Kapten Nemo, rejäla funderare och tårar i Cambuur

Vecka 18 (27 APRIL – 3 MAJ)

Detta är det sjunde kapitlet av Offsides fotbollsdagbok i coronans skugga. Alla åtta kapitel finns samlade här: Anteckningar från ett fotbollshål.

Anders: I går dog Per Olov Enquist, 85 år gammal. Enquist skrev två av de bästa svenska romanerna jag läst: Nedstörtad ängel och Kapten Nemos bibliotek. Inför inspelningen av podden funderade jag på om vi kunde göra något kul på premisserna för den senare boken, men istället blev det att jag läste upp några rader från Enquists essäsamling Kartritarna från 1992 där han skrev underhållande om Martin Dahlin och anfallarens förmåga att »hänga« i luften.

Det var, enligt Enquist, framför allt Dahlins dubbelfattade armrörelse vid upphoppet som gav honom fördel i nickduellerna.

Nåväl, tillbaka till tanken som jag aldrig lanserade för Johan, nämligen att använda Kapten Nemos bibliotek som ingång i en diskussion om spelare som hamnat i fel klubb. I romanen från 1991 förväxlas två nyfödda pojkar på ett sjukhus och när de återförenas med sina biologiska föräldrar sex år senare händer det en massa grejer. Tänk om två spelare hade kunnat byta klubb med varandra och fått betydligt mer framgångsrika karriärer än vad de fick? Började grubbla på vad som hade kunnat hända om Max Svensson i Helsingborgs IF hade bytt klubb med Simon Lundevall i IF Elfsborg. Den tidigare känns väldigt mycket Elfsborg och den andre hade kunnat passa in i HIF och … fy fan, vilken dålig idé!

Inför inspelningen berättade jag däremot för Johan att jag ville prata om Scottie Pippen, lagkamraten som möjliggjorde Michael Jordans otroliga säsonger i Chicago Bulls på 90-talet och som på grund av Jordans unika förmåga att spela basket ibland hamnat i skugga. Att under några år ha varit världens kanske bästa spelare – om det inte vore för att historiens bästa spelare lirade samtidigt. I samma lag. »Det är väl ändå ett öde som är värt att diskutera vidare i podden?« sade jag till Johan, men han ville hellre prata om att Torbjörn Nilsson lanserat en app.

»Klart att det inte är kanon att vara kontraktslös, men det är en humanitär katastrof som pågår nu.«

Istället frågade jag en vän om han kunde hitta någon som delar Pippens öde i fotbollsvärlden. »Careca i Napoli under Maradonaåren«, svarade han med vändande SMS.

På kvällen valde jag bort Aktuellt och coronauppdateringar för det senaste avsnittet av Robinson. P O Enquist sade i en intervju häromåret att Robinson var ett favoritprogram. Att han fick uppslag till sina romaner när han tittade på dokusåpan.

Att som tränare hämta inspiration från oväntat håll – är det något för nästa veckas podd månne?

Johan: Morgon på kontoret i Göteborg, kväll i Melbourne. Ola Toivonen har just ätit middag, ris med grönsaker och curry. På dagen körde han intervallöpningar, i morgon väntar fysträning med boll.

– Man tränar på utan att veta vad man tränar mot, säger han. Mest tränar jag för att må bättre och för att dagen går snabbare då.

Han har inte sett sina lagkamrater i Melbourne Victory på över en månad. Han kommer heller inte att spela med dem igen. Fortfarande lever hoppet om att australiska ligan ska kunna slutföras, men Olas kontrakt går ut sista maj.

Ola Toivonen har inte hört något om att klubben, med stöd av Fifa, skulle kunna förlänga det automatiskt.

– Jag har inte riktigt förstått hur planen ser ut för att fullfölja ligan. Nu är klubbarna mest oroliga för hur de ska överleva.

