Ett lag att älska till döds

På ett sätt känner jag igen mig. Ändå är det värre än något jag någonsin upplevt. Drogerna, det besinningslösa våldet, hopplösheten, stanken av avföring och rutten fisk. Till och med vädret är dåligt här i Buenaventura, Colombias viktigaste hamnstad.

Jag tänker på Vila Cruzeiro, favelan där Adriano växte upp, mitt i mitt soliga Rio de Janeiro. Jag var där för att skriva två Offsidereportage inför VM 2006, ett om anfallaren som förväntades bli VM:s skyttekung och ett om »Spelarfabriken«, den fotbollsindustri som på bara fyra år efter VM-guldet 2002 hade skickat ut 3 067 brasilianska spelare till proffsspel utomlands. Inkomsterna från spelarförsäljningarna överskred intäkterna från landets kaffeexport och hela världen ville veta mer om hemligheten; mina reportage såldes till tidningar i ett tiotal länder på tre olika kontinenter.

Vid ingången till Vila Cruzeiro den gången möttes jag av ett gäng jointrökande och revolverbeväpnade killar som undrade vart jag var på väg. Jag blev rädd och tänkte på Tim Lopes, en journalist som två år tidigare tagit sig in i samma favela för att skriva om »de förbjudna funkfesterna«. Han avslöjades och dränktes i bensin. Några månader senare identifierades hans benrester och aska i en intilliggande kåkstad.

Sedan dess har många av de farligaste favelorna i Brasilien blivit drägliga arbetarklassområden och de bäst belägna kåkstäderna har gentrifierats till hippa krog- och kulturkluster. Någon sådan utveckling syns inte till där jag står nu. Jag tittar ut över gyttret av trähus som byggts på pelare i gyttjan. Området har inget avloppssystem. Allt åker rakt ner i geggan från toaletterna i kåkarna.

Framför mig markerar ett gäng tonåringar ut två fotbollsmål med kokosnötter på den enda yta i favelan som det går att spela boll på. På ena sidan reser sig en sophög, på andra sidan börjar sluttningen som leder ner i dyn.

– Det är bara på helgerna, när det inte är så många bilar, som vi kan spela på gatan, säger Ronaldo, gängets stjärna, och slänger en blick på sophögen.

Den här delen av Buenaventura kallades tidigare för Pampa Linda, »Vackra fältet«, men har numera fått öknamnet Mata 7, »Döda 7«. Förra året avslöjades det att kokainkartellerna hade flera casas de pique, styckningshus, i den här favelan, där de hanterade sina fiender innan de slängde kroppsdelarna i vattnet. Nyheten fick den internationella människorättsorganisationen Human Rights Watch att gå i taket och anklaga myndigheterna för att vara för slappa och inte göra något åt våldet.

»Om grabbarna blir sysslolösa lockar knarkgängen lätt med dem. De måste ha ett alternativ.«

Inte mycket har hänt sedan dess. Tidvattnet och regnet – Buenaventura är en av världens blötaste städer – sköljer oftast bort avföringen, den ruttna fisken och kroppsdelarna som delats upp enligt Döda 7-principen: två ben, två armar, en bäckendel, en torso och ett huvud. Sedan kan allt fortsätta som vanligt. Från mangroveträsken runtom Buenaventura utgår merparten av Colombias kokain i specialbyggda undervattensfarkoster som lastas med upp till två ton droger för transport till Mexiko och USA. Det senaste året har över 7 000 personer tvingats fly från Buenaventuras kåkstäder för att inte bli offer för det våld som genereras av smugglingen. För pojkarna som växer upp i Mata 7 finns oftast bara två val – antingen arbetar de med kokainet, eller så spelar de fotboll.

Ett av Buenaventuras mest kända fotbollsproffs har bildat en fotbollsskola i närheten för att se till att fler av ungdomarna i Mata 7 hamnar på rätt sida. Kommunen ställer upp med två grusplaner och privata sponsorer betalar verksamheten.

– Om grabbarna blir sysslolösa lockar knarkgängen lätt med dem, säger Christopher Moreno. De måste ha ett alternativ.

Kring millennieskiftet var han anfallare i Once Caldas, som 2004 vann Copa Libertadores, Sydamerikas Champions League. Nu är han förbannad över att politikerna inte vågar göra något åt situationen i hans hemstad. Inte heller kokainkartellerna vill förändra något. För dem är myllret av plankbroar, pålar och prång ett skydd mot polisrazzior.

»Var är Brasilien på världsrankningen? Femte plats? Vi är på tredje.«

Det positiva i denna hopplösa situation är att Buenaventura har fått fram väldigt många fotbollstalanger. Hamnstaden, som bara hyser ungefär 350 000 av Colombias nästan 50 miljoner invånare, har levererat flera av landslagets största stjärnor, bland annat 90-talsikonerna Freddy Rincón och Adolfo »El Tren« Valencia. De senaste årens colombianska fotbollsframgångar, och bristen på alternativ i Buenaventura, har gjort att ännu fler vänder sig till fotbollen – Christopher Morenos verksamhet har växt explosionsartat. I dag har han 1 800 pojkar och flickor mellan 5 och 18 år som samsas på de två grusplanerna. De utnyttjas nästan dygnet runt. Förra året sände Moreno ett dussin spelare till colombianska proffsklubbar. För många av spelarna väntade deras första träning på gräs. Trots alla fotbollsproffs som Buenaventura levererat genom åren har hamnstaden ännu ingen riktig plan.

