På en presskonferens den 26 maj i år fick Zlatan Ibrahimović en fråga om hur han såg på svensk fotbolls framtid. Lagkaptenen svarade på ett för honom typiskt sätt, med korta, upprepande meningar, som för att understryka ämnets vikt: »Jag är orolig för svensk fotboll efter mig. Jag är mycket orolig. Mycket orolig. Faktiskt.« Hans oro tycktes främst grunda sig på de allsvenska klubbarnas ovilja att ge unga talanger speltid. »Det är bara MFF som satsar på dem«, menade Zlatan. Fem dagar senare uttalade sig en annan landslagsman om Sveriges högsta fotbollsserie. »Allsvenskan är för dålig … eller den är inte dålig, den är katastrof«, sade Erkan Zengin till Sportbladet.
Stefan Lundin, sportdirektör på Svensk elitfotboll (Sef), blev irriterad när han läste citaten från de två utlandsproffsen. För det första stämde det inte, Lundin hade nyss läst en rapport som slog fast att Allsvenskan var den liga i Europa med flest egenproducerade spelare. För det andra var han trött på raljerandet över den inhemska fotbollens klass. När gnället dessutom kom från en spelare som Zengin, som själv slagit igenom i Allsvenskan, kändes det extra jobbigt. Och vad sände det för signaler till unga spelare när Sveriges utan konkurrens största stjärna påstod att Allsvenskan, bortsett från MFF, är en dålig plats för landets fotbollslöften?
Det var, tyckte Lundin, svårt nog som det var att få svenska fotbollstalanger att förstå att deras utveckling inte gynnas av att de sticker utomlands i tidig ålder. För detta var hans bestämda uppfattning: en spelare mår bättre av att gå genom Elfsborgs ungdomssystem än Chelseas.
Stefan Lundin funderade. Sedan sjönk han ner vid sin dator och började skriva. Det var mitt i högsommaren, över 30 grader utanför hans arbetsrum hemma i Öjersjö, 15 kilometer öster om Göteborg. Egentligen borde han ha öppnat en öl och ställt sig vid grillen. Men Lundin var mån om att få ut sina tankar så snabbt som möjligt. När han kände sig färdig publicerade han texten på sin blogg under rubriken »Så mycket betyder Allsvenskan för vår spelarutveckling«. Sedan väntade han på de sågningar som han var övertygad om skulle komma.
Varför sågningar? En ledare fast förankrad i den svenska fotbollsmyllan som ojade sig över talangflykt, det hade vi väl ändå hört tidigare? Det hade vi. Men den som läste texten noga noterade också stycket under mellanrubriken »Åtgärder«. Där skrev Stefan Lundin bland annat:
»Om vi tror och kan enas om att Allsvenskan är en viktig nationell plattform för att utveckla våra unga spelare, borde vi kunna komma överens om att spelare skall tillhöra en Allsvensk klubb innan övergång sker till en utländsk liga som är rankad högre än Allsvenskan.«
Och:
»Ett annat stöd för den svenska utbildningsmodellen skulle vara att landslagsverksamheten inte supportar en tidig flytt till utländsk klubb. Det skulle exempelvis kunna innebära att spelare som går till utländsk akademi inte tas ut till våra yngsta landslag, utan att dessa landslag består endast av spelare från den inhemska fotbollen.«
I ett snällt svenskt fotbollsdebattklimat var detta närmast sensationella förslag. Komma och hota med landslagsstopp! Tvinga talanger från mindre klubbar att ta vägen via Allsvenskan! Hade sportdirektören fått i sig för lite, eller för mycket, vätska under sommarens 30-gradersdagar?
Stefan Lundin möter upp utanför Gamla Ullevi. Han hade sitt kontor här förut, men eftersom »det aldrig fanns någon mobiltäckning« blev det inte särskilt praktiskt att jobba i arenans innandömen. Numera arbetar han hemifrån. Ett par dagar i veckan är han uppe på Sefs kontor i Stockholm.
