Vecka 15 (6 APRIL – 12 april)
Detta är det fjärde kapitlet av Offsides fotbollsdagbok i coronans skugga. Alla åtta kapitel finns samlade här: Anteckningar från ett fotbollshål.
Anders: I eftermiddags meddelade Liverpool FC att de har ändrat sig. De ber om ursäkt. De ska inte ansöka om ekonomisk hjälp från staten. De förstod att de tagit ett beslut som slog tillbaka med våldsam kraft. De blir hyllade för att de vågar be om ursäkt, för att de hade modet och klokheten att tänka om. För att de tar samhällsansvar.
När jag berättar för Johan skiner han upp i ett leende och berättar om Reza, en jämnårig kille på högstadiet i Motala. Någon hade dragit igång brandlarmet på skolan – full utryckning – och lärarna var tokiga. En lärare samlade Johan och hans kamrater för att fråga vem som var skyldig. Johan och alla andra visste att det var Reza, men de ville inte tjalla. Till sist erkände Reza, varpå läraren skällde på Johan och hans kamrater för att de varit så fega och inte sagt något. Reza däremot, han hyllades för att han så rakryggat erkänt att det var han.
Johan: SVT meddelar: »Här kommer en glad nyhet för alla fotbollsälskare. Under tre helger kommer SVT att visa alla Sveriges matcher, i sin helhet, från VM i USA 1994.«
Varför känner jag inte att det är en glad nyhet? Varför blir jag nästan provocerad? Anders brukar ibland driva med mig för att jag så ofta vill blicka bakåt. Jag brukar svara att det inte handlar om att återuppleva gamla minnen, utan om att leka fotbollsarkeolog. Lusten att hitta bortglömda skatter, att lära sig saker, att ställa då mot nu för att få perspektiv. Men i dag finns inget »nu« att jämföra med och när jag får nostalgin nerkörd i halsen blir jag spyfärdig.
Inte nu!
Ringer Marcus Leifby. Han om någon borde ha tankar om det här. Ingen etablerad sportjournalist brukar trivas så bra i dåtiden som han. Han skriver ofta om sådant som dammar, samlar på Lars-Gunnar Björklund-slipsar och driver podcasten Snett inåt bakåt under sloganen »Sveriges mest inaktuella sportpodd«. När jag får tag på honom har han precis lämnat på förskolan. Klockan är bara lite efter nio, men redan har flera twittrare skrivit till honom om de stundande VM 94-sändningarna.
– De tror att jag myser, säger han. Men jag känner ingenting för nostalgin som är överallt nu. Jag blir snarare arg av den. För mig bygger bakåtblickandet på att det samtidigt pågår aktuell idrott. När folk sitter och glor på Premier League är det skitkul att störa med ett klipp där Arne Hegerfors ber om ursäkt för att han skrek till under någon gammal Sovjetmatch. Då kan man ställa det mot Niklas Holmgrens ständiga vrålande. Nu är jag inte det minsta sugen.
Den här dagen ska Leifby skriva sin veckospalt i Sportbladet. Han har haft ovanligt svårt att hitta krönikeämne. Eftersom det är påsktider var han inne på att berätta om fyrnationsturneringen i Berlin påsken 1988 (som Sverige vann i konkurrens med Sovjet, Västtyskland och Argentina), men lusten finns inte riktigt där.
– Jag undrar faktiskt om inte mitt sportintresse kommer att skadas permanent av det här. Det gamla känns påtvingat, det nutida ligger nere och det framtida … vem vet?
Nyligen läste Leifby en intervju med Janne Andersson i DN. Förbundskaptenen var inne på att coronakrisen kommer att tvinga toppfotbollen till ett reningsbad. Att vi på andra sidan lättare kan se hur sjuk den ekonomiska utvecklingen faktiskt har varit och hittar en sundare modell.
