Provokatören

David Thulin kisar ut över Wieselgrensskolans slitna konstgräsplan i eftermiddagssolen. Blicken följer bollen. Händerna är nedstoppade i shortsfickorna. Det är 23 grader varmt, vindstilla och inte ett moln på himlen över södra Helsingborg. Så möter inte en spelare en passning och Davids röst höjs:

– Killar! Jag vill se lejon på planen! Just nu är det möss. Kom igen nu! 

Intensiteten ökar omedelbart, men bara minuten senare är det stillastående igen. David anar att värmen spelar in och ropar ut order om att spelarna ska ta en drickpaus. 

Med blanka pannor sjunker de nio spelarna ner på en bänk. Ingen av dem når ner med benen till marken, och de dinglar med sina färgglada fotbollsskor i luften samtidigt som de häller i sig vatten. En av dem är lagets målvakt. David är inte övertygad om hans möjligheter att lyckas på den positionen. Han har spanat in spelarens föräldrar och kunnat konstatera att varken mamman eller pappan är särskilt lång. Det är inget han säger till pojken i dag, det får vänta till hösten när utvärderingssamtalen äger rum. Förhoppningsvis växer han till sig, men gör han inte det och står på sig med sina målvaktsambitioner har David ett problem. För något år sedan hade han möjligen sagt åt sjuåringen att han kanske borde söka sig till en annan klubb om han vill fortsätta som målvakt. Men det kan han inte göra längre. Han vet att han har ögonen på sig.

Det har gått drygt ett år sedan David Thulin blev en riksangelägenhet i Fotbollssverige. Först ut att uppmärksamma Helsingborg City FC – den förening där David Thulin är grundare, ordförande och huvudtränare – var Helsingborgs Dagblad. Tidningen kunde våren 2019 berätta att föreningen sagt nej till åttaåringar som sökt sig till City eftersom de inte ansetts vara tillräckligt bra, att de som »mest vill spela för skojs skull« hänvisades till andra klubbar och att intresserade barn behövde provträna innan beslut kunde tas om de var välkomna.

Många läsare upprördes och de som letade sig in på Helsingborg Citys hemsida för mer information blev knappast lugnade. Där kunde man läsa om ambitionen att bli Sveriges främsta talangfabrik och att man var en »elitsatsande barn- och ungdomsförening« som existerade för att fostra framtida proffs. Där fanns formuleringar som handlade om att man redan i fyra-, femårsåldern kan se om en spelare har talang. I »Talangutvecklingsplanen« stod det att läsa under kategorin »Knattelaget 4–5 år«: »Redan i dessa åldrar kan man börja se vad spelaren besitter för talang och fotbollskunskaper. En spelare som är lång, orädd och gärna vill ta bollen med händerna eller som kanske inte är så duktig med fötterna bör kanske skolas till målvakt. En spelare som är orädd och kan tacklas bör kanske skolas som försvarare. En spelare som är kort och snabb eller med bra teknik bör kanske skolas som mittfältare. En spelare som är snabb och har ett bra skott bör kanske skolas som anfallare.« 

Riksmedier hakade på. Sportbladet, Fotbollskanalen och SVT rapporterade om City. Claes Ohlsson, ordförande i distriktsförbundet Skåneboll, dömde ut klubbens tillvägagångssätt och förklarade att verksamheten kraftigt stred mot det som både Svenska fotbollförbundet och forskningen förespråkar. Fritidsförvaltningens chef i Helsingborg, Daniel Nilsson, sade till SVT att man var beredda att dra in det årliga aktivitetsstödet på 14 000 kronor (samt möjligheten att nyttja kommunala fotbollsplaner utan avgifter) om inte förändringar genomfördes. Nilsson menade att det var oacceptabelt att välja spelare efter talang i så ung ålder och att Citys disciplinkrav på så små barn var orimliga. Han tillade att City kunde fortsätta bedriva verksamheten som de önskade, men om de fortsatte som tidigare kunde de inte heller förvänta sig statligt eller kommunalt stöd. Fritidsförvaltningen krävde dessutom att Citys ledare skulle gå utbildningar i idrottspedagogik. Tomas Peterson, professor i idrottsvetenskap på Malmö universitet, hotade i Sportbladet att stämma Helsingborgs kommun:

»Barnkonventionen blir lag den första januari 2020. Om Helsingborg City då fortfarande bedriver en verksamhet enligt dessa riktlinjer är jag personligen beredd att stämma – inte Helsingborg City – men väl Helsingborgs kommun om kommunen stöder denna verksamhet med så mycket som en krona.« Peterson slog i samma artikel fast att Citys »uppfostrans- och utbildningssyn för oss ett sjuttiotal år tillbaka i tiden« och sade att det inte fanns någon som helst forskning som backade upp Thulins metoder om man vill gynna utveckling av fotbollsspelare. 