Det har gått några veckor sedan han publicerade sin text. Under tiden har flera unga spelare hunnit ta farväl av Allsvenskan. 20-årige Robin Quaison lämnade AIK för Palermo, ett år äldre Sam Larsson bytte IFK Göteborg mot Heerenveen, Kalmars 18-åring Melker Hallberg skrev på för Udinese och Häckens jämnårige forward Carlos Strandberg var på väg till Borussia Dortmund – men klarade inte läkarundersökningen. Stefan Lundin har också kunnat notera hur landslagsbackarna Per Nilsson och Mikael Antonsson valt att flytta hem till Skandinavien, men inte till Allsvenskan utan till FC Köpenhamn. Sådant retar honom. Han önskar att »fler gjorde som Markus Rosenberg«.
– Det är fantastiskt roligt att följa Markus i Malmö nu. En bättre ambassadör kan Allsvenskan inte få. Han flyttade hem, fick ett lyft och är nu på väg att göra något riktigt stort med sin klubb.
Vi tar plats i en av arenans restauranger för att äta lunch. När vi har försett oss med potatis, sky och schnitzel frågar jag Stefan Lundin vad han egentligen ville uppnå med sin text.
– Jag tycker att vi är för få som ställer oss på barrikaderna och försvarar svensk fotboll, säger han. Jag ville skapa en diskussion om Allsvenskans betydelse, också för landslaget. Och det tycker jag att jag lyckades med.
Vilka blev reaktionerna?
– Överraskande nog fick jag många positiva meddelanden, på mejl och Twitter. Jag tror att många i den svenska fotbollsrörelsen känner igen sig i helhetsbilden och håller med om att vi måste stå upp för Allsvenskan. Sedan fanns det tyvärr personer som fastnade i detaljerna.
Men »detaljerna« var ju anmärkningsvärda. Anser du verkligen att en ung kille som blir ungdomsproffs utomlands inte ska få spela i pojklandslaget?
– Jag skulle ha varit tydligare med att det ligger i linje med vårt »future team«-resonemang, det vill säga att vi ser det som att 15- och 16-årslandslaget spelar utbildningsmatcher – de tävlar inte. Och en 16-åring som går till Chelsea har redan blivit upptäckt. Då är det bättre att vi tar ut spelare som är kvar i Sverige. När vi är ute och tävlar, däremot, med våra U17- och U19-landslag, då ska alla kunna tas ut.
Det ser ändå ut som om man straffas för sitt val.
– Det kan upplevas så, men det handlar inte om att straffa. Jag ser det mer som en markering. Vi tycker att våra egna akademier är jävligt bra! Det blir en signal: stanna kvar här!
Du vill också att spelare som vill utomlands måste ta vägen via Allsvenskan?
– Jag säger så här: man bör ha ett allsvenskt kontrakt innan man flyttar utomlands. Om vi kan enas om att Allsvenskan är en viktig plattform för att utveckla våra unga spelare, då borde vi också kunna komma överens om att spelare ska tillhöra en allsvensk klubb innan en övergång sker till en utländsk liga som är rankad högre än vår.
Det skulle gälla alla spelare då? Branimir Hrgota, som var skyttekung i Superettan när han spelade i Jönköping, skulle ha behövt skriva på för en allsvensk klubb före flytten till Borussia Mönchengladbach?
– Ja, absolut.
Det är kontroversiellt.
– Så in i bomben. Men det borde gå att hitta ekonomiska former för det.
Hur då?
– Ja, att man tecknar avtal om en eventuell vidareförsäljning. Vidareförsäljningsklausuler är vanligt i europeisk fotboll.
Men får inte den allsvenska klubben då en spelare som är frustrerad för att han blåstes på drömflytten?
– Kanske. Men om vi kan enas om att det här är så otroligt viktigt för svensk fotboll är det väl åtminstone en fråga värd att diskutera? Någonstans måste debatten börja. Kanske går det också att hitta ekonomiska morötter som gör det lättare för unga spelare att stanna i Sverige.
