Vecka 17 (20 APRIL – 26 april)
Detta är det sjätte kapitlet av Offsides fotbollsdagbok i coronans skugga. Alla åtta kapitel finns samlade här: Anteckningar från ett fotbollshål.
Johan: Träningsmatcher ställs in på löpande band och Sportbladet skriver att Allsvenskan kan sätta igång utan att lagen har fått genrepa. »Vi måste få möta motstånd som gör att vi är förberedda«, klagar AIK:s assisterande tränare Patric Jildefalk i artikeln, som kompletteras med en enkät med representanter från de allsvenska föreningarna.
En av de två enkätfrågorna lyder: Går det att sätta igång spel i Svenska cupen/Allsvenskan utan att ha förberett sig med träningsmatcher? Två personer, Jildefalk och Malmö FF:s sportchef Daniel Andersson, svarar, utan att utveckla, nej på frågan.
Nej. Går alltså inte. Omöjligt!
Andra tillfrågade är mer insiktsfulla, men ingen besvarar frågan med ett kort »ja«. Det hade varit uppfriskande om någon vågat göra det. Och litat på att vi alla förstår att det självklart inte är perfekt.
När svensk elitfotboll än får grönt ljus att sparka igång kommer absolut ingenting att vara optimalt. Just nu går vi igenom en svår tid och när vi är klara med den väntar nästa. Att gilla läget och försöka göra det bästa utifrån förutsättningarna kommer att bli viktigare än att slå bra hörnor.
Kalmars Nanne Bergstrands »allt går, men det är inte optimalt« var det bästa svaret.
Anders: Ledningsgruppen samlades i dag. Den senaste kalkylen säger att Offside Press AB förlorar cirka 1,5 miljon kronor på grund av coronan. Annonsförsäljningen har helt avstannat, evenemang har blivit inställda och uppskjutna. Lösnummerförsäljningen är katastrof. Motvind på cykeln hem, men än värre: fler än en Tour de France-man var tillbaka på etappen. De är något särskilt ändå, de där. Rycker jag, rycker de. Ständigt några centimeters marginal till min cykel. 1,1 mil senare parkerade jag mina 21 växlar, genomsvettig på grund av årets varmaste dag. 19 grader. Rotade runt i väskan efter husnycklarna. Insåg att nycklarna var kvar på jobbet. Cyklade tillbaka. Inga nycklar på jobbet. Cyklade hemåt igen. Rotade runt i väskan igen. Där låg de. Mitt Hajduk Split-nyckelband hade legat i ryggsäcken hela tiden.
Det blåröda nyckelbandet fick jag av Hajduk Splits vaktmästare när jag för 3,5 år sedan var i Kroatien för ett reportage om klubben. Kortfattat kan man säga att vinkeln var att det var fullkomligt kaos med fotbollen i Kroatien. Korruption, bråk och slagsmål. Hajduk var en klubb i ständig opposition, som hela tiden slogs mot Dinamo Zagreb och det man upplevde som en fotbollsmaffia som styrde från huvudstaden. Med mig på resan var Offsides dåvarande praktikant, Josip Ladan – en glad kille från Sölvesborg som håller på MFF och Hajduk, som senare har arbetat som journalist på Kvällsposten och som i dag studerar juridik. Under våra dagar i Split var han min guide och tolk.
Poljudstadion i Split. Reportaget: Sista utrop: Split.
Nyckelfadäsen fick mig att tänka på Josip, så jag skickade ett SMS till honom och bad om det senaste från Kroatien.
»Det är lika händelserikt som vanligt«, inledde han. »Det började med att Zagreb drabbades av en jordbävning samtidigt som coronarestriktionerna tog fart på allvar. Detta sket Bad Blue Boys (Dinamo Zagrebs ultras) i och begav sig till ett barnsjukhus som hade lidit svåra materiella skador på grund av jordbävningen. Hela sjukhuset var tvunget att tömmas och ›flyttas‹, vilket BBB löste på ett par dagar. En vecka tidigare hade Torcida (Hajduk Splits ultras) gjort samma sak i Split för att frigöra utrymme på lokala sjukhus med tanke på det allt större behovet av sjukhusplatser.
