Det var en kul Spaniensommar. Visst var det deppigt att sitta på en Barcelonabar och se David Villa sänka Sverige i 92:a minuten, och ännu värre att se Ryssland enkelt manövrera ut Sverige ur EM 2008 några dagar senare, men det gick ändå ganska lätt att styra om engagemanget till mitt »andralandslag«.
För första gången fanns både självförtroende och lagkänsla i det spanska landslaget, och hela folket hängde på. Medierna kunde visa att tittarsiffrorna var lika höga i Katalonien och Baskien som i övriga landet, vilket aldrig hänt förut. Och den sändande kanalens slagord, »Podemos!« (Vi kan!), som först låtit som en besvärjelse, skreks snart med allt större övertygelse av programledare och landslagsspelare – och fansen på gatorna i den lilla by tio mil norr om Barcelona där jag dåsade mig igenom dagarna med familjen.
Varje förmiddag traskade jag ner till tidningskiosken och köpte El País och Marca för att få de senaste landslagsnyheterna. Men efter den spanska segern i kvartsfinalen mot de regerande världsmästarna Italien var tidningarna slut. Jag ville ändå köpa något av den vänlige kioskgubben som alltid bjöd på egna matchanalyser, och blickade mot de romaner som han erbjöd.
Baksidestexten på David Truebas Saber perder (Learning to lose på engelska, ej utgiven på svenska) utlovade en berättelse med fyra huvudpersoner, varav en var Ariel, »som lämnar Buenos Aires och får kontrakt med en spansk fotbollsklubb«. Vidare: »Ingen mur är så stabil att den inte kan raseras av den unge spelarens superbegåvade vänsterfot. Det är bara en tidsfråga innan läktarna börjar sjunga hans namn.«
Det lät inte helt övertygande och jag hade aldrig hört talas om författaren. Men kiosken hade bara ett halvdussin titlar att välja på.
Jag satsade 20 euro i blindo.
Romaner och spelfilmer brukar snabbt köra i diket när de skildrar toppfotbollens värld, men Truebas Ariel kändes äkta: en vanlig kille som möter en ny värld, en ny kärlek, och en hel drös av nya journalister och fans som vill ha en egen bit av honom. Det blir lite för mycket.
När Ariel under sitt första år på femårskontraktet kallas in till sportchefen får han beskedet att »klubben räknar inte med dig nästa säsong«. Ariel blir chockad och samtidigt förbannad på sig själv – han är skolad att alltid vara den som överraskar motståndaren, aldrig den som själv blir överrumplad. »Men jag har ju kontrakt«, säger Ariel kraftlöst. »Den här klubbens enda bindande kontrakt«, svarar sportchefen medan han betraktar väggen en meter ovanför Ariel, »är med fansens förhoppningar och glädje.«
»Utanför bion fångade jag honom och tackade för en bra bok och en bra film – och undrade om han fortfarande träffade Pep Guardiola.«
Dagen efter beklagar sig Ariel för den rutinerade lagkamraten Amílcar: »De har ju inte gett mig tid att visa vad jag kan.« Amílcar garvar: »Tid? Vi pratar om fotboll! Här kommer det ut sporttidningar varenda morgon. Vill du ha tid? Härifrån till nästa match är en evighet. Om din klubb vill kasta ut dig, så kastar den ut dig.«
Jag mindes plötsligt en Offsideintervju från året innan, med Hernán Crespo, där den argentinska superstjärnan sade nästan samma sak: »Om du frågar mig om jag velat byta klubb så ofta, så är svaret nej – det tror jag inte någon vill. Men du tänker inte på den press som klubbledning och medier kan skapa för att få dig att stanna eller flytta.«
Några månader senare fick jag förklaringen till Truebas säkra tonträff: han visade sig vara en av Pep Guardiolas bästa vänner. Guardiola blev Barcelonatränare samtidigt som boken kom ut, och delade sedermera ut Truebas bok till spelarna i både Barcelona och Bayern München (Die Kunst des Verlierens). Vilket framstår som lite udda – då Ariels fotbollsliv bara utgör en begränsad del av handlingen i Saber perder och bokens tema enligt en intervju med Trueba är att man »inte får ett lyckligt liv genom att jaga segrar och framgång«.
Ett år efter Guardiolas tillträde värvades Zlatan Ibrahimović till Barcelona. Liksom Ariel fick han ett kontrakt på fem år, och liksom Ariel föstes han ut efter ett. Liksom Ariel blev Zlatan förbannad för att han aldrig riktigt konfronterades; han fick bara alltfler undvikande blickar och sedan öppnades falluckan.
Guardiola, som själv spelat 17 år i Barcelona, hade berättat för Trueba hur det kunde gå till – och sedan såg Guardiola till att det gick precis så.
Foto: David Ramos/Getty Images
I januari 2014 var det filmfestival i Göteborg. Jag chansköpte en bunt biljetter, bland annat till Vivir es fácil con los ojos cerrados, en verklighetsbaserad film om John Lennon, som på flykt från berömmelsens fängelse hamnar i den spanska ödemarken.
Filmen var utmärkt – den visade sig ha blivit utsedd till årets bästa film i Spanien och var nu landets Oscarsbidrag. Efter visningen introducerades filmens manusförfattare och regissör till ett publiksamtal.
Det visade sig vara David Trueba!
Utanför bion fångade jag honom och tackade för en bra bok och en bra film – och undrade om han fortfarande träffade Pep Guardiola. »Jadå«, sa Trueba. »Faktum är att den gamle frisören i filmen, han som vägrade att klippa Beatlesfrisyrer, är Peps pappa.«
Trueba berättade sedan att han satt med vid bordet i Buenos Aires under den mytomspunna elvatimmarssittning 2006 då Marcelo Bielsa lärde en framtidsfunderande Pep Guardiola allt om offensiv fotboll och om att följa sitt hjärta. Jag frågade om Trueba kunde tänka sig att skriva om den Argentinaresan i Offside. Han svarade att han ville men att han hade lovat Pep att inte skriva om honom: Pep var så påpassad nuförtiden, allt kunde vändas emot honom.
Jag sa att Guardiola kanske var på väg att bli ett offer för sin egen framgång, att Trueba ju själv menade att man inte får ett lyckligt liv genom att jaga segrar. »Jo, han har ett pressat liv«, konstaterade Trueba. »Det är därför böcker och filmer alltid varit ett viktigt andningshål för Pep. Det ger honom ny inspiration, nya tankar. Men egentligen menade jag inte främst att framgång är farligt. Det farliga är att bli rädd för att förlora, rädd för att misslyckas. Det är en stor skillnad.«
Tobias Regnell är grundare av Offside och var chefredaktör mellan 2000 och 2012.