Allsvenskan för nybörjare

Astrit Selmani knycklar ihop en tom energidrycksburk i handen. 

– Jag har en jävla abstinens just nu. Jag vill bara börja spela. 

Den grusbelagda Societetsparken i Varberg är folktom. Det är i början av maj, häggen har precis blommat, men förutom att naturen insisterar på att ha sin gilla gång är det lite som påminner om normala tider. Det har gått över sju veckor sedan Allsvenskan sköts upp på obestämd tid och Astrit Selmani börjar bli otålig. Varbergs Bois har fått vänta i 95 år på att spela allsvensk fotboll – räcker inte det?

Det var inte riktigt så här han föreställde sig sina första månader som fotbollsproffs. Trots att han inom några veckor fyller 23 år och i fjol blev utnämnd till Superettans bästa spelare har han aldrig kunnat leva på fotbollen. Under hela fjolårssäsongen jobbade han extra som spansklärare. En imponerande bedrift, inte minst eftersom han knappt kan säga hej på spanska. I vintras kom dock Astrit och klubben överens om att förlänga kontraktet med ett år, vilket innebar en avsevärd löneförhöjning – med Varbergs Bois mått mätt – från de dryga 10 000 kronorna han hade under genombrottsåret då hans 15 seriemål starkt bidrog till den allsvenska uppflyttningen. 

Men istället för djupledslöpningar mot allsvenska försvar har Astrit fått känna på livet som permitterad. Istället för bortamatcher mot Malmö FF och AIK får han nu köra egna fyspass om morgnarna. Och istället för intervjuer med journalister efter en oväntad poäng på Påskbergsvallen har han fått ta hand om en mängd fiktiva presskonferenser som coach för Sunderland i datorspelet Football Manager.

– Det går ganska bra, säger Astrit. Jag har värvat Niclas Eliasson. Han var dyr, men är värd det.

»Vi har ändå inte så många på läktaren, och nästan alla av oss är vana vid att spela utan fans i division ett och två.«

Ett äldre par närmar sig oss. Folkhälsomyndighetens uppmaningar verkar inte bita, trots att hela parken är full av tomma parkbänkar väljer paret den som är närmast oss och skakar snabbt fram var sin bulle ur en skrynklig fryspåse. 

– Jag tror ändå vi kan ha en fördel med hela den här coronasituationen, säger Astrit. Förstår du hur hungriga vi kommer att vara när Allsvenskan väl sätter igång? 

Varbergs Bois snittålder, runt 23, är lägst i Allsvenskan. I truppen finns bara en handfull spelare – Stojan Lukic, Joakim Lindner, Hampus Zackrisson, Robin Tranberg och Monday Samuel – med rutin från högsta serien, men inte ens tillsammans kan de skrapa ihop 100 allsvenska matcher. 

Astrit vrider på huvudet och kollar på pensionärsparet. Det prasslas med en ny fryspåse, ytterligare en uppsättning bullar dukas fram.

– Fan, Tegnell, vilken krigare han är. Folk skiter i hans råd, men han kör bara på ändå.

Det senaste året har varit omtumlande för Astrit Selmani. Bara veckan innan han värvades av Varberg, i januari 2019, från den anonyma division ett-klubben Torns IF, fick han samtalet han hade fruktat: lillebrorsan Altin hade drabbats av magsäckscancer. 

– Jag minns att jag var på jobbet i Malmö. Jag bara släppte allt och åkte till sjukhuset. 

Förutsättningarna för säsongen som följde var långt ifrån optimala. Istället för att lära känna sin nya stad och klubb präglades hans första år i Bois av dagspendlingar mellan sjukhuset i Malmö och övernattningslägenheten i Varberg. Samtidigt menar Astrit att Altins kamp på sjukhuset gav honom extra kraft.

– Jag ville vinna för min lillebror. Jag visste att han kollade varenda match från sjuksängen, och när jag spelade bra tänkte han inte på cancern. Om jag bara kunde göra fler mål och kämpa för hans skull, skulle han kanske må bättre. Det betydde allt för mig. 

Han ger den redan sönderknycklade energidrycksburken ett extra tryck.

– Det är nästan Altins förtjänst att Varberg gick upp i Allsvenskan. Jag tror inte jag hade gjort de där sex, sju extra målen om han inte hade varit sjuk. 

