»Ingen annan ville ta uppdraget«

Hur hamnade du i Matabeleland?

– Matabeleland var förr ett eget kungadöme. I dag hör det till Zimbabwe, men regionen har sin egen flagga och sin egen kultur. Och sitt eget landslag. När man kvalificerade sig för Conifa World Cup (VM för landslag utanför Fifa) 2018 fanns ingen förbundskapten. Ingen annan utbildad tränare ville ta uppdraget. Man fick ingen lön och det saknades pengar för att ens åka till turneringen i London. Jag är ingen särskilt bra tränare, men jag har i alla fall papper på att jag är en. Och jag älskar äventyr.

Vilken var den största utmaningen?

– Boken heter One Football, No Nets eftersom det var så det var. När jag kom hade förbundet en enda boll och vi tränade på en allmän grusplan utan nät i målen. Ingen klagade. Jag har aldrig träffat spelare som älskar fotboll så mycket. Nej, största utmaningen var att fixa pengar till flygbiljetter.

Hur lyckades ni?

– Uppmärksamhet. Jag fick CNN, Guardian och flera andra medier att rapportera om oss. Efter det kom donationer, men det var ändå knappt. De sista 2 000 punden lånade vi av min mamma. 

Hur värvade du Liverpoolprofilen Bruce Grobbelaar som målvaktstränare?

– Hans karriär inleddes i Matabeleland och han gick med på att ses när jag mejlade honom. Jag värvade honom på en bensinmack i Wolverhampton. Utan honom hade det inte gått. Vi var rädda att Zimbabwes regering skulle stoppa oss och det var ett helvete att fixa alla visum. Tack vare Bruces kontakter löste det sig. Jag är inte säker på att jag vill veta exakt hur han gjorde.

I turneringen vann ni en match – mot Tuvalu.

– Vilken dag. Till och med Bruce dansade av glädje och publiken älskade oss. Du vet hur lag brukar applådera publiken efter matcherna? Mina spelare tog varenda åskådare i hand.

Hur har det gått för boken?

– Jag har inte blivit rik på den, men är jätteglad att den finns. Ännu roligare är att det numera även finns ett damlag i Matabeleland.