Annars har Dinamos succétränare Nenad Bjelica hamnat i tjafs med klubbledningen. Bjelica och truppen vägrade gå med på lönesänkningar i svallvågorna från coronan, varpå styrelsen sparkade hela hans stab. Nu är Bjelica också borta, och flera spelare lär följa efter honom.
I Split är det märkligt nog lugnt för stunden. Igor Tudor är tränare för en trupp som är mer ojämn än landsvägarna i Bosnien. Men nämnvärt är att spelartruppen och styrelsen, till skillnad från i Dinamo, tidigt kom överens om sänkta löner. Lite kaos är det så klart ändå. Nyligen meddelade Hajduks ordförande Marin Brbić att samtliga i klubben bojkottar landets största sporttidning, Sportske Novosti. Anledningen är att Brbić känner att tidningen ›vid upprepade tillfällen publicerat uppenbara lögner‹.«
»När tror man att ligafotbollen drar igång igen?« frågade jag Josip.
»Fan vet. Ingen vet.«
Johan: Gothia Cup ställs in. Väntat men trist besked och givetvis ett stort ekonomiskt bakslag för arrangerande BK Häcken.
Sett över en tioårsperiod har Häckens Gothiavinst legat på knappt tio miljoner kronor per år. Förlusten i år blir större än så, på grund av fasta kostnader.
Jag var med i turneringen som 13-åring. Jag kommer inte ihåg mycket av matcherna. Däremot minns jag mycket annat och det är allt det där andra, det till synes obetydliga, som jag fortfarande älskar med turneringen. Ett pojklag från Osby som granskar godisutbudet i närbutiken på Guldhedstorget. Ett finskt flicklag som flossar i väntan på spårvagnen vid Kapellplatsen. Några finklädda brassar i färd med att utforska Avenyn. Under en vecka kommer världen till Göteborg och det är en ung värld, med skjuts i steget och med drömmarna framför sig.
Inget sådant i år.
Många andra fotbollsländer ligger längre fram än Sverige i beslutsfattandet. Mark Rutte, premiärminister i Nederländerna, förlängde i dag landets evenemangsförbud till den 1 september och landets fotbollsförbund meddelade kort senare att de ger upp tanken på att spela färdigt den säsong som avbröts i mars. Ajax ledde då Eredivisie tack vare bättre målskillnad än uppstickaren AZ. Men någon mästare ska inte koras i år och Ajax får därmed vänta på sin 35:e ligatitel.
Grannen Belgien, där Club Brügge ledde överlägset, var först med att helt ställa in ligaavslutningen.
Anders: I går spelade Johan och jag in ett specialavsnitt av podden. Vi hade bett lyssnarna att skicka in frågor som man ville att vi skulle besvara. En undrade vem av Johan och mig som tar mest i bänkpress, en annan (jag) undrade varför Johan har en så ful och tjock grosshandlarplånbok.
Orsak till Johans kommande ryggproblem.