– Det lät vettigt för mig, säger Leifby. Men personligen saknar jag mest idrottsvardagen. En division två-match där det ena laget är lite försenat och där det spelas halvdålig musik i pausen. Det kan jag längta efter.
I DN-intervjun sade förbundskaptenen också: »Jag tror definitivt att de här enorma summorna som har dragit iväg kommer att påverkas. Förhoppningsvis gör de det.«
Anders: Ringer Nisse, vår annonssäljare.
– Läget? frågar jag.
– Jodå, det rullar …, börjar han.
Paus i någon sekund.
– Jag höll på att säga att det rullar på. Men det gör det ju inte. Det är tvärstopp. Stendött.
Samtalet glider över till ett gemensamt konstaterande om att vi inte lär sälja många lösnummer i butik. Knappt någon flyger, få åker tåg, nästan ingen pendlar längre. Och Offside säljs nästan uteslutande på de stora reseställena: Arlanda, Landvetter, storstädernas tågstationer.
Sedan Offside slutade med spelbolagsannonser 2018 är vi mer beroende av prenumerationer och lösnummerförsäljning.
– Annars, då? försöker jag.
Nisse berättar att hans fru, som jobbar i biografbranschen, är korttidspermitterad. Och att hans morbror är inlagd på sjukhus. Covid-19.
Sedan önskar vi varandra en glad påsk.
Nästa samtal går till Carl Fhager, advokat och spelaragent.
Fhager jobbar bland annat med spelare som Pontus Wernbloom, Oscar Hiljemark och Sebastian Eriksson.
– Läget? frågar jag.
– Jodå, det är …, börjar han.
Paus i någon sekund.
– Vad ska man säga? Läget är som det är. Det är deprimerande. Jag slutade att titta på nyheterna häromdagen, det gick inte längre.
Jag frågar hur hans agentverksamhet har förändrats de senaste veckorna.
– Det händer inte mycket. Flygindustrin har givetvis drabbats otroligt hårt, men fotbollsbranschen kommer nästan att nå de nivåerna när det här har pågått ett litet tag till. Fotbollen var så oförberedd, den ekonomiska kartan för klubbar och spelare kommer att ritas om fullkomligt. Jag märker att några spelare redan har förstått det, andra tror nog att det kommer att återgå till det normala snart. Att man tjänar lite mindre någon månad bara. Jag räknar med att det här sitter i minst 18 månader.
– Tror du ens att du kommer att få göra några övergångar i sommar? frågar jag.
– Jag tror nog inte att det blir färre övergångar. Flera ligor ser ut att få oerhört komprimerade seriespel och då krävs det ännu bredare trupper för att klara av det. Däremot kommer övergångssummorna och framför allt lönerna att minska. Jag räknar med att många spelare får 40, 50 procent mindre i lön. Fotbollsekonomin krymper för varje dag som det här viruset lever vidare.
– Glad påsk!
– Ja, glad påsk!
Nästa samtal går till min fru.
– Läget? frågar jag.
– Jodå, det är bra …
Paus i någon sekund.
– Eller det är det inte alls. Harry (vår 6-åriga son) har fått feber.
Glad påsk.
Johan: En fråga som legat och bubblat i flera veckor är vad som kommer att hända med alla spelarkontrakt. Nu finns nya riktlinjer från Fifa. Såväl transferfönster som spelarkontrakt kan flyttas fram »om det behövs«. Eftersom väldigt många internationella klubbar inte hann avsluta sina säsonger ska de nu ha möjlighet att förlänga kontrakt som egentligen skulle ha löpt ut efter våren. Klubbarna ska dessutom kunna behålla en spelare även om hen redan kritat på för en annan klubb inför nästa säsong.
Jag tänker på Mattias Bjärsmyr. Hans avtal med Gençlerbirliği går ut den sista maj. Jag undrar hur han har det i sin karantän i Ankara. Han är ensam i Turkiets huvudstad. Frun och de tre barnen, den yngsta bara en månad gammal, är hemma på västkusten. Men när jag väl får tag på Bjärsmyr visar det sig att han också har rest hem.
