Lågmält konverserande, lätt klinkande i vinglas, finkulturella bekymmersrynkor i pannorna medan konsten på väggarna betraktades. Det låg sannerligen en lätt klichéartad aura kring tillställningen som Magasin 3 hade dukat upp till denna ruggiga novemberkväll i Stockholm 2008. Det var premiär för utställningen Zidane – A 21st Century Portrait och konstmuseet hade bjudit in två gäster som via ett samtal från scenen skulle introducera fotbollsstjärnan »utifrån två helt skilda perspektiv«.
Där satt Margaretha Rossholm-Lagerlöf, professor i konstvetenskap. Och där satt jag, dåvarande chefredaktör för Offside. Arrangörens urval gjorde mig konspiratorisk: där professorn skulle vara intellektuell misstänkte jag att min roll var att agera fotbollsnörd fylld av känslor och framstå som lite korkad.
Jag var, milt uttryckt, obekväm med upplägget.
I flera år hade jag upplevt hur världen utanför min egen fotbollsbubbla försökte göra sporten till något den inte var. I varje fall inte för mig. Kultureliten stampade ständigt i farstun, redo att kokettera med hur oerhört intressant det var med supporterkultur eller något annat som inte hade med spelet på planen att göra. Samtidigt annekterade vetenskapen sporten, och undersökte den ur alla vinklar och vrår för att finna ett slags fotbollens gyllene snitt. För nog borde det väl finnas en matematisk formel som förklarade Lionel Messis storhet? Och så fanns det förstås en hel drös journalister som aldrig hade ägnat fotboll en tanke innan det blev trendigt, men som nu slet febrilt för att inte genomskådas och som därför kunde väckas mitt i natten för att rabbla vilken formation Getafes B-lag ställde upp med i senaste mötet med Sporting Gijón.
Ibland ville jag bara spy på allt. För mig var fotboll något annat – och helst något jag slapp analysera ihjäl. Som en dum glidtackling, utförd för att det är kul att kana på gräs.
Men nu satt jag alltså där. På ett konstmuseum, i fiendeland, och skulle presentera den film som jag ansåg var den bästa berättelsen om fotboll som någonsin gjorts.
Zidane – A 21st Century Portrait var ett galenskapsprojekt av Douglas Gordon och Philippe Parreno, där de två filmarna i sin enfald hade frågat den tidens största fotbollsstjärna om det gick att följa honom med 17 kameror när hans Real Madrid mötte Villarreal den 23 april 2005. Mot alla odds hade Zidane, som brukade tacka nej till allt, gått med på upplägget.
»Att Magasin 3 hade bjudit in en rutinerad konstprofessor som min kontrahent förstärkte känslan.«
Resultatet är än i dag imponerande. Främst för att filmen gör det möjligt att komma nära elitfotbollsspelarens vardag, på planen. Kontrasten mot att se en match där kameror följer bollen är slående. Här ges istället en inblick i hur vansinnigt monoton fotboll kan vara, och även om statistiken över hur många sekunders bollkontakt en spelare har per match säger något, avslöjar Parrenos/Gordons filmprojekt ännu mer – tack vare att kamerorna fokuserar på en enda spelare. För det mesta ser Zidane uttråkad ut, och igenkänningsfaktorn för alla som någon gång, oavsett nivå, har lunkat runt längs en vänsterkant medan allt spel äger rum längs den motsatta långlinjen är stor.
Sedan är det allt det andra: publikens sorl som en osynlig fond, svetten som envisas med att rinna ner i ögonen, strumporna som ständigt kasar ner … Och så den växande frustrationen över allt som går snett och som till slut leder till att Zidane helt sonika börjar käfta med motståndare och blir utvisad. Det röda kortet upplevs som en befrielse. För särskilt roligt har fransmannen inte där ute på gräset.
Denna kväll på Magasin 3 förväntade jag mig dock inte att det var sådant vi skulle prata om. Gordon och Parreno var inte främst filmare utan konstnärer. Utställningen hade turnerat världen runt på olika fashionabla gallerier och det var som om det jag gillade med filmen – svett, ensamhet, lönlösa löpningar – hade dränkts i pretentiösa recensionsformuleringar som att filmen illustrerar det allmänmänskliga i »känslan av kontrollförlust och rörligheten i förhållandet mellan grupp och individ« (Aftonbladet Kultur). Att Magasin 3 hade bjudit in en rutinerad konstprofessor som min kontrahent förstärkte känslan.
Därför var det med viss rodnad på kinderna som jag i takt med att kvällen gick insåg att Margaretha Rossholm-Lagerlöf var en minst lika inbiten fotbollsfantast som jag själv, ja till och med mer genuin eftersom hon slukade fotboll på ett sätt där hon bara var i stunden. Hon berättade att hon hade sökt sig till fotbollen på äldre dagar och att TV-sändningarna fick henne att nå en del av sig själv som hon inte fann på annat sätt. Hon lyfte fram fotbollens poänglöshet som en orsak: »En match förändrar ingenting egentligen och därför kan jag renodla min egen känsla. Inför en fotbollsmatch får jag vara ifred.«
Foto: Peter Widing
Medan samtalet om Zidane-filmen fortskred blev jag varse att den som analyserade fotbollen till förbannelse inte var hon, utan jag. Hon såg precis samma saker i filmen, men som tämligen nybliven fotbollsfrälst var hon renare och slapp irrelevanta funderingar sprungna ur förkunskap (Spelade Riquelme för Villarreal den kvällen? Var det Roberto Carlos som slog passningen som mest liknade ett skott?).
Snart förstod jag också att det som hon lyckades nå i sitt fotbollstittande också var det som jag – som hade vräkt i mig fotboll sedan barnsben – i varje fall kom i närheten av när jag tog in Zidane – A 21st Century Portrait. Jag kunde ge mig hän, för att matchens resultat var ointressant och för att allt fokus låg på en spelare. Analyser av spelet var inte möjliga.
När vårt samtal om filmen gick mot sitt slut och vi vände oss ut mot åhörarna slog det mig också att det var en underlig samling människor som hade kommit till Magasin 3 denna kväll. Där satt dels scarfdraperade äldre damer med klippkort på huvudstadens museer, dels yngre män i dyra sneakers som i vanliga fall mest hängde på sportbarer och storstadens allsvenska arenor under säsongen.
Att en film om Zinedine Zidanes trista vardag hade fört dem samman berättade mycket om fotbollens styrka. Och det var ingenting som ens jag behövde analysera sönder och samman för att se storheten i.
Henrik Ekblom Ystén var chefredaktör för Offside mellan 2006 och 2012.