Vecka 16 (13 APRIL – 19 april)
Detta är det femte kapitlet av Offsides fotbollsdagbok i coronans skugga. Alla åtta kapitel finns samlade här: Anteckningar från ett fotbollshål.
Johan: Känslan av att ligga efter. Hemma och på jobbet. Dagar då man sliter från gryning till skymning och ändå känner att man inte räcker till någonstans.
Riktig pissdag.
Kom till jobbet med två timmars upphackad sömn i kroppen och skulle direkt spela in avsnitt 305 av Offsides podcast. Vi startade podcasten i januari 2014, helt och hållet som ett lustprojekt. Jag tror att det är därför så pass många har velat lyssna på den, de märker att vi har kul när vi spelar in. Och de gånger vi inte har det blir det heller inte bra. Så var det i dag. I dag blev podden bara något som skulle hinnas med och jag tror Anders håller med om att det var en av våra sämsta insatser vid mikrofonerna. Vi var både dåligt förberedda och tröga i skallen.
I sådana lägen är det också lätt att man ängsligt funderar på vad folk vill ha. Jag försöker undvika det tankesättet. Mediehus vet i dag värdet av att släppa in konsumenterna i arbetsprocessen, sådant »stärker banden« och »bygger relationer« till läsare/lyssnare/tittare. Säkert sant. Men jag stör mig alltid på journalister som före reportage eller intervjuer skriver i sociala medier: »I dag ska jag träffa X! Vad vill ni veta?« Det blir jukeboxjournalistik som aldrig kan överraska eller skaka om på riktigt.
Självklart kan vi få goda förslag och tips från kloka läsare. Men som Steve Jobs sade: »Det är inte kundens jobb att veta vad den vill ha.« Eller som Gunnar Ekelöf skrev: »Det som är botten i dig är botten också i andra.«
Själv brukar jag tänka: Man är inget ufo. Går jag igång på något är chansen stor att andra gör det också.
Anders höll i alla fall med om att vi inte ska göra ett krystat temanummer i sommar. Vi behöver hitta lusten och berättarglädjen. I coronaskuggan är det en större utmaning än vanligt, men vi ska klara det. Vi måste.
Kom hem halv fem och inledde matchen mot diskberget i badkaret. Ja, i badkaret. Akuta fuktskador i köket upptäcktes strax efter nyår och vi har inte haft rinnande vatten där sedan reparationerna inleddes. Det här är tredje månaden som vi diskar i badrummet. Rörmokaren skulle ha fixat det sista i dag, men Super-Mario måste ha slunkit ner i fel rör för han dök aldrig upp. Dessutom förlorade jag matchen mot diskberget. Medan jag slet mot en tallrik med intorkad tomatsås råkade jag välta omkull ett nydiskat glas jag oförsiktigt nog ställt på handfatskanten. Splitter över hela golvet.
The only way is up.
En tredjedel in i kvällens andra diskpass.
Anders: »Den svenska ekonomin faller handlöst«, säger ekonomen Klas Eklund i Aktuellts studio. Bert Sundström hälsar från Moskva i samma program att de mer trovärdiga ryssar som han talat med förutspår ytterligare tre, fyra veckor innan smittan verkligen slår till i Putins rike. Från Paris: utegångsförbudet i Frankrike förlängs, troligen en bit in i sommaren. 15 000 spänn i böter om man ertappas utomhus en andra gång. Över till Christoffer Wendick i Bryssel. 4 000 människor har dött i sviterna av coronan i Belgien, ett land med drygt en miljon mer invånare än Sverige. Från Indien kommer rapporter som säger att viruset börjar spridas i slumområden där det bor flera miljoner människor på ett par kvadratkilometer.
Jag sitter som jag gjort så många gånger de senaste veckorna i fåtöljen och försöker att inte vara blasé inför vad jag hör eller läser. Men det är svårt, det går knappt att ta in mer dystopi. Allt går åt helvete. Jag tar upp en bok och bläddrar förstrött i Richard Fords strävsamma roman Kanada. Påminns om de vackra formuleringarna och tänker på Ford-boken bakom mig i bokhyllan som jag ännu inte har läst. Jag borde läsa mer än vad jag gjort de senaste veckorna, fly från den skruvade verklighet som pågår just nu. Jag borde titta mindre på Aktuellt och Rapport, lyssna på färre poddar som diskuterar viruset. Men det går inte, det är som ett märkligt beroende som börjar äckla mig.
