen presenterade fotbollsavdelningen på International Centre for Sports Studies (CIES) en undersökning om tränarnas anställningstrygghet i 84 olika högstaligor världen över. Studien, som sträcker sig från januari 2015 till december 2019, visar att en genomsnittlig boliviansk klubb låter tränaren gå efter elva matcher. Allra mest har det sparkats i Real Potosí, som använt 20 olika tränare sedan 2015.
Efter Bolivia följer Tunisien och Algeriet på listan. I Europa lever tränarna i Bosnien-Hercegovina farligast. Tryggast var det i landet dit Smedberg-Dalence nu har återvänt. Under perioden för undersökningen fick en allsvensk huvudtränare i snitt 40,6 matcher på sig.
Skotsk reservmålvakt överlevde omröstning
Livingston FC:s tredjemålvakt Gary »Stretch« Maley har förlängt sitt kontrakt med ett år. Inget konstigt med det – om det inte vore för att den skotska klubben lät allmänheten rösta om den 37-årige reserven skulle få vara kvar eller inte.
Livingston, ett mittenlag i högsta divisionen, brukar sällan omnämnas utanför Skottland och när det väl sker handlar det i regel om listor av typen »märkliga arenanamn« (Livingston spelar på Tony Macaroni Arena, smeknamn: »Spaghettihad«). Men när klubben den 25 maj twittrade om Maleys framtid fick nyheten spridning långt utanför de egna supporterleden. »Stay or go – you decide!« skrev klubben och räknade med runt 500 röster. Det blev 200 000. En klar majoritet ville se en förlängning och ett par dagar senare kritade en leende tredjemålvakt på kontraktet.
Men vad var egentligen detta? Ett cyniskt PR-trick? Och hade Livingston verkligen dumpat Maley om utfallet blivit negativt? Klubben fick även kritik för att i osäkra tider »leka med folks jobb« och kände sig manad att förklara sig. På sin hemsida berättade man att Gary Maley jobbar som civilingenjör vid sidan om fotbollen. I mitten av maj sökte han upp managern och förklarade att han absolut gärna fortsatte i Livingston, men att han skulle klara sig fint annars också och förstod om klubben hellre ville satsa på någon ungdom. Klubben meddelade att de gärna ville ha kvar honom (hans kontrakt var bara på deltid och ingen tung utgift), och så kom någon på idén att »göra ett skämt av det hela«.
Pusslet går dock inte riktigt ihop, för om klubben nu ville behålla honom skulle den väl inte ta risken att han röstades bort? Så jo, lite PR-trick var det nog ändå. Och då får man medge: Well played, Livingston FC.
Ex-djurgårdare vill ha 10 000 dollar
Yussif Chibsah, med allsvenska meriter från Gefle och Djurgården, var nära att komma med i Ghanas VM-trupp 2006. Till slut hamnade han på reservlistan – redo att åka till Tyskland vid en skadekris. För det besväret lovades han 10 000 dollar av Ghanas fotbollsförbund. 16 år senare är Chibsah fortfarande bitter över att han, och fyra andra reserver, aldrig såg röken av några pengar. När han i det ghananska TV-programmet The Tracker Show nyligen lade ut texten om det brutna löftet gav utspelet stora rubriker i ghanansk press.
