I början av 1990-talet publicerades några brittiska verk som förändrade spelplanen för fotbollslitteratur genom sin språkbehandling och intellektuella, men ändå jordnära, hållning: All Played Out, Pete Davis krönika över Italien-VM; Among the Thugs, Bill Bufords klassiska huliganskildring; samt naturligtvis Fever Pitch, Nick Hornbys roman om livet som Arsenalsupporter. Att samtliga sålde bra lämnade en öppning för en vetgirig, fotbollsälskande 22-åring med en megaloman bokidé: att skildra hur fotbollen präglas av sina upphovsländers karaktärsdrag, och vice versa. Simon Kuper fick sitt kontrakt och brände förskottet på en kringflackande odyssé som tog honom till 22 länder.
Trots sin orutin – Kuper var nyutexaminerad från Oxford, där han studerat tyska och historia, och att hans samlade journalisterfarenhet bestod av nedslag om holländsk fotboll i tidningen World Soccer – var den flerspråkige britten unikt kvalificerad: född i Uganda av sydafrikanska föräldrar hade han vuxit upp i Holland och på grund av pappans arbete som antropolog även bott i Tyskland, USA och Storbritannien. Hans reserapport Football Against the Enemy gavs ut inför USA-VM 1994 och utsågs till Årets sportbok i Storbritannien. The Times avrundade sin recension: »If you like football read it. If you don’t like football – read it.«
Jag minns inte när jag själv läste boken, men det måste ha varit efter 1998 eftersom den gulnade och slitna pocketutgåva jag har i bokhyllan är tryckt då. Däremot minns jag att min unga journalisthjärna blev överhettad – så här kunde man också skriva om fotboll. Jag imponerades mindre av att Kuper hängde med Helenio Herrera och Roger Milla och var på plats när Maradona gjorde comeback efter kokainavstängningen, än att han lyckades få in berättelser om pygméstammar, Stasi och ukrainsk missilförsäljning inom samma ramverk.
Football Against the Enemy var en viktig inspirationskälla när Tobias Regnell och jag drog igång Offside år 2000. En av de trevligare följderna av att bli redaktör var att få anledning att kontakta förebilden själv, som då skötte den i vårt tycke alltför högtravande fotbollstidskriften Perfect Pitch. Vi kom bra överens med Kuper ändå, och översatte redan i Offsides andra nummer hans essäreportage Därför vinner aldrig Holland, som låg bättre i tiden då – precis innan EM skulle dra igång och holländarna var hemmaplansfavoriter – än när det ursprungligen publicerats. Senare översatte vi även hans porträtt av Jaap Stam och mitt favoritkapitel ur Football Against the Enemy, om den östtyska fotbollsdissidenten Helmut Knopfleich som i Stasis ögon begått synden att hålla på fel Berlinlag.
Foto: Peter Widing
Kuper blev ändå förvånad när vi våren 2004 ville flyga över honom till Sverige för att porträttera Djurgårdens anfallare Geert den Ouden. Dels på grund av studieobjektet: »För de flesta fotbollsintresserade var han ärligt talat bara känd som den där RBC Rosendaal-spelaren som bisarrt nog ville bli domare.« Eller som en vän till Kuper sade: »Konstigt att de vill ha en artikel om honom. Han är ju verkligen typexemplet på ett medelmåttigt holländskt fotbollsproffs.« Dels på grund av geografin: Kuper satt i London, vi i Göteborg, och borde rimligen ha bättre förutsättningar att täcka Allsvenskan. Men vi hade en idé om att Kuper, med sin holländska bakgrund, skulle ha bättre förutsättningar att nå fram till denna udda fågel, och dessutom kunna bidra med den utomståendes nyktra blick på vår högsta serie. När erbjudandet kryddades med en direktkontakt till dåvarande näringsministern Leif Pagrotsky, som Kuper gärna träffade för sin huvudarbetsgivare Financial Times, gick planen i lås.
