Blir det någon spelmässig skillnad i matcher inför tomma läktare?
– Tempot går ner. Det såg man tidigt på Bundesligamatcherna som spelades utan publik, det var inga klang- och jubelföreställningar. Ibland undrade man vad världsstjärnorna sysslade med. Men utan yttre tryck och en publik som driver på är det nog ofrånkomligt att allt går långsammare.
Kan man inte som TV-tittare uppleva att tempot är lägre än vad det faktiskt är när stolarna gapar tomma och läktarljudet försvinner?
– Ligger kanske något i det. Men som tränare tror jag mig ändå kunna avgöra om ett matchtempo är högt eller lågt. I derbyn, när publiktrycket är ännu högre än normalt, stiger ofta tempot till en nivå som spelarna inte klarar av. Det problemet lär vi knappast se den här sommaren.
Men andra?
– Solklart så. Vi är ett lag som trivs i högt tempo. Vi är också laget med mest publik och hämtar en enorm kraft från den. I många avseenden bär den fram spelarna. Lyckligtvis fick vi träna på att spela under tystnad i skarpt läge två gånger förra året. Inför vårderbyt mot AIK visste vi att supportrarna skulle vara tysta de första tio minuterna. Före matchen snackade vi om att inte påverkas av det. Vi bestämde oss för att gå på AIK rakt och högt. Men oj, oj, oj – redan första minuten såg man att spelarna sprang i stora bandysvängar. Jag är snäll när jag säger att vi var katastrofala under den perioden. Nästa tysta protest var hemma mot Falkenberg några månader senare. Då gjorde vi tre mål istället. Erfarenhet är inte så jävla dumt.
Behöver du vara mer aktiv i din matchcoachning när läktarna är tomma?
– Det blir förstås lättare att få ut direktiv. Säg att man vill göra en justering och matchklockan visar 37 minuter. Normalt väntar man kanske till halvtid där, nu kan man ändra direkt. Men det är inte så att jag kan styra spelarna med en joystick. Det är fortfarande de som måste fatta besluten på planen. Och spelarna är inte dumma. Om jag står och skriker som en bandhund när jag inte gör det annars skulle de bara undra vad jag håller på med.
»Jag försöker gå in i min bubbla och vara så nollställd som möjligt när jag bedömer matchutvecklingen.«
Vissa spelare påverkas också mer av publiken än andra?
– Om man går tillbaka tre, fem år tog Hammarby ofta hit spelare som var skickliga men som inte pallade trycket. Scoutningen har blivit mycket bättre. Sedan behöver en del lite tid på sig att vänja sig. Jeppe Andersen är ett bra exempel. Han kom hit från något fält i Danmark och det första han sa var: »Shit, det är tufft här alltså.« Nu är han istället en av de spelare som hämtar mest kraft från publiken.
Vad har du själv för samspel med publiken under matcherna?
– Så lite som möjligt. Jag har jobbat mycket på att inte påverkas av den. Jag försöker gå in i min bubbla och vara så nollställd som möjligt när jag bedömer matchutvecklingen. Det är svårt nog som det är! Ingen är fri från känslor och det är lätt att man tycker att en spelare har varit dålig bara för att en viss situation har fastnat på näthinnan.
Hur övar en tränare på att inte påverkas av publiken?
– Under matcherna skriver jag ner mina känslor i blocket och vad jag bedömer är på väg att hända. »Känns som att vår press börjar mattas«, kan jag skriva. När jag sedan ser om matchen i efterhand stämmer jag av den med anteckningarna.
Din tränarkollega Andreas Alm skrev en text som argumenterade för att många tycks underskatta spelarnas vilja att vinna – oavsett förutsättningar.
– Jag håller med. När fotbollen låg nere i våras var det slött och grinigt på träningarna. På den här nivån räcker det inte för spelarna med själva fotbollen – de måste få tävla också. Så fort vi fick ett spikat startdatum för Allsvenskan blev det fartfyllt och hetsigt på träningarna. Det var nästan överfall ibland. Och utanför planen var det helt tyst.