Vad skulle det vara?
– Bra fråga. Jag har inte svaret. Men SOK [Sveriges olympiska kommitté] ger ju ekonomiskt stöd till olympier, till exempel. Kan vi ha något liknande? Jag tänker högt här nu.
Hur kan du vara så säker på att Allsvenskan är så viktig för spelarnas utveckling?
– Jag menar att många spelare inte är tillräckligt etablerade när de sticker. Kommer du som 18-årig svensk till en klubb i någon av de tio bästa ligorna saknar du status. Du har många spelare framför dig i hierarkin. Blir du sedan skadad får du så många spelare framför dig att det blir omöjligt att konkurrera. Du hamnar då i en utlåningskarusell som sällan leder till något bra. Du lyckas inte skaffa dig erfarenhet från viktiga matcher. Den hann du heller aldrig få i Allsvenskan eftersom du lämnade så tidigt.
När är man etablerad allsvensk spelare, enligt dig?
– Det finns inget facit på det. Men jag tycker att du bör spela i Allsvenskan i två, tre säsonger innan du sticker. Då skaffar du dig erfarenhet från en uthållighetskrävande serie, du skaffar dig mognad, du skaffar dig tuffhet. Du måste gå klart årskurs ett innan du kan börja årskurs två. Dina chanser att lyckas internationellt ökar enormt om du först etablerar dig i Allsvenskan.
Hur vet du det?
– För ett par år sedan var jag med och följde en undersökning som John Dohlsten och Magnus Bring gjorde genom Göteborgs universitet. Vi ville se hur det hade gått för alla som tagit chansen att spela utomlands. Det visade sig att 80 procent av de 107 spelare i åldern 15–19 år som gick till någon av de tio högst rankade ligorna mellan 2001 och 2005 »försvann«. De lade av, blev skadade eller hamnade i lägre serier. Vad hade hänt om de valt att stanna kvar och utvecklas i en svensk miljö istället?
Jag har Lundins fråga i bakhuvudet när jag ringer upp en spelare som inte gjorde det som Sef förordar. Våren 2010 var Kristoffer Peterson 15 år, gick i nian och spelade division 3-fotboll med Sävedalens IF. Större klubbar noterade hans fotbollsbegåvning. IFK Göteborg ville att han skulle börja spela för dem, favoritklubben Örgryte IS erbjöd till och med ett A-lagskontrakt. Mitt i funderingarna över sin fotbollsframtid dök en annan möjlighet upp. Kristoffers agent frågade: »Vad skulle du säga om att provträna med Liverpool?«
– Det enda jag tänkte när jag åkte över var att det var jävligt coolt, minns Kristoffer. Jag menar, Liverpool Football Club! Bara att kunna säga till sina framtida barn att man har varit där och tränat …
Större än så drömde han inte. Där de jämnåriga provspelarna verkade besatta av att lyckas och noga med att inte göra fel försökte Kristoffer bara ha så roligt som möjligt i Liverpool. Under en träning spelade han med vita skor, under en annan med lila. Först senare berättade en ledare att Liverpools ungdomar alltid förväntades ha svarta fotbollsskor.
– Att jag var så avslappnad, förmodligen var det därför jag lyckades så bra under provträningarna. Men det var sjukt att komma hem. Jag var på min flickväns födelsedagsfest när det plötsligt dök upp en reporter från GT: »Ska du flytta till Liverpool nu?« Det var nog först då jag insåg vilken stor grej det var. Jag var ju bara 15.