– Men det är lite hemligt, säger Bjärsmyr och berättar om dagen då han i hast lämnade Ankara.
När den bänkade mittbacken bad om att få resa hem till sin familj fick han olika besked. Negativt från klubbpresidenten, positivt från sportchefen. Den senare uppmuntrade svensken att åka ändå men att »ligga lågt« med det. Bjärsmyr fick bråttom. Han rafsade ihop det viktigaste från lägenheten och fick sedan hjälp av bekanten Fredrik Risp, tidigare proffs i samma turkiska klubb. Risp skickade sin gamla turkiska chaufför till lägenheten och Bjärsmyr blev sedan körd hela vägen till Istanbul. Chauffören kunde ingen engelska, men Bjärsmyr, som satt tyst under de fem timmarna i bilen, kände en enorm tacksamhet gentemot mannen vid ratten. Framme i Istanbul tog de in på ett hotell. Bjärsmyr lyckades hitta en flygbiljett till Minsk och sedan en till därifrån till Stockholm. Väl på Arlanda väntade Tobias Hysén med sin bil och med den tog sig sedan de forna lagkamraterna sista biten till västkusten.
– Fantastiskt fin kompis, säger Bjärsmyr. Hela det dygnet och den resan … man var inte avslappnad precis. Jag slipper gärna uppleva det igen. Nu är jag bara glad att vara hemma. Sedan vet jag inte vad som händer.
Senaste dagarna har han tagit det lugnt. Varit hemma med barnen, tränat lite på egen hand. Senaste lönen kom i januari.
Svenskproffs i Turkiet är inte ovana vid löner som släpar efter, men tids nog brukar pengarna komma.
– Men framför allt undrar jag ju vad som händer när kontraktet går ut. Jag läste det här om att Fifa kan låta klubbarna förlänga kontrakt automatiskt nu, utan att ta hänsyn till vad spelaren tycker. Är det så? Man har väl en egen vilja, eller? Det har man väl?
– Jo, säger jag. Men jag vet inte heller vad som kommer att hända.
– Usch, säger Bjärsmyr.
Anders: Hoppar på min hoj och slås av samma tanke som jag haft de senaste två veckorna när jag cyklat till jobbet: det är en frid att vara cyklist i dessa dagar. Visselstämning. Knappt en jävel att bråka med, nästan ingen som ligger och flåsar en i nacken på cykelvägen till eller från jobbet. Nafsandet i min bakskärm – det rör sig om några centimeters marginal mellan mitt bakre däck och de främre däcken som tillhör dem som lajvar Tour de France – har lett till många högljudda diskussioner under åren. Inbromsningar och hyttande med nävar, svordomar och skit.
Jag vet inte hur många gånger jag vrålat:
– Om jag bromsar sitter du i ryggen på mig med bruten nacke! För helvete!
Jag står inte upp för mycket här i världen, men medelålders män som dragit på sig tajta kläder i kräkgula toner och med ännu fulare hjälmar som de beställt hem efter att ha googlat »snabbaste och lättaste cykelhjälmen« hatar jag med hela min själ. Padelspelande Coldplayfantaster som tycker att Jonas Crambys bok om pulled pork är den bästa sedan Neill Strauss The Game.
»Min precision är som när Arjen Robben viker in från högerkanten och siktar på bortre gaveln med sin vänsterfot …«
Jag har haft ett hemligt vapen i rockärmen: fotbollssnytningen. Om jag har markerat en gång att jag inte tycker det är okej att ha en jävel fem centimeter bakom mig och den jäveln inte förändrar sitt beteende har jag lagt ett långfinger mot ena näsborren och blåst ut med full kraft med den andra. Snor har då transporterats bakåt. Min precision är som när Arjen Robben viker in från högerkanten och siktar på bortre gaveln med sin vänsterfot – inte hundraprocentig men inte heller är det många som slår mig i världen. Jag träffar målet oftare än jag missar. Jag skriver under på att det är passivt aggressivt beteende. Men det är också rättvisa som skipas.