Mycket i Melbourne är stängt, men vissa skolor är fortfarande öppna. När skolterminen tar slut i början av juni planerar familjen Toivonen att resa hem till Sverige.

– Sedan vet jag inte, säger Ola. Jag hoppas först få träffa gamla kompisar jag inte har sett på länge, sedan får jag se vad jag har för alternativ. Jag har haft dialog med några klubbar i Sverige men vet ärligt talat inte vad som kommer att hända. Det är lite spännande.

Det är lite spännande?

– Man får försöka se det så. Klart att det inte är kanon att vara kontraktslös, men det är en humanitär katastrof som pågår nu. Folk mister sina liv eller blir av med sina jobb. Det går ingen nöd på mig.

Som så många andra svenska fotbollsproffs är Ola Toivonen mycket intresserad av amerikansk lagidrott. När jag frågar om han har hunnit se The Last Dance, dokumentärserien om Michael Jordan och Chicago Bulls vars första fyra delar nu finns på Netflix, är jag därför ganska säker på svaret.

– Satan vad bra den är! säger Ola.

»… de som driver restauranger kan lajva Sergio Ramos utan att de åker av planen.«

Vi pratar en stund om Michael Jordans dominans och om vilken krävande lagkamrat han verkar ha varit. Jag frågar Ola vem som har varit den största perfektionisten av alla medspelare han har haft genom åren.

– Men var grejen med Jordan verkligen perfektionismen? säger han. Framför allt var han väl besatt av att vara bäst? Då tänker jag på Olof Mellberg som var helt galen. När jag kom in i landslaget visste jag att han ville vinna, men kanske inte hur jävla mycket han ville vinna. Zlatan ville också alltid vinna vad det än gällde, men Mellberg var kanske extremen. Den störste perfektionisten är nog [Mark] van Bommel som jag spelade med i PSV.

Gillade du honom?

– Nej. Jag mötte honom med landslaget, som när vi förlorade borta mot Holland med 4–1, och då var han alltid superjobbig. Han retades, försökte provocera och var på en hela tiden. Jag tyckte inte alls om honom. När han sedan kom till PSV tog han kaptensbindeln från mig. Men som lagkamrat var han exemplarisk. Omtänksam, jordnära, tog sig tid och lyssnade på ens tankar. Han pratade också taktik hela tiden, ständigt på jakt efter detaljer att förbättra.

När vi har lagt på googlar jag van Bommel och ser att han förmodligen vet lika lite om framtiden som Ola Toivonen. Han fick sparken från tränarjobbet i PSV i december.

Anders: »För mycket folk vistas på både uteserveringar och i restauranger.« Rapporterna från och om svenska restauranger har haglat in på sistone och det senaste är att fem krogar i Stockholm riskerar tvångsstängning efter allvarliga brister gällande försiktighetsåtgärder. En smittskyddsläkare ska ta det slutgiltiga beslutet. Rätt in med det i VAR-rummet bara!

I Göteborg är det en krog som är ute på hal is efter att Miljöförvaltningen utfört kontroller. 40 restauranger uppvisade endast »brister i smittskydd« och nu måste krögarna lägga tid på åtgärder om de inte vill ha ytterligare en tillsägning innan det gula kortet eventuellt delas ut. Det är nämligen lite så det känns: de som driver restauranger kan lajva Sergio Ramos utan att de åker av planen. Man spelar medvetet på gränsen. Dag efter dag, servering efter servering. Tittar domaren bort sätter Ramos en armbåge i ryggen på sin motståndare, tittar Miljöförvaltningen bort drar krögaren tillbaka borden så att fler gäster kan tryckas in.

