Kvällen den 4 juli 1990 grät Pete Davies på en pressläktare på Stadio delle Alpi. Tårarna rullade ner längs med kinderna, det gick inte att spela oberörd. Människor som han lärt känna de senaste nio månaderna var i sorg. Han såg hulkande spelare nere på gräset, utslagna sådana med de mest håglösa blickar han någonsin skådat. England var utslaget.
Klockan var över midnatt när han nådde sitt hotellrum. Det blev en natt som bara försvann. Sida efter sida fylldes med meningar. Han visste hur det skulle börja, sluta och vad som skulle in däremellan. Aldrig hade det varit så enkelt att skriva. Kommande 58 dagar gjorde han inget annat än hamrade på tangenterna. Sidorna skickades till förläggaren. All Played Out var färdig. Den bästa inifrånskildringen av toppfotbollens värld med ett utifrånperspektiv var klar.
I prologen skriver Davies att den bok som läsaren håller i handen är resultatet av 12 VM-matcher mellan 13 olika landslag i sex olika städer under 27 dagar. Den som läser boken förstår att det är en kraftig underdrift. Den sista månaden må vara den mest sprakande, nerviga, tragiska och underhållande, men utan de föregående åtta månadernas insats – där Davies djupintervjuade spelare som Gary Lineker, Terry Butcher, Chris Waddle, John Barnes och inte minst förbundskaptenen Bobby Robson – hade han aldrig kunnat förstå intrigerna, glädjen och besvikelserna som utspelas under veckorna i Italien som ska leda fram till ett oväntat klimax (semifinalen mot Västtyskland) och ett slutgiltigt antiklimax (straffavgörandet mot Västtyskland). Han lyckas med små detaljer som sipprat fram under någon av dessa intervjuer bygga spelarna till tydliga karaktärer, inte sällan till älskvärda seriefigurer. När Rangersproffset Terry Butcher – som en tidsmarkör är det värt att påminna om att Rangers är Storbritanniens rikaste klubb 1990 – berättar att han rosenrasande kastade sina CD-skivor med Simple Minds i soporna några sekunder efter att han hört att gruppen var Celticfans är det inget exceptionellt avslöjande. Däremot säger det en del om hur Terry Butcher fungerar, även ute på planen: kort stubin, agerar instinktivt, kompromissar aldrig.
Man blir glad av den kunskap som Davies besitter om de olika spelarnas personligheter, det lyser igenom på sida efter sida, och halvvägs in i boken är det som halvvägs in i god litteratur: man hejar på några, vill att det ska gå illa för andra (Chris Waddle verkar osympatisk). Det är inget märkligt sammanträffande att den 30-årige Pete Davies, sommaren 1990, hade skrivit två romaner.
Lika ofta som författaren beskriver känslor, taktiska funderingar från Bobby Robson och skeenden inom det landslag som han kommer så nära – Davies rör sig fritt på spelarhotellet på Sardinien, ligger i Linekers, Barnes och Waddles sängar och snackar om bilar, agenter och nervositet – beger han sig ut på mer gonzoliknande eskapader under veckorna i Italien. Han hinkar vin på bakgatornas restauranger, går på bio för att se den »officiella VM-porrfilmen«, där Ron Jeremy knullar i Maradonatröja, och wallraffar i den tabloidiska engelska presskåren, som till skillnad från honom själv ständigt är på jakt efter rubriker och skandaler. För varje dag som passerar blir han mer och mer känslomässigt engagerad i det landslag som åkte till mästerskapet med svala förväntningar på sig, som var fyllt av interna stridigheter och som i ryggen hade ett supporterfölje som sågs som en bunt huliganer (engelska klubblag var avstängda från allt Europacupspel) men som mot alla förväntningar både charmade dem där hemma – 30 miljoner britter såg semifinalen på TV – och lyckades slå till med sitt bästa mästerskap sedan VM-guldet 1966.
Med ett sådant händelseförlopp, och med en sådan omedelbar tillgång till dramats huvudrollsinnehavare, vore det ju själva fan om inte Pete Davies skrev något riktigt bra. All Played Out blev bättre än så.
Anders Bengtsson har varit Offsides chefredaktör sedan 2012.