När jag glider fram i vårsolen denna förmiddag ser jag inte en cyklist på flera hundra meter. Bakom mig är det tomt och himlen är blå. Jag vet att det är sorg, ångest och stress i varje stad i varje land just nu. Det sägs att Göteborg nu går in i en ny, intensivare fas. Många vet inte hur de ska betala sina räkningar nästa månad, flera kommer inte att kunna ta farväl av sin sjuka mamma. Varje dag, varje vaken timme i flera veckor har jag tänkt på covid-19. Men just när jag rullar förbi träd som knoppar, diken som fylls av maskrosor, mår jag bättre än på länge. Inget snor flyger i luften.
Johan: Orkar inte läsa mer om coronan. Vill bara läsa om coronan. Hur fan kan man ens orka bry sig om fotboll nu? Vi behöver fotbollen mer än någonsin nu.
Så där håller hjärnan på.
Sevilla uppges vara nära att värva den mexikanske yttern Jesús Corona. Kul?
Länder där den högsta herrligan ännu är igång: Vitryssland, Tadzjikistan, Nicaragua, Burundi.
Damligan i Vitryssland pausades däremot.
Johan: Lysande knäck i Sportbladet om 22-årige Ilija Jurkovic, tidigare löfte i AIK som prioriterade bort fotbollssatsningen för en kriminell livsstil. Han fick chans på chans men kastade hela tiden bort möjligheterna. Det måste ha varit oerhört plågsamt för alla som ville honom väl att se det. Nu har han vänt samhället ryggen och inte mycket till självinsikt anas i de citat han ger.
Det är en sorglig berättelse utan hopp i slutet. Men jag blir ändå inspirerad av reportrarnas arbete. Ännu finns det starka historier att berätta som varken handlar om virus eller nostalgi.
Den här dagboken ska publiceras i det kommande numret av Offside. Vi insåg tidigt att vi inte kunde göra ett nummer med fem olika coronareportage. Dels hade nog ingen orkat med det, dels skulle det vara för osäkert med vår långa pressläggningstid – för mycket hinner hända från tryckning till läsning. Samtidigt kändes det fel att stoppa huvudet i sanden och inte låtsas om det största hotet någonsin mot sporten vi älskar och jobbar med. En personligt skriven dagbok, i vilken vi också kunde samla andras rapporter och berättelser, framstod snart som det bästa alternativet. Eftersom en månad sedan känns som ett år sedan våren 2020 inbillar jag mig att det också finns ett värde i att dokumentera denna unika tid. Dessutom märker jag att dagboken allt mer får en terapeutisk funktion.
»I dag skulle Liverpool ha tagit emot Aston Villa, en match som med stor sannolikhet hade inneburit att Liverpool blivit ligamästare för första gången på 30 år.«
Utöver dagboken kommer vi i nästa nummer att publicera ett reportage om hur Lionel Messi styr FC Barcelona. Skribenten, Simon Kuper, är en av Europas vassaste och under Offsides 20-åriga historia har han stått för några av de bästa texterna. Men det var länge sedan han jobbade för oss nu, och när ett utländskt högdjur skriver för en liten tidskrift från Sverige finns alltid oron att han ska göra det med vänsterhanden. Jag ska få texten på onsdag.
Nästa nummer är heller inte problemet egentligen. Dels tror jag på dagboksidén, dels tror jag att de flesta läsare förstår att vi gör det vi kan i en svår situation där restriktioner och rekommendationer komplicerar våra journalistiska närhetsprinciper. Nej, då blir sommarnumret en större utmaning. Det ska vara klart i juli och Anders och jag har (tror jag) enats om att inte bädda ner oss i den sövande retrovaggan. Senast vi sågs gav vi varandra i påskläxa att komma på olika temaförslag till sommarnumret. På tisdag träffas vi igen och då tänker jag säga att vi borde fimpa tematanken överhuvudtaget. Inget jävla temanummer om kultspelare, gamla EM-turneringar eller de bästa svenska klubblagsmatcherna i Europacuperna. Sådana nummer ska göras av lust, inte av tvång.