»Det är så det är nu: några ›bra‹ lösningar står inte att finna. Allt är bara dåligt i olika utsträckning.«

Jag säger inte att jag är utbildad i smittskydd, men jag påstår att jag dagligen knallar förbi uteserveringar med alldeles för mycket folk på alldeles för liten yta. Öldrickande män som sitter rygg i rygg med andra öldrickande män, barköande personer som trampar varandra på hälarna. Några pliktskyldiga skyltar som uppmanar till avstånd, men bord och stolar som om de vill att gästerna ska kunna punktmarkera varandra. Jag förstår desperationen hos dem som driver en bar eller en restaurang, och jag kan sympatisera med gästerna som bara vill få i sig några enheter alkohol och fly verkligheten, men villkorstrappan för krögare är en annan än den för fotbollssupportrar.

81 nya dödsfall i dag, snart 3 000 i Sverige. Det är som när tiggarna blev ett naturligt inslag i ens vardag, till sist slutade man notera dem trots att de fortsatte sitta utanför mataffären. De blev som en bänk, som en cykel, som bara var placerad där.

Johan: Diskussioner pågår om de ligor som gett upp tanken på att slutföra den avbrutna säsongen. Ska man göra som i Nederländerna – skita i hur tabellen såg ut vid avbrottet och låta alla lag börja om på noll nästa säsong – eller dela ut pokaler och nedflyttningsbesked trots att viktiga matcher återstod? I min bok känns det sistnämnda som det minst dåliga alternativet. För det är så det är nu: några »bra« lösningar står inte att finna. Allt är bara dåligt i olika utsträckning.

Som sportjournalist är det okänd terräng. Vi är ovana vid gråzoner. Stora segrar kräver hjältar, tunga förluster syndabockar. Resultaten styr berättandet och därför var Tommy Svensson ett geni som läste Karin Boye för landslaget inför VM-åttondelen mot Saudiarabien (som hade kunnat hållas emot honom om saudierna vunnit: »Han gjorde vad? Läste en jävla dikt inför Sveriges viktigaste landslagsmatch sedan finalen 1958!?). Förklaringen till en framgång eller ett fall är inte alltid så spännande som vi vill att den ska vara. Tvärnitade Malmötalangen Tony Flygares karriär verkligen på grund av en missad straff mot Halmstad 1999, eller är ögonblicket (ung spelare är kaxig nog att slå en straff i ett utsatt läge, bränner och spelar aldrig allsvenskt igen) bara så tacksamt att använda som enskild förklaring på en ganska komplex fråga?

Flygare använde själv straffmissen som dramaturgisk motor i sin bok.

Eller ta Zinedine Zidanes skalle i bröstet på Marco Materazzi i VM-finalen 2006. Hela världen undrade vad italienaren hade sagt som fick fransmännens ledare att fullständigt tappa huvudet i ett så avgörande läge. Det måste ha varit något så grovt att … nej, det var ju inte det. Bara vanligt, sunkigt formulär 1A-trashtalk om en motspelares syrra. Materazzi hade garanterat sagt värre saker tidigare, Zidane hade garanterat hört värre saker tidigare. Utan att tappa huvudet. Men den här gången gjorde han det, och inte ens han själv kan nog riktigt förklara varför det blev så. Sådant retar oss journalister som alltid vill ha tydliga berättelser.

Det tydligaste beskedet från svensk elitfotboll just nu är att cupkvartarna ska spelas den 1 juni. Dock med den inte oviktiga brasklappen att beslutet kan omprövas »om samhällsutvecklingen kräver det«. Det allsvenska premiärdatumet 14 juni ligger fortfarande fast. Samma brasklapp där förstås. Två steg under, i division ett, är klubbarna oroliga för att serierna bara kommer att avgöras efter enkelmöten – en modell som redan är bestämd för divisionerna under.

Jag känner att en farlig håglöshet börjar smyga sig på. Typ: Det är trist att det inte spelas någon fotboll nu och hur kul kommer vi egentligen att ha när matcherna väl börjar? Med tomma läktare, krisande klubbar och serier som ska genomföras för att de »måste« genomföras.