David Thulin hade inget val. Han ändrade motvilligt några formuleringar på hemsidan, tog bort raderna som stack ut för mycket och sade att han tänkte gå de utbildningar som man tvingade honom att gå. 

Sedan blev det tyst.

David Thulin säger att han inte har ätit någon frukost och beställer in en hamburgare till lunch. Bakom honom på kullerstenen i centrala Helsingborg lufsar gymnasieelever förbi med plakat, visselpipor och vita mössor. Om några timmar börjar dagens träningar med Helsingborg City. I dag är det åttaåringarna, tioåringarna och klubbens äldsta, 13-åringarna, han ska träna. 

– Det börjar bli lite slitigt, säger han på uteserveringen. Det är träningar varje vardag mellan 16 och 20.30. På kvällarna, när jag kommer hem till lägenheten, blir det en del administration. Registrera träningsnärvaro, någon förälder som hör av sig, planera nästa dags träningar … Och så är det matcher på helgerna. Jag vill få in fler bra ledare, men det är svårt. Kan vi inte erbjuda någon ersättning är det inte många som är beredda att lägga ner tiden. Vi har några föräldrar som hjälper till med olika lag, men jag kräver en viss nivå, vilket gör att det inte är så många att välja mellan. 

Förutom att vara tränare för samtliga fem lag i Helsingborg City är David extraresurs på olika skolor i staden. Mest för högstadie- och gymnasieelever och »mer för att motivera elever än att lära ut«, som han säger. Den enda lönen han har är från de timmar han får på skolorna, uppdraget i City är helt ideellt. Hans målbild är att inom några år kunna ta ut lön från City och att då enbart kunna lägga sin tid på föreningen som han startade 2009. 

»Jag förstår dem som tycker att det vi gör är fel, men å andra sidan är det många som tycker att vi gör något bra.«

– Våra äldsta är nu 13 år. När de fyllt 15 får vi skriva kontrakt med dem och då är tanken att jag ska hitta klubbar utomlands. Kanske säljer vi någon för någon miljon och då kan vi ta nästa steg. Då kan jag också ta ut en lön, tänker jag. 

Hur ska ett sådant kontrakt se ut?

– Vi erbjuder de mest talangfulla treårskontrakt. De får en liten ersättning av oss, kanske 10 000 för ett år, men det innebär framför allt att vi får intäkter när de skriver på för, säg, Ajax. Men för att kunna erbjuda spelaren ett kontrakt och en mindre summa måste vi få in sponsorer. Vi är inte som många andra klubbar som tar rejäla terminsavgifter, våra äldsta betalar 2 000 kronor för en säsong. Då ingår träningskläder. Så på något sätt behöver vi få in mer intäkter för att kunna växa ännu mer.

Är Ajax rimligt för Helsingborg Citys bästa 15-åringar?

– Ja, absolut. Jag har lite kontakter från min egen tid som spelare, och klipper vi ihop några videor med highlights från våra matcher tror jag att många klubbar i Europa blir intresserade. Dessutom förbereder jag våra spelare på ett helt annat sätt än vad till exempel Helsingborgs IF gör. Vi har bara motiverade killar i vårt lag, killar som från tidig ålder fått kunskap om vad som krävs för att lyckas. 

Du är tydlig med att du vill att Citys bästa spelare ska bli ungdomsproffs och flytta utomlands. Att en lovande 15-åring går till en svensk elitklubb är inte ett alternativ?

– Det är upp till spelaren vart han vill gå, men jag tror mycket mer på att flytta utomlands. Sverige finns alltid kvar. Nivån är så mycket bättre i Holland, England eller Tyskland. Att gå till HIF … nej, det känns meningslöst. 

