Onsdagen den 15 augusti, fyra dagar efter 0–2 mot Gif Sundsvall i Allsvenskans 19:e omgång, ställde sig Gais ordförande Christer Wallin framför A-lagstruppen i ett av rummen på Gaisgården. När sorlet hade lagt sig började han prata. Han berättade att spelarna inte skulle få sin bonus för fjolårets femteplacering nu heller, trots de skriftliga löftena sex månader tidigare. Wallin sade att de 1,25 miljonerna helt enkelt inte fanns i klubbkassan.
Det kom inte som en chock, många av spelarna hade för länge sedan tappat förtroendet för klubbens ledning. En av dem tänkte: »Hur fan kunde ledningen vara så dum att de skrev ett kontrakt med Wanderson, som var värt mer än övriga kontrakt i truppen tillsammans?« En annan funderade på hur han skulle förklara för sin släkt att han inte skulle kunna hjälpa dem ekonomiskt den här månaden heller.
I ett försök att skapa teamkänsla mellan ledning och spelare kavlade Wallin upp tröjärmen över axeln. »Kolla här!« sade han och klappade sin Gaistatuering. »Ni är väl också gaisare?« Stämningen i rummet blev inte bättre.
Wallin gjorde därefter två saker. Den ena var att skämta – han undrade om Kenneth Gustafsson, som inkasserat en del framgångar som pokerspelare, inte kunde spela kort för Gais räkning. Den andra var att göra det han under sina tolv år som ordförande så ofta gjort – han sköt från höften. Den här gången blickade han framåt i spelschemat, mot omgång 26 då Elfsborg skulle komma på besök, och sade att han räknade med ett utsålt Gamla Ullevi, 19 000 åskådare, eftersom boråsarna med all säkerhet skulle vara inblandade i guldstriden. Publikintäkterna kunde bli lösningen på likviditetsproblemen. (Det skulle senare visa sig att 3 304 åskådare betalade för att se Gais förlora med 2–1 mot Elfsborg.)
Många av spelarna var förbannade när de lämnade Gaisgården. Några pratade om att strejka, andra om att kontakta kronofogden för att driva in sina pengar. En spelare undrade hur hans bank skulle reagera om han tatuerade in deras logotyp på axeln och sedan sade: »Ser ni min tatuering? Jag älskar er, men tyvärr kan jag inte betala mina räkningar.«
Dagen efter uttalade sig en spelare anonymt i Sportbladet: »Det här är så jävla illa skött av klubben. Om man inte klarar av att hålla sina löften till oss så undrar vi ju vart Gais är på väg någonstans.« Med nyheten spred sig oron. På olika webbforum undrade supportrarna om det kunde stämma att Gais hade så dålig ekonomi? Bara någon månad tidigare hade ju Christer Wallin berättat att man »räknade med att göra ett plusresultat«.
En vecka senare, på ett extrainkallat medlemsmöte, fick de höra en sannare version: ekonomin var en katastrof. Folk svor högt. Några lämnade lokalen i protest, de orkade inte lyssna på fler bortförklaringar från styrelsen. Men innan de gick fick de med sig en broschyr, den om »Framtidsfonden«, som styrelsen under kvällen förklarat syftet med: »Att samla in de medel som krävs för att reda ut den akuta ekonomiska sits föreningen befinner sig i.« Projektet var en oblyg vädjan till supportrarna: »Skulle exempelvis våra fans på Facebook skänka 100 kronor var får vi in 1 500 000 kronor.«
Gaisare är ett luttrat släkte. Under flera decennier åkte laget bergochdalbana mellan divisionerna, och konkurshot och vädjanden om ekonomiskt stöd från supportrar har duggat tätt. Men 2007 såg det så bra ut att vi på Offside skrev: »Nu bör konkurrenterna se Gais som ett föredöme« och »Klubben som för sex år sedan var nära konkurs är i dag Göteborgs mest harmoniska«.
Att de formuleringarna ens var möjliga hängde ihop med Christer Wallin. När han i januari 2001 tog över som ordförande hade Gais fem miljoner i skulder, och säsongen därpå trillade laget ur Superettan. Samtidigt kunde Wallin konstatera att hans bolag Brand Store Development, som i huvudsak hanterar hans Intersportbutiker, omsatte drygt en halv miljard kronor. Wallin bestämde sig: han skulle styra Gais på samma sätt som sitt företag. Han utnyttjade sina kontakter och sjösatte kommanditbolaget Gais Intressenter – en samling gaisare som gick in som långivare, riskkapitalister och sponsorer. Eller som Wallin uttryckte det: »Gaisare med mer hjärta än hjärna.«
»Jag kände mig som en robot som ständigt sa: ›Vi måste bromsa.‹ Som svar fick jag: ›Äh var inte så negativ, det löser sig, inom fotbollen måste man chansa ibland«
Den finansiella tryggheten ledde till att Gais klättrade, både sportsligt och ekonomiskt. 2006 var klubben tillbaka i Allsvenskan, och sedan gick åren utan att man gjorde några negativa ekonomiska resultat – trots satsning på en ny konstgräsplan, återköp av andelen i Göteborgsalliansen (som man tvingats sälja 1997 då ekonomin krisade) för cirka två miljoner och investeringar i nya anläggningar på Gaisgården.
Så kom 2008. Klubben laddade för inflyttningen på nya Gamla Ullevi, som skulle vara spelklart säsongen därpå. Till Göteborgs-Posten sade Wallin: »Det finns ingen klubb som inte fått en enorm tillväxt på en ny arena.« Det blev startskottet. Klubben anställde ny marknadspersonal, ny klubbdirektör och en medieansvarig. Dessutom värvades spelare, bland annat tre islänningar för paketpriset sju miljoner kronor.
Tony Balogh, som blev medieansvarig, minns känslan:
– Det var som om styrelsen hade tröttnat på att vara gamla Gais, laget som alltid slutade elva. Med den nya arenan klar var det: »Nu jävlar släpper vi bromsen.« Det pratades om att vi skulle öka sponsorintäkterna med ett par miljoner, publiken skulle strömma till hemmamatcherna.