Kristoffer Peterson ratade Öis och Blåvitt. Under provspelet i Liverpool hade han fått en försmak av livet som ungdomsproffs. Gräsmattorna var perfekta, gymmen i toppklass och det verkade finnas hur många individuella tränare som helst. Och så omgivningen då, med stjärnor som Steven Gerrard, Dirk Kuyt och Daniel Agger i samma matsal. Sådana spelare hängde inte direkt på Öisgården. Kristoffer minns hur han sade högt till sig själv: »›Koffe‹, den här chansen får du nog aldrig igen, du måsta ta den.«
»Säg att jag hade gått till Öis eller Blåvitt som stor talang istället. Då hade jag nog blivit uppskriven och kanske slagit av på takten.«
Under de första fyra månaderna i Liverpool var hans mamma och styvpappa med. Sedan flyttade han in hos en engelsk värdfamilj.
– Det kändes supernervöst. Jag vågade knappt gå på toa i början och var rädd för att smaska för högt vid matbordet. Men det blev jättebra för mig. Jag lärde mig språket bättre och mognade som person.
Ännu bättre var fotbollsträningarna. Liverpools 16-årslag hade gemensamma pass varje vardag, ofta flera gånger om dagen. Om Kristoffer ville – och det ville han – kunde han också lägga in individuella pass med någon av de tolv tränarna. Kände han för att nöta halvvolley med vänstern i en timme så fick han hjälp med det. Ville han finslipa sitt en-mot-en-spel var det inga problem. Varje månad fick han feedback i individuella samtal med tränarna. Alla hans insatser i matcherna videoanalyserades i efterhand. Han fick också chansen att träna med Liverpools A-lag. Kristoffer kände att han utvecklades snabbt som spelare. Dessutom lärde han sig att uppskatta en miljö som han tror att många tonåringar kan uppfatta som »jävligt tuff«.
– Det är speciellt att som 16-åring få kroppsfettet mätt en gång i månaden. Och att få skäll. Jag älskade McDonalds när jag kom till England och åt inte särskilt nyttigt, ledarna var på mig direkt om det. De kunde verkligen vara hårda, de skrek på mig många gånger när de tyckte att jag var lat. Men det var också precis vad jag behövde. Andra hade kanske tappat sugen istället, jag såg det mer som att de verkligen ville ge mig bästa möjliga förutsättningar att lyckas.
Vid 18 års ålder klarade Kristoffer den tuffa gallring där de flesta ungdomsproffs inte får förnyat kontrakt. Han flyttade in i en lägenhet i centrala Liverpool och fick under sommarens försäsong spela A-lagsfotboll. Han gjorde mål i träningsmatcherna mot Bröndby och Preston och blev gratulerad av Steven Gerrard. När Liverpool var i Boston i juli övertalade han landslagsanfallaren Daniel Sturridge att beställa in köttbullar på en restaurang. 19 år gammal hade Kristoffer blivit en i gänget – ändå visste han att steget till Premier League fortfarande var långt.
– Däremot kände jag mig färdigutbildad. Redo, liksom! Redo för riktig A-lagsfotboll. Så när Utrecht erbjöd ett fyraårskontrakt kändes det som en bra lösning.
Kristoffer Petersons tyngsta merit från svenskt seriespel är division 3-fotbollen med Sävedalens IF. Med tanke på det är det ganska fantastiskt att han som 19-åring nu har ett A-lagskontrakt i Eredivisie. Och skulle han få det jobbigt i Holland kommer han förmodligen ändå att vara ett attraktivt namn för svenska elitklubbar. En svensk spelare som misslyckas i europeiska ligor rankade högre än Allsvenskan blir inte per automatik bortglömda på hemmaplan. Agon Mehmetis äventyr i Italien blev inte vad han hoppades, men Malmö FF välkomnade honom tillbaka hem med öppna armar i somras – trots att han tidigare lämnat klubben som Bosmanspelare. Eller ta David Moberg Karlsson. Han lyckades inte slå sig in i Premier League med Sunderland och fick knappt någon speltid i skotska Kilmarnock, dit han lånades ut efter ett halvår. Trots motgångarna sjönk inte hans status. IFK Göteborg såg gärna att anfallaren återvände till Kamratgården, men Moberg Karlsson var i en situation där han kunde välja. Han skrev på ett fyraårskontrakt med FC Nordsjälland istället. Men Mehmeti och Moberg Karlsson hade trots allt spelat i Allsvenskan innan de flyttade utomlands. Det hade däremot inte Astrit Ajdarević gjort när han flyttade från Falkenberg till Liverpool som 16-åring. När Ajdarević efter en skadefylld tid i England ville få ett nytt avstamp i karriären gick det utmärkt att göra det i Örebro SK. Han gjorde några mål där, gick vidare till IFK Norrköping, och efter en och en halv säsong i Östergötland kunde han skriva på ett kontrakt med belgiska Standard Liège.
