Kevin Ackermann sitter på en boll och tjurar. Hans lag, det blåa utan västar, har precis förlorat ytterligare en delmatch i »tempospelet« på Örgrytes fredagsträning. Med blicken i gräset konstaterar den snart 19-årige mittfältaren att han nu tappar viktig mark i lagets interna poängliga, som baseras på tävlingsmomenten under träningarna. Han som toppade månadens liga innan.
En stund senare avrundar några av spelarna träningen med en skottävling i lag om tre. Det är en lekfull övning under ett avslappnat pass i en stimulanslös fotbollstid, men Kevin har bestämt sig. Han ska vinna den. Efter förlusten i tempospelet är det viktigt att avsluta förmiddagsträningen med en seger, annars är han på dåligt humör resten av dagen.
– SÅJAAAAAA!
När Kevin placerar in det avgörande målet överröstar hans segervrål bilmullret från riksväg 40 som ligger som en konstant ljudkuliss över Öisgården. 18-åringen studsar upp och ner, glömmer allt han lärt sig om social distansering de senaste veckorna och omfamnar sina två medtävlare.
Det är i mitten av maj och för många andra är den här våren en tid av leda och osäkerhet. Kevin Ackermann däremot känner sig, efter blott 149 tävlingsminuter de senaste 18 månaderna, äntligen redo att tävla igen.
Länge gick allt väldigt enkelt för Kevin Ackermann. Redan som 12-åring bjöds han in till provträning med Manchester Citys akademi, 16 år gammal debuterade han för BK Häcken i Allsvenskan och sommaren 2018 ledde han som kapten det pojklandslag som nådde kvartsfinal i U17-EM. Några månader senare tog mittfältaren som enda svensk plats på tidningen Guardians årliga prestigelista över världens mest talangfulla 17-åringar.
I början av december samma år flög Kevin ner till Florens med sin mamma, pappa, lillebror och agent för att förbereda sin flytt till Fiorentina. Alla detaljer var klara, klubbarna hade officiellt presenterat övergången. Han skulle bara genomgå läkarundersökningen, träffa sina blivande tränare och signera kontraktet på två och ett halvt år.
Ändå var det med oroliga tankar han vaknade i hotellsängen på morgonen i Florens. Kvällen före avresan hade han under en träning med Häckens U19-lag skadat foten så illa att han inte kunde gå på den utan kryckhjälp. »Tränar du dagen innan läkarundersökning?!« hade både hans mamma och agent sagt när han berättade. Under flygresan, hotellfrukosten och taxifärden till Toscanaklubbens träningsanläggning kunde han bara tänka på hur arga Fiorentinas representanter skulle bli. Att de efter magnetröntgen skulle meddela: »Du har en fraktur och blir borta i åtta månader, vi kan inte värva dig nu.« Med den rädslan lät han sin mamma gömma undan kryckorna innan han klev in på anläggningen.
Läkarundersökningen tog nästan hela dagen. Konditionstest, styrka, syreupptagningsförmåga och två timmar i magnetröntgenröret. Inte ett ord om foten. Kevin pustade ut och på eftermiddagen skrev han på sitt kontrakt och spanade in den lägenhet som han skulle flytta in i på sin 18-årsdag i maj. När han lämnade Fiorentinas lokaler sade hans nya tränare: »Nu ses vi den 5 januari, då börjar träningen.«
På vägen till flygplatsen meddelade Kevins agent att läkarna hade »hittat något litet på hjärtat, men så brukar de säga till alla«. Kevin tänkte inte mer på det, åkte lugn hem till Göteborg och såg fram emot flytten till Florens. Att spela utomlands, i en av Europas största fotbollsnationer, hade han strävat efter under hela tonårstiden. Det enda han nojade över var de italienska frukostrutinerna. Espresso, som han inte dricker, och söta bakverk, som han inte äter. Han måste ha sin gröt! Men det skulle säkert gå att lösa.
