Det var inte allt för länge sedan Napoli charmade en hel fotbollsvärld. Tränaren Maurizio Sarri drev sin spelidé till fullo och lyckades leverera en både sevärd och effektiv lagmaskin. Det som kännetecknade laget var hur noggrant drillade spelarna var, framför allt i sina relationer till varandra. Metodiskt spelade de sig framåt i planen, och vad motståndet hette spelade ingen roll – den egna spelidén var det enda viktiga. När resultaten kom och den flödande fotbollen visade sig gångbar föddes uttrycket Sarriball.
Många gånger sedan dess har jag hört spelare prata beundrande om Sarris Napoli och inte sällan uttryckt en önskan om att själva spela så. Jag förstår det. Napoli var dominanta, attraktiva och tilltalande inte minst för den yngre generationen. Så hur får man då fotboll att se så där självklar ut, med spelare som tycks röra sig i symbios när laget har bollen?
Sarris svar var att på träningsplanen köra elva spelare mot noll. Dag ut och dag in. Inga motståndare. Inga närkamper. Inga dribblingar. Bara passningar och synkroniserade löpningar i syfte att förvandla elva personer till en enda svårstoppad organism. Och här dyker det upp ett litet dilemma. Vi har nämligen ingen sådan träningskultur i Sverige. Nog har många av våra spelare erfarenhet av elva mot noll (»skuggspel« kallar vi det oftast här), men då som uppvärmning i väntan på det klassiska tvåmålsspelet.
Frågan är: Skulle svenska spelare acceptera detta repetitiva nötande utan hetta som det absolut viktigaste av allt?
Gianluca Vialli var firad spelare både i Serie A och i Premier League. I sitt examensarbete på den högsta italienska tränarutbildningen berörde han fotbollskulturskillnader mellan Italien och England. Arbetet mynnade senare ut i en bok, The Italian Job, där han med hjälp av en rad framstående tränare och spelare grävde djupare i ämnet. Boken blickade även ett par tusen år tillbaka i tiden då Romarriket ständigt utvidgades och där man taktiskt räknade ut hur man fick största möjliga utdelning för minsta möjliga insats. Vid den tidpunkten bestod befolkningen på de brittiska öarna av keltiska grupper som gjorde sig kända för att strida på ett mer vildsint sätt. Gällande de otaliga timmar av taktiskt drillande som är vardag i italiensk fotboll försäkrar Vialli att han och hans landsmän inte tycker att det är ett dugg roligare än vad engelsmän (eller svenskar) gör. Däremot anser italienska spelare att en tränare som inte prioriterar detta är oseriös.
Svensk fotbollskultur ligger ganska långt ifrån det taktiska drillandet, främst av två orsaker. Dels inbjuder inte vårt kallare klimat till att stå still utomhus och lyssna särskilt länge, dels blev vår fotboll professionell långt senare än Italiens. Inställningen »det ska vara roligt« är en rest från amatörtiden som i viss utsträckning fortfarande lever kvar.
Nu har vi dock en speciell vår bakom oss. Restriktionerna kring närkontakt gav skuggspelet ett lyft och den långa frånvaron av matcher gav mycket tid till nötande av spelmönster. Så kanske får vi snart se ett svenskt lag som, på grund av ett hemskt virus, bjuder på en blågul variant av Sarriball?
Andreas Brännström har varit tränare för bland annat IK Sirius, AFC United och Dalkurd FF. Nu är han tränare i Jönköpings Södra. Ännu mäktigare: han är fast krönikör i Offside.