Men det är inte alla som gillar Morenos fotbollsskola. Han pekar mot två beväpnade män vid sidlinjen.

– Vi måste ha polis som vaktar här. Annars försöker kokainkartellerna rekrytera nya medlemmar här.

För 14-årige Ronaldo i Mata 7-favelan är målet klart. Colombias största klubb, Millonarios i huvudstaden Bogotá, har redan visat intresse för honom och vill att han börjar i deras ungdomsakademi till hösten. Problemet är att hans föräldrar tycker att han är för ung för att klara sig själv.

– Farsan vill hänga på, men han har inga pengar, säger Ronaldo. Klubben betalar bara för min mat och sovplats.

Om horisonten för killar som Ronaldo tidigare sträckte sig till att spela i den colombianska ligan så är det nya tider nu. Under VM i Brasilien imponerades hela världen av det colombianska spelet och i dag spelar James Rodríguez i Real Madrid, Juan Cuadrado i Chelsea och Radamel Falcao i Manchester United. Det är den nivån Ronaldo siktar mot.

Jag undrar om han tror att landslaget kan besegra Brasilien när de ska mötas i gruppspelet i sommarens Copa América. Den 14-årige talangen börjar skratta:

– Var är Brasilien på världsrankningen? Femte plats? Vi är på tredje.

 

Det fanns en annan tid, då Fotbollscolombia också drömde om att bli bäst. För att förstå dagens situation vill jag höra berättelsen om Colombias första gyllene generation, från en som var med.

Jag åker till Bogotá, Andernas största metropol, med åtta miljoner invånare som bor på 2 640 meters höjd över havet. På natten går temperaturen ner till ensiffrigt här, och för att anpassa mig till både höjd och väder kokar jag te med uppiggande kokablad och tar på mig tre lager tröjor.

I stadsdelen Chapinero har huvudstadens rika samlats i stadiga fastigheter som byggts för att stå emot jordbävningarna. I ett av de ståtligare husen bor den 45-årige målvaktslegendaren Óscar Córdoba. För att bli insläppt i fastigheten måste jag lämna in mitt pass i en vaktkur med skottsäkert glas och vänta medan säkerhetsvakterna ringer upp familjen Córdoba för att verifiera besöket. Den kidnappningsvåg som drabbade Colombia under 1990-talet skrämmer fortfarande överklassen till att låsa in sig bakom galler. Hissen går däremot rakt in i Córdobas mastodontvåning.

»Det var en otrolig stämning. vi hade blivit så stora favoriter att en del trodde att det bara var att hämta hem guldet.«

Familjens hembiträde ber mig att stiga in i vardagsrummet, där jag möts av en öppen spis och ett matsalsbord med en skål bräddfylld med färsk frukt. Óscar Córdoba har sett till att utnyttja de senaste årens ekonomiska uppsving och driver ett framgångsrikt bolag som importerar billigt bränsle från grannlandet Venezuela. Han används även flitigt som TV-kommentator. När han kommer in i vardagsrummet, klädd i en stilig kostym, har han en flaska venezuelansk rom i näven. Han ställer in den i barskåpet.

– Jag fick den på ett möte med några nya kollegor i morse, förklarar han.

När Córdoba inledde sin målvaktskarriär på 80-talet var det tyngre droger som gjorde att den colombianska fotbollen levde sina gladaste dagar. Kokainsniffandet hade exploderat i USA och Colombias ledande karteller strödde sitt överskott över fotbollen. Den fotbollstokige kokainkungen Pablo Escobar kontrakterade de bästa spelarna och höjde lönerna så att ingen av stjärnorna skulle vilja lämna hans favoritklubb Atlético Nacional från Medellín, Colombias näst största stad.

Satsningen gav resultat och 1989 blev Nacional första colombianska klubb att vinna Copa Libertadores. Rivalklubben América de Cali, som styrdes av Calikartellens Miguel Rodríguez Orejuela, finansierades också av kokainexporten, vilket gjorde att América de Cali vann ligan fem år i rad och nådde finalen i Libertadores 1985, 1986 och 1987. Ungefär samtidigt fick Colombia för första gången också fram flera världsklasspelare i samma generation. Med namn som Carlos Valderrama, Faustino Asprilla, Freddy Rincón och Adolfo »El Tren« Valencia var landslaget näst intill oslagbart och förlorade bara en av 26 matcher inför VM i USA 1994.

Ordinarie landslagsmålvakt var den karismatiske och målfarlige René »El Loco« Higuita, som spelade med Atlético Nacional och tog fem straffar i Libertadoresfinalen 1989. Han älskades av supportrarna, men myndigheterna uppskattade inte att han var vän med Pablo Escobar. Inför VM-kvalet 1994 medlade Higuita i en kidnappning där Escobar var inblandad. Han fick bra betalt för hjälpen men fängslades i sju månader. Óscar Córdoba fick därmed ta över målvaktshandskarna i landslaget.