Kristoffer Petersons framtid torde därmed vara ljus, även om spelet skulle hacka i Utrecht. Men varför klarade sig just han igenom den akademitillvaro i England som Stefan Lundin varnar svenska talanger för? Ett vanligt argument mot att flytta utomlands i tidig ålder är att man inte är tillräckligt mogen. Det var heller inte Kristoffer när han flyttade till England.
– Men det var ju just det jag fick hjälp med, säger han. Att mogna. Att bli vuxen. Man kan vända på det också, säg att jag hade gått till Öis eller Blåvitt som stor talang istället. Då hade jag nog blivit uppskriven och kanske slagit av på takten. Det blev visserligen rubriker när jag gick till Liverpool, men när jag väl var där var det ingen uppståndelse i Sverige. Då var det bara hårt jobb som gällde.
Han är precis nyinflyttad i Utrecht och har i nuläget inga planer på att återvända till Sverige. Han poängterar också att han »inte har lyckats än«.
– Om man klarar sig igenom en hel utbildning i en så fin klubb som Liverpool borde man i alla fall ha en hyfsad verktygslåda att använda. Vi får se hur det går. Det är upp till bevis för mig nu.
Jag frågar om han någon gång har ångrat sin flytt till Liverpool som 15-åring.
– Aldrig, säger han. Jag var tacksam varje dag. Men jag kan bara tala för mig själv och min egen utveckling. De flesta av mina gamla kompisar från Liverpools U16-lag spelar inte toppfotboll i dag. Och exakt hur det funkar i Sverige, det vet jag ju faktiskt inte.
Sef granskar ungdomsverksamheten i samtliga 32 klubbar i Allsvenskan och Superettan enligt en »certifieringsmodell«. De certifierade klubbarna bedöms efter åtta kategorier:
1. Föreningens mål med ungdomsverksamheten
2. Spelarutveckling
3. Ledarorganisation
4. Tränings- och matchfaciliteter
5. Skolsamverkan
6. Samarbete med andra föreningar
7. Rekrytering av spelare och ledare
8. Sportsliga resultat
Efter säsongen får varje förening besök av en inspektör (oftast Thomas Lyth) som går igenom hur väl klubben har skött sig på ungdomssidan. Poäng delas ut i respektive kategori, sedan omvandlas resultatet till stjärnor. Tidigare hade stjärnorna bara en symbolisk betydelse, en statusmarkering, men från och med i år delar Sef också ut pengar. Ju fler stjärnor, desto större ekonomisk kompensation. Sveriges sex femstjärniga akademiklubbar – AIK, Helsingborgs IF, IF Brommapojkarna, IFK Göteborg, Malmö FF och IF Elfsborg – får knappt 500 000 kronor var i år.
Det är dessa akademier som Stefan Lundin lovordar.
– Vi ska vara stolta över dem, säger han. Man ska ha klart för sig att många engelska akademier är rena affärsverksamheter. I Manchester City räknar man inte med att akademispelarna ska nå A-laget – istället hoppas man sälja vidare spelarna till klubbar i Championship, League One eller League Two. Så funkar det inte i Sverige.
Så hur funkar det? Vad har en femstjärnig svensk akademi att erbjuda som är så bra? Jag bestämmer mig för att hoppa på en buss till Borås.