Den nya klubbdirektören Sebastian Arby reagerade på ekonomin. När han tittade tillbaka på de senaste åren förstod han att kostnaderna hade varit betydligt högre än intäkterna – trots att bokföringen inte visat röda siffror. Gais har som så många andra klubbar i Sverige gjort avskrivningar på spelarköpen. Köper klubben en spelare på femårskontrakt för en miljon, slås kostnaden ut över fem år. Resultaträkningen belastas därmed bara med 200 000 kronor år ett, medan spelaren tas upp som en tillgång på 800 000 kronor i balansräkningen. Alla problem skjuts därmed på framtiden. Gais hade gjort liknande lösningar på i princip samtliga spelare som anslutit de senaste åren.
Det enda sättet att hantera ett sådant upplägg är att se till att intäkterna ökar varje år. Men det lyckades inte Gais med, och för att inte falla ihop som ett korthus eller bli av med elitlicensen lånade klubben ännu mer pengar från Gais Intressenter. 2008 avslutades dessutom med att Gais tog ett kortfristigt banklån för att klara av de första månaderna 2009. Villkoret för lånet var att man skulle betala tillbaka pengarna när TV- och publikintäkter började trilla in. Halvvägs in i premiärsäsongen på den nya arenan visade det sig dock att styrelsen hade gjort en glädjekalkyl.
– Det var en väldigt överoptimistisk budget som inte borde ha gått igenom, säger Sebastian Arby. Vi kunde inte betala tillbaka lånet.
Vid den här tidpunkten hade man också belånat Gaisgården till smärtgränsen och samtliga A-lagsspelare, inklusive en del lovande juniorer, ägdes till 49 procent av Gais Intressenter. Så även om klubben lyckades sälja spelare skulle halva vinsten försvinna direkt.
Att söka svar i en klubb i kris är sällan lätt, att söka svar av dem som älskar klubben är ännu svårare. Men när jag kontaktar folk med insikt i Gais bekräftar de på punkt efter punkt den information som jag letat upp om misskötseln. Av lojalitet vill många inte medverka i något som smutsar ner klubben. Men samma kärlek till Gais gör att andra verkligen vill berätta, de vill att sanningen ska komma fram.
Den förre klubbdirektören Sebastian Arby är en av dem som inte kräver att få vara anonym. När jag frågar andra om hans eftermäle i klubben är de rörande överens: han fick tidigt rykte om sig att vara en »bromskloss«.
– Sebastian har en bakgrund inom flottan, säger Tony Balogh. Han var nitisk när det gällde ordning och reda. Man kan väl säga att han var Wallins raka motsats.
I juni 2009 satte sig styrelsen och Arby ner för ett ekonomiskt krismöte. Man kom fram till att det inte gick att värva spelare innan man lyckades sälja någon. Det var köpstopp. Det tog dock inte lång tid förrän Gais fotbollskommitté, som från styrelsen representerades av Tony Persson och Christer Wallin, hade hämtat in ytterligare tre spelare, varav Romario kostade två miljoner kronor. Ingen hade sålts. För att lösa affärerna tog Gais ytterligare ett lån, den här gången från en privatperson inom Gais Intressenter. Klubben lovade att betala tillbaka i augusti eftersom man räknade med att sälja spelare i juli. Men ingen såldes – och ännu en betalning sköts på framtiden.
– Vi tog väldigt många bra beslut under åren, nödvändiga beslut för att förhindra ekonomisk härdsmälta, säger Arby. Tyvärr följdes inte besluten. Det var hela tiden: »Värvar vi bättre spelare kommer vi högre upp i tabellen, och då får vi mer publikintäkter, sponsorpengar och TV-pengar.«
Arby är medveten om att han inte var omtyckt av alla. Spelare klagade på att han drog in på förmåner, tränare på att han var alltför hård när det gällde utgifter, och somliga i styrelsen på att han inte ville chansa.
»Det var ju otroligt mycket pengar för en klubb som Gais. Men jag var bara tränaren som jobbade med de spelare som styrelsen ansåg sig ha råd med. Så jag protesterade inte.«
När säsongen var över hade Gais, under tränaren Alexander Axén, nått en ny elfteplats. Publiksnittet landade på 5 687, en blygsam ökning med 462 personer jämfört med föregående år. Utan försäljningen av Pär Ericsson till IFK Göteborg för sju miljoner bara några dagar före nyårsafton hade Gais landat på ett underskott på flera miljoner kronor.
Redan i januari var det kris igen. Styrelsen satte sitt hopp till en försäljning av Wanderson. Såldes han i januarifönstret 2010 skulle ekonomin vara i balans. Länge såg det ut som om Feyenoord skulle bli brasilianarens nya arbetsgivare, men holländarna drog sig ur affären och när transferfönstret stängde var Wanderson kvar i Gais. Spelaren bröt ihop, och för att göra Wanderson på bättre humör höjde Gais hans lön med 50 procent. Tanken var att sälja honom till sommaren istället.
Styrelsen meddelade sponsorerna att ambitionen nu var att nå en allsvensk placering som gav plats i Europa League-kvalet. När Wallin berättade om målsättningen för Alexander Axén hajade tränaren till:
– Vi hade precis tappat Pär Ericsson, och jag visste att det inte fanns pengar för att värva någon ersättare. Så jag frågade Wallin om han inte själv kände att det var en orealistisk målsättning. Men Wallin sa: »Jag måste säga så till sponsorerna, annars går det inte att sälja in Gais. Om vi ska sälja fler årskort måste vi bygga upp förväntningar.«
Det blev ingen toppstrid 2010. Gais tvingades än en gång vända sig till Gais Intressenter för att klara den dagliga driften – man sålde andelar i åtta spelare för totalt nio miljoner (2011 sålde man andelar i fem spelare för en miljon). Liksom tidigare: snabba pengar in, men samtidigt en garanti för att en ännu större del av de framtida inkomsterna skulle landa utanför Gais kassaflöde.