Under kvalet släppte Córdoba bara in två mål och bidrog till att Colombia vann gruppen. Även i den sista och viktigaste matchen höll han nollan. Los Cafeteros besegrade Gabriel Batistutas Argentina med 5–0 i Buenos Aires och hemmalaget, som blev världsmästare 1986 och silvermedaljörer 1990, tvingades till ett förödmjukande playoff mot Australien. Firandet i Colombia ville däremot aldrig ta slut, och det gick vilt till – när polisen sammanställde statistiken från natten efter succén i Buenos Aires visade det sig att 76 personer hade mist livet och 912 skadats.

Colombia hade seglat upp som en av de stora VM-favoriterna. Till och med Pelé trodde att Colombia skulle ta guld i USA. Inför avfärden till Kalifornien ringde Colombias president César Gaviria till var och en av spelarna och önskade dem lycka till. Samtidigt satsade regeringen miljontals kronor på en reklamkampanj där landslaget användes för att tvätta bort Colombias solkiga anseende i utlandet. Många colombianer sålde allt vad de ägde och åkte till USA för att hänga på segertåget.

– Vi spelare flög dit i ett chartrat flygplan tillsammans med alla journalisterna, berättar Óscar Córdoba. Det var en otrolig stämning. Vi hade blivit så stora favoriter att en del trodde att det bara var att åka dit och hämta hem guldet.

Redan i första matchen mot Rumänien visade det sig att uppdraget inte skulle bli så enkelt. Förbundskapten Maturana hade drabbats av hybris och vägrade att analysera Rumäniens senaste matcher – han ville inte att motståndaren skulle påverka Colombias spel. Rumänien hade däremot studerat Colombia noggrant och neutraliserade deras uppspel, som alltid utgick från samma kvadrat – »Barrabás« Gómez, Álvarez, Valderrama och Rincón. Colombias spel stoppades innan det ens kommit igång och en inspirerad Gheorghe Hagi grundlurade Córdoba med en lobb utifrån sidlinjen. Colombia förlorade med 3–1.

Ledarna i de fotbollstokiga kokainkartellerna hade spelat på matchen och förlorade massvis med pengar på det oväntade nederlaget. De riktade sin ilska mot den defensive mittfältaren Barrabás, som de menade var uttagen i startelvan endast på grund av att hans bror var andretränare. Inför den andra matchen, mot hemmanationen USA, mordhotade spelmaffian landslaget och meddelade att de tänkte döda alla spelarna om Barrabás spelade från start. Stämningen i laget var redan dålig efter att backen Chonto Herrera kvällen före fått beskedet att hans bror hade mördats, och läget blev inte bättre när förbundskaptenen kom gråtande in i omklädningsrummet. Maturana berättade att han tog dödshotet på allvar och vågade inte spela Barrabás från start. Det spelsystem som landslaget haft under hela det framgångsrika kvalet var rubbat.

»Andrés var en av få som åkte hem. Han sa att han inte ville att förbunds­kaptenen skulle stå ensam vid hemkomsten.«

På planen var spelarna skakade och flera av dem blev försiktiga. I 13:e minuten passade Faustino Asprilla en av USA:s försvarare av misstag och bollen skickades genast upp till John Harkes som sprang in på Colombias planhalva. Colombias försvarsspelare rusade hemåt och mittbacksklippan Andrés Escobar kastade sig raklång för att styra bort det låga inlägget som var på väg till en frispelad amerikansk anfallare.

– Jag stod vid min högra stolpe och rusade mot vänster när jag såg inlägget, säger Córdoba och visar med kroppen hur snabbt han förflyttade sig.

Men när Andrés Escobars fot kom i vägen styrdes bollen mot stolpen han just lämnat.

– Jag försökte vända. Men det var för sent.

TV-kamerorna zoomade in Andrés Escobars skräckslagna ansikte. Ensam gick han tillbaka till sin position med böjt huvud.

– Ärligt talat tänkte jag inte att det var kört, säger Córdoba. Det var första halvlek och vi hade aldrig tidigare förlorat mot USA.

När 2–0 kom i början av andra halvlek insåg målvakten att det skulle bli svårt att vända.

– Vi var ledsna så klart, men ingen sa något ont om eller till Andrés. Självmål är självmål. Det är sådant som händer.

Men det lag som skulle bli världsmästare hade misslyckats med att ta sig vidare från gruppen. Det kvittade att landslaget vann sista matchen mot Roy Hodgsons Schweiz med 2–0; Colombia kom sist i gruppen och de flesta spelarna vågade inte åka hem. Det rådde lynchstämning i hemlandet.

– Jag och min fru flög till Connecticut, berättar Córdoba. Hon hade någon släkting där som vi kunde bo hos. Andrés var en av få som åkte hem. Han sa att han inte ville att förbundskaptenen skulle stå ensam vid hemkomsten.