Jag har gått ner i vikt. Eftersom jag knappt tränat och ätit onyttigt i över en månad låter det märkligt, men den klassiska kuren »stress + dålig sömn« har som vanligt gjort jobbet. Behöver verkligen komma igång med träningen. Behöver piggare huvud och bättre tankar. Messar Anders, som jobbar hemma i dag, och frågar om han vill spela tvåtouch (en mot en på liten plan, var sin halva som man ej får gå över, var sitt mål som man skyddar och max två tillslag varje gång bollen är på ens halva) på fredag. Jag skriver: »1 maj. Tvåtouch. Bengtsson vs Orrenius. Ja?«

Anders svarar att han har ont i ankeln.

Anders: När jag får tag på Christian Järdler, assisterande tränare till Marcus Lantz i Mjällby, sitter han hemma i huset i Växjö och tittar ut över sin trädgård.

– Jag funderar på om jag ska vertikalklippa tennisbanan, säger han.

När vi träffades i Växjö förra sommaren hade han nyligen fått sparken av Östers IF. Den ofrivilliga ledigheten ledde till att han anlade en egen minitennisbana på gräsmattan, med kritade linjer och allt. På sistone har han än en gång fått en oönskad ledighet, men den här gången är det nästan jobbigare – trots att han arbetar.

Lilla Wimbledon i Växjö.

– Under hösten, och efter att jag lämnade Öster, pågick det vanliga livet, säger Järdler. Man hämtade och lämnade grabbarna på skolan, skjutsade till träningar, hade någon match att titta på under kvällen … Jag var ledig och hittade en vardag i det. Nu jobbar jag utan att jag får verklig tillfredsställelse. Det är som om hjärnan gått i ide. Inga nya intryck, inget att förhålla sig till överhuvudtaget, inget skarpt läge. Och så är det nya bud hela tiden. »Då drar det i gång« blir »det får skjutas upp lite till«. Fan, både jag och Marcus kände tidigt att spelarna köpte vår spelidé, vilket vi inte minst visade i Svenska cupen. Så vi var redo för premiären när allt rasade.

Nykomlingen Mjällby vann sin grupp före allsvenska mästaren Djurgården.

Järdler berättar att han och övriga i Mjällbys ledarstab inledningsvis ändå kände att »några veckors extra tid på oss« kunde gynna dem, att Mjällbys trupp bestod av många som aldrig spelat allsvensk fotboll och att ännu lite mer förberedelser kanske inte var så dumt. Ganska snart insåg han att den uppskjutna premiären och framför allt förbudet att spela träningsmatcher endast var av ondo.

– Vi tränade på och tränade på, men efter ett tag märkte vi en nedgång i kvaliteten och intensiteten, vilket var förståeligt. Körde vi matchspel på träningarna var det samma motståndare varje gång, samma kombinationsspel, samma presspel och till sist tröttnade killarna. Jag känner likadant, vi får inga »triggers«. Vi kan inte utvärdera vad vi behöver jobba mer med, vad som vi bara ska skruva till lite grann. Vi har liksom inget att utgå ifrån. Det är jäkligt frustrerande.

– Hur gör ni för att hålla uppe kvaliteten på träningarna? frågar jag.

– Vi har infört fler tävlingsmoment än normalt. Det är olika slags poängräkningar i övningar och så delas det ut pris på fredagarna. Men det går upp och ner. I måndags kände jag att vi hade en kanonträning, i går var det lägre energi igen. I normala fall hade vi kanske skällt på dem, ställt högre krav, men nu är det svårt. Det kanske måste få vara så här. Varken vi tränare eller våra spelare är några robotar.

Det senaste beskedet säger att Mjällby ska spela mot Falkenbergs FF i Svenska cupen den 1 juni.