Du vet förstås att nålsögat är ännu mindre för en 15-åring som flyttar utomlands?

– Jo, det är tufft. Men City är annorlunda av den anledningen. Allt vi gör handlar om att förbereda våra spelare för eliten. Slarvar man med disciplinen, om man inte lever för sin fotboll redan från ung ålder, är det omöjligt att lyckas. Det lär jag dem tidigt. Jag ger våra tioåringar individuella träningsprogram, hur många andra föreningar gör det? Nej, det är så mycket som handlar om att »leka« i de flesta klubbar, fram till man kommer upp i 15-årsåldern. »Det får inte bli för allvarligt, inte för seriöst«, hör man ofta. Många av dem som söker sig till oss har spelat i andra klubbar där hälften av lagkamraterna knappt ville spela fotboll. Deras lagkamrater tramsade på träningar och hade inte intresset. Många av de här killarna som till en början har motivationen tröttnar när det blir för oseriöst, de försvinner på grund av att man anpassar fotbollen efter dem som har minst intresse för att utvecklas.  

Vad händer med dem som inte får ett utlandskontrakt? 

– De går in i vårt A-lag. Vi får börja från början i de lägsta divisionerna, men det kommer att gå snabbt för oss att avancera till en nivå som är utvecklande. Ambitionen på sikt är att ha den bästa barn- och ungdomsverksamheten i Sverige och att ha ett elitlag på seniornivå. Typ som Brommapojkarna. 

»När de kommer upp i åtta-, nioårsåldern måste tramset vara borta. Då ska träningarna vara uppstyrda och spelarna ska sköta sig. På och utanför planen.«

David nyser i armvecket. Pollenallergi.

– Jag har själv vuxit upp i en »elitverksamhet« och såg till och med där hur dåligt det fungerade. Jag var talangfull och spelade i HIF från att jag var fem. Teknisk och med riktigt bra spelförståelse. Men hela vägen fram till att jag var 15 år så var det ganska oseriös träning. Inga individuella samtal med tränarna, inga råd om vad jag behövde träna extra på för att lyckas som seniorspelare. Inga krav på disciplin. Jag hade dåliga ledare, katastrofala faktiskt, fram till att Hasse Eklund [i dag huvudtränare i Falkenbergs FF] kom in och tog över ungdomsverksamheten. Det var första gången som jag kände att jag hade en tränare som brydde sig om hur det gick för mig, som ställde krav. Om jag kollar på dem som jag var jämnårig med i HIF under mina tolv, tretton år i klubben, är det bara jag och en till som kom hyfsat långt. Och då kom vi ändå inte hela vägen. 

Så det du driver i City är ett resultat av dina egna erfarenheter?

– Delvis. Jag vill inte att någon av mina killar ska komma till mig när de är 18 år och säga: »David, du borde ha tränat oss hårdare och bättre.« Då har jag misslyckats. Det är därför vi börjar redan på knattenivå med elitsatsningen. Eller det låter fel. Jag förstår att fotboll mest ska vara lek de första åren, men när de kommer upp i åtta-, nioårsåldern måste tramset vara borta. Då ska träningarna vara uppstyrda och spelarna ska sköta sig. På och utanför planen.

Du har fått kritik för att du antytt att det »blir konsekvenser« om man inte sköter sig på en träning.

– Ja, det var en sån grej som jag var tvungen att ta bort från hemsidan. Det lät nog värre än det var i praktiken. Som om det var aga inblandat, typ. Men om någon tramsar och förstör för sina lagkamrater blundar jag inte. Då säger jag åt den killen att han inte behöver komma tillbaka förrän han lovar att sköta sig. Och jag ser ju på killarna att de älskar det. En talang som det sällan pratas om är viljan att vilja utvecklas. Det är den jag tittar på mest. Men det är så jävla känsligt att säga det, konstigt nog. Jag har bara drivna killar i mina lag. Killar som vill lära sig och bli bäst. 

När David Thulin får frågan om vad han själv har för tränarutbildningar, svarar han »ingen«. Han har inte haft tid, påstår han. Allt han gör och tror på baseras på hans egna erfarenheter i HIF.