Rakryggat berättade Andrés Escobar om självmålet och menade att landslaget hade gjort vad de kunnat. Sedan åkte han hem till Medellín och tröstades av sin familj. Några dagar efter hemkomsten gick han ut med sina kompisar på en nattklubb och blev hånad av en av medlemmarna i bröderna Gallóns kokainmaffia. »Grattis till ditt fina VM-mål!« hojtade ledaren. Escobar blundade för provokationen och fortsatte att prata med sina kompisar. När nattklubben stängde vid tre på natten hämtade mittbacken sin bil och körde förbi bröderna Gallón på parkeringsplatsen. Han vevade ner rutan och undrade varför de häcklade honom. Bröderna Gallóns livvakt gick ur sin bil och sköt Andrés Escobar med sex skott.

– Jag väcktes av att en kompis ringde till mig i Connecticut, säger Córdoba. Jag tror klockan var sex på morgonen där, och mitt i natten i Colombia. »Andrés är död«, sa han. Jag blev helt tom.

Mordet på Escobar lade sordin på VM och chockade en hel värld. Dagen efter skulle Sverige spela åttondelsfinal mot Saudiarabien. Roger Ljung hade svårt att koncentrera sig. »Fotbollen kändes inte så viktig just då«, konstaterar han i boken Sverige år noll – VM-sommaren 94.

Mordet blev också droppen som fick bägaren att rinna över hos president César Gaviria. Vid begravningen höll han ett tal där han förklarade krig mot »narco-fútbol«, kokainkartellernas inblandning i landets fotboll. Men bara en månad senare tog presidentens mandatperiod slut och han ersattes av en annan politiker som tagit emot stöd av kartellerna under sin valkampanj. En mörk period inleddes i Colombia. Den marxistiska Farc-gerillan kidnappade och mördade tiotusentals människor. Paramilitära grupper, som grundats av godsägare och högerpolitiker, gick till motattack i samarbete med armén. Inom fotbollen startade ett skyfall av hot, uppgjorda matcher och illegal spelverksamhet. Till och med det colombianska fotbollsförbundets ordförande dömdes till sex års fängelse för att ha tvättat kokainpengar genom fotbollen.

I dokumentären The Two Escobars, som handlar om narco-fútbol-perioden, säger Asprilla att han inte längre tyckte att det var kul att spela i och för Colombia, eftersom han tvingades ha livvakter omkring sig hela tiden. På bara några år dalade landslaget från fjärde till 34:e plats i Fifas rankning.

Jag försöker prata narco-fútbol med Óscar Córdoba, men kokainkartellernas inflytande är fortfarande så starkt att han avböjer. När vi går ut på balkongen, med utsikt över bergen i Bogotá, blir han nojig och kräver att få se alla sina citat innan de går i tryck. Jag förklarar att inga av hans citat har med kartellerna att göra. Han skakar ändå på huvudet, skriver sin mejladress i mitt block och ber mig att sända citaten:

– Jag vill inte råka illa ut. Jag hoppas du förstår.

Den förlamande skräcken som syntes i Andrés Escobars ansikte efter självmålet sitter fortfarande rotad hos Óscar Córdoba drygt 20 år efteråt.

 

En som inte är rädd för att prata om problemen är författaren Ricardo Silva. Han var 18 år när Andrés Escobar avrättades och har inte slutat tänka på händelsen sedan dess. Efter att ha skrivit flera uppmärksammade romaner återvände han till sommaren 1994 och skrev boken Autogol, Självmål. Den handlar om en colombiansk fotbollskommentator som åker till USA för att bevaka mästerskapet.

– När jag gjorde research inför boken intervjuade jag en psykolog och frågade om det var möjligt att en normal människa kan förlora talförmågan om han eller hon blir väldigt chockad, berättar Ricardo Silva. Han svarade ja och det blev grunden för romanen. När Escobar gör självmålet tappar kommentatorn talet och får aldrig tillbaka det.

Den stumma fotbollskommentatorn blir en symbol för det dysfunktionella Colombia, som aldrig riktigt lyckats leva upp till sin potential. Ricardo Silva menar att misslyckandet i VM 1994 tog extra hårt eftersom fotbollen alltid varit det colombianska samhällets ventil.

– Fotbollen är vår rökridå. Vi använder den för att inte se det andra. Fotbollen är också det enda som för oss samman. Annars dödar vi mest varandra. Vi colombianer har något konstigt i oss. Vi kan vara världens snällaste människor och kommer ofta i topp när det görs undersökningar om vilket land som har världens lyckligaste folk. Men helt plötsligt dödar vi någon vi älskar. Det är som om det ligger i vår DNA.

Traumat från VM 1994 är fortfarande så stort att det måste bearbetas. Ricardo Silvas bok har tryckts i 13 upplagor.

– Det finns bara två känslolägen i Colombia, säger han. Storhetsvansinne eller mindervärdeskomplex. Inför VM 1994 var det storhetsvansinne och efter VM 1994 blev det mindervärdeskomplex. Alla colombianer skämdes. Vi som för första gången hade ett lag av genier. Vilka personligheter! Att se dem spela var som att gå på cirkus. Och så blev det pannkaka av allt.

Ricardo Silva lutar sig tillbaka i sin kontorsstol.

– Det fina är att det är den fotbollsgeneration som växte upp efter narco-fútbol-åren och traumat från 1994 som nu läker det.