Stefan Andreasson lutar sig tillbaka i kontorsstolen i arbetsrummet på Elfsborgs kansli och säger på släpig Boråsdialekt:
– Någon tyckte att Elfsborg är en sekt. Jag föredrar ordet familj.
Det blir inget gruppspel i Europa League det här året. Troligtvis inget SM-guld heller. Elfsborgs klubbdirektör får hitta andra saker att glädja sig åt: ett cupguld, en försäljning i åttamiljonerkronorsklassen till Nice (Niklas Hult), lyckat seriespel för U17- och U19-lagen. Och dessutom:
– När vårt A-lag mötte Kalmar var 14 av 18 spelare i matchtruppen egenfostrade. Har det hänt i Allsvenskan tidigare?
En av spelarna i matchtruppen var hans egen son, Anton Andreasson. Men där fanns också namn som Arber Zeneli, Per Frick och Simon Hedlund – spelare från Boråstrakten som värvades till klubbens ungdomsverksamhet i tonåren. Dessa kan Andreasson använda som exempel när Elfsborg vill locka en lovande 16-åring till Borås.
– Det är huggsexa om 16-åringarna, säger han. Ofta är det lättare att värva en etablerad spelare till A-laget, där kan det i princip räcka med ett mejl och ett lönekuvert ibland. En 16-åring måste tas om hand mycket mer. Och där är vi väldigt noga med att det inte bara är fotbollen som är viktig.
I stadsdelen Sjöbo, en kvarts promenad från Borås Arena, har Elfsborg ett elevhem där 15 fotbollstalanger mellan 16 och 18 år bor. Ungdomarna är utvalda av klubben och hämtade från olika delar av landet.
– Fem stycken i varje årskull, säger Andreasson. De yngsta går första året på gymnasiet.
Till skillnad från Kristoffer Peterson (som i Liverpool enbart spelade fotboll, efter ett misslyckat försök att läsa in gymnasiet på distans) måste de unga elfsborgarna gå i skolan. Stefan Andreasson poängterar också att det är en »vanlig skola«.
– Gymnasieåren ska vara de roligaste åren i ens liv. Killarna tränar hårt och spelar matcher, men vi är också måna om att de inte ska bli robotar. Om en ung grabbs liv bara består av fotboll, fotboll, fotboll tror jag att risken är att de tappar sugen efter tre år.
Elfsborgs löften slipper också få sitt kroppsfett granskat en gång i månaden. Andreasson tycker inte att det behövs någon piska, drivkraften är tillräckligt stark ändå.
»Är du 16 och tillhör oss får du inte åka till Italien, Holland eller England och provspela.«
– Man blir nästan chockad ibland över hur ambitiösa de är. Aldrig några problem med alkohol eller så. Jag minns när jag var ung talang, eller vad fan man ska kalla det. Jag tackade nej till ungdomslandslaget för att jag ville tågluffa istället. Framtidsdröm: bli brandman, spela i Elfsborg … Numera är alla supermålinriktade.
Supermålinriktade – men också kontraktsbundna. Om en utländsk akademi bjuder in en 16-årig elfsborgare till provspel säger Boråsklubben tvärnej.
– Vi gör klart det innan spelaren kommer till oss, säger Andreasson. Är du 16 och tillhör oss får du inte åka till Italien, Holland eller England och provspela. Fokus ska vara på Elfsborg. Men det var ett tufft beslut att ta, många hade synpunkter. Inte minst några agenter som tyckte att det var fullständigt idiotiskt att säga nej till provspel.
Ni kan bara bestämma en sådan sak?
– Ja. Det ligger i linje med en kontinuitetstanke som genomsyrar hela föreningen. Jag vet en svensk klubb som vid ett tillfälle hade tio–tolv spelare iväg på provspel. Och andra får göra som de vill, men vi tror att det här är bästa sättet. Både för Elfsborg och för spelarna.
Uppstår det aldrig konflikter?
