Det händer, jag ska erkänna det, att jag dagdrömmer om att tilldelas Stora journalistpriset. Men vänta gärna ett slag innan ni avfärdar mig som både fåfäng och aningslös. Jag dagdrömmer om det eftersom det skulle ge mig den perfekta möjligheten att bli Jorma Engmark för en stund. Precis som Jorma i Åshöjdens BK är jag ganska bra på det jag gör. Precis som Jorma har jag också en bror som gör det lite bättre. Som får mer uppmärksamhet, lovord och utmärkelser. Min heter Niklas, hans heter Edward.
I Åshöjden i kvalet, den fjärde boken om det fiktiva fotbollslaget från norra Skåne, ringer telefonen hemma hos familjen Engmark. Jorma svarar. I andra änden är en man från Svenska fotbollförbundet.
»Ni söker väl Edward«, säger Jorma. »Han är inte inne.«
»Nej, jag söker dig.«
Sedan berättar mannen att Jorma är uttagen till landskampen mot Västtyskland. Den hårt arbetande mittfältaren som så många gånger sett sin bror bli matchhjälte ett hack längre fram i planen blir alldeles tyst.
»Hallå!« ropar mannen. »Hallå! Är du kvar?«
»Ja«, viskar Jorma. »Det är väl inget … inget skämt?«
»Nej, det är det verkligen inte. Har du förstått vad jag har sagt? Hotell Kung Karl klockan tolv på onsdag.«
Och där har vi den alltså, scenen jag dagdrömmer om att få blinka till när juryordföranden för Stora journalistpriset ringer. Spela förvånad och undra om det egentligen inte är min bror de söker. Det skulle inte göra någon glad förutom mig. Men så har också Åshöjdens BK, ett lag som inte ens existerar, på ett sätt betytt mer för mig än någon annan fotbollsklubb. Det var Åshöjden som fick mig att börja läsa böcker. Och, faktiskt, att vilja skriva själv.
Jag är tio år och går i fyran på Norra skolan i Motala. Skoldagen är slut, men eftersom jag ska ha utvecklingssamtal senare på eftermiddagen dröjer jag mig kvar. Jag antar att det är ruggigt väder, annars hade jag nog fördrivit tiden med en boll på skolgårdsasfalten. Nu går jag istället in i biblioteket. Golvet är nymoppat och mina vita Intersportstrumpor blir lätt fuktiga när jag hasar fram till den lilla avdelningen märkt »Sport & Fritid«. Författaren Max Lundgren dominerar hyllan. IFK Trumslagaren, Matchens hjälte, Benny Boxaren nere för räkning. Och så de fyra böckerna med Jorma Engmark som berättarjag: Åshöjdens Bollklubb, Åshöjden går vidare, Kris i Åshöjdens BK och Åshöjden i kvalet.
Jag greppar den första och slår mig ner vid bibliotekets enda bord. Läser inledningsmeningen: »Det sägs om Blåbärskungens son att han var en lång, smärt pojke, ljushårig och med lika stora blåa ögon som fadern.«
Blåbärskungen.
»Den som det fortfarande refereras till när en riktig klubb i rask takt börjar avancera genom divisionerna.«
Från början är det nog just namnen, minst lika mycket som själva fotbollen, som suger in mig. Ruben Svarte och Kniven Jönsson. Hitte-Joel och Kula Persson. Storken Ek och Algot i Pålsbo. Många av dem verkar också lite farliga. Under matcherna i gärdsgårdsserien tycks smockan alltid hänga i luften (ibland delas den också ut) och Kniven kallas inte Kniven av en slump. Efter slutsignalerna dricks det sprit. Men så gör Bagarn Olsson entré, som ny ägare av byns kafé. Den tidigare landslagsspelaren tolererar inget supande i sin lokal och tar snart befälet över det illa spelande laget. De äldre spelarna protesterar, bredvid står ungdomarna och undrar vad som ska hända.
Ungefär så långt hinner jag läsa innan utvecklingssamtalet börjar. Men några veckor senare har jag läst ut hela sviten. Sedan läser jag den igen, och inspirerad av tidningsreferaten som i böckerna då och då dyker upp efter matcherna börjar jag även skriva om mina egna pojklagsmatcher. Problemet är att de sällan är lika spännande som Åshöjdens bataljer. Ingen blir någonsin utvisad, ingen gör mål från hörnflaggan som Edward. Det blir trista texter. Men det är åtminstone första gången jag skriver av egen vilja och lust.
27 år senare läser jag samma inledningsmening om Blåbärskungen i min lägenhet. Mamma gav mig de fyra Åshöjdenböckerna i en tjusig samlingsvolym julen 2002 och skrev på försättsbladet: »God Jul Åshöjdens BK:s bästa supporter.« Stämmer det? Jag vet åtminstone att samlingsvolymen är en av få pjäser jag har varit noga med i flyttar och utrensningar genom åren. Och den där inledningsmeningen, hur många gånger har jag läst den? Jag gissar på 30. Men nu var det nog tio år sedan sist.
Det första jag vill ta reda på är varför just den här berättelsen tog ett så kraftigt grepp om mig. Det andra: Håller den fortfarande?