Så kom sommaren och med den äntligen en försäljning av Wanderson, till saudiarabiska Al-Ahli för två miljoner dollar. Den första miljonen fick Gais direkt, den andra skulle komma senare. »Gais gör sin största affär någonsin, det handlar om ett betydande tvåsiffrigt belopp som ekonomiskt säkerställer Gais verksamhet«, sade Wallin till Fotbollskanalen.se.
Strax därefter blev det officiellt: Gais anställde Mats Persson, nu som sportchef. 2006 hade Persson tvingats lämna samma jobb hos IFK Göteborg efter att han dömts skyldig för skattebrott. Wallin såg rekryteringen inte bara som en avlastning för honom personligen, utan även som en prestigevinst. Från att inledningsvis ha stött på mycket motstånd när han hade föreslagit Persson som sportchef, kunde han konstatera att endast en i styrelsen var emot förslaget när beslut skulle fattas.
Med ny sportchef, med pengar från Wandersonförsäljningen och med en ny säsong i antågande såg styrelsen ingen anledning att tvivla på att 2011 var året då Gais skulle lyfta. Dessutom: inför premiären återvände Wanderson på lån till klubben. Att man senare den sommaren blev av med Razak Omotoyossi, Álvaro Santos och Johan Mårtensson (där cirka fyra av de tolv miljoner som Utrecht betalade gick till Gais) bekymrade inte nämnvärt. Laget låg högt upp i tabellen och hade redan säkrat allsvenskt kontrakt. Klubbledningen såg bara framåt, mot 2012. I augusti stod det också klart: Gais köpte tillbaka Wanderson från Al-Ahli.
Den 1 oktober 2012 återvänder Gais hem från Norrköping efter en förnedrande 7–2-förlust. Ett femtiotal fans väntar vid Gaisgården. De kräver svar från ledningen, missnöjda över att säsongen 2012 blev allt annat än vad som var tänkt. Gais har parkerat sist i tabellen – med 14 poäng upp till kvalplatsen och fem omgångar kvar att spela. Alla inser att nedflyttningen till Superettan är ett faktum.
»Gais är en folkabuss som tävlar mot Formel 1-bilar. Men Christer vill inte acceptera att vi är en folkabuss.«
Dagen därpå talar jag med Sebastian Arby. Jag frågar när han började ana varthän det barkade. Han säger att han redan inför säsongen 2011, då tränare Axén och sportchef Persson drog igång arbetet med spelartruppen, visste att hans tid i klubben var utmätt.
– Jag började känna att jag inte kunde göra så mycket mer. Jag kände mig som en robot som ständigt sa: »Vi måste bromsa.« Som svar fick jag: »Äh, var inte så negativ, det löser sig, inom fotbollen måste man chansa ibland.«
Ge ett exempel!
– Det pratades om att vi skulle öka publikintäkterna för varje säsong, att vi skulle öka sponsorintäkterna med ett par miljoner, att vi skulle sälja fler spelare än säsongen tidigare. Få budgetar var baserade på realistiska inkomster, det var mest spekulationer och förhoppningar. Under hösten 2010 jobbade vi fram en plan på hur vi en gång för alla skulle få ordning på ekonomin. Målet var att vara i balans 2013, men då var vi tvungna att säga upp personal och skära i kostnader. Så började 2011, och då tog vi in elva nya spelare! Vi hade fått en sportchef som ville visa att han hade förmågan att knyta till sig spelare, och vi hade en styrelse som inte sa: »Nej, det här äventyrar föreningens ekonomi.« Och sportsligt gick det ju bra, vi slutade femma den säsongen.
När var du som mest orolig?
– Hela tiden. Gais var en uppblåst ballong som bara väntade på att smälla. I företagsvärlden kan du gå i konkurs och sedan starta ett nytt företag. I en fotbollsförening är det kört om du går i konkurs. Att vi inledningsvis gick plus i resultaträkningarna handlade mest om att det gjordes förskjutningar på kostnader. Det går inte att räkna med att spelare X ska säljas för X miljoner kronor nästa år, och därför dra på sig en kostnad som enbart har täckning om spelare X verkligen säljs för summa X. Det är inte seriöst.
Du var ändå klubbdirektör, du måste ha något ansvar i vad som pågick.
– Definitivt! Men när det gällde alla chanstagningar och glädjekalkyler protesterade jag. Jag kunde inte stånga mig mer blodig, det rann för mycket från pannan. Vi levde ju aldrig upp till kalkylerna, vi hade gått back med hur många miljoner som helst varje år om vi inte haft flyt med några spelarförsäljningar. Men eftersom vi tvingades sälja av andelar i spelare till Gais Intressenter för att klara av den dagliga driften, blev det mindre och mindre pengar in för varje gång vi sålde en spelare. Ibland försvann 60 procent av den totala summan.
Inför ditt sista år som klubbdirektör, säsongen 2011, frånskrev du dig enligt ett styrelsebeslut allt ekonomiskt ansvar för det som rörde A-truppen och spelarövergångar. Varför?
– Ja, du … det förstår du säkert själv. Jag ville inte ta ansvar för beslut som jag visste att vi inte skulle kunna leva upp till. Och det är jag väldigt glad att jag fick igenom.
Vems beslut var det att du skulle lämna Gais?
– Det var en överenskommelse. Det var ohållbart att jag, en tjänsteman i föreningen, ständigt ställde mig emot en förtroendevald styrelse. Det kände nog båda parter.
Hur skulle du beskriva Gais ordförande Christer Wallin?
– Han har en väldigt optimistisk tro på att allt går att lösa. Han är fenomenal på att övertala folk, och på att få människor med sig.
»Men det är många spelare som inte ska se sig själva i spegeln och säga att de kört hundra procent för Gais i år.«
En annan som lämnat Gais bakom sig är den sportchef som anställdes inför förra säsongen. Mats Persson slutade i Gais »på eget initiativ« den 1 oktober i år. I efterhand har det varit otydliga besked från klubben huruvida det är han som ska stå till svars för det kontrakt som tecknades när Gais köpte tillbaka Wanderson.
– Det är synd om man tror att det var mitt beslut, säger Persson. Jag hade inte ens fullmakt att skriva på något utan styrelsens godkännande. Jag fick Christer Wallins, och han var ju ordförande.