Jag lägger ner Kanada. Sportnytt börjar. Hanna Glas lämnar PSG och är klar för Bayern München. Daniel Nannskog »välkomnar beslutet«.
Samtidigt meddelar Bayern Münchens ordförande Karl-Heinz Rummenigge att alla planerade värvningar till herrlaget läggs på is.
Stina Blackstenius är klar för Göteborgs FC. Emil Forsberg är med på länk från Tyskland. Säger att han är »professionell« och att han är sugen på något nytt – antingen i sommar eller när kontraktet löper ut om två år. Det är inget Sportnytt som flyger, men det är slentrian på ett sätt som jag inser att jag har saknat. Ett konstaterande om att en spelare lämnar en klubb för en annan, en helt meningslös kommentar från en expert och en avrundning från Leipzig som inte sade något alls. Vanlig, halvtråkig, fotbollsvardag som inte väcker några som helst känslor. Tänk om man hade kunnat slå över till Newcastle–Crystal Palace nu också. Då hade det varit en fin kväll. Nu blir det istället senaste avsnittet av The Daily, New York Times podd. I dag handlar den om smittan.
Johan: En gång för många år sedan var jag med i Jeopardy. En av kategorierna var »Punk« och på den svåraste nivån sade programledaren: »Punkband från Farsta med frontfigurerna Henrik Hemsk och Hasse Hjälp som spelade in låtar som Direkt Aktion och Ett Tusen Punks.« Jag kastade mig på knapparna, för det här kunde jag. Grisen Skriker hade jag både lyssnat på och läst om. Jag fick ordet och hörde sedan mig själv säga: »Vad är Skriken Griser?«
Ridå.
Resten av inspelningen minns jag som en dimma. Jag hämtade mig aldrig från min pinsamma miss som hundratusentals svenskar snart skulle skratta rått åt i sina TV-soffor. Men efteråt kom programledaren fram och gav mig ett vänligt leende. »Var inte ledsen«, sade han. »Alla fattade att du kunde egentligen, så där kan det bli ibland. Du kommer att kunna skratta åt det snart.«
»På en allmän fotbollsplan i en coronaplågad stad står alltså två nyblivna svenska föräldrar och joxar med trasan med ett sovande barn i bakgrunden.«
Programledaren var egentligen stressad. Han hade sänt morgonradio sedan gryningen och skulle spela in en hel veckas Jeopardy den här dagen. Han hade inte behövt gaska upp mig, men tog sig den tiden i alla fall. Dessutom hade han rätt. Skriken Griser-anekdoten har jag haft glädje av många gånger.
Programledarens namn var Adam Alsing och i dag dog han i sviterna av coronaviruset. Han var 51 år och skulle snart bli farfar. Fy fan.
Stockholmsfotbollen ska rulla igång till helgen med seriepremiärer i de lägre divisionerna. Vissa lag protesterar och i dag fick Stockholms fotbollförbund även kritik från statsminister Stefan Löfven. Han fruktar att matcherna kommer att öka smittspridningen och därmed belasta en redan prövad sjukvård ytterligare. »Jag tycker det är oansvarigt och onödigt«, sade Löfven (som själv har ett stort fotbollsintresse), och eftersom han inte är en man av kraftuttryck får det ses som hårda ord.
Löfven till Aftonbladet: »Jag älskar fotboll, jag vill se fotboll så ofta jag kan, men just nu är det inte läge för seniormatcher.«
Anders: Gick ner i källaren till min son som låg och tittade på EM-krönikan från 1992. Hörde Arne Hegerfors röst kommentera en fin räddning av Peter Schmeichel efter ett Klinsmann-avslut. Arne? Hur är det med Arne? Tidigare i vintras var jag hemma i hans lägenhet på Östermalm. Hans fru Kerstin hjälpte honom att minnas nutiden, dåtiden klarade han av galant trots en stroke och en hjärntumör. Men kanske är det hjärtinfarkten som gör att han är mer i riskzonen än många andra av Arnes jämnåriga. Jag skickar ett meddelande till Kerstin. Några minuter senare svarar hon. Allt är väl med både henne och Arne.
Arne Hegerfors i Offside 1/2020.
Efter läggning av min son försöker jag återgå till Förtvivlade människor av Paula Fox. Läser en sida innan jag slår på Aktuellt. 1 203 människor har nu dött i Sverige.
Johan: Familjen Tinnerholm har inte fått tag på munskydd. De är slut i hela New York. Däremot har Anton fått en avancerad klocka av sin arbetsgivare, New York City FC. Genom klockan kan klubben hålla koll på att han inte slarvar med löpträningen. Det gör han inte. Men han är kolossalt trött på att springa och häromdagen gjorde han något han inte behövt göra på 15 år – han gick och köpte sig en fotboll.