Språket känns förstås gammaldags ibland (»Är här fler som vill ha bank?«, »På dom så det bloar, Jorma!«, »Vi fick klå av Rånne med 5–0.«), men det dignar av vinklar som är lika aktuella i dagens fotbollsklimat. Kraften i föreningsdemokratin (ett kärt ämne för många nutida supportrar) visas när bröderna Engmark inför ett årsmöte raggar nya medlemmar för att få Bagarn vald till ny ordförande på bekostnad av Rudolf Andersson. Edward som väljer att hoppa av skolan och som ställs inför samma val som dagens löften: fortsätta utvecklas på hemmaplan eller söka lyckan i en utländsk klubb? Kompisgänget som kämpar med att bibehålla glädjen i takt med att förväntningarna höjs.
»När jag inte orkar med Edward längre kan jag umgås tätare med den sorglöse forwarden Björn Backe. När stramare tyglar behövs är det läge att läsa om en match med Bagarns glasögon.«
Och självklart, motorn i berättelsen: lagets utveckling och marsch mot eliten. Den som det fortfarande refereras till när en riktig klubb i rask takt börjar avancera genom divisionerna. Somliga har till och med lyckats överträffa fiktionen. Ljungskile och Dalkurd tog sig hela vägen till Allsvenskan i sina »Åshöjdensagor«, medan originalet stupade i kvalet.
Som barn irriterade jag mig på det, och jag har väl aldrig varit så förbannad på en påhittad person som när Edward bränner straffen mot Örgryte i sista matchen. En halvmeter utanför dessutom. Det är inget lyckligt slut, men när jag nu läser om det tycker jag däremot att det är ett lyckat slut. Max Lundgren föll inte för frestelsen att dränka läsaren i sockerdricka (Åshöjdenspelarnas läskpreferens). Framgångarna är hela tiden fler än bakslagen, men riktigt kladdigt blir det aldrig. Och även i de ljusa kapitlen ser Lundgren ofta till att skjuta in en dos svärta. Jorma Engmarks enda landskamp blir ingen succé. Den trofaste Kula Persson får aldrig ens dra på sig landslagsdräkten eftersom han skadar sig kort efter att ha tagits ut.
Även hos spelarna och människorna runt laget finns nyanser som jag uppskattar. Ungdomsromaner (om nu Åshöjdenböckerna är sådana) lider ofta av att författaren inte litar på att även unga läsare begriper att en människa kan vara flera saker samtidigt. Därför fylls de gärna av genomgoda hjältar och superonda skurkar. I Åshöjden är allt betydligt grumligare. I början framstår de äldre spelarna mest som lätt alkoholiserade benknäckare. Men endimensionella blir de aldrig. Visst gnäller Storken om att det var »roligare förr« när nye tränaren Bagarn Olsson slår in på en mer seriös linje, men han orkar ändå utveckla sitt huvudspel och står för några viktiga mål när Åshöjden går upp i fyran. Kniven går från att känna sig hotad av ungdomarna till att bli Edwards största beundrare. Och Blåbärskungen, patriark och finansiär, är han egentligen ond eller god? Det är upp till läsaren att bedöma.
På ett sätt är Edward hjälten eftersom hans extrema fotbollsbegåvning är en förutsättning för lagets klättrande. Samtidigt har han ett egocentriskt drag och kan vara direkt elak mot sin bror. Bagarn gör många hedervärda saker på och utanför planen (inte minst i sitt engagemang för Hitte-Joel), men i den tidigare landslagsmannen bor också äregirighet och avundsjuka. När Edward får allt fler blickar på sig tar Bagarn på sig att hålla talangen på jorden, men gör han det bara av omtanke? Helt säker blir man aldrig.
Jorma, adopterat krigsbarn från Finland, är den som styr oss framåt i berättandet. Helt naturligt eftersom det är lätt att känna för honom. Han är träningsprodukten och den lojala lagspelaren som känner till sina begränsningar. Hans moraliska kompass är stark, men klok som han är vet han också värdet i att vårda relationerna med sin omgivning, i omklädningsrummet och hemma på Blåbärskungens ägor. Därför tjatar han på Edward när brodern inte gör sina läxor – men viskar ändå de rätta svaren under skolprovet följande dag.
Men inte heller Jorma är någon bärande hjälte. Som läsare, särskilt nu i vuxen ålder, retar jag mig på hans mer präktiga sida och det är nog bara bra att jag gör det. Det är skönt att få sprida ut sina sympatier. När jag tröttnar på Jorma och vill ha mer rebellanda kan jag hålla på Edward en stund. När jag inte orkar med honom längre kan jag umgås tätare med den sorglöse forwarden Björn Backe. När stramare tyglar behövs är det läge att läsa om en match med Bagarns glasögon.
Ett fotbollslag kan med sina enhetliga uniformer lätt lura oss att de består av en samling individer som är ungefär likadana. Så är det inte, vare sig i Åshöjden eller i den riktiga fotbollsvärlden. Däri ligger också styrkan. Man respekterar varandra och strävar efter samma mål, men har olika kompetenser och svagheter. Är olika känsliga. En skicklig ledare klarar av att hantera det och omvandlar olikheterna till ett vapen.
Det jag aldrig, aldrig tröttnar på är klubbmärket spelarna har på bröstet. Inte heller nu efter ännu en genomläsning. Klubbmärket ska alltid skyddas, förpliktiga och finnas kvar efter spelare som kommer och går. Så är det att vara supporter, och kanske hade mamma rätt i sin julhälsning 2002. Jag vet i alla fall att jag älskar Åshöjdens BK:s klubbmärke. Och jag har aldrig ens tittat särskilt noga hur det faktiskt ser ut.
Johan Orrenius har varit chefredaktör för Offside sedan 2012.