Den spelare som gjort att självförtroendet kommit tillbaka till Colombia är Radamel Falcao. Han slog igenom på den internationella scenen i Porto 2011 när han raderade ut ett Jürgen Klinsmann-rekord genom att göra 17 mål under en och samma säsong i en Uefaturnering. I semifinalen i Europa League mot Villarreal gjorde han fyra mål och i finalen mot Braga gjorde han matchens enda mål – på inlägg från landsmannen Fredy Guarín. I Portos trupp fanns även en ung James Rodríguez, och de tre colombianerna banade väg för landets nya fotbollsframgångar i Europa. Hösten 2011 gick Falcao till Atlético Madrid, som vann Europa League 2012, efter två snygga mål av Falcao i finalen. I augusti samma år gjorde han ett hattrick i första halvlek mot Chelsea i Supercupfinalen som Atlético vann med 4–1.

Falcao blev den första storstjärna Colombia haft sedan Carlos Valderrama och därför blev sorgen extra stor när Falcao slet sönder knäet några månader före VM 2014. Colombias president Manuel Santos var på World Economic Forum i Davos i Schweiz och förstod genast att Colombias chanser i deras första VM sedan 1998 hade reducerats betydligt. På vägen hem till Bogotá beordrade han regeringsplanet att mellanlanda i Porto där spelaren behandlades av sin före detta klubbläkare. Presidenten ville höra från Falcao själv hur det var fatt.

När det stod klart att Falcao inte skulle kunna spela VM trodde många att oturen från 1994 var tillbaka, men istället klev en för den stora fotbollsvärlden fortfarande relativt okänd 22-åring fram. I premiären mot Grekland låg James Rodríguez bakom de två första målen och gjorde själv 3–0 på stopptid. Farhågorna var borta och firandet hemma i Colombia gick återigen överstyr. Polisen rapporterade nio dödsoffer och Bogotás borgmästare införde alkoholförbud under matchdagarna för att rädda liv.

Precis som i Brasilien infaller presidentvalen i Colombia varje gång det är VM, och dagen efter den lyckade premiären avgjordes den andra och avgörande omgången i presidentvalet. Manuel Santos, som inlett fredssamtalen med Farc, ville bli återvald för att kunna slutföra förhandlingarna, men hade sjunkit i opinionsundersökningarna dagarna före valet. Väljarna verkade föredra högerledaren Óscar Zuluaga som ville kriga till sig freden genom att bomba Farclägren i djungeln. Med det scenariot hade Farc med största sannolikhet dragit sig ur fredsförhandlingarna och den väpnade konflikten, som med jämna mellanrum slagit över i ett slags inbördeskrig, skulle ha tagit fart igen. Men när väljarna gick till valurnorna dagen efter vinsten mot Grekland valde de Manuel Santos för fyra år till.

– Fotbollen gav oss hoppet tillbaka, menar författaren Ricardo Silva.

Under VM i Brasilien hade Colombia ett makalöst publikstöd. Inget annat landslag, förutom hemmanationen, hade fler supportrar på arenorna under gruppspelet. Inför premiärmatchen mot Grekland i Belo Horizonte hade de colmbianska supportrarna köpt nästan alla biljetter, och sjöng den andra versen av den colombianska nationalsången a cappella när den första tonat ut. Efter 2–1-segern mot Elfenbenskusten valde sedan förbundskapten José Pékerman att låta reserverna spela mot Japan. De vann överraskande med 4–1 och det fartfyllda colombianska spelet förförde fotbollsälskare över hela världen.

»Vi toppar ofta undersökningar om vilket land som har världens lyckligaste folk. Men plötsligt dödar vi någon vi älskar.«

Inför åttondelsfinalen på Maracanã mot Uruguay tänkte ingen längre på Falcaos frånvaro, och Colombias president flög till Rio de Janeiro för att se landets nya stjärna – James Rodríguez. Själv satt jag i SVT:s studio på Copacabana och pratade om den stundande matchen. Det kändes absurt att sitta där medan jag borde ha varit på Maracanã, men eftersom TV4 hade sändningsrättigheterna fick jag tillåtelse att rusa ner till metron, som var det snabbaste sättet att ta sig till arenan eftersom alla gatorna var igenkorkade, strax före matchstart. När jag kom fram till Maracanã sprang jag förbi alla vakterna med min pressackreditering fladdrande runt halsen och kom in i presscentret precis när ett vrål utan dess like bröt ut. I 28:e minuten hade James Rodríguez plockat ner en rensning på bröstet och vänt sig om. Utan att någon hann reagera vräkte han in 1–0, och colombianer och brassar jublade i kör – på grund av förlusten mot Uruguay i VM-finalen 1950 på Maracanã ville hela Brasilien undvika att möta dem i kvartsfinalen. När Rodríguez gjorde 2–0 i andra halvlek, efter ett snyggt samspel med Cuadrado, stod det klart att det istället blev Colombia som skulle ställas mot hemmanationen.

– Vi kände att vi kunde klara det, säger landslagets målvaktstränare Eduardo Niño. Brasilien hade brutit ihop efter straffläggningen mot Chile och skickat upp sin psykolog för att ta hand om spelarna. Det var så mycket tårar att vi sa till varandra att »detta kommer vi att fixa«.