I närheten av lägenheten på Manhattan finns en liten konstgräsplan. Ingen spelar där nu, målburarna är fastlåsta med kedjor. Anton får flashbacks till uppväxten i Brokind, där det var grus som gällde, och skriver i ett SMS: »Precis som när man var kid. Köpa boll och målen låsta. Måste lära känna någon vaktmästare som man gjorde på den gamla goda tiden.«
I väntan på det kickar han med frun Julia. De träffades på fotbollsgymnasiet i Åtvidaberg, och när dottern Scarlett har somnat i vagnen ställer de sig på konstgräsplanen och ser hur länge de kan hålla bollen i luften.
På en allmän fotbollsplan i en coronaplågad stad står alltså två nyblivna svenska föräldrar och joxar med trasan med ett sovande barn i bakgrunden. Jag blir varm i hjärtat när jag försöker se det framför mig.
Anders: – Jag känner mig ganska värdelös faktiskt. Betydelselös.
Häckens lagkapten Rasmus Lindgren är ensam hemma i huset i västra Göteborg. Barnen är i skolan, hustrun på jobbet. Ledig dag.
– Som fotbollsspelare har man vanligtvis hela tiden mål framför sig, fortsätter han. »AIK på lördag, nu ska vi förbereda oss hela veckan inför det.« Nu tränar man på utan ett syfte. Man vet inte heller när situationen förändras, det är osäkerheten runt allt som också är jobbig. Och när vi väl har träning är det ombyte, träning, sedan direkt hem. Inga gemensamma frukostar, inga luncher. Det sociala, alla rutiner, är borta. Ju äldre jag blivit, desto mer har jag lärt mig att uppskatta rutinerna. Jag saknar matcherna också, men inte lika mycket som vardagen.
»Man har så mycket tid över, men man vet inte hur man ska fylla den med något som ger en något tillbaka. Det resulterar i dåligt samvete.«
Fram till häromdagen, när träningen drog igång igen, hade Häckenspelarna varit lediga i tio dagar. Det var inte alls kul, tyckte Rasmus.
– Jag rensade lite ogräs, klippte ner ett äppelträd, tvättade altanen … Men det var mer av uttråkning än av lust. Jag är, inser jag, ganska dålig på att vara ledig. Jag tror att många fotbollsspelare känner liknande när plötslig ledighet uppstår. Man har så mycket tid över, men man vet inte hur man ska fylla den med något som ger en något tillbaka. Det resulterar i dåligt samvete.
Andreas Brännströms J-Södra går mot strömmen och har ännu inte skickat spelarna på semester.
Rasmus Lindgren säger att han har »slutat tro« på något överhuvudtaget gällande hur den här säsongen blir, men misstänker att de stora aktörerna bakom Allsvenskan kommer att slåss för att det ska bli säsongsstart i sommar.
– Sedan är det höst, och som jag förstått det är det inte osannolikt att det kommer en ny våg av corona då. Är det värt att dra igång något som sedan måste avbrytas igen? Jag vet inte, och jag tror inte heller att de som måste ta beslutet vet.
Jag frågar vad han ska göra resten av dagen.
– Det vet jag inte heller, ingen aning faktiskt. Kanske förbereda min sons fotbollsträning? Åka och handla lite mat?
Vi lägger på. Först då kommer jag att tänka på den undersökning som Le Parisien publicerade häromdagen, en enkät som det internationella spelarfacket (FIFPro) gjort med 1 513 professionella spelare. De ville veta hur spelarna mådde under coronakrisen. Hälften mådde dåligt och nästan lika många svarade att de kände sig låga eller deprimerade. Många sov dåligt och hade tappat aptiten.
Johan: Ljudet av poletter som trillar ner. Det räckte med att Tegnell på sin dagliga pressträff såg förvånad ut när frågan om seniormatcher kom upp för att Stockholms fotbollförbund skulle ändra sig.
Inga premiärer i helgen, således.
Folksamlingar större än 50 personer är fortfarande inte tillåtna, och Tegnell sade också att han tror på elitfotboll inför publik »tidigast till hösten«.