Hans övertygelse är att han hade lyckats om han hade haft någon som pushat honom mer.

– Jag växte upp med min mamma, pappa var inte närvarande. Mamma var engagerad på så sätt att hon skjutsade mig till träningar och så, men fotbollsmässigt kunde hon bara lite. Många av killarna i mitt lag har samma bakgrund, de har inte föräldrar som vet vad som krävs. Jag har bara träffat ett fåtal föräldrar i City som varit för »pushiga«. Jag har snarare problem med att så få föräldrar engagerar sig. När våra 13-åringar spelar match är det sällan mer än ett par föräldrar som är och tittar. 

Vi kommer in på rubrikerna och uppmärksamheten kring honom och hans Helsingborg City. Jag frågar om det var jobbigt att bli så ifrågasatt.

– Det var mest olyckligt, säger David. Klubben och jag blev utmålade som om vi gjorde något extremt, när vi i princip gör samma saker som de mer etablerade storklubbarna. De selekterar också i ung ålder, men de är inte lika öppna med det som vi i City. Och det är lustigt … jag fick minst lika mycket stöd som hat.

Vilka stöttade dig?

– Jag vill inte säga vilken klubb, men en av landets bästa akademier hörde av sig och skrev »bra jobbat, fortsätt bara«. Det är många andra ledare i ungdomsföreningar som sagt att de önskar att de fick eller kunde göra som vi. Nästan alla ledare vill lägga sin tid på dem som verkligen vill vara där för att träna fotboll, men många tvingas lägga minst lika mycket tid på dem som bara är där för att föräldrarna tvingar dem att hålla på med någon aktivitet. Vilket drabbar de mer motiverade, de förlorar tid och uppmärksamhet på grund av dem som tramsar. Men de vågar inte säga det rakt ut.

Tycker du att de är fega?

– Jag tycker att det är signifikativt för den svenska mentaliteten. Man vågar inte säga vad man tycker, man är så rädd för att sticka ut. Det är därför det blev så enkelt att kritisera oss. 

»Det ingår i min roll att ta jobbiga beslut. Ska jag låta en kille bli nöjd eller ska jag låta övriga tolv, tretton killar som spelar bli nöjda?«

Du anser inte själv att det du står för är kontroversiellt?

– Man har olika uppfattningar, så är det överallt. Folk är uppväxta i olika miljöer som formar en. Vissa är uppväxta med elitfotboll, andra med att det bara är på skoj. Jag tycker att det måste finnas plats för båda perspektiven. Jag förstår dem som tycker att det vi gör är fel, men å andra sidan är det många som tycker att vi gör något bra.

Du tycker inte heller att det är extremt att bestämma om en femåring har tillräcklig talang för att lyckas?

– Det är kanske hårt att säga att en femåring inte kan bli något annat än en back, men man kan se tendenserna tidigt. Har han inte bollkänslan men är en jävel på att springa och ta bollen från de andra, så är det självklart att han ska spela långt bak i planen. Kanske utvecklas han i en annan riktning med åren, men då får man justera hans position då. 

Små barn är ju så föränderliga, på en sommar kan någon växa 15 centimeter, en annan kan mogna mentalt över en vinter. Att då placera någon i ett fack måste väl ändå vara problematiskt?

– De sitter inte fast i det där facket för alltid. Som sagt: om någon plötsligt tar ett språng så finns det inget som säger att man inte kan ändra sig. 

Vad säger du till en sjuåring som inte enbart vill spela försvarare?

– Han får då höra av mig varför jag tycker att han är så duktig som försvarare. Man lyfter fördelarna och varför de är så skickliga på just den positionen. Det blir aldrig något problem, de litar på mig. Precis som föräldrarna. De ser att killarna hittar en trygghet i tydligheten och att de därmed utvecklas i raskare takt.

Gör du inte barnen en otjänst när du så tidigt bestämmer vad de är bra på och inte bra på?

– Men ska man spela en match som back, en som mittfältare och en som anfallare? Det blir inte bra matchspel då, det blir bara kaos. Tydliga roller utvecklar mer, det är jag övertygad om. 

Har du någon forskning som backar upp det?