När väl matchen startade på A Seleçãos nya favoritarena, Castelão i Fortaleza, visade det sig att Colombia missbedömt situationen. Brasilien hade återhämtat sig och startade i ett högt tempo. Efter sju minuter gjorde Thiago Silva 1–0 och under den första kvarten fick Los Cafeteros knappt känna på bollen. När den spanska domaren tog några domslut mot Colombia gick supportrarna där hemma från storhetsvansinne till mindervärdeskomplex på mindre än en halvlek. Ilskan kulminerade i den 65:e minuten när en colombiansk frispark träffade David Luiz på låret i straffområdet och studsade tillbaka till Colombias lagkapten Mario Yepes, som sköt bollen i mål. Det kunde ha stått 1–1, men domaren annullerade målet. David Luiz gjorde 2–0 bara några minuter senare och Colombia var utslaget.

– Jag vet att många där hemma skyllde på domaren och menade att han dömde till Brasiliens fördel bara för att hålla kvar värdnationen i mästerskapet, säger Eduardo Niño. Men jag såg inga avgörande fel. Vi förlorade matchen de första 15 minuterna.

 

Snart ett år senare är det svårt att förstå att det var Brasilien som vann den där matchen. De flesta ser i dag Brasilien som en av VM:s förlorare och Colombia som en av vinnarna. Sedan 1–7-katastrofen i semifinalen mot Tyskland har brassarna undvikit att prata om sitt landslag och knappt följt landskamperna. Baksmällan från VM värker fortfarande och det gäller även ekonomin. Inflationen närmar sig åtta procent och arbetslöshetssiffrorna ökar för första gången på flera år. En korruptionsskandal inom oljebolaget Petrobras, landets största företag med 80 000 anställda, har lamslagit näringslivet, och flera av Brasiliens största byggbolag får inte ta på sig nya uppdrag under utredningen. Fotbollsrepubliken står stilla.

Besvikelsen över att landet sjabblade bort sitt gyllene tillfälle att bli världens femte största ekonomi har mynnat ut i den värsta politiska krisen på flera decennier. Inte sedan 1992, då hyperinflationen plågade Brasilien, har fler brassar samlats på gatorna för att få bort en president. Nu är det högeroppositionen som vill att Dilma Rousseff avgår, trots att hon återvaldes i slutet av förra året. Det ironiska med protesterna är att oppositionen – med sin sedvanligt usla tonträff – uppmanar demonstranterna att klä sig i den brasilianska landslagströjan för att visa att Dilma Rousseffs arbetarparti, som styrt Brasilien de senaste tolv åren, inte »bryr sig om landets färger«.

»Jag vet att många skylld­e på domaren och menade att han dömde till Brasiliens fördel för att hålla dem kvar i mästerskapet.«

I Bogotá togs landslaget däremot emot som hjältar efter VM. En halv miljon gulklädda supportrar dansade salsa till VM-låten Ras Tas Tas i Bolívarparken. Och trots att det nästan gått ett år sedan dess är landslagströjan fortfarande landets vanligaste plagg.

Colombianerna har helt enkelt blivit stolta igen och drömmer om en bättre framtid. Enligt internationella prognoser kommer landets ekonomi att gå om Argentinas senare i år och bli Sydamerikas näst största. Den återvalde presidenten Manuel Santos är närmare ett fredsavtal än någon av hans företrädare varit de senaste 50 åren och fotbollslandslaget avslutade 2014 på världsrankningens tredje plats. Inför Copa América har Colombia tapetserats med affischer på James Rodríguez som ler under rubriken »Prepárate para bailar con toda América« – en referens till dansshowen som han genomförde vid hörnflaggan efter sitt 2–0-mål mot Uruguay. Redan i gruppspelet ställs Colombia mot Brasilien på nytt.

 

Jag reser till Cali, Colombias tredje största stad, som ligger på andra sidan bergen, knappt tio mil från den ruffiga hamnstaden Buenaventura. Det är hit de afrocolombianska talangerna från kusten brukar komma först och det var också hit som Chelseas Juan Cuadrado kom från landsbygden som tolvåring. Hans pappa hade mördats av gerillan sju år tidigare, medan Juan gömde sig under sängen och hörde skotten. Efter det tog hans mamma med honom varje dag till bananplantagen där hon tjänade ihop de pengar som behövdes för att sända honom till fotbollsakademin i Cali, en betydligt säkrare miljö för sonen.

Fotbollen har utvecklats åt rätt håll i Cali sedan narco-fútbol-åren. Ett år efter VM 1994 fångade polisen in Calikartellens Miguel Rodríguez Orejuela och dömde honom till 15 års fängelse. Hans klubb América de Cali dalade i tabellen och när han släpptes fri 2005 skickades han till USA, där han dömdes till ytterligare 30 års fängelse. I samma veva frös en amerikansk domare fotbollsklubbens tillgångar i USA och i dag finns bara minnena kvar från Libertadoresfinalerna på 1980-talet. Sedan flera säsonger tillbaka spelar América de Cali i andradivisionen och klubben har 80 miljoner kronor i skulder.