De kommande veckorna hörde han ingenting från Fiorentina. Grönt ljus på läkarundersökningen dröjde. Kevin firade jul och nyår med en gnagande tanke i huvudet: Vad är det som händer?
Den 5 januari var han kvar i Sverige utan att veta varför. Han hade fortfarande inte fått klartecken från Serie A-klubben. Två dagar senare slöt han upp med lagkamraterna i Häcken när laget inledde sin försäsong, men inte heller träna fick han göra. Ledarnas förklaring, att han var »under medicinsk utredning«, frustrerade honom. Han kände sig ju frisk. Och han hade tränat där i tre år utan problem. Kevin var inställd på att han snart skulle få åka ner till Florens, så han fortsatte gå på italienskalektioner, tränade på egen hand och tänkte att det där medicinska bara var något de fick reda ut.
När ytterligare en oviss månad passerade blev den inställningen tuff att klamra sig fast vid. Kevin blev allt mer nedstämd, minns hans mamma Lena.
– Första nederlaget var när han tidigt fick begränsningar för hur han kunde träna, säger hon. Kevin har alltid, sedan han var ett och ett halvt år, hellre sprungit än gått. Han hittar alltid en anledning att utöva motion och mår inte bra om han inte får ta ut sig till 120 procent.
I februari åkte de till Bologna för att få en annan läkares utlåtande. Beskedet: »Du har ett hjärtfel och kan inte spela fotboll.« För Kevin, en 17-åring som länge anpassat sin vardag – noggrann kost, tidigt sänggående, ständig fysisk aktivitet – för att lyckas som fotbollsspelare, kändes det som om livet var över.
Medan han försökte föreställa sig ett liv utan fotboll började hans föräldrar gräva vidare i hjärtfelet. Aortaaneurysm. Utvidgning i kroppspulsådern. De fick höra att komplikationer oftast uppstår först i 50–60-årsåldern, de flesta kan leva med sina medfödda hjärtfel. Kevin började tänka att alla läkare kanske inte var lika petiga som de italienska – speciellt i Fiorentina, vars lagkapten Davide Astori hade avlidit i sömnen bara ett år tidigare på grund av dolda hjärtproblem.
För att få fler läkares syn på hjärtat åkte han till Málaga. Efter undersökningen där fick han höra orden han ville: »Ditt hjärta ser fint ut, du kan spela fotboll.« För första gången på två månader upplevde han glada känslor. Nu kunde övergången kanske bli av? Okej, kanske inte till Fiorentina, men då fick han väl flytta till Spanien istället. Där var det ju lugnt.
Innan han lämnade sjukhuset i Málaga sade den spanska läkaren, som inte var specialist på just aortan, att han ville skicka Kevin till en specialklinik i Belgien för en sista kontroll. När han några veckor senare flög till Antwerpen hade han meddelat Häcken att han var frisk och kunde träna, men Hisingsklubben ville vara försiktig. Därför var Kevins inställning att han bara skulle åka ner till Belgien och hämta sina papper för att kunna visa Häcken: »Här, kolla, jag kan träna!«
I Antwerpen började det med att en läkare mätte EKG på Kevin. Och så kom det in en till. Och en till. Snart stod fem personer och undersökte göteborgarens hjärtaktivitet. Det här kan inte vara bra, tänkte han. Chefskirurgen, doktor Jan Nijs, bad Kevin att hämta sin familj. Domen, »om du inte opererar bort ditt hjärtfel kommer du att vara död innan du fyller 25«, var ingen liten sak att ta in, men det faktum att doktor Nijs var så rak fick honom att bestämma sig direkt. Han tänkte följa operationsrekommendationen.
– Det var först då vi fick reda på vad utvidgning i aortan faktiskt innebar, säger Lena. Läkaren sa att han hade haft patienter med liknande hjärtfel som valt att inte opereras och efter ett tag slutat svara i telefon. Då hade de dött. Det gjorde mig rädd.