Altin klarade cancerbehandlingarna och är i dag friskförklarad. Astrit kollar till vänster igen, men det äldre paret har försvunnit. Han plockar upp sin mobiltelefon och förklarar att han måste dra iväg till träningen. Samtidigt som han rör sig mot bilen resonerar han högt om publikförbudet som med all sannolikhet träder i kraft när seriespelet tillåts komma igång.

– Om vi börjar spela med förbud kan det nog vara en fördel. Vi har ändå inte så många på läktaren, och nästan alla av oss är vana vid att spela utan fans i division ett och två. 

Astrit ler medan han rotar fram bilnycklarna ur jackfickan. 

– Men med publik eller utan just nu är skit samma. Just nu vill jag bara spela.

 

Tränaren Joakim »Jocke« Persson formar sina händer runt munnen och tar i från tårna för att överrösta den berömda varbergska snålblåsten. 

– Opp, opp, opp hela vägen! Såååå ja! 

Trots att den neddragna kepsen döljer halva ansiktet ser han belåten ut. Det försvarande laget lyckas stressa den annars så spelskicklige mittbacken Joakim Lindner till att skicka ut bollen långt över sidlinjen på Påskbergsvallens B-plan.

Lukas Cullhed står vid sidan av planen och tittar på med händerna djupt nedgrävda i jeansfickorna. Bland de få tappra åskådarna sticker han ut. Med sina 20 år är han den ende som inte ens är i närheten av att befinna sig i åldersriskgrupp. 

– Jag cyklade ner hit efter skolan, säger Lukas. Det var länge sedan jag kollade på någon träning nu. Det blir så tråkigt när ingen får spela matcher.

Jocke Persson ropar på vattenpaus och spelarna lunkar bort mot sidlinjen. Flera av dem sträcker snabbt fram sina armbågar för att hälsa på Lukas, och Astrit Selmani rufsar till hans gråa mössa som är djupt nedkasad i pannan. Att Lukas Cullhed är en spelarfavorit är inte särskilt konstigt. Han har i flera år stått på Påskbergsvallens läktare och manat på spelarna med sin trumma. Att restriktionerna hindrat honom från att göra det i vår är så klart tråkigt, men Lukas har andra saker att oroa sig över. Om en dryg månad ska han ta studenten från Peder Skrivares hotell-, restaurang- och bagerilinje, och jobbet som såg klappat och klart ut på Stadshotellet för bara några veckor sedan är nu betydligt mer osäkert. Hur tar man sig in i en bransch som befinner sig i fritt fall?

Bara någon meter framför Lukas tar Alexander Johansson, nyförvärvet från Tvååkers IF, emot bollen, tunnlar sin försvarare, och skickar in ett välplacerat vristskott i bortre krysset. Lukas tittar oimponerat på. 

– Jag hatar coronan, säger han. Mina bröder bor i Uppsala och Chicago. De skulle komma hem för att fira min student, men nu vet jag inte om de kan komma. Och några i skolan säger att det kanske inte ens blir någon student.

Plötsligt rör det på sig i det äldre åskådargardet ett par meter bort. En utbrytare med yvig mustasch, plasttofflor och träningsbyxor lufsar nyfiket fram längs sidlinjen för att hälsa på Lukas. 

– Tjena grabben. När får du stå och trumma igen, tror du, då?

– Jag vet inte, säger Lukas. Men den 14 juni tror jag de har sagt att man ska få spela igen.

– Säger du det, säger du det. Ja, jag tror inte det kommer att bli några matcher snart, inte med publik i alla fall.

»Men ännu är vi obesegrade! Det är maj, och Bois har inte förlorat en enda match i Allsvenskan!«

Mannen med mustaschen heter Larry Skogman och är en del av det så kallade gubbgänget som ogärna missar några Bois-aktiviteter, oavsett om det handlar om träning, hemmamatch eller höststädning. Dagens träning har bara lockat till sig ett halvt dussin entusiaster och enligt Larry har manfallet knappast något att göra med den kraftigt tilltagande västanvinden.

– Folk är ju rädda, vet du.

Larry rättar till kepsen som pryds av en logotyp för en av klubbens storsponsorer.

– Med all rätt så klart, de flesta av oss tillhör väl någon riskgrupp på något sätt. Istället får man väl sitta hemma och kolla på gamla VM 94-repriser. Vad är det för skit egentligen? 