Panik hos många svenska klubbledare nu. Och i de större europeiska ligorna försöker man med desperation hitta sätt att fullfölja sina avbrutna säsonger, mest för att säkra TV-pengarna. Tyska Hamburger Abendblatt skriver att Bundesliga planerar att masstesta spelare från de två högsta serierna och sedan spela de matcher som återstår inför tomma läktare. Flera tyska supportergrupper protesterar. Det handlar inte bara om åsikten att fotboll inte är fotboll utan publik – man anser att just fotbollsindustrin inte bör få en gräddfil när så många har problem. Och häromveckan sade Union Berlins ordförande Dirk Zingler i klubbens webb-TV: »Vi måste hitta en tidpunkt som är allmänt accepterad. Barnen ska först få gå till skolan igen.«
Fritz Keller, ordförande i tyska fotbollsförbundet, säger att »fotboll utan fans saknar hjärta«, men också att klubbar kan gå under om TV-pengarna brinner inne.
Vi är många som längtar efter fotboll. Kanske mest efter rutinerna den för med sig. Människor man egentligen inte känner, men ändå träffar varje vecka eftersom man har platser nära varandra på arenan. Hålla upp halsduken före avspark. Sjunga med i inmarschsången. Pissa och dricka kaffe i paus. Småbråka på Twitter med supportrar till andra lag.
Nu anar allt fler att det kan dröja länge innan det där ingår i vardagen igen. Och när en allsvensk säsong väl kommer igång – inte blir det som förr. Kanske måste den pausas efter ett tag. Sverige är ganska stort till ytan. Smittspridningen kan drabba olika platser vid olika tidpunkt. Och vad händer om det kommer en ny virusvåg senare?
»Vågar inte ens tänka på våra sponsorer som går in med pengar och inte får den exponering de har betalat för.«
Svensk elitfotboll inför publik »tidigast till hösten«?
Messar Erika Nilsson och frågar vad ett sådant scenario skulle innebära för hennes Vittsjö. Hon svarar först bara med ett ord: »Katastrof.« Ett par minuter senare kommer ett nytt, längre meddelande: »Jag är väldigt oroad över detta. Vågar inte ens tänka på våra sponsorer som går in med pengar och inte får den exponering de har betalat för. Ett sånt uttalande kan få otroligt stora ringar på vattnet.«
Erika Nilsson, en av många pressade sportchefer.
Anders: »När man inte har det man älskar, får man älska det man har.« Citatet tillskrivs en fransk författare från 1600-talet som jag har glömt namnet på, men jag vet att det var en fransk författare som skrev det eftersom jag under mina år på ett universitet i Australien hade en historielärare som upprepade citatet inför oss elever i alla möjliga sammanhang. Jag hör fortfarande hennes röst:
»When we have not what we love, we must love what we have.«
Många är de gånger som jag tänkt på den där fransmannens ord och hur det lät när min lärare sade det. Det har något än i dag, det är vackert i sin enkelhet. Om Olof Lundh intervjuar mig i sin podd och han i sin faktaruta frågar vad jag vill att det ska stå på min gravsten är det inte otänkbart att jag drar till med fransmannens citat. Där vid graven kan mina barn stå och tänka på sin saknade far: »Vi älskade dig, men nu är du borta och då får vi älska något annat.«
I förmiddags låg min son i vårsolen på altanen och läste Goal. Han började prata om hur mycket han saknar att titta på fotboll på TV, att han var ledsen för att hans första säsongskort till IFK Göteborgs hemmamatcher kanske köpts i onödan. Han räknade ut att det har gått mer än fem veckor sedan vi senast såg en fotbollsmatch: Liverpool–Atlético Madrid.
– Jag saknar att vara nervös, sade han. Och att bli så där sjukt glad av ett mål. Jag saknar till och med att bli arg på någon spelare.
– När man inte har det man älskar, får man älska det man har, sade jag.
– Vad snackar du om? sade han.
Johan: Klipper gräset i kolonistugan. På andra sidan häcken ropar grannen Kjell-Åke, snart 80, något, så jag slår av motorn. Han börjar med att, i vanlig ordning, fråga om min son är gaisare. Och jag svarar som jag brukar:
– Lite tidigt att säga än. Han är ju inte ens ett år.
– Ser ut att vara drag i honom, tycker jag. Han är nog en gaisare.
Från Kjell-Åkes lilla uteplats hörs radion som alltid står på. Ekots lördagsintervju med arbetsmarknadsminister Eva Nordmark.
– Hörde du att Börje Salming hade fått det? säger Kjell-Åke. Höll visst på att nästan stryka med. Otäckt. Jag menar, Salming.
Förutom Gais pratar Kjell-Åke gärna om gamla tiders idrottsmän. Människor han har beundrat för deras skicklighet och bita ihop-inställning. Ingemar Johansson, Ingemar Stenmark, Börje Salming.