Den belgiska kirurgen förklarade att det fanns tre olika operationsvägar att gå. En mekanisk klaff som håller livet ut, med konsekvensen att han aldrig igen skulle få spela fotboll eller träna aktivt? Uteslutet, tyckte Kevin. En grisklaff som håller i ungefär 15 år men som förmodligen skulle tillåta honom att sporta? Eller det mest komplicerade alternativet – att operera aortan med hans egna delar och försöka »sy ihop det«? Det var den bästa vägen att gå om han ville spela fotboll, men den var långt ifrån säker. Kevin valde ändå det. Med motiveringen att det alternativet gav honom bäst chanser att kunna träna och tävla.
Lena och pappa Robert var inte lika säkra. De ville läsa på mer, fundera och väga alternativen mot varandra innan de bokade in operationen.
– Vi tänkte på hälsan först, säger Lena. Skulle han få tillbaka fotbollen var det bara ett plus för oss.
Lena pratade med andra föräldrar vars söner genomgått liknande operationer, plöjde allt som fanns att läsa om aneurysm och förstod att han skulle behöva opereras förr eller senare ändå. Aortan skulle fortsätta utvidgas, även om han levde begränsat, utan fysisk ansträngning.
– Tänk dig det som 17-åring, säger Lena. När du är odödlig. Att tvingas leva som en 65-åring. Och risken att dö, i sömnen eller i duschen eller på väg till bussen, fanns ändå.
Familjen Ackermann lämnade klartecken för operationsväg tre, den komplicerade men hoppfulla, och den 30 april 2019 öppnade doktor Jan Nijs upp Kevins bröstkorg.
Kevin halvligger i en ljusgrå soffa i barndomshemmet i Linné i centrala Göteborg. Han kavlar upp sin vita T-shirt till axlarna.
– Det har läkt ganska fint, säger han och för pekfingret över ett ljust, brett ärr som sträcker sig längs med hela bröstbenet.
När han sedan letar fram en mobilbild från den 15 maj 2019 – på dagen ett år sedan – ryggar han nästan tillbaka av åsynen. Som elitidrottsman med en tidigt utvecklad fysik genom hela tonåren var det jobbigt att se överkroppens muskler tyna bort i spegeln. Veckan efter operationen hade han inte fått i sig mer mat än lite flingor. Efter två veckor hade han tappat elva kilo. Han förbjöds att komma upp i puls och eftersom han inte fick flyga hem på grund av inflammationsrisk blev han och familjen kvar i Belgien i fem rastlösa veckor.
Den fjärde veckan firade han sin 18:e födelsedag i Antwerpen.
– En riktig skitdag, säger Kevin. Vi skulle gå och äta middag, men restaurangen var stängd. Det fick mig att flippa. Jag slog näven i en lyktstolpe, trots att jag verkligen inte fick få upp pulsen. Det fanns ju andra restauranger, men minsta lilla grej kunde göra mig så arg.
Han hade en del sådana »skitdagar« under sommaren också. Kevin, som alltid hade varit starkare och bättre än de flesta i sin ålder, tvingades i långsam takt bygga upp kroppen från noll. Månader av lågintensiva och lätta gymövningar gick medan han såg sina jämnåriga kompisar slå igenom i Allsvenskan och värvas av belgiska storklubbar för 40 miljoner kronor.
– Jag missunnade ingen deras framgång, men jag avundades deras möjlighet att spela fotboll, säger Kevin. Att se folk utvecklas, ta kliv och debutera kunde vara påfrestande. Det kan bara växa dåliga grejer ur sådana tankar. Jag hittade ett sätt att hantera dem.
Hur?
– Jag intalade mig själv att försöka fokusera på det jag kan påverka just nu. Jag är fortfarande ung, det hade varit en annan grej om jag varit 25 när detta hände. Jag har all tid i världen att bygga upp mig, det är inte som 18-åring jag ska vara som bäst.