– Nej, men … barnen har stenkoll på hur det går i matcher, även om vissa som tar beslut om att vi inte ska få räkna resultat inte vill kännas vid det. Om vi förlorar för att alla ska få spela på alla positioner tappar killarna intresset och motivationen. Jag ser ju på många motståndare som vi möter att de gör likadant. »Fina« och respekterade klubbar. De spelar match efter match med samma spelare på samma position. Men det är alltid vi som ska kritiseras. Jag kan känna att vi är mer motarbetade än mer etablerade föreningar. 

Hur resonerar du under matcher, får de bästa spela mest?

– Ja, hur skulle det annars vara? De som tränar hårdast och de som brinner för det mest är de som utvecklas mest, och då ska de också få mer speltid. Det har funnits matcher där några killar, kanske mest i P13-laget, har fått sitta kvar på bänken hela matchen. I jämna matcher kan vi inte riskera att förlora bara för att alla ska få spela.

Får du inte dåligt samvete?

– Det är så klart inte roligt, men det ingår i min roll att ta jobbiga beslut. Ska jag låta en kille bli nöjd eller ska jag låta övriga tolv, tretton killar som spelar bli nöjda? Folk glömmer ofta bort att vi är tydliga med hur vi arbetar från tidiga åldrar, det är frivilligt att söka sig till Helsingborg City. Vill man ha något annat finns det mängder av klubbar att välja mellan. Vi tror på det vi gör.

Du tror på det du gör, menar du. Du är ju den enda ansvariga tränaren i hela klubben?

– Ja, visserligen. Jag vill jättegärna ha fler ledare som tar ansvar. Men de växer inte på träd.

Du har också fått kritik för att styrelsen består av dig själv och dina två bröder.

– Ja, fritidsförvaltningen tog upp det, och jag kan förstå dem. Men det är inte så lätt att få kunniga och engagerade personer in i en styrelse. Jag jobbar på det. 

Den där killen som inte får speltid i en match för att den står och väger får sannolikt också höra att han inte får fortsätta när du har dina utvärderingssamtal?

– Det har sagts att vi har kastat ut killar från laget, det har aldrig hänt. Däremot kan jag rekommendera en kille som halkat efter att det kanske är en bra idé om han testar en annan klubb som är mer på hans nivå. Jag tar det med både killen och hans föräldrar, vi har en dialog om vad som är bäst för killens utveckling och glädje. Det är likadant när killar söker upp oss för att de vill börja i ett av våra lag. Jag får inte längre tacka nej på grund av barnkonventionen och kommunens villkor, för att vi ska få aktivitetsstöd. De får komma och provträna och efter det kan jag säga om jag tror att det finns bättre klubbar för killen eller om han har vad som krävs för att spela i City. Jag rekommenderar honom att testa något annat men kan inte förbjuda honom från att börja hos oss. Det är synd. Inte för oss, utan snarare för killen. Det blir inte kul för honom när han känner att han är så långt efter de andra. Han kommer att tröttna. Vi accepterar om han vill spela med oss, men det straffar sig i längden. 

Du får inte säga: »Tyvärr, du är inte välkommen.«

– Nej, precis. Vi fick istället skapa ett kösystem som vi kan hänvisa till. Det var fritidsförvaltningen som sa att vi inte kunde säga nej till barn som ville spela, att alla fotbollsföreningar i kommunen måste vara öppna för alla. Men just nu är alla våra lag fulla. Jag vill ha små grupper som möjliggör att jag kan lägga tid på samtliga.

Om det kommer en jätteduktig spelare kanske kön ser annorlunda ut jämfört med när en nybörjare visar intresse?

– Vi har som sagt ett kösystem. Och en dialog om det är en bra idé eller inte att börja hos just oss. 

Å ena sidan är det svårt att kritisera en ledare som lägger en heltidstjänst – ideellt – på att träna fotbollsintresserade barn och som dagligen skjutsar spelare till träningar som hade varit omöjliga för föräldrar att lösa på egen hand. Å andra sidan gör inte David Thulin det enkelt för sig med sin övertygelse och drivkraft att elitsatsa så hårt på barn. Man kan tycka att det är spännande att han utmanar den svenska fotbollsrörelsen, men man kan också tycka att det är skadligt att han inte verkar vilja ta del av all forskning som finns tillgänglig, och problematiskt att han kör på med noll tränarutbildningar på sitt CV. Han säger att lärare till spelare i City hör av sig och säger att barnens beteende i klassrummet har blivit betydligt bättre sedan de började i klubben, men så finns det också professorer i idrottsvetenskap som hotar med att stämma Helsingborgs kommun om man stödjer hans verksamhet i Helsingborg City. 