Det ramlade in andra angelägna frågor också, många av typen: »Hur tror ni att fotbollen kommer att förändras på grund av coronan?«
Mellan raderna läste vi att flera verkar ha förhoppningar om att fotbollen kommer ut som en renare, rättvisare idrott på andra sidan smittan. Att ligaorganisationer, ägare, supportrar, TV-bolag, sponsorer, spelare och fan och hans moster får sig en tankeställare om vad som är viktigt här i världen och att det här är en möjlighet att börja om, att göra fotbollen ännu bättre. Mindre girig kanske. Offsides gamla praktikant Axel Vikström, i dag doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap, mejlade i samma ärende och önskade att vi skulle diskutera hur vår framtida utopiska fotbollsvision såg ut. Axel skrev bland annat:
»Trots frånvaron av matcher – ingen kan säga att det är en händelselös fotbollstid.«
»Väldigt många är ju trötta på det superkapitalistiska spektakel som fotbollen allt mer har blivit, men diskussionerna landar sällan i mer än ›jaja, men det är ju så här det fungerar och det är bara att acceptera‹. I och med covid-19 känns det ändå som att en liten glänta i fotbollsindustrin skulle kunna öppnas upp, och det känns som ett bra tillfälle att bolla drömmar och idéer kring hur vi verkligen skulle vilja att spelet skulle organiseras. Hela grejen är då att inte avfärda några tankar som ›naiva‹ och fastna vid ›jaja, men så fungerar det ändå inte‹, eftersom det väl är just fler ›naiva‹ tankar som behövs för att någon reell förändring ska kunna bli till.«
Jag har fortfarande inte svarat på Axels mejl. Och varken Johan eller jag kände för att diskutera frågan i podden. Delvis för att vi inte har några bra svar, delvis för att vi kanske båda misstänker att det kommer att bli lite bättre en stund, i bästa fall, för att sedan återgå till det som blivit det normala. Tåget lämnade för många år sedan den idealistiska perrongen och det finns omöjligen en väg tillbaka. Det kommer att gå utför tills den dag det kraschar. Först då, kanske, kan man börja om på nytt. Ett oönskat uppehåll på några månader, ett halvår, är inte tillräckligt. Men om jag halvhjärtat försöker summera min egen »naiva« önskan blir jag glad om fotbollsvärlden blir lite snällare och lite mer solidarisk. Mer än så och även jag är girig.
Nu, i kväll, läser jag att det ser ut som om Mohammed bin Salman, Saudiarabiens kronprins, köper Newcastle United via ett statligt ägt konsortium. Amnesty går i taket – bin Salman styr landet med järnhand, och vid upprepade tillfällen har kritiker fängslats utan rättegång och torterats utan anledning – och det är inte utan att man själv undrar om det här är genomförbart. Mycket tyder på att bin Salman har många människors blod på sina händer. Den granskande journalisten Jamal Khashoggi, som bland annat skrev om bin Salman för Washington Post, mördades i oktober 2018 och en utredning av FN slog fast att mordet sannolikt skett på kronprinsens order.
Enligt Amnesty stod endast Kina och Irak för fler avrättningar än Saudiarabien 2019.
Det är alltså så här långt vi har kommit. Vägen tillbaka är för lång. Åtminstone här och nu.
När jag sitter och skriver detta kommer jag att tänka på den text jag läste av Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman för ett tag sedan. Han påminde om en promenad som konstnären Richard Bergh och poeten Gustaf Fröding gick en solig och klar vinterdag år 1909. Fröding var vid tidpunkten en gravt alkoholiserad och nedgången man med fysiska och psykiska åkommor. När de gick där med den knastrande snön under skorna och med löftet om att våren snart var hos dem, drabbades Bergh av ett lyckorus. Så han vände sig glatt mot Fröding: »Nog tycker du väl ändå att detta är vackert?«
Fröding höll inne med svaret en god stund. Sedan sade han:
»Jag minns att jag en gång tyckte det var vackert.«
Johan: Messi har gått ner 70 procent i lön, Neymar uppger (på sin egen hemsida) att han har ångest och Zlatan tränar med Bajen. Trots frånvaron av matcher – ingen kan säga att det är en händelselös fotbollstid.
Anders: Skickar SMS till Caroline Seger och frågar om jag kan ringa henne. Jag vill veta hur stressad hon är. När jag förra sommaren, på en uteservering i gamla stan i Nice mitt under VM och några timmar före Sverige–Thailand på Allianz Riviera, pratade med hennes pappa Mikael var det tydligt: en av Carolines starka drivkrafter att fortsätta satsa handlar om att hon så gärna vill gå om Therese Sjögran i antal landskamper. Just nu ligger hon på 200 A-landskamper, det krävs ytterligare 15 för att slå Sjögran och för att slå alla tiders rekord för antalet landskamper i Sverige. Med sina 35 år och med en situation som gör att ingen vet när landskamper kommer att spelas igen förlorar hon värdefull, avgörande, tid.