Det låter lättare sagt än gjort att tänka så, särskilt för dig som under hela tonåren vant dig vid att vara just bäst.
– Ja, herregud, det var inte lätt. Klart att jag har dagar som är tuffare än andra. Då har det varit viktigt att umgås med människor som fyller mig med positiva tankar. Om jag har varit nere har min familj, flickvän och mina närmsta vänner ryckt upp mig och sagt: »Din tid kommer, Kevin. Tålamod.«
Hans mamma kommer in i vardagsrummet och lutar sig mot en TV-möbel mittemot honom.
– Du har ju alltid haft svårt med tålamodet, Kevin, säger hon.
Lena ser leende på sin son.
– Som liten kunde han inte vänta en vecka på att träna om han skadat foten. En gång spelade han match med bruten arm. Han tvingade tränaren att tejpa skumgummi runt gipset.
Hon knäpper frenetiskt med fingrarna, lutar sig fram och gör stora ögon.
– »Nu, nu, nu!« Så är det med allt.
Kevin nickar självmedvetet och fingrar på guldkorset som hänger ner från halsen. Det fick han av sina föräldrar i vintras. På nattduksbordet inne i barndomsrummet ligger Bibeln. Han började läsa den ordentligt i februari förra året, då han kände sig som mest frustrerad och maktlös. Dessutom började han gå till kyrkan varje söndag och tog ibland med sin mamma. Den nyfunna tron hjälpte honom när han var nedstämd.
– Att gå på gudstjänster, predikan, nattvard, att tända ljus och prata med andra troende som varit med om speciella grejer kändes bra. Det lugnade mig på något sätt. Jag hade en så stark tro att jag skulle få hjälp med det som väntade, och det gav mig hopp. Att hjärtat skulle läka och anpassa sig efter vad som hänt överlät jag till Gud.
Sedan den 28 oktober förra året är Kevin friskförklarad. När förra säsongen var över, utan att han spelat en enda tävlingsminut, kände han att han behövde ett miljöombyte. Kontraktet med Örgryte signerades några dagar in på det nya året. Utvidgningen i aortan kommer inte att kunna återvända.
Han tittar ner på det ovala vardagsrumsbordet och funderar i några sekunder.
– Den besöker mig ofta, den här tanken: Varför jag? Varför ska det hända mig? Jag har alltid varit så seriös och brunnit så mycket. Jag önskar ingen detta, men varför ska just jag vara personen som åker på en sådan här grej?
Har du kommit fram till något svar?
– »God gives his hardest battles to his strongest soldiers.« Om det var någon som skulle ta sig igenom detta så var det väl jag då. Det var därför jag fick det här. Inte många hade valt att göra det jag har gjort. Det är det jag har fått mata huvudet med, och det där mottot återvände jag till när jag kom in i destruktiva tankebanor. I dag har jag intalat mig den tanken och är inte längre arg på allting som hände.
Lena, som har gått ut i köket för att hälla upp en kopp maskinkaffe, sticker in huvudet i dörröppningen.
– Men i vintras, Kevin, när du tyckte att försäsongen var för kort, då var du ganska frustrerad.
Kevin nickar.
– Jag var inte i närheten av redo att starta säsongen. Kroppen var inte van vid så tuff träning. Ljumskarna krånglade, baksidan gjorde ont och jag sprang in och ut ur gymmet konstant.
– Uppehållet har gynnat Kevin, säger Lena.
– Ja, jag har fått tid på mig att komma ikapp, träna för fullt och bygga upp konditionen. Jag är på en plats där jag kanske till och med är starkare än innan operationen, rent fotbollsmässigt. Jag är redo att tävla och träna mycket. Det är där jag vill vara.
Kevin tittar på sin mamma. Hon ler och säger:
– Så är det när man har höga krav på sig själv. De har inte försvunnit.