– Så vad gör vi istället, då? kommer Anders att fråga.
Och jag ska svara:
– Det vi gör bäst, sniffa upp bra berättelser och berätta dem! Något reportage kanske handlar om coronan, något kanske har retrokänsla. Men där ska också finnas nutida historier – glada eller deppiga – som kan gripa tag i läsarna. Läste du Sportbladet i lördags? Det går!
Jag vet inte. I mitt huvud låter det bra i alla fall.
Offside 4/2012. Ett temanummer gjort under andra, bättre, förutsättningar.
Anders: I dag skulle Liverpool ha tagit emot Aston Villa, en match som med stor sannolikhet hade inneburit att Liverpool blivit ligamästare för första gången på 30 år. Jag hade sett matchen på min dator hemma hos mina föräldrar i Skåne, påsk som det är. Pappa hade tittat på min laptop och frågat, för femtioelfte gången, hur mycket det kostar att »få sån där Premier League-jippo på datorn« innan han övergått till att prata om Rögle BK:s förstafemma.
Det blir varken det ena eller det andra. Det enda jag har att glädjas över med koppling till Liverpool är att Jordan Henderson avslöjats som initiativtagaren bakom »#playerstogether« – en kollektiv välgörenhetskampanj från samtliga spelare i Premier League med syftet att ekonomiskt stötta dem som arbetar inom den allmänna sjukvården (NHS) i Storbritannien under coronapandemin.
Jordan Hendersons mest gillade inlägg.
Den första donationen från #playerstogether sägs vara på fyra miljoner pund och kom bara några dagar efter det att Englands sjukvårdsminister Matt Hancock offentligt anklagat Premier League-spelarna för att vara egoistiska och giriga som inte självmant gått med på att sänka sina löner. Extra bekymmersamt, enligt Hancock, eftersom några av klubbarna valt att utnyttja korttidspermitteringsmöjligheten för sina icke-spelande anställda – samtidigt som spelarna haft fullt betalt. Vad Hancock inte visste när han gjorde sitt utspel var att framför allt Jordan Henderson, med extra mycket hjälp från tre andra lagkaptener i Premier League-klubbar, i ett par veckor arbetat för att få med sig samtliga spelare i de 20 lagen. När så hundratals Premier League-spelare häromdagen synkroniserat postade samma text på sina sociala medier-konton, var det inte kul att heta Matt Hancock: han tvingades be om ursäkt.
Jag kan inte tänka mig en mer symbolisk initiativtagare än Jordan Henderson. Det finns bättre fotbollsspelare i Premier League som är lagkaptener, men finns det bättre lagspelare än Jordan Henderson? Jag tror inte det.
Utöver att spelarna på eget initiativ skänker pengar gemensamt till ett och samma mål, har det nu också framkommit att den engelska spelarföreningen föreslagit att samtliga Premier League-spelare ska sänka sina löner med 30 procent, samtidigt som de 20 klubbarna i Englands högstaliga har enats om en donation på totalt 125 miljoner pund till klubbarna som huserar i serierna under dem.
Det finns mycket som är pissigt med engelsk toppfotboll, men när skiten träffar fläkten – åtminstone den här gången – visar det sig att »den där Premier League-jippon« ändå har sina förtjänster.
Du har just läst det fjärde av åtta kapitel som utgör Offsides fotbollsdagbok i coronans skugga. Läs vidare:
• Kapitel 5: Bollköp, katastrofscenarier och idioter
Alla kapitel: Anteckningar från ett fotbollshål