Geert den Ouden tog emot Kuper med öppna armar, och resultatet blev lika mycket ett porträtt av denna djupt religiösa streber som dessa två elitisters gemensamma analys av Fotbollssverige. Av alla deras hjärtlösa noteringar om allt från försäsongsträningen till de lokala huliganerna blev det Kupers sammanfattning om en enskild spelare som väckte mest uppmärksamhet: »För mig framstår Fredrik Stenman, Djurgårdens vänsterback, som sinnebilden av en allsvensk fotbollsspelare. Med sitt långa blonda hår, sin energi och sin dumhet liknar han en australisk surfare. Jag tror att han blir av med bollen ungefär 75 procent av alla gånger han har den. Det måste vara svårt att vara Stenman: han inser säkert att han är en skam för fotbollen. Men han kan inte göra något åt det, förutom att lägga skorna på hyllan.« Kontentan: den Ouden stod inte ut längre, och tillkännagav sitt avsked till svensk fotboll i Kupers artikel.
• Läs reportaget: Geert tar farväl
Under EM i Portugal den sommaren stötte vi ihop med varandra av och till, och när Sverige skulle möta Holland i kvartsfinalen föll det sig naturligt att Kuper reste med Offsidebilen från Lissabon till Algarve. Under resan hann han avhandla allt möjligt, bland annat en vad jag tyckte svagt underbyggd konspirationsteori om att nordbor hade för stort inflytande i Uefa; utöver sin svenska ordförande var organisationen nedlusad med danskar och norrmän i olika utskott. Suspekt, menade Kuper, med tanke på hur försumbara de skandinaviska länderna var rent allmänt.
Väl på arenan skildes våra vägar och inför-matchen-hetsen tog över. Portugiserna hade lagt detta heta möte på en av de minsta arenorna, och när det stod klart att bara en minoritet av de ackrediterade journalisterna skulle få tillträde till den mixade zonen uppstod desperation i den multinationella mediehopen. Själv fick jag syn på Uefa-presschefen Hans Hultman, medgöteborgare och bekant sedan tidigare landskamper. Vi utbytte några vänliga ord och så fick jag en näve zonbiljetter.
Några minuter senare stötte jag ihop med en uppgiven Kuper som suckade att han inte skulle kunna göra några efter-matchen-intervjuer. Jag skänkte honom glatt en åtråvärd papperslapp och han höjde på ögonbrynen. Jag började förklara … och Kuper skakade långsamt på huvudet. Touché.
»… sakkunskap som då var relevant att förmedla är numera allmängods på Wikipedia.«
När jag nu läste om Football Against the Enemy var det med fjärilar i magen; tiden patinerar vissa verk mer än andra, och ibland upptäcker man att det man fann genialiskt som ung främst förklaras av att man då var, ja, ung. Och visst, somligt som framstod som djupsinnigt när boken skrevs – om rivaliteten mellan Rangers och Celtic, FC Barcelonas ställning i Katalonien, det argentinska landslagets betydelse för militärjuntan – är närmast klichéer i dag. Men det är snarare en följd av de senaste decenniernas utveckling inom masskommunikation: sakkunskap som då var relevant att förmedla är numera allmängods på Wikipedia. I dag måste man inte heller ta sig till Ryssland och Kamerun för att få information om lokalfotbollen, vilket nog är synd med tanke på de berättelser Kuper fick sig till livs för att han verkligen var där, bland ärrade veteraner och fixare i för korta skinnjackor. Betraktad som dokument över tiden precis före fotbollens förvandling till globaliserad masskultur är boken fortfarande relevant.
En annan upptäckt: vi blev uppenbarligen lika inspirerade av Simon Kupers språkbruk som av hans upptäckarlust och berättarglädje. Redan som 22-åring excellerade han i ett slags minimalistisk, torr ironi som jag gissar att han förädlat i Oxford. Ta bara hur den långa redogörelsen av Stasis behandling av Helmut Knopfleich och hans son avrundas med ett citat ur säkerhetstjänstens personakt: »The boy will not be taken away from his parents.« Och så inget mer. För det behövs inte.
Den sämsta historieberättaren är den som måste säga: »Det här är så jäkla spännande!« Adjektiv är ett tecken på svaghet. Om det räcker med att skaka på huvudet, nöj dig med det.
Mattias Göransson är chefredaktör för Magasinet Filter samt grundare av Offside.