När jag säger att jag har dokument som avslöjar hur mycket pengar det rörde sig om – 90 000 kronor i månaden till Wandersson, samt en »sign on« på 200 000 dollar netto per år i fyra år framöver, säger han:
– Det var en otrolig massa pengar. Och det sa jag till Christer. Men han, och även jag, var säkra på att vi skulle kunna sälja honom. HIF lade ett bud som vi accepterade samma sommar, men då ville Wanderson inte lämna. Sedan blev det som det blev.
Med alla kostnader – arbetsgivaravgifter, moms, bonusar och lön – lämnade cirka fem miljoner kronor Gais konto i samband med affären. Men totalt under hela Wandersons kontraktstid skulle kostnaden bli över 30 miljoner.
– Det får du ta med Christer eller någon annan i styrelsen. Det är komplicerat.
Ångrar du något som du gjorde under din tid som sportchef?
– Jag skulle ha varit ännu tydligare när jag försökte förklara att det är omöjligt att veta vad en försäljning av Wanderson skulle kunna inbringa. Men det är inte min uppgift att blanda mig i budgeten, det är styrelsens ansvar.
Gais tidigare tränare Alexander Axén suckar när han blickar tillbaka på Gais 2012. Han berättar om när han fick nog, i början av juli:
– Jag kom in till Gaisgården, taggad efter att ha tittat på Örebro–MFF inför vår match mot Malmö några dagar senare. Jag hade en plan för hur vi skulle slå dem. Och jag hade tre anfallare som jag visste ville komma till oss, för väldigt lite pengar. När jag klev in på kansliet kallade Leif Gjulem [Gais nya klubbdirektör] och Mats Persson på mig och bad mig att stänga dörren om mig.
Det är i mitten av oktober och vi sitter i Axéns kök i Örgryte, en kort promenad från Gaisgården. Det har gått tre månader sedan han blev inkallad av Gjulem och Persson, det som enligt Axén var början på slutet för honom som huvudtränare i Gais.
– Jag kom in med energi och sa: »Tre spelare vill komma, jag har pratat med dem.« Leif tittade på mig och sa: »Vi tycker det viktiga är att vi organiserar upp laget, att försvarsspelet styrs upp. Därför har vi bestämt oss för att hämta in Roland Nilsson.«
Axén skakar på huvudet.
– Jag förklarade att det inte var defensiven som var vårt problem, vi hade släppt in 16 mål på de 15 matcherna som vi hade spelat. Däremot gjorde vi för få mål. Wanderson var inte i form och vi hade tappat tre anfallare från förra säsongen. Det var väldigt, väldigt tunt framåt. Men de sa bara: »Du får Rolle Nilsson.« Jag sa: »Men Rolle gör ju inga mål!«
Axén tittar på mig:
– Fan, vi låg fyra i tabellen över minst insläppta mål. Vi hade mött Elfsborg, AIK och Helsingborg borta. Men jag har inga hard feelings mot Rolle, det är en bra människa.
Hur slutade mötet?
– Jag sa: »Ni vet att ni dödar mig nu, va?« Det var Rolle, som hade vunnit SM-guld med MFF, som varit i Köpenhamn och tidigare i Gais, som skulle komma in. Vad skulle min roll bli? Så jag sa: »Det är bättre att ni sparkar mig här och nu, det kommer inte att fungera.« »Det kommer vi inte att göra«, sa Gjulem. »Vi tror att du är den ende som kan lösa det här.« Jag bara tittade på dem. »Men vi pratar ju helt olika språk. Jag vill ha anfallare, ni ger mig Rolle. Det är helt sjukt.« Så jag reste mig upp och lämnade rummet.
»Jag vill se tydliga planer på hur Gais ska klara sig ur det här. Istället presenterar Wallin planer på ett riskabelt cykellopp i centrala Göteborg.«
Axén åkte hem och lade sig. Han låg där i sängen i flera timmar och tittade upp i taket, och åkte inte tillbaka till Gaisgården för att leda träningen den eftermiddagen. Efter att ha pratat med Benny Lennartsson, som varit hans mentor i alla år, bestämde han sig för att ändå ge det en chans. Men bara en dag senare kände han att det inte skulle fungera. Rolle sade en sak till spelarna när Axén ville något annat. De följande nätterna sov han allt sämre.
– Kroppen sa ifrån, jag kände mig äcklad över att jag inte stod upp för mig själv. Till journalister som frågade hur jag tänkte med Rolle sa jag att det var mitt beslut. Om jag hade berättat sanningen hade det varit omöjligt att köra på. Det var en jävla konstig upplevelse, att ljuga och fara med osanningar om att det kändes bra när det dödade mig inombords.
Axén pekar på stolen bredvid mig.
– Där satt Christer, där satt Mats.
För att reda ut tränarens sorti ur Gais hade Wallin och Persson tagit sig hem till Axén. Det blev en hetsig diskussion. Axen berättar att han till sist sade: »Vi kör på att jag lämnar på eget initiativ, att jag tror att det är det bästa för klubben just nu.« Wallin och Persson tyckte det kändes bra, att offentligt gå ut och förklara att det hade skurit sig mellan tränare och klubbledning skulle inte göra någon lyckligare.
Axén ler:
– Vi hade en deal. Dagen efter går Mats ut och säger att jag lämnade eftersom jag inte klarade av pressen! Det gjorde mig så jävla ledsen. Och nyligen hörde jag hur Wallin sa samma sak i radio. De vill bara rädda sitt eget skinn och lägga allt ansvar på mig. Fan, jag älskar att ha press på mig, det är min största drivkraft. Nu i höst, när jag varit på jobbintervjuer, då har man undrat om jag kommer att klara av pressen i deras klubb. Det har inte varit lätt att förklara sanningen.
Han suckar.
– Om det nu var så att jag mådde dåligt och inte klarade av pressen, varför har då inte en enda person från styrelsen hört av sig och undrat hur jag mår? De vet att det bara var skitsnack.
Ifrågasatte du ekonomin någon gång under dina år?