Tomas Peterson gjorde dock aldrig slag i saken. När jag kontaktar honom berättar han att han inte uppdaterat sig på vad som hänt med City under det år som gått sedan hans häftiga kritik. När jag informerar honom om att Helsingborg City fått alla de aktivitetsstöd som varit aktuella med motkravet att Thulin skulle förändra sin retorik på hemsidan, samt att han var tvungen att gå en kurs i barnkonventionen, suckar han i luren. 

– Jaha, där ser man, säger Peterson. Man blir ju nyfiken på hur Helsingborgs stad följer upp hur det är i praktiken. I teorin kan man säga vad som helst, men kontrollerar de så att det där kösystemet fungerar? Har han slutat att selektera bort dem som inte håller måttet? För mig är det bara semantik tills jag hör något annat. Jag har många gånger sagt till dem i Malmö FF att de får väl göra som de önskar, även om jag inte håller med om deras tidiga elitsatsningar. Men om de vill ha aktivitetsbidrag och andra stöd från kommunen kan de inte bryta mot barnkonventionen. Samma åsikt har jag gällande Helsingborg City. 

»Många klubbar jobbar exakt som vi men vågar inte stå för det. De selekterar och toppar lagen, det är vanligare än man vill prata om.«

Det knastrar till i telefonen innan han tar ny sats:

– Jag nås av vittnesmål från hela Sverige om liknande verksamheter, föräldrar ringer och gråter i luren. Om selektering och utfrysning av dem som inte anses vara tillräckligt bra. Så City är inte unikt på något sätt, men de sticker ju ut med tanke på att de är så öppna med vad de sysslar med. Det får man väl ge den där David. 

När jag pratar med Mikael Petersson på fritidsförvaltningen i Helsingborg, som suttit i ett antal möten med David Thulin sedan Helsingborg City blev rubriker på landets sportsajter, säger han att David skulle ha gått ett antal utbildningsdagar under våren, men att de blivit uppskjutna på grund av covid-19. Jag frågar om de har fått några rapporter från föräldrar eller andra som varit värda att ta i beaktning för huruvida City ska kunna erhålla stöd.

– Nej, vi har inte hört något det senaste halvåret, säger han. Vi tryckte mycket på att han behövde jobba med värdegrunden i föreningen, att man måste vara en förening som är öppen för alla och att han skulle gå de här utbildningarna för att få bidrag och få tillgång till kommunens planer. Vi har inte hört något annat än att det blivit bättre. Det går åtminstone åt rätt håll. 

Det kan inte vara så enkelt att han bara tog bort några formuleringar på hemsidan och att det i teorin ser bättre ut nu, men att det i praktiken är mer eller mindre likadant som före mediernas rapportering?

– Så kan det så klart vara. Tyvärr är det omöjligt för oss att kontrollera allt. 

David har en mjukglass i handen och tittar ut över Öresund. Havet är bara några meter från oss. På andra sidan sundet, drygt en timmes bilväg från Helsingör, spelar i dag en tolvåring som för ett år sedan lämnade Helsingborg City för FC Nordsjälland. Tre dagar i veckan pendlar tolvåringen till Danmark för träningar med den danska elitklubben, som anses ha bland de bästa ungdomsakademierna i landet. 

– Det var kanske något år för tidigt, men det var jäkligt kul att vi gjorde vår första internationella övergång. Det stärker vår trovärdighet. Jag säger till våra bästa killar att jag kommer att hjälpa dem att hitta bra utvecklingsmiljöer utomlands, då måste vi ha något att visa upp. 

Han berättar att killen tidigare spelade i HIF, precis som han själv gjorde när han var ung, men att både killen och hans pappa ansåg att nivån på lagkamraterna och träningarna var för svag. 

– Alla skulle vara med, liksom. Oavsett ambition. Det förstör för dem som verkligen är beredda att satsa. 