Micke Seger på VM 2019.
Jag får inget svar från Seger och mejlar istället Hedvig Lindahl, Sveriges mesta landslagsmålvakt. Ärendet är liknande, men med skillnaden att Hedvig är två år äldre än Seger och har ett kontrakt med Wolfsburg som går ut om någon månad. Hennes aktier på spelarmarknaden lär inte ha blivit starkare de senaste veckorna. Hur mår hon egentligen? När jag för några år sedan hälsade på henne i Cobham utanför London under hennes tid i Chelsea förstod jag att hon grubblar mycket. Över karriären, över framtiden, över ekonomin.
Samtidigt: Vem grubblar inte nuförtiden?
»Vi i Sverige har nog svårt att riktigt förstå hur fritt vi ändå tillåts leva jämfört med andra länder. Eller så är det bara jag som är trög.«
Nu är det kväll. Varken Caroline eller Hedvig har svarat. Jag ser på Hedvigs Instagramkonto att hon tillbringar aftonen med att lägga ett pussel i Wolfsburg.
Johan: I dag blev fotbolls-EM för damer officiellt framskjutet ett år, till juli 2022. Vad betyder det för veteraner som Caroline Seger, Nilla Fischer och Hedvig Lindahl? Orkar de satsa i två år till?
Turneringen ska spelas i England, där premiärministern Boris Johnson har varit coronasjuk och där invånarna alltjämt lyder under hårda restriktioner. Vi i Sverige har nog svårt att riktigt förstå hur fritt vi ändå tillåts leva jämfört med andra länder. Eller så är det bara jag som är trög. Messar lite med Brentfords assisterande tränare Andreas Georgson som jag gjorde ett reportage om i vintras. Känner mig dum när han beskriver sin instängda Londonvardag. Jag klagar över att behöva diska i badrummet, men till skillnad från honom kan jag lämna barn på förskolan. Och köpa piggelin med barnet efteråt. När vi har ätit upp glassen kan vi gå till en lekplats. Jag kan gå till jobbet, cykla till kolonistugan och klippa gräset.
Andreas Georgson i Brentford före nedstängningen.
Andreas Georgson och hans fru måste undervisa sina två söner hemma varje dag eftersom skolorna är stängda. De får inte åka till jobbet. Inte träffa vänner. Motion utomhus är tillåtet en gång om dagen. Max två personer får träffas samtidigt. Men Andreas gnäller inte. Däremot har han sina funderingar kring nedstängningen, som nu pågått i snart en månad.
Han skriver: »Förundras faktiskt lite av den enorma rädslan för infektion. Folk flyr trottoaren här när man möter dem. Skum känsla. Överdödligheten är väl trots allt inte så stor att man ska vara livrädd hela dagarna? Och för att starta en fotbollsmatch/konsert/arbetsplats igen verkar det som att man måste kunna ge hundra procents garanti för att ingen blir smittad. Är det verkligen rimligt? Samtidigt missar barn skolan, folk blir av med sina jobb, företag går under.«
När jag cyklar hem på eftermiddagen genom ett grönskande Göteborg där solen lyser ännu en dag, slås jag av hur många som är ute och trängs. Gott om folk på serveringarna. Trots att vår vardag påverkats betydligt mindre än Andreas Georgsons har vi uppenbarligen blivit slappa. Vill inte riktigt låtsas om att dödsannonserna nu kräver allt fler sidor även i våra tidningar.
Anders: På en av redaktionens toaletter har det i några dagar legat ett sådant där plastskydd, ett slags kåpa, som man placerar över maten när man värmer sin tallrik i mikrovågsugnen. Det har spekulerats om vem som är skyldig. I sammanhanget bör det påtalas att toaletten är placerad drygt tio meter från köket, det är alltså inte en betydelselös promenad som den skyldige gjort. Det har varit Agatha Christie-vibbar över det hela, men till min stora förvåning har ingen konstaterat det mest rimliga: att Johan är den skyldige. I morse frågade jag honom. Han erkände omedelbart.