– Många gånger fattade jag inte hur vi hade råd, om jag ska vara ärlig. Och kanske skulle jag ha ifrågasatt hur det gick till oftare. Som med Wanderson. Men så är man tränare … jag bedöms utifrån resultaten.
Visste du vilken lön Wanderson fick?
– Ja, jag klev in en gång i ett möte som Christer, Mats och Wanderson hade. De hade ritat upp en massa summor på tavlan. Det var väl hans bonusupplägg.
Om allt går igenom kommer det att kosta Gais nästan 30 miljoner kronor. Vad tycker du om det?
– Det enda jag fick förklarat för mig var att styrelsen iskallt räknade med att sälja honom för ungefär den summan. Det var ju otroligt mycket pengar för en klubb som Gais. Men, än en gång, jag var bara tränaren som jobbade med de spelare som styrelsen ansåg sig ha råd med. Så jag protesterade inte.
Fanns det tillfällen då du var på väg att lämna Gais?
– Nja. Jag vet att Christer tidigt tog i hand med Thomas Askebrandt om att ta över som tränare. Han väntade bara på rätt tillfälle. Men så kom fjolårets femteplacering, och då kunde han inte göra sig av med mig. Det hade inte fansen köpt. Jag har älskat Gais och supportrarna, det är inte bara skitsnack. Det har stundtals varit kul att jobba i en rock’n’roll-klubb som Gais. Det har stormat, det har bråkats, det har varit kaos … men det finns en passion som är härlig. Gais är en folkabuss som tävlar mot Formel ett-bilar om man jämför omsättning i Allsvenskan. Men Christer vill inte acceptera att vi är en folkabuss.
Axén är bara en av många som är öppet kritiska till hur Gais har skötts. När jag frågar spelaren Calum Angus hur han ser på hanteringen av Axén, säger han:
– It was disgusting! Så behandlar man ingen. Roland är en bra kille och en duktig tränare, men när de hämtade in honom, underminerade de »Alex«. Vi var många spelare som inte fattade någonting, det kommunicerades inte från klubben vad syftet var, inte förrän vi själva ifrågasatte motiven. Med mer stabilitet i somras – det var ändå mer än halva serien kvar – hade det gått annorlunda för laget. Det är jag säker på.
»Man räknade med 6000 åskådare i snitt på resterande matcher. Det är ju rena fantasierna.«
Jag frågar om han märkte något som antydde att Axén var för pressad.
– Äh, alla som känner Alex vet att press inte biter på honom. Jag vet att han inför säsongen kämpade för att få in flera anfallare, men han fick Peter Ijeh. Att det inte gick bra fram tills han lämnade berodde framför allt på oss spelare, vi var många som inte presterade som vi borde. Wanderson är en av de första att erkänna det, jag är en annan. Men i motgång blir alla små skitsaker stora. Bråket om spelarbonusen påverkade definitivt stämningen.
Jeffrey Aubynn, som kom till Gais inför säsongen, bekräftar:
– Tidigt märkte jag att många spelare inte var riktigt nöjda. Det gnälldes över brutna löften, om indragna hotellnätter inför bortamatcher, om bussresor till Sundsvall … Hade bara ledningen varit ärlig och förklarat att »ekonomin är usel, det går inte att göra på något annat sätt«, så hade vi fått köpa det. Men nu var det aldrig raka rör, det var mycket: »Vi har koll på allt, det löser sig snart.« Bara en sådan sak som tränarna… Vi började med Alex, sedan var det Rolle och Kjell [Pettersson, assisterande] i några veckor, därefter Jan Mak i någon månad och nu är det nya som ansvarar.
Jag frågar honom om han under sina 15 år i elitfotbollen varit med om något liknande.
– Nej. Men, och det här är viktigt, det är många spelare som inte ska se sig själva i spegeln och säga att de kört hundra procent för Gais i år. Men varför det blev så, det vet jag inte.
Thomas Clausson har de senaste åren varit medieansvarig i Gais. Årets turbulens innebär att han inte längre vill hålla tyst:
– Jag har jobbat för Gais i drygt tio år, med allt från ungdomsverksamheten till att hjälpa klubben med medierådgivning och pressmaterial. Trots det har jag aldrig fått reda på hur illa det har varit. Däremot har jag hur många gånger som helst, även det här året, fått höra hur Wallin och andra i styrelsen sagt att läget är under kontroll. Det blir ännu mer absurt när styrelsen nu måste tigga pengar från supportrarna, som man gör i Framtidsfonden, för att ens kunna betala lönerna.
Jag frågar om det är något speciellt som har hänt det här året som gjort att allt har gått åt helvete just nu.
– Nej. Tidigare har Gais haft tur, det har varit stolpe in med försäljningar som räddat ekonomin för stunden. Men så gick man all in på Wanderson och räknade med att man skulle sälja honom för 20 miljoner. Det räknade man på i budgeten! Jag vet med hundra procents säkerhet att vi inte ens kunde sälja honom för tre miljoner i somras, ingen klubb var beredd att ta hans lön. Att en förening med en omsättning på lite drygt 30 miljoner kronor gör sådana riskaffärer … Jag vet inte vad jag ska säga.
Du som har jobbat nära ledningen och styrelsen, finns det ingen som säger ifrån när glädjekalkylerna målas upp?
– De personer som ifrågasätter får lämna Gais. Så har det varit i många år. Nu är det ingen i föreningen som sätter stopp för något, det pratas om att Gais ska dra igång ett cykellopp. Det är som om en ansvarig läkare säger till en döende patient att »jag har en galen plan som kanske kan hjälpa framtida patienter, men tyvärr inte dig«. Jag vill se tydliga planer på hur Gais ska klara sig ur det här. Istället presenterar Wallin planer på ett riskabelt cykellopp i centrala Göteborg.
Tony Balogh, som lämnade jobbet som medieansvarig hösten 2010, och därefter varit en av personerna bakom den stundtals kritiska Gaissajten 1894.se, är självkritisk:
– I mångt och mycket får vi medlemmar skylla oss själva. På årsmötet i våras berättade styrelsen att vi hade gått back med åtta miljoner 2011. Men eftersom styrelsen inte hade med sig en balansräkning till årsmötet kunde vi inte se hur ekonomin verkligen såg ut. Man skyllde på att kassören hade varit bortrest under vintern.