– Nja. De vet vad som gäller när de kommer hit. Visst, det har hänt att någon känd klubb dykt upp och erbjudit ett helt gäng av våra unga landslagskillar provspel och därmed skapat lite tryck. Men då har vi bara satt oss ner med spelarna och förklarat hur vi resonerar. Än en gång.
Jag förstår inte. Blir inte spelarna förbannade när de nekas chansen att få testa vingarna utomlands? Det är ju vad de flesta drömmer om.
– Fast då sker det i momentet före. Det finns självklart spelare vi har velat ha som i ett första läge har ratat oss för att istället bli ungdomsproffs utomlands. Det finns till exempel en svensk tonåring i Chelsea nu som vi var intresserade av.
Tonåringen i Chelsea heter Ali Suljić och kommer från Motala. Det fanns också ekonomiska anledningar för honom att välja London före Borås. I Elfsborg får en 16-årig talang gratis boende, gratis mat och, enligt Andreasson, »bra med fickpengar«. I Chelseas akademi kan man tjäna mer än en etablerad allsvensk seniorspelare. Många svenska fotbollstalanger växer heller inte upp i en trygg medelklasstillvaro. Det är inte svårt att förstå att pengarna har betydelse.
– Förmodligen var det lika bra att han valde Chelsea, säger Andreasson. Tror man inte på att utvecklas i vår miljö ska man inte välja den heller. Jag kan bara konstatera att vi inte direkt har få exempel på spelare som har utbildats i Elfsborg, fått chansen i Allsvenskan och sedan sålts till bra klubbar i Europa.
Klubbdirektören tittar på klockan. Halv fyra. Vi kommer samtidigt på att det innebär att Erik Hamréns EM-kvaltrupp nu måste ha presenterats. Jag tar fram min smartphone och knappar fram namnen. Andreasson säger:
– Hult kom la med nu förstås när han har lämnat Allsvenskan?
– Nej, säger jag. Ingen Niklas Hult.
– Hiljemark?
– Vi ska se … nej. Men Nabil Bahoui och Emil Forsberg kom med.
Stefan Andreasson ler.
– Där ser man.
Erik Hamrén har fått kritik för att han inte värderar Allsvenskan tillräckligt högt. Den Lars Lagerbäck-elva som besegrade Grekland i EM-premiären 2008 innehöll fyra allsvenska spelare. När Hamréns Sverige föll mot Portugal i den avgörande play off-matchen till VM i Brasilien fanns ingen allsvensk i startelvan. Hans trupp till landskamperna mot Danmark och Belgien tidigare i somras innehöll heller inte någon spelare från Sveriges bästa serie – trots att det bakom Zlatan Ibrahimović knappast vimlar av svenska utlandsproffs som gör succé i sina ligor.
Det finns givetvis ingen anledning att misstro Hamrén när han upprepar sitt mantra »jag tar ut de spelare jag tror har störst möjligheter att vinna matchen«. Men har en förbundskapten ett ansvar för att stärka Allsvenskans status, för att tala Stefan Lundin-språk? När jag tog upp ämnet med Sefs sportdirektör ville han ogärna stöta sig med Hamrén.
– Den frågan får någon annan ta i, sade han.
Ändå är det inte svårt att lista ut Lundins förhoppning. Att tas ut till A-landslaget är det yttersta kvalitetsbeviset för en svensk spelare och om Lundin verkligen vill stå där på sin barrikad och försvara sitt svenska seriespel skulle trovärdigheten förstås öka om de allsvenska spelarna också kläddes i blågula tröjor då och då. Det borde även öka möjligheten att få unga spelare att stanna kvar i Allsvenskan längre.
Kanske har Hamrén lyssnat på kritiken, kanske tycker han bara att Allsvenskan har spottat upp sig under sommaren. Hur som helst vill han ha med hela tre allsvenska spelare i sin EM-kval-trupp, men Markus Rosenbergs avhopp gör att det bara blir två: Nabil Bahoui och Emil Forsberg. Båda får starta i genrepet mot Estland. Expressen rapporterar att Hamrén tänker satsa på Bahoui även mot Österrike, men AIK-mittfältaren skadar sig och tvingas kasta in handduken. Platsen till vänster om Zlatan tas istället av den spelare som tidigare under året gjorde Stefan Lundin så irriterad genom att såga Allsvenskan. Ironiskt nog blir också Erkan Zengin Sveriges poängräddare i Wien.