– Det var jag, sa han och reste sig från sin plats, hämtade plastkåpan från toaletten och diskade rent den i köket.
Jag märker på Johan att han inte mår kanon. Oro över coronan, sömnbrist, stressad, svagt näringsintag på grund av begränsade möjligheter att laga mat hemma (utdragen köksrenovering). Han har berättat att han behövt dra in bältet ytterligare ett hack. Kilon har försvunnit.
I morgon skulle han ha åkt till Mallorca med sin fru och sina två barn. En vecka på Lollo & Bernie-hotell. Han hade köpt till det »stora babypaketet« – spjälsäng, fällbar sulkyvagn med sufflett, Lollo & Bernie-badcape, potta och badbalja, babysitter och blöjhink skulle vara på plats när de anlände. Jag har förstått att han såg fram emot den här veckan.
Nu försöker han istället få tillbaka pengarna för den inställda resan från resebolaget.
Johan: »En svag högtrycksrygg sträcker sig in över Skandinavien västerifrån. Strax norr om Kolahalvön finns ett omfattande lågtryck.«
I famlandet efter rutiner har sjövädret i P1 klockan 05.55 blivit en fast punkt jag håller hårt i. Inte ska jag ut till sjöss. Inte spelar det mig någon roll om det blåser nord eller nordväst vid Rödkallen. Men jag blir lugn av siffrorna och av rösten som tydligt förmedlar dem. I går tillhörde rösten SMHI:s Lisa Frost, i dag är det Caroline Wahlberg som hälsar god morgon.
»Skagerak, nord eller nordost sju till elva. Sent i kväll något avtagande. God sikt.«
Häller ner grötpulver i varmt vatten och rör om, frukost till min son.
»Bottenhavet, omkring nord sex till elva.«
»Hon säger att hon skäms över att ha trott sig vara osårbar. Hon känner även skam över hur privilegierad hon är.«
Klockan tio i dag ska Zlatan träna med Hammarby igen och den här gången ska Dplay direktsända, komplett med en »Zlatan-cam«. Ett spektakel? Något att raljera över? Kanske det, men jag gissar att jag ändå kommer att trycka på play när klockan blir tio. Hellre det än gamla 94-matcher.
»Rigabukten och Finska viken, omkring nordväst tre till sju. Mest god sikt.«
Klar med översättningen av Simon Kupers Messitext nu. Intressant och välskriven. Han lyckas, tycker jag, kasta nytt ljus över världens mest omskrivna spelare. Framför allt handlar essäreportaget om hur Barcelona gjort allt för att få Messi att trivas för att aldrig någonsin bli av med sin käraste ägodel. Och hur baksidan av särbehandlingen ser ut.
»Gotska sandön, sydost tre.«
Andreas Brännström skickar en bild på när han spelar basket i Jönköping. Skriver att han aldrig i sitt vuxna liv haft så mycket tid över. Inga matcher att klippa, inga analyser att färdigställa, inga resor.
Brännan byter sport.
»Holmön, där saknar vi tyvärr uppgift.«
Sjövädret tar slut och går över i P1-morgon. Prästen Camilla Lif tar hand om det stående inslaget »Tankar för dagen«.
– Har du några tankar för dagen? frågar jag min grötkladdiga son och känner mig som en sällskapssjuk pensionär som i brist på annat umgänge kastar ur sig obesvarade frågor till katten.
Camilla Lif talar om skam. Hon säger att hon skäms över att ha trott sig vara osårbar. Hon känner även skam över hur privilegierad hon är. »Hur påverkar den här pandemin vår självbild?« frågar hon oss lyssnare.
Det är en spännande fråga. Men också jobbig, och jag vet att jag inte kommer att orka brottas med den i dag. Zlatan-cam, Messimål och »Bjurö klubb, nord sju« erbjuder enklare tuggmotstånd.