Var det ingen som ifrågasatte anledningen?
– Jo, efter ett tag. Kom igen – ett årsmöte utan en balansräkning, det är ett hån mot medlemmarna! Eftersom ingen ifrågasatte det som sades gav vi på något sätt styrelsen ansvarsfrihet för ekonomin, vi godkände deras arbete utan att egentligen veta vad de hade sysslat med. Man sa att man räknade med att sälja Wanderson, och hävdade att de åtta miljonerna som man gått minus 2011 inte skulle vara något problem.
Balogh skrattar:
– Så här i efterhand får man ge styrelsen att de var listiga. Axén och spelartruppen var där, det var bara veckor kvar till premiären och bakom oss hade vi en femteplats. Det var lite hallelujakänsla över mötet, snacket om det ekonomiska läget liksom bara försvann.
När jag frågar supporterklubben Gårdakvarnens ordförande Fredrik Carlsson hur han ser på situationen säger han:
– Vi har fått nog. I somras sa marknadsgruppen till oss att allt såg jättebra ut. Man räknade med 6 000 åskådare i snitt på resterande matcher. Då hade vi till exempel Gefle kvar att möta på Ullevi – och vi låg näst sist i tabellen. Det är ju rena fantasierna.
Varför använder ni inte er makt som medlemmar i Gais? Får ni ihop 300 personer som vill avsätta styrelsen kan ni göra det på ett extrainsatt medlemsmöte?
– Vi har fler signaturer än så. Men några är oroliga. Vad händer om Wallin lämnar? Tar han med sig sponsorer och sina polare i Gais Intressenter? Det är många miljoner det handlar om.
Söndagen den 28 oktober. Några minuter innan klockan slår fem på kvällen blåser domaren av matchen. Förlusten mot Helsingborg innebär att det gått 189 dagar sedan Gais senast tog en seger. Med 23 raka matcher utan vinst slår man nytt allsvenskt bottenrekord. 1 711 åskådare har sökt sig till Gamla Ullevi. Men inte Christer Wallin, han är på semester. Däremot har klubbdirektör Leif Gjulem sett matchen. När jag frågar honom om hans syn på turbulensen i Gais svarar han:
– Jag håller inte med dig. Jag tycker vi har koll på situationen. Gais har hamnat i en medial box, det är bara negativt nu.
Men ni har tvingasts sälja Gaisgården, ni har dragit igång Framtidsfonden för att tigga pengar, ni har inte kunnat betala ut spelarnas bonus, ni har sagt upp flera personer, ni har anställt Jan Mak som tog en poäng på åtta omgångar … Jag kan fortsätta hur länge som helst utan att komma på en enda positiv grej.
– Du ser det från ditt perspektiv. Jag är så inne i det här, att ladda för nästa säsong, att jag inte ser det så.
Vi fortsätter att prata, jag ställer fråga efter fråga och ibland svarar han från hjärtat:
– Jag skulle ha bromsat betydligt tidigare, men jag var ny i rollen i vintras och det tog ett tag att känna sig varm i kläderna.
Men så fort det handlar om vem som har tagit vilket beslut svarar han:
– Det får du ta med styrelsen.
Den duckande Gjulem är ett undantag. Under två månaders tid har jag pratat med 22 personer med god insyn i Gais. Några av dem är självkritiska. Andra berättar öppet om vad som hänt även om det mest är för att förklara att de själva inte bär någon skuld. Nästan alla talar om fartblindhet och om en ordförande som har haft förmågan att få med sig folk i allt offensivare satsningar. Ibland låter saker enbart konstiga. När Mats Persson säger att han »skrev ihop Wandersons sign on-avtal eftersom revisorn bad om det«, undrar jag om det har varit praxis i klubben: berätta först om någon undrar över något.
»Det här som du har fått fram, och som du försöker göra en grej av, det kommer inte att göra jobbet lättare för oss nästa år. Vi har ju så mycket bra på gång.«
Dagen innan jag ska träffa Christer Wallin avslöjar Fotbollskanalen.se att Gais sökt uppskov för en skatteskuld på 1,7 miljoner kronor. När reportern frågar klubbdirektör Gjulem hur Gais ska lösa skulden, svarar han: »Det vill jag inte spekulera i eller ha några tankar kring i dagsläget.« Det låter så klart allvarligt.
Men jag har en ännu allvarligare fråga att ställa till Gais ordförande.
Christer Wallin står framför en whiteboard-tavla i ett mötesrum på Intersports huvudkontor i utkanten av Göteborg. Tre minuter tidigare frågade jag vem som låg bakom idén om Framtidsfonden och i tre minuter har han pratat om en »byggfond«; att man under en längre tid hade talat om att dra igång en sådan, som skulle kunna hjälpa till med finansieringen av »nya gröna Gaisgården« – ett projekt som beräknas kosta 17 miljoner kronor.
– Så det var så det började, avslutar han.
Men Framtidsfonden då?
– Det var vi i styrelsen, tillsammans med vår reklambyrå, som kläckte idén.
Är det inte konstigt att kalla det »Framtidsfond«, när det på er hemsida står att ni behöver hjälp för att klara er ur den »akuta ekonomiska sitsen«? Pengarna går ju rätt ner i djupa svarta hål.
– Jo, rent krasst är det så.
Hur kunde ni hamna här?
– Vi är beroende av Sef-pengar, publikintäkter och marknadsintäkter. De tre delarna står för 90 procent av våra inkomster. När det är stolpe ut hela tiden, som det varit i år, då drabbas vi hårt. Vi kunde aldrig tro att det bara skulle komma drygt 3 000 personer till Elfsborgsmatchen i höstas, men det är sådant som händer när resultaten uteblir.
En person har skänkt 10 000 kronor till Framtidsfonden och valt att som enda meddelande skriva »AVGÅ!« Vad tänker du då?
– Menar du att det är riktat mot mig?