Jag frågar om han vill ha ett wienerbröd.
– Gärna, säger han. Men ställ det där borta så kan jag hämta det sedan. Vi ska väl inte gå för nära varandra.
Vid kolonibesöket en vecka tidigare frågade jag Kjell-Åke, som lever ensam, om jag skulle handla åt honom. Då tycktes han inte ens förstå frågan, verkade snarare en smula förolämpad. Som om jag ansåg att han var för skröplig för att ta sig till affären. Nu ser han lättad ut när jag placerar wienerbrödet på en stol som jag ställer vid tomtgränsen.
»Det enda som kan rädda vår planet från att förgöras av denna stora grupp idioter är om de som inte är idioter kämpar dubbelt så hårt för att bekämpa idiotin.«
När många efter Adam Alsings död ville vittna om vilken fin människa han var kom också de sedvanliga invändningarna: Var hans liv kanske värt mer än någon annans? Självklart inte, men så där fungerar vi människor. Ett diffust hot blir konkret när det drabbar någon i ens närhet eller någon man känner till väl. För många i Sverige blev därför Adam Alsing ett ansikte för pandemin. För Kjell-Åke blev det Börje Salming – en stålman från Kiruna som bemästrade NHL när NHL var fullt av flåbusar och som utan att gnälla blev sydd med 300 stygn efter att ha fått en skridsko i nyllet.
På kvällen läser jag att Salming inte vet om han verkligen hade covid-19. Men dålig var han och vad det än berodde på har han nu fått en gammal gaisare att vidta försiktighetsåtgärder.
Anders: I dag var det träningsmatch för Näsets P10:or. Jag var nästan övertaggad, ett par matcher de senaste veckorna har blivit inställda. Den nya klubbpikén åkte på, jag unnade mig till och med två sprut parfym före avfärd. Är det matchdag så är det festdag.
Jag och min tränarkompis Claes åkte med våra söner till bortamatchen, parkerade bilen och klev ut i solen. 14 grader i luften och vi kisade oss fram till konstgräsplanen. Pang! Ett par hundra människor uppenbarades. Det kändes som en mental snyting. Otroligt många knattar som tränade, nästan lika många föräldrar som satt runt planen och fikade. Ledare som strök runt i klungor.
– Vad fan är detta? sade Claes. Har de legat under en sten de senaste veckorna eller? Det här är ganska många fler än 50 personer, va?
Jag såg kiosken. Eller, jag såg kön till kiosken. 20 meter lång. Inga som helst avstånd mellan de kaffesugna föräldrarna. Pensionärer med barn på sina axlar.
– Heeeej Karin! Det var längesedan, sade en i kön och gav Karin en lång kram.
Vad fan var detta? Jo, det här var inget annat än bevis för att ekonomi- och historieprofessorn Carlo M. Cipolla hade rätt. I den essä som han skrev 1976 och som fick rubriken »The basic laws of human stupidity« fastslog han att majoriteten av befolkningen på jordklotet är korkade och att dessa människors brist på intelligens är det största hotet mot vår överlevnad. Det enda som kan rädda vår planet från att förgöras av denna stora grupp idioter är om de som inte är idioter kämpar dubbelt så hårt för att bekämpa idiotin. Anders Tegnell och hans gäng får jobba över i många månader framöver.
Det behöver inte nämnas, men givetvis vann vi enkelt våra matcher.
Johan: Den enda målskytten i Europacupfinalen 1979 fyller 66 år i dag. Trevor Francis, vars nick för Nottingham Forrest sänkte Malmö FF, har nog haft bättre födelsedagar – i karantän som han är. Men också sämre. Hans 49:e, till exempel. Francis hade tränat Crystal Palace i två år då, men efter en tid av svaga resultat bestämde ordföranden Simon Jordan att det fick vara nog. Han kallade till sig Francis och gav honom sparken.
»But it’s my birthday …«, sade Francis bedrövat.
Det hade Jordan inte tänkt på. Men nu var det för sent att backa. Ordföranden gratulerade den kickade tränaren på födelsedagen och pekade sedan på dörren. Trevor Francis tränade aldrig något mer lag efter det.
Du har just läst det femte av åtta kapitel som utgör Offsides fotbollsdagbok i coronans skugga. Läs vidare:
• Kapitel 6: Ensamhet i Suwałki, styv kuling på Tele2 och det »stora babypaketet«
Alla kapitel: Anteckningar från ett fotbollshål