»Det är fint i teorin, men funkar ju inte i praktiken. Hur många barn finns det inte i fotbollslag som egentligen inte vill vara där?«

Jag frågar om han har hamnat i konflikter med föräldrar vars barn inte ansetts vara tillräckligt bra för hans förening. 

– Under de sex år som vi haft barnverksamhet har det kanske varit ett par tillfällen där föräldrar inte kunnat acceptera att deras barn inte fått lika mycket speltid som andra, eller att jag ställt av ett barn för att de betett sig på ett sätt som inte är acceptabelt. Någon förälder har vägrat lyssna när jag sagt att det kanske är en bättre idé att sonen hittar en annan klubb med lite mer anpassad nivå. Men visst, jag har lärt mig hur saker kan framstå som jag inte visste för några år sedan. Man får linda in orden en aning, tänka sig för hur det kan tolkas. Det är därför vi inte längre nekar spelare som vill börja hos oss. De får stå i kö tills en plats blir ledig och när den väl blir det måste jag väl, om spelaren inte är i närheten av vår nivå, kunna vara ärlig och säga att det kommer att bli tufft? Gör jag inte det tycker jag att jag är elak nästan. 

Filosofin i de flesta breddföreningar är att »så många som möjligt ska spela så länge som möjligt«. Du vill snarare att det ska vara »några få utvalda ska bli satsade på så mycket det bara går«?

– Ja, ungefär så. Så vill jag jobba, det är det jag tror på. Jag har jättestor respekt för breddfotbollen och hyser stor beundran för de ledare som engagerar sig i de barn som har ett måttligt intresse för fotboll. Sedan måste jag säga att det är ett stort mörkertal i Sverige, många klubbar jobbar exakt som vi men vågar inte stå för det. De selekterar och toppar lagen, det är vanligare än man vill prata om. Och jag ser faktiskt selektering som en positiv sak. Barn får utöva sin aktivitet på en likställd nivå. Det är jämställt. Det blir inte utfrysning då, det blir inga sjuåringar som inte får några passningar för att de andra vet att han inte klarar av att ta emot en passning. 

Det verkar som om att vinna betyder mycket för dig?

– Ja, fotboll går ut på att vinna? 

Men kan inte utveckling vara viktigare när det handlar om barn? Det framstår som om du arbetar kortsiktigt när det är bevisat att väldigt lite garanterar att den som är bäst när han är tolv år gammal också är den som är bäst när han är 22 år gammal. 

– Jag och en kille till var bäst i vår årskull i HIF från att vi var fem till att vi lämnade föreningen. Det finns undantag när någon plötsligt avstannar eller någon plötsligt tar ett rejält språng, men det är ovanligt.

Det här är dina egna teorier?

– Ja, men det är väl också svårt att bevisa det med forskning? Jag vet inte hur man skulle bevisa det. Man ser nästan alltid i väldigt ung ålder vem som har det lilla extra, och det är dessa jag vill satsa min tid på. 

Glassen är uppäten. Träningsstart om drygt en timme. David säger:

– Utveckling är A och O. En kille som är omotiverad i skolan och skiter i det kan man lägga X antal timmar på att försöka få motiverad. Men det går bara till en viss gräns. Likadant är det med fotboll. Antingen vill du eller så vill du inte. Antingen har du förmågan eller inte. Det gäller att man har en tydlig idé om vilken typ av klubb man vill vara, framför allt när man är en liten uppstickare som vi. Jag vill att folk ska känna till vad vi står för, det blir lättare för oss att få hit rätt spelare till oss då. Om vi smyger med vad vi gör blir det bara problem. 

Jag frågar hur det gick med kursen om barnkonventionen.

– Det är lustigt. Barnkonventionen handlar i grund och botten om att det ska vara på barnens villkor. Det är fint i teorin, men funkar ju inte i praktiken. Hur många barn finns det inte i fotbollslag som egentligen inte vill vara där? Barn som ledare och föräldrar ständigt försöker få mer aktiva? Det är ju emot deras vilja, de vill uppenbarligen inte vara på en fotbollsplan. 