Larry Skogman suckar och börjar knalla tillbaka mot resten av fabröderna, innan han plötsligt vänder sig om. 

– Har du snackat något med »Tompa-Jan« förresten? Han har inte varit här nere på vallen sedan viruset kom.

 

Som fotbollsstad har den lilla kustpärlan i norra Halland sällan gjort något större väsen av sig. I årtionden åkte stadens två större klubbar, Varbergs Gif och Varbergs Bois, mest hiss mellan de lägre divisionerna, där de stångade sig blodiga mot föreningar som Tvååkers IF, Gnosjö IF och BK Astrio. Bortsett från en febrig vårsäsong i andradivisionen 1963 – när Bois under tränaren Gunnar Johanssons ledning besegrade Gais på Nya Ullevi med 2-1, bara för att falla ihop som ett korthus under hösten – hade stadens grönsvarta del aldrig känt allsvenska vindar blåsa i sin riktning.

57 år senare stod den snart 82-årige supportern Jan »Tompa-Jan« Johansson och skakade av både nervositet och kyla på Påskbergsvallen. Det var den 3 november 2019 och slutomgång mot Mjällby i Superettan. En poäng krävdes för allsvenskt avancemang och när domaren Adam Ladebäcks pipa bekräftade att 1–1 skulle bli slutresultatet rusade nästan alla 4 500 åskådare in på planen för att hylla sina hjältar. Inte Jan Johansson. Med en sällan skådad oförskräckthet ignorerade han sina värkande ben och sitt dåliga hjärta och satte av i full fart mot entrén där han gömt en cykelväska fylld med tre insmugglade champagneflaskor. Han ville vara den förste som firade spelarna i omklädningsrummet. 

– Man var som en tonåring, säger han. Efter det gick jag hem, satte mig på altanen och slog upp en drink och tänkte tillbaka på kvalmatchen 2018. Det var bara ett år tidigare, och nu var vi i Allsvenskan. Det kan ingen ta ifrån oss, även om vi ramlar ur i år. 

Det blir tyst i telefonen. Jan tar sats för fortsättningen som jag vet ska komma. 

– Men ännu är vi obesegrade! Det är maj, och Bois har inte förlorat en enda match i Allsvenskan! 

 

Det är inte första gången vi talas vid i telefon denna vår. Om man som Jan är i riskgrupp »så det smäller om det« samtidigt som man ska operera hjärtat i mitten av juli, ja, då är det helt enkelt inte läge att träffas ansikte mot ansikte. Men att berätta historien om Varbergs Bois utan att prata med Jan Johansson låter sig inte riktigt göras.

Boisare blev han redan vid barnsben. Han var lång och gänglig och hade ett gott öga för spelet, vilket gjorde att han fick spela libero genom ungdomslagen. Medlem i klubben blev han dock först 1953 när han som 15-åring tog anställning på cykeljätten Monarks reklamavdelning. 

– Socialdemokratin var stark i Varberg på den tiden, och Bois var arbetarnas lag. Gif var bara för tjänstemän, och när jag började på reklamavdelningen var alla tjänstemän – och giffare! Så kunde vi ju inte ha det, tänkte jag, och ville visa att »här kommer en boisare«. 

»Bois kom att betyda allt för mig. Om det inte vore för den klubben hade jag nog inte suttit här i dag.«

Jan blev Monark trogen arbetslivet ut och när han pensionerade sig gjorde han det med titeln reklamchef. Med ännu mer tid att lägga på Bois – där han under en period även fungerade som lagledare – kände han tillförsikt när Jocke Persson anlände som tränare 2018. Kort senare uppdagades dock att föreningen hade en skuld på över fyra miljoner kronor och bara var några månader från konkurs. Med hjälp av välvilliga sponsorer kunde man i sista stund betala av skulden. Sportsligt blev säsongen ändå en missräkning och bara bortamålsregeln räddade kvar Bois i Superettan efter kvalmatcherna mot Oskarshamn, de som Jan funderade på när det osannolika avancemanget till Allsvenskan var ett faktum ett år senare. Efter ett långt föreningsliv skulle han på ålderns höst äntligen få gå till Påskbergsvallen och se sitt lag i högsta serien. Så tänkte Jan Johansson när han satt där på altanen med sin novemberdrink, ovetande om vad en matmarknad i Wuhan snart skulle ställa till med.  