– Jag vet inte hur vi ska bete oss om det inte blir av. Nu har vi planerat in tre träningsmatcher före Falkenbergsmatchen, men det är mer på grund av att vi inte vill vara oförberedda och stå utan motstånd om förbudet av träningsmatcher upphävs, snarare än att vi verkligen räknar med att spela dem. Nej, fy fan. Man vill bara ut ur det vakuum som man existerar i just nu.

Johan: Anders Tegnell har väl aldrig pratat så mycket fotboll som nu. Epidemiologen hade nästan bara femmor i sina grundskolebetyg, men i idrott blev det en tvåa. Nu svarar han gång på gång på frågor om när han tror att fotbollen kan komma igång. Beskeden är sällan glasklara och fotbollsfolket gör sitt bästa för att tolka honom, hitta öppningar eller kryphål. Sef pratar fortfarande om 14 juni som allsvenskt startdatum. Men hur ska man i så fall se på Stefan Löfvens intervju med DN i dag? Statsministern avfärdar där utrikesresor i sommar och är även negativ till resor inom landet. Löfven säger: »Myndigheterna måste återkomma om det, men även här gäller folkvettet. Om det jag gör riskerar att öka smittspridningen, om jag kommer att befinna mig i ett sammanhang där det är för mycket människor och för tätt, då ska man tänka bort det.«

Ständigt denna luddighet.

Jag minns en dokumentär om regissören Lars von Trier där dansken berättade om sin fria uppfostran. När lille Lars en morgon frågade sina föräldrar om han verkligen behövde gå till skolan fick han svaret att det var upp till honom. Det var förstås bra om han gick till skolan, men den insikten behövde han i så fall få själv. »Valet är ditt«, sade föräldrarna.

»När fotbollsmaktens män tar sina rejäla funderare kommer de fram till helt olika saker.«

I går kväll såg jag på Lilla Aktuellt med min dotter. Hon hade mycket roligt åt nyheten om att ett ton hönsbajs placerats i stadsparken i Lund. »Varför har de gjort så?« frågade hon när hon skrattat färdigt. »För att en massa studenter som brukar fira Valborg där inte ska gå dit«, svarade jag och tänkte för mig själv: Är det verkligen omöjligt att istället helt enkelt stänga parken?

Svenska myndigheter och politiker jobbar uppenbarligen på samma sätt som von Triers föräldrar. I podcasten Stormens Utveckling pratade komikern Ola Söderholm nyligen roligt på det här temat. Han jämförde Sverige med en alldeles för kontrollerande pojkvän som vill begränsa sin flickväns umgänge med kompisar – utan att riktigt våga stå för det. »Det är klart att jag aldrig skulle förbjuda dig att träffa dina väninnor, men ta dig en rejäl funderare på om det verkligen är det du vill göra i kväll.«

När fotbollsmaktens män tar sina rejäla funderare kommer de fram till helt olika saker. Frankrike har som bekant redan sagt au revoir till säsongen, men Bundesliga säger jawohl till att försöka slutföra sin. Premier League vill också försöka, medan Nederländerna och Belgien har gått vidare. Mats Enquist, generalsekreterare och Rejäl Funderare på Sef, tycks fortfarande hoppfull om allsvenskt spel i juni och utesluter heller inte publik på läktarna. För en själv är det omöjligt att veta vem som funderar klokt och vem som tänker galet. Men att följa pengarna är alltid ett bra tips och ju större liga, desto mer pengar. Med det kommer TV-jättar som behöver matcher att visa och klubbar som inte vill se miljarder brinna inne. Det kommer därför alltid att vara lättare att ställa in Eredivisie än Premier League.

På kvällen säger min fru att vi borde slå ut en garderob i hallen för att få mer plats där. Jag känner stark motvilja mot det, trots att hon har rätt. Efter tre månader har vi äntligen ett fungerande kök och jag vill nu bara njuta av frånvaron av brädor, kartonger och slammer.

– Lika bra att fortsätta fixa nu när vi ändå är igång, säger min fru.

– Vi får ta oss en rejäl funderare på om det verkligen är det vi vill göra, säger jag.