Bästa svenska mittfältare mot Österrike är Albin Ekdal, en spelare som endast hann starta 15 allsvenska matcher för Brommapojkarna innan han som 18-åring skrev på för Juventus. I den svenska startelvan finns också två spelare – Sebastian Larsson och Martin Olsson – som likt Kristoffer Peterson aldrig ens hann känna på Allsvenskan innan de flyttade till England. Enligt Stefan Lundins sätt att se på saken utgör dessa spelare undantag som bekräftar hans regel: du har större chanser att lyckas som fotbollsspelare om du utvecklas i en svensk klubbmiljö.
Ett annat undantag heter Kristoffer Olsson. Som 15-åring lämnade han Norrköping för Arsenal, och dagen efter A-landslagets kryss i Wien ser han med tre mål mot Turkiet till att Sveriges U21-lag tar sig till EM-playoff.
Olsson, Larsson, Ekdal, Olsson … de må vara undantag. Men i så fall också jävligt viktiga undantag. Hösten 2014 bidrar alla starkt till att svensk landslagsfotboll får några hett efterlängtade framgångar.
En vecka efter landskamperna marscherar Malmö FF ut på Juventus Stadiums gräs för att möta Italiens bästa klubblag. Det är första gången på 14 år som en svensk klubb spelar Champions League. 14 år är en lång tid. Dagens lovande svenska fotbollsspelare har inga egna minnen av AIK:s möten med Barcelona och Arsenal 2000, eller av HIF:s insatser mot Bayern München och PSG året efter. När Kristoffer Peterson bestämde sig för att ta chansen i Liverpool var Champions League en utopi för svenska klubbar, ingen svensk klubb tog sig ens in i Europa Leagues gruppspel samma år. Så hur fräck var egentligen den där Allsvenskan?
Stefan Lundin hoppas att »vi alla kan vara överens om att Allsvenskan är en viktig plattform« för unga spelare. Och absolut: jag, Lundin, Stefan Andreasson och väldigt många andra kan vara överens om det. Men om inte huvudpersonerna, talangerna, håller med? Det är inte givet att en duktig tonåring går runt och drömmer om att en dag få spela i Sveriges högsta serie. När mittbacken Ali Suljić som 15-åring nobbade allsvenska klubbar för Chelsea förklarade han för Tipselit.se att han »aldrig velat spelat i Allsvenskan«.
Men Champions League drömmer alla om. Därför kan man också hoppas att MFF:s medverkan har betydelse. En svensk klubb får möta Juventus i ett gruppspel, en svensk klubb får nynna med i den pompösa Champions League-hymnen och en svensk klubb kan faktiskt få dela bord med de största. Det går. Åtminstone någon enstaka gång.
Oavsett vilket lär debatten om hur den unga talangen bör resonera aldrig ta slut. Stanna eller sticka? Rätt eller fel att ta proffschansen när den kommer? Man gör nog bäst i att inte vara för kategorisk. Det går att förstå Stefan Lundins önskan om att unga spelare ska bli bättre på att se Allsvenskans betydelse. Men det går också att förstå den unga spelaren som lockas av pengar och lyxiga träningsmöjligheter och som har sett namn som Sebastian Larsson och Martin Olsson nå hela vägen från den utländska akademin till det svenska landslaget.
Som Kristoffer Peterson sade när jag frågade om han tror att han hade kunnat utvecklas lika bra i en svensk klubbmiljö:
– Ja, kanske. Vem vet? England var perfekt för mig, men det finns inget facit att gå efter. Det som passar en person behöver inte passa en annan.