Nu säger han:

– När man väntat i 95 år som klubb, och 82 år personligen, på Bois i Allsvenskan och så vet man inte ens om det blir något spel? Luften går ur en. Samtidigt får min dotter och hennes barn inte komma på besök på grund av viruset, och jag har problem med hjärtat, njurarna och ont i benen. Är man inte galen redan så blir man ju det. 

När Jan Johansson säger att Varbergs Bois räddade hans liv överdriver han inte. För knappt fem år sedan avled hans fru Eva i hudcancer. De hade varit gifta i 51 år. Tre månader senare – på Evas födelsedag – dog även Jans ena dotter, Eva-Lotta, efter en längre tids sjukdom. Mor och dotter hade legat inne på sjukhuset samtidigt och Jan besökte i över ett halvårs tid deras sjukbäddar två gånger om dagen. Efter den dubbla förlusten blev laget i hans hjärta ännu viktigare.

– Bois kom att betyda allt för mig, säger Jan. Om det inte vore för den klubben hade jag nog inte suttit här i dag.

En kort harkling hörs i telefonen innan han fortsätter:

– Alla trodde det var över för mig då, att jag skulle gå ner mig på brännvinet. Min andra dotter, Catarina, sa till mig: »Sup inte ner dig, pappa!« Och det gjorde jag inte heller. Jag hade kunnat dricka allt brännvin i världen, de hade ändå inte kommit tillbaka. 

Tack vare sina kontakter i Bois fick Jan börja jobba ett par dagar i veckan på klubbens secondhandaffär i centrum. För att fylla tomrummet i sin bruna tegelvilla nära Påskbergsvallen erbjöd han också logi till nya boisare. Allt möjligt folk – från den tidigare tränaren Jörgen Wålemark till mittfältaren Gustaf Norlin, nyförvärv från Skövde – har huserat hos den gamle Monarkchefen. Via det allt mer spridda kontaktnätet kunde han dessutom samla ihop ett gäng gubbar som gärna drog ner till vallen för att kolla A-lagets träningar. 

Nu har Jan inte sett sina kompisar på snart tre månader. Kroppen och ensamheten tär på honom. Han känner sig trött hela tiden, oavsett om han vilar eller är igång. När Allsvenskan väl startar lär han inte få gå och han oroar sig för hjärtoperationen i Halmstad i mitten av juli. De fyra kärlen som sattes in i januari 2000 behöver vidgas, annars måste nya kärl sättas in. 

– Och en ny bypassoperation är inte så enkel när de väl skurit i en, säger Jan. Men just nu känner jag att jag bara vill få uppleva Bois i Allsvenskan på Påskbergsvallen. Sedan kan jag sova. 

 

Kungsgata, kullersten och kaféer. Torggrill och glasskiosk, kyrka och sparbank. Utanför det pampiga stadshotellet från 1902 sitter en skäggig man i svart träningsoverall och keps och knappar på telefonen. Trots den varma solen blåser det på bra och Jocke Persson drar upp jackans blixtlås mot hakan. Det är den sista fredagen i maj och beskedet han väntat på i över tio veckor har precis kommit – Allsvenskan får starta i mitten av juni. 

– Har det kommit spelschema än eller?

Det är Martin Pringle som undrar. Varbergs Bois sportchef har kommit sent till frukosten på Stadshotellet och smyger nu på Jocke från sidan. Till skillnad från sin barndomsvän i träningsjacka och vildvuxen ansiktsbehåring är Pringle klädd i sober pullover och mörka byxor, välkammad och nyrakad.  

– Nej, svarar Jocke på sin grova Helsingborgsskånska. Och det kommer nog inte att bli några träningsmatcher innan heller. Vi får köra med elvan mot P19-laget imorgon. 

Det dröjer inte många steg i hotellentréns riktning innan duon far iväg åt två olika håll, likt småbarn på ett äventyrsbad.

– Helvete! Där sitter ju Sam Larsson!

Pringle viker ner högra axeln och sätter blixtsnabbt av mot det nyblivna Kinaproffset, som mycket riktigt sitter på hotellets uteservering och lapar förmiddagssol. 

– Helvete! Där står ju Johansson!

Jocke Persson skyndar sig glatt igenom entrén för att hälsa på en man som vi får anta heter Johansson, som leende står redo att ta emot den anstormande tränaren med en coronaverifierad armbågshälsning. 

Ett par minuter senare återförenas kollegorna framför äggröran vid frukostbuffén.