»I Bogotá togs landslage­t emot som hjältar efte­r VM 2014. En halv miljon gul­klädda supportrar dansad­e salsa till VM-låten.«

Istället är det stadens andra lag som har tagit över. Deportivo Cali var aldrig involverade i narco-fútbol, de stöttades istället av dalens sockerrörsplantager. Det är därför som laget kallas »Azucareros«, sockermakarna. Förra året vann laget Superliga Colombiana och det är den enda klubben i landet som äger sin arena.

Dessutom sitter klubben på det som alla tror är Colombias nästa stora guldägg.

Redan klockan åtta på morgonen är förmiddagsträningen igång på klubbens lummiga träningsanläggning. Den lokala presskåren sitter i skuggan på klubbhusets terrass och följer en enda spelare: 19-årige Rafael Santos Borré, som slog igenom under det sydamerikanska U20-mästerskapet i februari i år då Colombia besegrade Brasilien med 3–0. När Borré kom hem gjorde han ett hattrick mot Millonarios och nu har han chans att bli uttagen till A-lagstruppen som ska spela Copa América i Chile i juni. I de två vårlandskamperna mot Bahrain och Kuwait fanns han med i truppen.

När laget har tränat klart går spelarna mot klubbhuset för att byta om. Jag söker upp Borré och undrar om det är sant som alla säger, att han är den nye James Rodríguez.

– Knappast, säger han. Snarare Falcao. Jag är ju anfallare.

Det har gått snabbt för Borré. När han var 16 år spårades han upp av samma talangscout som upptäckte Sampdorias Luis Muriel och fick ett juniorkontrakt med Deportivo Cali. Förra året flyttades han upp i A-laget och kunde köpa en lägenhet, där han nu bor med sin mamma och syster. Nu tjänar han motsvarande 235 000 kronor i månaden och har flera europeiska klubbar efter sig.

– Jag har hört att många är intresserade, säger han. Men det är inget som jag tänker på. Nu är det Cali som gäller.

Jag undrar om han har fått order av sin tyske agent att hålla tyst.

– Hur visste du det? säger han och avslöjar sig själv.

Än är Colombias nya löfte inte riktigt van vid medier. Jag frågar vad han tycker om det intresse som väckts för colombiansk fotboll.

– VM öppnade vägen för oss och visade att vi kan vinna något stort, säger han.

Just nu är U20-VM i Nya Zeeland hans fokus, men det kan mycket väl bli så att han istället åker till Copa América som spelas samtidigt. Än vet inte 19-åringen vad som gäller, men en sak är säker: de europeiska storklubbarna kommer att göra allt för att få över honom redan i sommar. Jag undrar vilken liga han föredrar.

– Premier League! säger han utan att tveka.

Jag hade väntat mig att han skulle säga La Liga eller Serie A.

– Jag kan spela där också, fyller han i.

Efter pratstunden kommer två reportrar från colombiansk TV fram till mig. De har lyssnat på mitt snack med Borré och undrar om de får intervjua mig om landets nya stjärnskott. Jag har inte mycket att säga, men reportrarnas nyfikenhet över att en svensk reporter kommit för att intervjua Deportivo Calis 19-årige anfallare gör att jag ändå ställer upp. Jag jämför Borré med många av de unga talanger som jag mött under mina tolv år i Brasilien och säger att jag tycker att Borré verkar mer mogen. Reportrarna lyser upp.

– Är han en ny James? frågar en av dem.

Jag svarar som Borré:

– Kanske inte en ny James, men troligen en ny Falcao.

Lyckan i deras ansikten går inte att ta miste på. Det land som tidigare mest försåg de mexikanska och argentinska ligorna med spelare är nu hårdbevakat av Europa. Brasilien har blivit för dyrt och de afrikanska länderna har dålig träffprocent. Från Colombia kommer välutbildade och hungriga spelare för en i sammanhanget billig peng.

Innan jag tar taxin hem till hotellet knackar jag på hos Deportivo Calis president. Han ser samma positiva spiral som Brasilien var inne i under 00-talet. Om Deportivo Cali kan sälja spelare till större klubbar, så får de bättre betalt. Med de pengarna kan klubben ge en bättre utbildning till fler talanger – och kanske även hjälpa killar som Ronaldo bort från grusplanen i Mata 7 nere vid mangroveträsken på andra sidan bergen. Med mer pengar skulle de stora colombianska klubbarna också kunna behålla sina guldkalvar längre och därigenom skapa en bättre inhemsk liga med större publik och fler sponsorer.

Men klubbpresidentens drömmar är än så länge modesta.

– Min dröm är att Borré spelar ett år till med oss, säger Álvaro Martínez. Det är planen. Sedan kan jag inte gå emot marknadskrafterna om vi får ett bra bud.

 

Tillbaka i Bogotá tar jag mig till det colombianska fotbollsförbundets nya träningsanläggning. Den invigdes i november förra året och breder ut sig på sex hektar mitt i Bolívarparken, där landslaget togs emot efter VM. Anläggningen, med ett lyxhotell och två gedigna gräsplaner, började byggas för flera år sedan och blev klar just till Colombias nya storhetstid. Samtidigt har Fifa också fått upp ögonen för Colombia och valde förra året in fotbollsförbundets ordförande Luis Bedoya som medlem i Fifas styrelse. För några år sedan vore en sådan handling en krigsförklaring mot Argentina och Brasilien, som ser sig som Sydamerikas självklara språkrör. Att få stå tillbaka för en nation som bara deltagit i VM fem gånger hade varit otänkbart för några år sedan.

