Mikael Tegebjer har utseendet som man önskar att en före detta chefredaktör för Buster ska ha: långt, yvigt grått hår på en kortväxt kropp, härligt frodigt skägg och snälla, nyfikna ögon. Han sitter på ett fik i centrala Stockholm med ett glas varm choklad i handen och berättar om hösten 2005, då han efter nästan tre år som ansvarig för Buster i Sverige insåg att det var dags.
– Min arbetsgivare [förlaget Egmont Kärnan] kunde inte försvara utgivningen längre, säger han. Ekonomin gick inte ihop. Upplagan sjönk för varje nummer som vi skickade ut. Trots att vi hade försökt förnya tidningen – till exempel införde vi en serie om friidrott eftersom det var en friidrottsboom i Sverige runt den här tidpunkten – hjälpte det inte. Vi hade kanske runt 3 000 prenumeranter när vi i slutet av december 2005 sammanställde Busters sista nummer. När det var som flest, på 70-talet och i början av 80-talet, hade Buster nästan 80 000 prenumeranter.
Det 719:e numret som nådde läsarna satte punkt för 38 års utgivning. Trots att det med all tydlighet framgick att numret var det sista var det inledningsvis få, om ens någon, som noterade beskedet. Först två veckor efter utgivningen var det, enligt Mikael, »en gammal Busterläsare som var reporter på Sydsvenskan« som uppmärksammade nedläggningen i en kortare artikel.
– Sydsvenskans notis startade ett mindre drev som pågick i ett par dagar, säger Mikael och skrattar. TT skrev om det, varpå de stora tidningarna nappade på nyheten. Plötsligt blev jag intervjuad av TV4, och Aftonbladet körde ett helt uppslag om nedläggningen. Det var som om alla plötsligt brydde sig om Buster. Jag tror att många påmindes om sin uppväxt, hur stor roll Buster spelat i deras liv.
En av dessa, Tomas Brolin – som en gång när Expressenreportern Hans Linné beskrev spelarens karriär som »hämtad ur Rekord-Magasinet« korrigerade murveln med att säga »nja, snarare ur Buster« – skrev till och med en artikel på Expressens debattsida. Under rubriken »Buster fick barnen att röra på sig« berättade Brolin att han började läsa tidningen som sexåring. »Man kan säga att jag blev inspirerad«, skrev han. »Jag var målvakten Gordon Stewart och brorsan fick vara Super-Mac, killen från de skotska högländerna med en massa muskler som skjuter hårdast i världen.« Brolin förklarade vidare att han ibland fick höra att han sköt som Super-Mac, vilket gjorde honom oerhört stolt. Han hade också klart för sig varför Buster till sist tvingades lägga ner: »Dagens barn har fastnat i TV-spelens värld.«
Jag frågar Mikael Tegebjer om han håller med om Brolins nu nästan tio år gamla analys.
– Ja, han var nog inte fel ute. Datorerna kom in i de svenska hemmen i början av 90-talet, det var då Buster tappade läsare i allt raskare takt. Samtidigt var det svårt att hitta bra serier, det gjordes få nya och det blev som en rundgång. Vi körde Åshöjden för jag vet inte vilken gång i ordningen, vi tog in Benny Guldfot ännu en gång. Serierna kändes, och var, daterade.
Men då, när jag växte upp på 80-talet och hade lärt mig att läsa, var berättelserna om Benny Guldfot – killen som var usel på fotboll, mobbad i skolan och som bodde hemma hos sin farmor – fantastiskt fräscha. Att Kanon-Keens gamla slitna skor, som Bennys avlidne farfar en gång köpt för ett hutlöst pris, kunde göra honom till en lika bra spelare som … Diego Armando Maradona. Det var otroligt. Precis som Brolin älskade jag hur Super-Mac kunde få målvakterna att kasta sig åt fel håll med flit och hur hans vapendragare, den lilla tjocka läkarstudenten Bullen (eller Kevin Mouse, som han egentligen hette), kunde skruva bollar som om de var bumeranger. Varannan vecka sprang jag ut till brevlådan och tillbaka för att läsa fortsättningen om IFK Trumslagaren, Kid Cox, Skid Solo, Gordon Stewart och allt vad de hette. Och så var det Åshöjdens BK, som man aldrig – till skillnad från många andra serier i Buster – visste hur den skulle sluta. Totalt blev det 1 500 sidor av Åshöjden i Buster under åren. Max Lundgrens saga (och Reijo Stävenborgs illustrationer) om fotbollslaget med de fascinerande karaktärerna trollband mig på ett sätt som jag aldrig kommer att glömma.