– Vem var det du hälsade på? frågar Pringle.

– Det var Johansson! Du vet, han som var med i den där padelturneringen. Vänsterhänt jäkel, satte inte en fot fel. Vart tog du vägen?

– Jag stod ju och pratade med Sam Larsson. Han har varit fast i Hongkong i sju veckor, de kom hem först nu för att hans tjej skulle föda barn. Tydligen är sjukhuset i Varberg bra på sånt. 

– Vem då? 

– Sam Larsson. Men för helvete , Jocke. Du vet väl vem Sam Larsson är? Han har ju spelat i landslaget. Blåvitt? Feyenoord? 

– Ja, ja, han ja. Du vet att jag bara känner igen spelare när de har fotbollskläder på sig. 

Till skillnad från mer profilerade sportchefer som Bosse Andersson och Jesper Jansson fungerar Martin Pringle snarare som administrativ avlastare och bollplank åt Jocke Persson. Och hjälp kan Jocke behöva. Själv är han permitterad och får inte jobba mer än 60 procent. I stället för att sitta på kansliet mellan träningarna och gå igenom internmatcher på video får han trängas i familjens nya bostad i Varberg med fru, två barn och hund.

– Det har varit väldigt frustrerande i och med att alla måste vara hemma samtidigt. Så fort jag gör framsteg ska det alltid komma en unge eller hund som vill störa.

Annars är Jocke inte mycket för att beklaga sig. Den försenade premiären väljer han till och med att se som något positivt.

– Jag läste någonstans att Håkan Nilsson i Falkenberg tycker att det är otroligt synd om oss, att det är min och klubbens första allsvenska säsong och så kommer den inte igång. Jag tycker inte ett dugg synd om oss. Vi har ett par spelare som spelat i Allsvenskan tidigare, resten vill visa upp sig för Sverige. Att de har fått vänta ett par månader extra tror jag inte direkt gjort dem mindre sugna på att få visa vad de kan.

Som tränare har Jocke vant sig vid att jobba med begränsade resurser. Han anses även skicklig på att locka fram oförlöst potential hos sina spelare, som han inte sällan hämtar från lägre divisioner.  I Ängelholms FF vaskade han bland annat fram talangen i Robin Simovic och Junes Barny och i Varberg har han fått poletten att trilla ner hos Astrit Selmani. Jockes förklaring till det är att han själv är »någon typ av halvgalning« som inte heller var så lätt att ha att göra med som spelare.

– Nu kan jag sätta en missnöjd spelare ner och säga: »Jag har varit i samma situation som du, men tusen gånger värre. Gå till vänster nu, för jag gick till höger och det blev fan inte bra!« Då kan man ibland nå fram till dem.

Just Astrit Selmani är en spelare som Jocke fått en särskild relation till. För några dagar sedan tog han forwarden åt sidan och frågade om han ville ta över kaptensbindeln från försvararen Jesper Modig. Ett ovanligt beslut eftersom Modig är kvar i truppen och väntas spela en hel del i Allsvenskan. Astrit sa ja direkt. Samma spelare vars inställning Jocke dömde ut fullständigt i ett omklädningsrum på Övrevi IP fyra år tidigare, då de båda tillhörde Kristianstad FC. Det var säsongsavslutning och den då 19-årige Astrit var bänkad efter en rad svaga insatser. När Jocke kom in i omklädningsrummet ett par minuter före matchstart för att ge laget några sista instruktioner fann han den unge talangen »discodansande« mitt på golvet.

– Då tappade jag det, säger Jocke. Hade han lett skytteligan hade det kanske varit en annan sak. Men killen gjorde inga mål på matcherna, knappt några på träningarna och var dåligt tränad. Han ville bara stå i centrum, det var väldigt respektlöst mot startelvan. Då kände jag att det var bättre att vi gick skilda vägar.

Jocke Persson skrockar till på ett väldigt skånskt sätt – kort och hårt – och skiftar kroppsvikten bakåt i stolen.

– Sedan ringde hans agent förra året och frågade om Astrit kunde vara aktuell för Varberg. Jag sa att det inte fanns en möjlighet. Men han ringde igen och tjatade, så jag tänkte att det kanske hade hänt något hos killen. Så jag ringde till Pringle [Jocke uttalar namnet som chipsmärket]. Han var tränare för Eskilsminne på den tiden och de hade spelat mot Astrits lag Torn, och han tyckte jag skulle köra. 