Anders: Ligue 1-säsongen kommer inte att spelas klart och PSG utses till ligavinnare, trots att elva omgångar återstår att spela. Grattis! Amiens, som hade fyra poäng upp till säker mark med tio matcher kvar att spela, degraderas tillsammans med det mer usla Toulouse. Därmed tog ansvariga i Frankrike samma beslut som man gjort i bland annat Belgien, Argentina och Nederländerna – det obegripliga.

Till skillnad från i Nederländerna låter Frankrike den avbrutna tabellen gälla.

Min förmåga att tänka logiskt har aldrig stuckit ut, så jag kan inte begripa varför det avbrutna alternativet lyckas gå segrande när det mer rättvisa – sitt lugnt i båten och spela klart säsongen när det går att spela klart säsongen – är mer … rättvist. Nästa säsong får väl i sådana fall hanteras på bästa möjliga sätt? Förkortas, ställas in. Gör de resterande omgångarna i de ligor som var inne på slutspurten till ett komprimerat slutspel, tio matcher går att bränna av på tre veckor. Säg att det går att spela dessa återstående matcher i slutet av augusti, då kan kommande säsong ändå dra igång i slutet av september. Det blir tajt och lite jobbigt, men det är långt ifrån omöjligt. Ju!

Cirka 75 procent av säsongerna är spelade och så mycket står på spel för så många. Att alla de klubbar som har en rimlig chans att gå upp en serie, som lagt alla ägg i en och samma korg eller på grund av hårdare jobb än alla andra fått till det mot alla odds, nu ska straffas är för mig oförståeligt. Eller så här … jag förstår att det finns en kapitalistisk iver att dra ett streck över det som är osäkert för att säkra framtiden – kommande säsongs intäkter. Men den så kallade moderna fotbollen visar upp sitt fulaste tryne och det här är så cyniskt och osolidariskt att jag blir argare för detta än för något annat fotbollsrelaterat som jag kan erinra mig på bra länge. Inget beslut är idealiskt, ingen logik är vattentät, men att spela klart den här säsongen är det minst dumma.

»Det kanske kan komma överklaganden, men vårt beslut står fast«, sade VD:n för Ligue 1 och det tror fan att det kommer att hagla in överklaganden från klubbar runt om i världen. Amiens borde ha ett case som Frankrikes slappaste jurist visslar hem. Borde. Men tyvärr lär de istället slå huvudet i den rättsliga väggen.

Saman Ghoddos i Amiens. Följer han med ner i Ligue 2?

En överklagan har redan skickats in från Leeuwarden i norra Nederländerna. I en stad med 90 000 invånare och med under 10 000 på hemmamatcherna hade SC Cambuur mot alla förväntningar vunnit match efter match i den nederländska andradivisionen. Tränaren Henk de Jong hade fått beröm för sättet som laget besegrade sina motståndare på: anfallsorienterat spel med intensivt presspel och många vackra mål. Nio omgångar återstod att spela när Cambuur hade tio poängs marginal ner till play off-platsen till högstaligan. Det enda som var bättre än lagets form var marginalen ner till tvåan. Då svepte coronan in och sedan var det några veckors väntan tills beskedet kom. Ridå. Enligt en text i The Guardian satt tränaren och fem av hans kollegor knäpptysta i tio minuter när förbundet meddelade sitt beslut. De var stumma. I chock.

Cambuur spelade senast i högstaligan 2016.

Hur mycket pengar som klubben går miste om med tanke på minst ännu ett år i andradivisionen är oklart, men uppsägningar av kanslipersonal tycks nu vara en nödvändighet. Spelare som slagit igenom under säsongen lär inte heller vilja köra på ännu ett år i Eerste Divisie, TV-intäkter försvinner, kontraktsförhandlingar avbryts, sponsorer drar öronen åt sig. Supportrar gråter. Alla klubbar påverkas givetvis negativt på grund av coronan – nyligen läste jag i Expressen att så många som 15 av 16 allsvenska klubbar lever under konkurshot på grund av pandemin – men några drabbas hårdare. Amiens och Cambuur är bara två av många klubbar som med rätta kan ta på sig en martyrroll i coronans tidevarv, men hur många ska de bli? Vem torkar Cambuurs tårar? Vem kramar Amienssupportern?