Cyklar till jobbet. Korrläser Anders dagboksinlägg från förra veckan. Svarar på mejl och kastar ut några krokar om möjliga framtida reportage. Klockan tio trycker jag igång Dplays Hammarbysändning från Tele2 Arena. »Det här är extremt stort«, säger experten Alexander Axén samtidigt som spelarna – en del inringda från samarbetsklubben IK Frej – genomför en lugn uppvärmning på en ödslig arena. Sedan blir det internmatch. Det hade jag inte fattat. Är skillnaden mellan träningsmatcher (som man nu ej bör spela) och internmatcher verkligen så stor? Samtidigt ser det säkert ungefär likadant ut i flera andra elitklubbar, där kameror inte dokumenterar vad som sker. När jag i går pratade med en spelare i Elfsborg och frågade hur träningspassen såg ut svarade han: »Nej, ungefär som vanligt. Övningar, lite matchspel och så …«
När bollarna har samlats ihop på Tele2 intervjuas Zlatan. Tommy Åström frågar hur han uppfattade reaktionerna i Malmö när han klev in som delägare i Hammarby. Zlatan säger att det inte är något han tänker på. Sedan följer en verbal attack på MFF som visar exakt hur mycket Zlatan tänker på det. Den gamla bitterheten över hur Ajaxövergången 2001 gick till kommer upp till ytan igen och nyhetstörstande sportsajter serveras rubrik på rubrik.
Tele2 Arena, styv kuling, stormvarning utfärdad. Dålig sikt.
Zlatan i Dplay: »Jag har spelat i MFF fast jag inte var välkommen, trots att de blåste mig på mitt första kontrakt.«
Anders: Den 7 januari i år presenterade Wigry Suwałki Johan Oremo. En superbomb. En av Sveriges största spelare genom tiderna skrev kontrakt med en bottenklubb i den polska andradivisionen?
Jag har under åren, framför allt i podden, gjort en grej av min Oremokärlek. Jag är svag för Johan Oremo, men inte så svag som det kanske låtit ibland. Mest handlar det om att Oremo är en utdöende typ av fotbollsspelare: lågmäld, snäll, aldrig några negativa rubriker. Inget trams i sociala medier, ingen cool frisyr, inga tatueringar. Ett tidigt genombrott som därefter inte riktigt lett till något bättre. Vi är många som känner igen oss i det. Men han kämpar på, trots allvarliga skador och allt sämre presterande klubbar. Det är en kille som jag vill att det ska gå bra för.
33 år gammal kom så chansen att bli utlandsproffs. Och då föll alltså valet på Wigry Suwałki, hemmahörande i en liten stad några mil från den litauiska gränsen.
Anders med Oremos polska tröja.
Oremo hann spela 56 minuter i ligamatchen mot Podbeskidzie innan seriespelet ställdes in på grund av smittan. Matchen slutade 0–4 och innebar att Wigry Suwałki hamnade ännu djupare i bottenträsket. Johan Oremos utlandskarriär består av 56 matchminuter och knappt tre månader i en stad av Motalas storlek som han beskriver som »sliten«.
– Det finns inget att göra där, säger han. Jag och två lagkamrater, en amerikan och en spanjor, har hittat en liten galleria som har ett biljardbord. Där har vi varit ganska mycket. Men det är väl ungefär det. Knappt någon kan engelska, så det är lite speciellt. Inför en av mina första träningar i klubben pratade vår tränare i kanske 15 minuter. Jag bad en kille i laget som kunde lite engelska att översätta vad tränaren hade sagt. »I dag blir det possessionsspel«, svarade han. Slut på översättningen. Men det är bara att gilla läget.
När vi talas vid har Johan precis ätit lunch i Halmstad. Fågelkvitter hörs i bakgrunden. I snart två veckor har han varit hemma hos sin fru och sina två söner i Halmstad, men på tisdag är det dags att åka tillbaka till Polen.
– Allt är osäkert. Det är en del språkförbistring, om man säger så … Informationen är som den är. Men jag vet att jag och de andra utländska spelarna ska vara tillbaka på tisdag. Som jag har förstått det ska vi sedan sitta i karantän. Två veckor.