Men nu är det Colombia som styr. För tredje året i rad blev José Pékerman nyligen vald till Sydamerikas bästa tränare, anfallaren Teófilo Gutiérrez – som spelar för River Plate i Argentina – valdes till Sydamerikas bästa spelare och VM:s skyttekung blev James Rodríguez, trots att han bara spelade fyra matcher från start. Hans mål mot Uruguay i åttondelsfinalen valdes också till VM:s snyggaste och röstades sedan fram som »Årets mål« av fotbollsfans världen över. Juan Cuadrado vann assistligan, och till och med reservmålvakten slog rekord: Faryd Mondragón, som var med redan i VM-truppen 1994, blev VM:s genom tiderna äldsta spelare när han släpptes in i slutet av matchen mot Japan.

– Allting händer på samma gång, säger Juan Felipe Mejía, presschef på Federación Colombiana de Fútbol, FCF.

Han har tagits på sängen av det stora intresset för landslaget och hinner inte längre med. Ännu har han inte fått en assistent som kan avlasta honom.

– Alla vill skriva om oss nu, säger han. Och det är inte bara A-landslaget som lockar medierna. Även U17- och U20-lagen drar mycket intresse.

Jag undrar vad det är som har gjort att allt går rätt nu. Han sträcker först ut armarna som för att säga »jag vet inte«, men blir sedan analytisk.

– De flesta av våra toppspelare lirar i Europa. Så var det inte förr. De har fått en bättre disciplin. Sedan ska vi inte heller underskatta Pékermans roll, säger presschefen.

Att en kylig argentinare tagit över Colombia gör att misstagen som Maturana gjorde 1994 är eliminerade. Pékerman studerar varje motståndare noggrant och ändrar sin laguppställning beroende på motstånd. Det enda som inte gått hans väg var att de två sista landskamperna inför Copa América spelades mot Bahrain och Kuwait.

– Jag vet, det blev tokigt där, säger presschefen. Vi försökte få några riktigt stora lag och det var nära, men vi fick det inte i hamn. I sista sekund fick vi leta upp några andra lag.

Kunde inte förbundet hitta några bättre lag än Bahrain och Kuwait, som är rankade på 108:e respektive 127:e plats, undrar jag. Det syns att presschefen skäms.

– Jo, det är klart. Men vi behövde också lag som kunde betala för sig. Pengarna vi fick in från de två matcherna kommer att täcka alla våra utgifter under Copa América.

»De flesta av våra toppspelare lirar i Europa. Så var det inte förr. Sedan ska vi inte underskatta P­ékermans roll.«

På kvällen är det gruppspelsmatch i Copa Libertadores. Bogotás andra storklubb, Santa Fe, möter Chiles storklubb Colo-Colo på El Campín. Det är kyligt i luften och de vitröda hemmasupportrarna hoppar sig varma i kurvan. Jag blir inbjuden till Blu Radios kommentatorsbås för att svara på frågor om vad jag tror om Colombias chanser i Copa América. Jag säger att Argentina kan bli svåra och får sedan frågan om Brasilien. Jag funderar en sekund. Även om 1–7-katastrofen fortfarande kastar sin slagskugga över det brasilianska fotbollslivet har landslaget inte förlorat en match sedan nygamle Dunga tog över som förbundskapten i augusti. När jag i direktsändning säger att »Brasilien kan överraska« skrattar programledaren.

– Precis, det är inte vi som ska överraska längre.

Matchen mot Colo-Colo slutar 3–1 till Santa Fe, som vinner sin grupp i Libertadores. Vid utgången stöter jag på den legendariske fotbollskommentatorn Edgar Perea, som bevakat alla VM på plats sedan 1986 i Mexiko, och har en röst som colombianerna bara måste höra under ett VM. Han är en av dem som kan Los Cafeteros bäst och jag undrar om de höga förväntningarna återigen kan ställa till det för Colombia.

Den 74-årige kommentatorn skakar på huvudet:

– Inför VM 1994 var det annorlunda. Landet kokade på alla möjliga sätt. Nu är det lugnare. Nästan hela laget spelar i Europa. Spelarna är vana vid att ha förväntningar på sig.

Jag invänder att många av storspelarna inte visat någon vidare form under året, men Edgar Perea ser inte några moln på himlen. Landets mest kända kommentator tror att Colombia tar hem Copa América och då är vägen till VM 2018 krattad.

– James är 23 år, säger Édgar Perea. Han kommer att vara på sin topp i Ryssland.

Perea, som hunnit med att vara både senator i Colombia och ambassadör i Sydafrika – vältajmat med VM-turneringen där 2010 – kommer däremot att fylla 78 år under VM-sommaren 2018. Det lär bli hans sista VM i tjänst. Han säger det inte själv, men det syns i hans ögon att han då räknar med en svårslagen avskedspresent.

– Turen har vänt för Colombia, säger han. Det här landslaget är unikt.

---

Research och faktagranskning: Oscar Lindgren Ortíz.