Det är väl som Frank Bascombe säger i Richard Fords roman Sportjournalisten: »När ett träd faller i skogen, vem bryr sig då förutom aporna?«

Johan: Anders har varit hos en fotspecialist och kan definitivt inte spela fotboll i dag. Så jag tvingar istället Fredrik Tillberg, Offsides reporter och webbredaktör, att cykla ut till en skolplan mot Frölunda till. När vi kommer fram efter en halvtimmes trampande upptäcker vi att planen är upptagen av fyra elvaåringar.

– Ni får vara med om ni vill, säger en av dem. Vi är Leipzig!

Leipzig? Jag brukade låtsas vara Real Madrid, Röda Stjärnan eller Arsenal när vi spontanspelade som barn. Nya tider nu. Men han sa i alla fall inte Red Bull och snart är vi igång och det finns ingen tid att fundera på annat än sulfinter och öppnande passningar.

Jag får relativt ofta frågan vilken som är min häftigaste fotbollsupplevelse. Jag brukar svara Champions League-semifinalen mellan Barcelona och Inter 2010. Barça var nästan tråkigt bra under den perioden och stämningen på Camp Nou var i bästa fall behaglig och i sämsta fall sömnig. Men inte den kvällen, då antagonisten José Mourinho kom till Katalonien med ett överraskande 3–1-försprång från det första mötet i Milano. Att Barçaforwarden Zlatan ställdes mot sitt gamla lag var ytterligare bensin på elden och hemmafansen var i uppror över Inters ultradefensiva taktik. Det var fientlighet i luften från första sparken. Barça vann med 1–0 men förlorade ändå. Mourinho, »Den fule« i sammanhanget, firade aggressivt efteråt och blev dränkt av en vattenspridare som knappast sattes på av misstag.

Ja, den upplevelsen var onekligen häftig. Ändå går den inte upp mot att själv spela fotboll. Förutom njutningen i själva spelet, tillfredsställelsen när bollen beter sig som man vill, blir en tre-mot-tre-match tillsammans med några barn man aldrig tidigare träffat en mental dusch. När en passningsväg ska skäras av finns inte tid att tänka på något annat. Just då existerar ingen corona. Ingen oro över tidningens framtid. Inga farhågor om vad som väntar i sommar.

Jag, Ture och Herman vinner över Fredriks lag med 10–7. Ture sätter det avgörande målet. Vi undviker highfives men höjer nävarna mot varandra.

Anders: Inför seriepremiären med Näsets P10:or meddelade en tränarkompis att han är sjuk. »Med stor sannolikhet covid«, skrev han i ledargruppens Whatsapp-tråd.

Regnet öste ner över bortamatchen på Hisingen. Efter slutsignalen frågade jag vår sista målskytt vad han menade med sin målgest: två händer upp mot den grå himlen, fingrar som pekade mot de regnfyllda molnen. Han förklarade att målet tillägnades vår sjuka tränare. Jag sade att han bara har lite feber, att han inte ligger för döden.

– Det börjar med feber för många, fick jag som svar.

Johan: I november förra året sökte jag Antonia Göransson, tidigare landslagsspelare vars karriär har dalat kraftigt, för ett möjligt reportage. Jag ringde och skrev utan att höra ett ljud från henne, släppte saken och gick vidare med annat. I dag, drygt fem månader efter mitt SMS, svarade hon. Hon hälsar att det går bra att göra ett reportage men att hon i så fall vill se frågorna i förväg.