Det vet jag inte. Till någon, till dig, till styrelsen … Någon vill att någon tar ansvar.
– Det blir liksom … jag brukar säga så här: »Livet är en bumpy road.« När jag tog över i Gais låg vi på botten i en jävla sjö, vi har gjort en otrolig resa. Jag har suttit som ordförande i tolv år. Och jag jobbar inte ideellt, som folk brukar säga, det kostar mig pengar varje dag att lägga tid och energi på Gais. Nu när drevet går glömmer folk bort att vi gjort många bra affärer genom åren.
Det kanske är dags att avgå.
– Jag får se hur det blir. Men det är genom mig som många sponsorer kommit in, det är ibland mina nätverk som räddat Gais under åren. Lämnar jag blir det inte lätt för klubben att komma tillbaka, det är jag rädd för. Jag är ju gaisare!
När du säger »många bra affärer« är ju sanningen att stora delar, ibland 50 procent av den summa ni sålt spelare för, har försvunnit direkt till Gais Intressenter.
– Jo, men det var nödvändigt. Annars hade vi inte nått Allsvenskan eller blivit femma förra året. Intressenterna har räddat Gais många gånger.
I princip alla jag pratat med, drygt 20 personer, säger samma sak om dig: du är positiv, vilket många gånger är bra, och du vill inget annat än att det går bra för Gais. Däremot känner många att dina glädjekalkyler gått ut över klubben.
– Det är aldrig någon som sagt att jag varit för positiv tidigare år. Men i år, då kommer det! Nu ska man hitta någon att skylla på.
Så Sebastian Arby var aldrig på dig om att dra i bromsen?
– Sebastian … Det var många konflikter mellan honom och spelarna och Mats Persson. Det kan flera intyga. Jag känner att man måste våga chansa ibland för att vinna. Han ville aldrig det.
Han blev väl impopulär eftersom han inte ville spendera en krona mer än vad som fanns? Och med facit i hand: ni borde väl ha haft fler sådana i klubben under åren?
– Att spotta skit på någon, vad hjälper det Gais? Arby var ordningsman, men det blev konflikter hela tiden.Det säger väl ganska mycket om honom?
I juni 2009 enades ni om köpstopp. Strax därefter värvade ni ändå tre spelare.
– Vi låg pyrt till i Allsvenskan och behövde satsa för att hänga kvar. Och det lyckades vi med, vi gjorde en riktigt bra höst. Så, så fel var det inte.
Varför avsade Sebastian Arby sig det ekonomiska ansvaret för A-truppen 2011?
– Jag vet inte.
Varför hade ni inte någon balansräkning klar på årsmötet i våras?
– Alltså, Per-Åke, som är kassör, var bortrest mycket och jag var själv iväg med familjen. Den var klar, det var bara att vi inte presenterade den. Det var en jättemiss av oss, och jag kan bara be om ursäkt, det var inte bra.
Var det ett bra beslut att anställa Mats Persson?
– Jag känner inte att jag vill kommentera det. Vi gjorde ett bra 2011, och det var mycket tack vare hans kontakter som vi lyckades knyta till oss spelare.
Många gaisare tror att det var Persson som gjorde avtalet med Wanderson när ni köpte loss honom från Al-Ahli.
– Så var det, det var han som ledde förhandlingarna. Men det är en lång och invecklad resa. Araberna var skyldiga oss en miljon dollar, vi valde att kvitta dem mot att få tillbaka Wanderson. Det hade kunnat bli så att vi inte ens fick ut några pengar för honom. Vi såg ett enormt PR-värde i att få hem honom för gott. Många samarbetspartners kom till oss på grund av det.
Han fick 200 000 dollar netto – ett slags sign on som han skulle få vid fyra tillfällen, totalt 800 000 dollar. Bara för att betala det måste ni dra in totalt 15 miljoner. Sedan tillkommer hans vanliga månadslön på 90 000 kronor. Är det en sund affär?
– Den bonus som du talar om, den var bara en muntlig överrenskommelse. Både han och vi var helt införstådda med att vi inte hade råd att betala de pengarna, han skulle säljas. Och Helsingborg var nära. Jag tog i hand med Paul Myllenberg [HIF:s klubbdirektör] och Jesper Jansson [HIF:s sportchef] om en affär på 23 miljoner. Sedan ville inte Wanderson gå dit.
Då ljuger Paul Myllenberg. Han hävdar att HIF var beredda att lägga 10 miljoner för att köpa Wanderson. Men så fort de hörde om hans lönekrav, som utgick från den sign on-bonus som ni lovat honom, var det inte ens aktuellt att diskutera vidare.
– Verkar det inte konstigt att vi åker ner och förhandlar med Helsingborg om vi inte trodde att det var väldigt nära? Han kanske inte vill vara helt ärlig för att det är konfidentiella och känsliga saker att prata om pengar.
Den 30 september betalade ni Wandersons första del, 150 000 dollar trillade in på hans konto. Den 1 februari betalade ni ut ytterligare 50 000 dollar.
– Jag är lite osäker. Jag vet inte exakt vad det blev. Men vi skrev ett långt avtal med honom för att kunna få ut mycket vid en försäljning. Nu har det inte blivit så men …
Så, var det Mats Persson som kom fram till de här siffrorna?
– Alltså, det finns inget avtal, det var bara muntligt. Det enda avtalet som har skrivits under är det om hans lön, 90 000 i månaden. Det har vi skickat in till förbundet.
Så de 200 000 dollar som han fått utöver det ska inte tas upp som lön och skickas till förbundet?
– Det har jag inte koll på, det får du ta med Mats.
Persson säger att du visste vilka summor det handlade om.
– Det drogs för styrelsen vid något tillfälle vill jag minnas.
Det låter inte som att du har så bra koll. Du är ändå ordförande i styrelsen.
– Det var Sebastian som ansvarade för den dagliga skötseln, och nu är det Gjulem. Jag lägger mest tid på våra samarbetspartners. Det var också därför vi tog in Mats, så att jag skulle kunna göra det jag är bäst på.