Varbergs tränare samlar ihop telefon och bilnycklar från bordet och reser sig hastigt upp.

– Jag måste dra till pitchen nu. Men har du sett dokumentären om Jordan, The Last Dance? Det är det bästa jag har sett, hur han hittade drivkrafter hela tiden. Precis så är Astrit också. Han kan få en blick av en ytterback och kommer då inte att nöja sig förrän han jagat upp backen på läktaren. Hade han spelat i MFF eller Djurgården, eller något annat storlag, så hade han gjort 15–20 mål varje säsong i Allsvenskan. Utan problem.

 

 

Lenny Börjesson svingar sig av åkgräsklipparen som om det vore en Harley Davidson. Genom solglasögonen spejar han ut över Påskbergsvallens perfekt klippta gräsmatta och nickar gillande. Medan han torkar av sina smutsiga händer på den svarta Varbergs kommun-pikén skiftar han plötsligt ansiktsuttryck när blicken fastnar på idrottsplatsens entréskylt. Flickvännen och kollegan Emma Bertilsson ställer sig bredvid honom och ser lika bekymrad ut.

– Jag vet, säger hon. Den heter Varberg Energi Arena nu. Vi måste byta skylten innan vi slutar i dag.

Precis som för de flesta andra har pandemin rört till vardagen för Emma Bertilsson och Lenny Börjesson. I åratal har de klippt, gödslat, lyssnat, doftat och känt på sitt skötebarn, och i år – lagom till den allsvenska premiären – såg gräset bättre ut än någonsin. Den ovanligt milda vintern hade fått gräset att växa sig starkt, grönt och tåligt. 

– Första matchen skulle ha varit på påskafton, säger Emma. Matcherna blir ju vår belöning för allt slit, mattan ska inte bara ligga där och se fin ut hela dagarna. 

Påskbergsvallens gräsmatta har länge ansetts vara en av de bättre i Sverige. Tillsammans med stadens fina läge har gräset varit en stor anledning till varför Sven-Göran Eriksson tagit med bland andra Benfica, Lazio och Manchester City på försäsongsläger i Varberg. Många lokalpatrioter tillskriver också staden en del av VM-bronset 1994 efter att Tommy Svensson tagit med landslagstruppen hit före avresan mot USA.

Samma år började Lenny jobba som idrottsplatsskötare. Det som till en början kändes som ett rätt trist arbete växte snart till en livsstil. Snart ägnade han nästan alla lediga timmar åt att studera väderleksrapporter, diskutera gödselmixar på nätforum och åka på planskötarkonferenser. Emma började på kommunens kultur- och fritidsavdelning sommaren 2007. Första uppdraget blev att ta med sig trimmern till den mindre anläggningen Håstens IP.

– Jag minns att jag hatade dig då, Lenny. Jag ville bara vara här på Påskbergsvallen med de stora maskinerna. 

– Gjorde du? säger Lenny. Men alla gröngölingar får börja med Håstens IP. Det dröjer ett bra tag innan man ens får titta på A-planen.

Emma visade snabbt framfötterna och ett intresse för såväl gräset som den nästan 20 år äldre Lenny. Året efter sommarjobbet blev hon anställd, och på serviceförvaltningens julfest 2008 hamnade hon och en annan tjej på efterfest i Lennys lägenhet.

– Men den andra tjejen gick hem efter ett tag, och jag blev kvar. Sedan dess har vi varit tillsammans. 

Påskbergsvallen invigdes 1925 av kung Gustav V och har sedan dess i princip sett likadan ut. Inför den allsvenska debuten krävde Svenska fotbollförbundet att kommunen skulle rusta upp hela idrottsplatsen – annars fick Varberg åka ner till Falkenberg och spela sina matcher. Till slut gav kommunen med sig och i januari klubbades ett upprustningspaket på 41 miljoner kronor igenom.

 

 

Även om kommun och klubb ofta drar åt samma håll finns det intressekonflikter, som det så ofta kan bli mellan värd och hyresgäster. Ett återkommande gräl är att Bois gärna använder A-planen för träning. När den före detta tränaren Jörgen Wålemark för ett par år sedan struntat i Lenny och Emmas uppmaning om att det rådde träningsförbud på A-planen slutade det med att Lenny, högröd i ansiktet, stormade fram och skällde ut tränaren inför hela spelartruppen. 