Några timmar efter att jag tagit farväl av Mikael Tegebjer befinner jag mig i butiken Serieslussen på Södermalm. Jag letar i backarna och på hyllorna i fem minuter innan jag frågar mannen bakom kassan om han inte har några exemplar av Buster.
– Jodå, säger han och går längst in i hörnet. Här är några, men inte så många.
Han fingrar på knappt 20 tidningar som ligger i facket.
– Så stor Buster var, säger han. Det är nog svårt att förstå för dem som inte var med på 70-talet. Alla, även de som inte var intresserade av sport, pratade om den. Idolaffischerna, berättelserna, hjältarna …
– Och i dag? frågar jag. Är det någon som kommer in och frågar om du har några Buster?
– Faktiskt, säger han. De senaste åren har jag märkt ett litet uppsving. Kanske är det så att det är föräldrar som växte upp med Buster som kommer hit för att få tag på några tidningar som de hoppas att deras barn kan läsa.
Jag ögnar igenom utbudet. Här har vi nummer 2/1992, som på omslaget skriker ut »Åshöjden tillbaka!« och säger att det finns en idolbild på Anders Limpar. Förstasidan av nummer 6/1993 pryds av Benny Guldfots tecknade ansikte och texten »Tomas Brolins favoritserie: Benny Guldfot«. Jag köper båda och ytterligare åtta tidningar för en hundralapp och sätter mig på ett fik och börjar bläddra. Det blir både en glädjande och ledsam timme. Glädjande för att det väcker så många minnen till liv. Jag minns Buster-cupen, jag ser Busterprylarna som jag önskade mig i julklapp – kepsen, träningsväskan – och jag påminns om hur jag förgäves kämpade för att komma in i »hundraklubben«. Åshöjden är fortfarande trollbindande. Men det är också slående hur illa många av serierna i Buster har åldrats. Och det är tydligt att det var just en »rundgång« på innehållet. Serierna är desamma, och när något nytt väl testas är det inte bra. Grabbarna med Go är till exempel bara en sämre ishockeykopia av Super-Mac och Bullen.
Så, vad var det som gjorde att Buster blev så populär och älskad? Björn Ihrstedt, som började jobba på Buster som layoutare »-71 eller -72« och som senare tecknade en hel del omslag, har sina teorier.
– Jag tror det var 1974 som vi gick från cirka 20 000 prenumeranter till 75 000 på ett år, säger han. Vi fick Bonniers Lilla journalistpris samma år. Tajmingen var bra, Sverige hade fått fram stora idrottspersonligheter som Björn Borg. Idoldyrkan hos barn föddes i en tid då det inte fanns så mycket annat att göra än att vara ute och leka eller läsa serietidningar. Buster fyllde en roll. Björn Borg var nog extra viktig för oss. Han var en ung kille som läsarna kunde relatera till. Jag minns att han ställde upp på en egenannons som vi gjorde. Han lät sig fotograferas med en Buster i handen och jag tror att han fick en prenumeration i gentjänst. När han sa »Jag läser Buster« var det svårt för många att inte göra som han.
Men precis som Mikael Tegebjer sade när jag frågade honom varför Buster blev så omtyckt kommer även Björn Ihrstedt in på »det som stod mellan raderna«:
– Många serier handlade om utstötta outsiders som av en eller en annan anledning hade det kämpigt privat. Men vad de visade var att det gick att besegra oddsen, ingenting var omöjligt. Ibland var det på grund av ett par upphittade skor på en vind, ibland var det enbart på grund av att någon kämpade hårdare än alla andra.
Aftonbladets Erik Niva var inne på samma spår när han två dagar före julafton 2005, i samband med nyheten om att Buster skulle läggas ner, skrev en blödig hyllningstext om sin favorittidning: »Det var genom Buster som jag förstod att idrott var något mycket större och mer spännande än mål, varvtider och knockouter. Här var sport något som nästan lite i smyg sattes in i ett socialt sammanhang. Skrapade man lite på ytan hittade man berättelser om stora drömmar, om heder och svek och om ett evigt kämpande mot dåliga odds. Om livet.«
Det är av just de här anledningarna som jag har sparat sju års utgivning av Buster. De ligger i lådor på mina föräldrars vind och samlar damm. Men någon dag, när mina två söner är mogna, ska jag lägga fram ett par tidningar. Och så ska jag säga till dem att »det här, pojkar, det här är vad sport handlar om.«