– Två veckor?
– Ja, det är så i Polen. Innan jag åkte hem var det huskarantän dygnet runt. Man fick endast lämna sitt hem för att handla nödvändiga saker, aldrig vara mer än två i ett sällskap utomhus. Det sägs att förbundet ska lämna besked om hur det blir med ligaspelet den 11 maj. Därför vill klubben att vi som varit utomlands ska ha två veckors marginal till dess, så att vi är tillgängliga för spel om beslutet blir att ligan kan dra igång direkt.
– Två veckor av ensamhet i Suwałki, säger jag. Vad ser du framför dig?
– Det blir att slakta allt som finns på Netflix. Jag har tyvärr sett klart La Casa de Papel, så jag får hitta något nytt med många säsonger. Äh, det löser sig. Jag var inställd på att det skulle bli ensamt när jag flyttade hit, jag kan inte beklaga mig. Det vore inte fint av mig, inte med tanke på hur jobbigt och svårt så många andra har det i dessa tider. Jag får sitta i min lägenhet i Suwałki i två veckor, sedan ska jag förhoppningsvis få spela fotboll. Man kan ha det sämre.
»Hela mitt vuxna liv har handlat om att förbereda mig. Att leva ett liv som går ut på att prestera. Nu är det borta, det uppstår en tomhet som är väldigt märklig.«
Jag frågar hur stämningen var i laget innan han åkte hem till Sverige.
– Mycket speciell. När coronan slog till i Polen var man tidigt ute med stränga restriktioner, städer stängdes ner och låstes in väldigt tidigt. Och när beskedet kom att vi inte längre fick träna kollektivt tog det inte lång tid innan de inhemska spelarna började ifrågasätta varför inte de kunde lämna Suwałki. De ville åka hem till sina familjer i Polen. Efter några dagar lyssnade klubben och de kunde lämna. Men vi utlänningar, vi är fem stycken, skulle stanna. De var väl rädda för att vi inte skulle få komma tillbaka in i landet om vi drog. De första dagarna ville de att vi skulle träna på anläggningen. Vi frågade om det var tillåtet och de sa, om jag förstod det rätt med tanke på språket, att de tyckte att vi kunde smyga till anläggningen. Så det gjorde vi i några dagar. Träningsplanen ligger bredvid en kyrkogård. Det är ödsligt och inte så att man träffar en massa människor. Men det kändes inte bra, så efter några dagar blev det individuella pass hemma i bostaden istället. Det här pågick i nästan tre veckor.
– Känns det jobbigt att åka tillbaka?
– Nej, det är mer att man fått några veckor med barnen nu och att man ska lämna dem. Men jag är sugen på att spela fotboll igen och förhoppningsvis får jag göra det snart. Hela mitt vuxna liv har handlat om att förbereda mig. Att leva ett liv som går ut på att prestera. Nu är det borta, det uppstår en tomhet som är väldigt märklig.
Kort paus i luren.
– De säger att det är finare i Suwałki på senvåren och på sommaren, så jag känner ändå en viss optimism.
Johan: Just när jag håller på att somna kommer ett textmeddelande från pappa: »Fotbollsabstinensen blir allt värre! Nu ser jag till och med på Mästarnas mästare som jag alltid tyckt är trist och konstlat! Haft en skön helg? Friska? Jag mår ganska bra. Funderar på att skriva en deckare! Bryr du dig om Zlatans giftermål med Bajen och att han spyr galla över MFF?«
Jag svarar att jag har haft en bra helg, att vi är friska och att jag absolut bryr mig om Zlatans skilsmässa med Malmö, men att jag just nu inte orkar tänka större än att den är sorglig.
Deckare?
Du har just läst det sjätte av åtta kapitel som utgör Offsides fotbollsdagbok i coronans skugga. Läs vidare:
• Kapitel 7: Kapten Nemo, rejäla funderare och tårar i Cambuur
Alla kapitel: Anteckningar från ett fotbollshål