– Ja, han fick sig en ordentlig skrapa. Han blev så arg på mig att han tog en boll och sparkade den rakt ut i skogen. Han är en bra person, Wålemark, och jag förstår att de vill spela på A-planen. Men de måste förstå oss också. Man får inte en av Sveriges vackraste mattor om man inte tar hand om den. 

Lennys telefon ringer och Icona Pops monsterhit I Love It hörs över vallen. Det är mycket att stå i – i morgon går han och Emma på semester. Det är ovanligt att spelschemat tillåter en sommarsemester, men i vintras såg paret en lucka i början av juni. Tanken var som vanligt att åka till Turkiet, men innan bokningen var gjord stängdes gränserna. Istället tänkte de resa runt i Sverige och besöka andra planskötare de lärt känna. När nu även de inhemska reserestriktionerna sätter stopp får paret istället tillbringa semestern med katten hemma i Klastorp, några mil öster om Varberg.

Att tillfälligt lämna över A-plansansvaret känns tungt. Tidigare semestrar har Emma ibland gått upp tidigt och tagit bilen till vallen, bara för att se att alla tuvor är ordentligt nedstampade och att linjerna ser bra ut.

– Det är en levande varelse som kräver uppmärksamhet, skötsel och tillsyn, säger Emma. Precis som ett barn. Självklart är det då jobbigt att skiljas från det, även om det bara gäller några veckor.

Lenny lägger tillbaka telefonen i fickan, och säger att Ankarvallen behöver trimmas i eftermiddag. Sedan kollar han ut över den nya läktaren på kortsidan som är en del av kommunens 41-miljonerssatsning.

– En dålig sak med vårt intresse för gräset är att fotbollen lite förstörts för oss. Jag kan ha tittat på en hel match på TV och inse att jag inte har någon aning om vad det står. Jag har bara fokuserat på gräset.

Emma skrattar igenkännande. 

– På ett sätt har det varit skönt med coronan, anspänningen är så stor när Bois spelar här. Om någon glidtacklar upp en rejäl tuva och inte lägger tillbaka den står jag och spänner mig fram till halvtid. Man är ofta helt slut när man kommer hem.

 

Varbergs torg glöder. Inte av människor, hela centrum är mer eller mindre folktomt, utan av försommarens varma strålar som bäddat in hela stadskärnan i ett rosaorange, mjukt skimmer. Det enda som hörs är fiskmåsar, den milda biltrafiken från Västra Vallgatan och på avstånd ett och annat berusat skratt. Det är några dagar före midsommar och för Varbergs Bois är den vackra kvällen historisk. Om två timmar begår klubben allsvensk debut, borta mot Helsingborgs IF.

Jag ringer upp Jan Johansson för att kolla hur han mår. Han svarar att han är trött och förkyld, och att han under inga omständigheter kan träffa människor i dag. Hjärtoperationen är bara en månad bort och Jan måste vara extra försiktig. Det är synd. Jans TV gick sönder i veckan och han vill inte tvingas följa matchen på radio.

– Jag ringer runt till mina grannar nu och hoppas att någon av dem ska bort ikväll. Annars får jag väl skriva in mig själv på sjukhuset och hoppas att de visar matchen där.

Han har också ett bekännande att göra. I går var han nere på Påskbergsvallen och kollade på träningen för första gången sedan viruset bröt ut i början av mars. 

– I en parkerad bil, ska tilläggas. Jag kände bara att jag var tvungen att titta på killarna innan matchen. De är taggade, vill jag lova, ett tag var jag orolig att de skulle sparka ihjäl varandra.

Vi lägger på. En folksamling har bildats längs Kungsgatan. Klädbutiken Flash har rea och det höga trycket tillsammans med krav på social distans har tvingat kunderna  att bilda en lång kö som sträcker sig hela vägen ut över Varbergs torg. Några hundra meter längre bort längs den kullerstensbelagda gatan ligger sportbaren Nyfiket. I dörren står entrévärden Joakim Stafsén och ser till att baren håller avståndsrekommendationerna. I vanliga fall jobbar han som kock i en foodtruck som åker runt på festivaler, men nu när det är ont om sådana tillställningar tar han gärna de påhugg som erbjuds. Han räknar med en svettig kväll.

– Det kommer nog att bli så fullt som reglerna tillåter, säger han.