Jag visar upp ett A4-papper med den överenskommelse som enligt Christer Wallin bara är muntlig. Rubriken lyder: »Avtal avseende sign on.« Dokumentet har Perssons signatur och intygar att totalt 800 000 dollar ska betalas ut till Wanderson. Den första delbetalningen ska ske den 30 september 2011 och den sista den 1 september 2014. (Det visar sig att avtalet tecknades av Mats Persson strax före jul 2011, efter att en revisor undrat om summor som bokförts som »lön«.) Dokumentet saknar Wandersons signatur, men intygar att det är ett avtal om sign on.
Wallin stirrar på dokumentet under tystnad. Han säger att han aldrig har sett det tidigare.
– Men det stämmer nog att vi har betalat ut 200 000 dollar av det här. Men som jag ser det gäller inte avtalet längre.
Varför?
– Det var muntligt och nu är Wanderson i Ryssland på lån. Jag tror ryssarna tog de 200 000 som han skulle ha fått nu i höstas. Alltså, Wanderson mådde inte bra under den här perioden, han låg i konflikt med sin exfru och så där. Vi försökte hjälpa honom och tänkte att vi ändå skulle sälja honom direkt, eller i alla fall till vintern.
Så ni riskerade klubbens framtid för att Wanderson inte mådde bra?
– Nej, självklart inte. Men vi var säkra på att få sålt honom, något annat fanns inte.
Hur kan Mats Persson, som inte hade attesträtt för mer än 50 000 kronor, göra en sådan här affär, värd tiotals miljoner?
– Han drog det väl för styrelsen och fick godkännande. Men det får du ta med Arby, han var klubbdirektör då.
Okej, så då visste du och alla andra vilken risk ni tog?
– Ja.
Men Arby hade ju avskrivit sig allt ekonomiskt ansvar eftersom han tyckte att det gick för vårdslöst till.
– Ja, jag vet inte.
Hur blir det med Wandersons sign on-betalningar om han kommer tillbaka till Gais i januari?
– Jag vill inte säga för mycket. Jag skulle vilja ha vår jurist här. Men eftersom vi åkt ur Allsvenskan, och det var en muntlig överenskommelse, så gäller det inte nästa år.
Har ni skrivit ett avtal om att dealen upphör om ni åker ur Allsvenskan?
– Nej, det tror jag inte vi har gjort. Men så blir det väl automatiskt när man åker ner i Superettan? Om jag förstått det rätt omförhandlas alla våra kontrakt.
Du vet inte?
– När jag var med och skrev kontrakt förr i tiden såg jag alltid till att få med en sådan klausul. Den muntliga dealen vi gjorde med Wanderson gällde när vi var i Allsvenskan, det tror jag han förstår också.
Flera i styrelsen fick inte reda på det här avtalet förrän flera månader efter att det blev klart.
– Så uppfattade inte jag det. Jag vet inte var du fått det ifrån.
Vi lämnar Wanderson och övergår till ett helt annat ämne. För ett år sedan åtalades en person som var med i Gais Intressenter, och som dessutom var en storsponsor i klubben, för ekonomisk brottslighet i samband med »Spårvägenhärvan« – en skandal som briserade 2011 när drygt tio personer visade sig vara inblandade i falska faktureringar, mutor och grov förskingring omfattande över tio miljoner kronor. Intressentmannen ville då ha ut sina drygt 600 000 kronor från Gais. Men eftersom han var åtalad ville han inte ta emot pengar som han riskerade att bli av med vid en fällande dom. Därför bad han Wallin att betala till en mellanhand. Hösten 2011 fick den åtalade mannen, som senare dömdes till fyra års fängelse, på så sätt tillgång till pengarna. Jag frågar Wallin om Gais någonsin tvekade att föra över summan.
– Jag har svårt att kommentera det.
Varför? Jag har pratat med både Skatteverket och jurister. De säger att det här kan vara ett riskabelt agerande, ett gränsfall till pengatvätt.
– Vi misstänkte ju att han var häktad. Han var inte dömd och hade varit sponsor till Gais i många år. Men fan, jag jobbar 70–80 timmar i veckan, det är svårt att minnas alla beslut man tar.
Tycker du inte att det är ett riskabelt agerande som ordförande? Du vet varför ni inte kan betala direkt till personen, och därför går du med på att föra över pengarna via en mellanhand.
– Det låter inte så bra, det förstår jag. Men jag kommer inte riktigt ihåg hur det gick till och jag sköter inte utbetalningar i Gais. Det var väl så att vi kände att det inte var den bästa idén att hans pengar var kvar i Gais, om han nu skulle dömas. Och det var trots allt hans pengar. Det känns inte bra i dag, det gör det inte.
Efter nästan två timmar tillsammans med Gais ordförande reser jag mig upp för att gå. Wallin säger:
– Det här som du har fått fram, och som du försöker göra en grej av, det kommer inte att göra jobbet lättare för oss nästa år. Vi har ju så jävla mycket bra på gång, jag vet inte om du har sett det här?
Han vecklar upp dagens tidning och pekar på artikeln som berättar om det cykellopp som ska genomföras nästa år.
– Det här kommer att bli inkomsten som vi har saknat. Jag tror stenhårt på det här. Vi behöver hitta nya inkomstkällor, det har jag sagt i alla år. De inkomsterna kan göra att Gais blir ett mittenlag i Allsvenskan om några år igen. Vi har en ny, bra tränare i Askebrandt, Dime [Jankulovski] går in som assisterande med sin vinnarskalle, Lundén [Jonas] blir ny sportchef, vi har vår otroligt fina ungdomsakademi, Gaisgården… Jag tror det kan bli kanon.
Jag säger att jag hoppas att det blir så, för alla gaisares skull. De förtjänar det efter årets säsong.
– Ja, jag hoppas det blir stolpe in nästa säsong, säger Wallin.
Fotnot: Tre dagar efter intervjun med Christer Wallin samlades styrelsen och diskuterade uppgifterna som Offside konfronterat honom med. Fyra dagar efter styrelsemötet, samma dag som Offside gick till tryck, meddelade Wallin att han inte ställer upp för omval 2013.
- Mer:
- Granskning
- Granskningar