Jag står och tittar från en sidlinje på Filbornafältet i Helsingborgs östra utkanter. Tio- och åttaåringar värmer upp med kvadraten på varsin planhalva och föräldrar berättar hur bra verksamhet Helsingborg City har. En 13-åring som ska träna senare i dag säger att David är »hur snäll som helst« och jag hör hur David frågar åttaringarna om »vad de vill träna på i dag«, som om det är ett standardupplägg att barnen avgör vilka moment passen ska innehålla. 

Kanske är allt regisserat, jag vet att David har informerat föräldrar och spelare om min närvaro. Han har till och med dragit ihop en specialträning, han vill visa upp så många killar som möjligt. Göra mig imponerad av nivån. När han frågar vad jag tycker och jag säger att den är bra, men inte så bra att jag inte vet vad jag ska ta mig till, säger han att han tror att det beror på att jag är här. 

– Några vill visa upp sig lite extra, showa liksom, säger han ursäktande.  

Det är svårt att veta hur det hade sett ut och låtit om inte en journalist hade varit på plats, men om barnen är skådespelare är de lika skickliga på att spela teater som de är på fotboll. Bortser man från superlativen som några föräldrar verkar känna sig tvingade att förmedla, är det en stämning i luften som påminner om den som jag själv ser dagligen i egenskap av tränare i en breddförening. Ungar som står och dagdrömmer i ett led och inte lyssnar på en vuxens instruktioner, en tioåring som kastar en boll i bakhuvudet på sin ledare mellan två övningar och en tränare som ibland måste höja rösten för att inte träningen ska spåra ur. 

När David och jag åt glass frågade jag om det inte kan vara så att han tagit i lite väl mycket när han försökt beskriva Citys verksamhet i syfte att locka till sig dem som »verkligen vill satsa«. Att han nästan vill provocera när han förklarar att han tycker att det är självklart att de bästa ska få mer speltid, eller när han påstår att han är rätt person att avgöra om en femåring passar bättre som back än som forward. Han har sålt in sig som en person som kan avgöra talang redan innan ett barn kan stava till ordet, och har man gjort det måste man löpa hela linan ut. Han erkände att jag delvis hade rätt, att det inledningsvis var en typ av kaxig marknadsföring för att skilja ut sig från alla andra fotbollsföreningar. Men att han tidigt också förstod att det var ett synsätt som han var beredd att stå bakom. Han tyckte, utifrån sina egna erfarenheter i Helsingborgs IF, att något saknades. Ett alternativ till det som svensk fotboll propagerar för.

– Det är som om förbundet vill bedriva monopol på hur man ska arbeta, sade han. Om någon vill bryta det monopolet så motarbetar de en med full kraft. 

– Och så får de stöd av all forskning också, sade jag.

– Men vad är det för forskning, då? Jag undrar om någon forskare kan bevisa hur många barn det är som slutar med fotboll för att verksamheten de är i är för dålig rent fotbollsmässigt? Jag vet ju att många slutar på grund av för dåliga ledare eller för att för mycket fokus läggs på dem som tramsar och förstör träningar. Ibland kanske inte barnen vet det själva, de bara »tappar intresset« utan att någon erbjuder dem bättre, mer disciplinerade träningar där alla lagkamrater är där för att de drömmer om att bli fotbollsspelare. Det sägs ofta att det viktigaste är att ha kul när man spelar fotboll som liten, och jag håller verkligen med. Men för mig och många andra är kul något annat än att leka. Jag får känslan av att man buntar ihop alla barn och försöker få det till att alla vill exakt samma sak.  

Jag berättade vad Tomas Peterson sade till mig. Att han tyckte det var lustigt med alla dessa »utbrytarklubbar« som säger sig kunna »fostra nästa Messi« och som satsar hårdare och mer elitfokuserat än de klassiska breddföreningarna – att Peterson sade att dessa klubbar »alltid vet precis vad man ska göra för att få fram fler elitspelare« utan att de någon gång kan bevisa att det blir så. Att det i princip alltid mest är tomma ord och att ingen följer upp hur illa det ofta går när man selekterar och gör allt det som David Thulin tror på.

David log när jag sade det.

– Han får väl komma hit om några år och se själv hur det har gått för våra 13-åringar. Blir det som jag anar förväntar jag mig en ursäkt.

Om du har fel, då?

– Då får jag väl läsa hans forskning.