Den lilla baren börjar sakteliga fyllas med folk. Framme vid disken diskuterar två ljusgrönklädda herrar möjliga slutresultat och startelvor. 

– Jag tror vi tar det med 3–0. Alex Johansson gör två av baljorna. 

– Alex Johansson? Han är ju inte ens med på bänken!  

– Nähä? Då gör någon annan två mål då. Och ett gör han den nya, Norlin.

»Detta var helt underbart. Jag har säkert fått 15 samtal redan från gamla boisare som vill prata av sig.«

I ett hörn sitter ett bekant ansikte. Lukas Cullhed har letat sig ner till sportbaren för att få se sitt älskade Bois debutera. Med sig har han sin flickvän Johanna som har Bois grönsvartrandiga tröja på sig trots att hon egentligen håller på Tvååker.

– Men snart spelar Tvååker, då måste Lukas sätta på sig vår tröja, retas hon.

Johanna och Lukas träffades när de började i samma gymnasieklass och har varit tillsammans i ett par år. För en vecka sedan tog de studenten och trots att firandet fick ske utan både flak och utspring framför föräldrarna var de nöjda efteråt. 

– Mina bröder kunde komma hem från Uppsala och Chicago till slut, säger Lukas och visar stolt upp ett videoklipp där bröderna sprutar ner honom med champagne.

Han har även lyckats lösa jobbsituationen. Stadshotellet kunde inte anställa honom direkt som det var tänkt, men om några veckor inleder han en lärlingstjänst där han ska varva köksarbete med fortsatta studier under ett år.

– Heja Bois!!!

Det äldre gänget på andra sidan baren tillhör supporterklubben Klacksparken och gör sitt bästa för att piska upp stämningen minuterna före avspark. Lukas trummar nervöst med fingrarna på barbordet. Han saknar sin trumma. Tills vidare är den inlåst på Påskbergsvallens vaktmästarkansli. 

Matchen på Olympia börjar och förutom några skakiga passningar av högerbacken Anton Liljenbäck har nykomlingarna full koll på läget. När Astrit Selmani prickar in 0–1 efter en halvtimme känns matchen redan avgjord. En dryg timme senare har Astrit gjort ytterligare ett mål, på straff, och spelat fram Gustaf Norlin till slutresultatet 0–3. 

På Nyfiket är det mer lättnad än vild glädje. När Lukas ställer sig upp och försöker dra igång en växelsång  (»Varbergs Bois är dom bästa – heja, heja, heja Varberg!«) möts han bara av ljumna svar och artiga applåder. Någon klappar den åsidosatte A-lagsspelaren Erion Sadiku, som valt att se matchen på sportbaren, på axeln. Den leende entrévärden Joakim Stafsén kommer fram för att meddela att det till slut kom så mycket folk till dörren att han fick skicka iväg några till den konkurrerande sportbaren Oscars.

Lukas ser lycklig ut medan han omsorgsfullt smörjer in sina händer med medhavd handdesinfektion. 

– Nu tar vi Blåvitt på torsdag också, säger han. Och sedan tar vi SM-guld. 

 

Ute på torget hörs Bois-ramsor och den mjuka försommarvärmen ligger kvar. Jag ringer Jan för att kolla om han fick tag i någon TV. Efter många signaler svarar han. 

– Herregud, vad kan jag säga? Detta var helt underbart. Jag har säkert fått 15 samtal redan från gamla boisare som vill prata av sig. 

Han såg matchen hos en granne med två vardagsrum. Jan blev bjuden på middag och fick njuta av segern avskilt. Nu har han tagit sig hem igen och berättar hur andra grannar glatt står och vinkar till honom.

– De vill prata, antar jag. De vet ju att jag är boisare.

Det blir tyst i luren. Jan får fortfarande inte träffa sina närmaste. Hjärtoperationen väntar runt hörnet och när han får se sitt lag spela på vallen igen kan ingen säga. Men just den här stunden funderar 82-åringen inte på det. Nere i Helsingborg har den förväntade målskytten Astrit Selmani just levererat dubbelt upp. Jocke Persson flinar efter knockoutsegern mot HIF-tränaren Olof Mellberg, och fotbollsexperter som gett Bois noll chanser att hänga kvar funderar på om de borde revidera sina jumbotips.

Jan Johansson tar sats och säger i telefonen:

– Kan du tänka dig. Det är i mitten av juni, och Bois leder Allsvenskan!