Vecka 14 (30 mars – 5 april)
Detta är det tredje kapitlet av Offsides fotbollsdagbok i coronans skugga. Alla åtta kapitel finns samlade här: Anteckningar från ett fotbollshål.
Anders: Daniel Natanaelsson är tränare för IF Väster, ett division fyra-lag i Göteborg. I torsdags skulle hans spelare lira träningsmatch mot ett annat division fyra-lag. Avsparkstiden var 20.00, men redan på eftermiddagen rusade adrenalinet. Flera bekanta och halvbekanta inom Göteborgsfotbollen hörde av sig med frågor som: »Har ni ordinarie lag i kväll?« Omedelbart förstod han att träningsmatchen mot IK Virgo var spelbar på bettingsajter.
– I fjol hade en del sidor odds på division fyra-matcher, men av förklarliga skäl var det inte aktuellt med träningsmatcher, berättar han.
Väster–Virgo, plötsligt intressant spelobjekt.
De senaste dagarna har flera medier rapporterat om liknande fall i svensk fotboll, träningsmatcher på ännu lägre nivå som varit möjliga att spela på. I några fall har summorna som satsats varit så höga att matcherna ställts in – misstankarna om matchfixning har varit för starka. Borås Tidning rapporterade om att en träningsmatch mellan damlagen i Kronäng och Mariedal gick att spela på – två klubbar som spelar i de två lägsta serierna. Det är så klart problematiskt i sig, men ännu värre blev det när det framkom att 23 av 34 spelare i de två trupperna var under 18 år. Enligt spellagen är det förbjudet att erbjuda spel på evenemang där majoriteten av deltagarna är minderåriga. I desperata tider blir även spelbolagen desperata.
– Det är så provocerande att det ens är möjligt, säger Daniel. Och dessutom är det inte bara odds inför matcherna, Bet 365 erbjöd också livespel under vår match. Över och under ett visst antal mål och så vidare. Jag såg att det i går gick att spela på en träningsmatch mellan Vrångö, som spelar i division sex, och Knippla, som spelar i division sju. Helt sjukt. Det är inte jättesvårt att hitta en målvakt som gärna tappar in en boll på den nivån. Den här typen av skit riskerar att förstöra en hel del av det vackra som fortfarande finns inom fotbollen på de lägre nivåerna.
IF Väster vann matchen med 2–1. Daniel räknade till fyra åskådare, tre av dessa familjemedlemmar till en av hans spelare. Den fjärde var en okänd person som stod mellan Västers och Virgos avbytarbås, konstant fingrande på en telefon.
Jag mejlar Bet 365 för att höra om någon kan tänka sig att ställa upp på en intervju.
Johan: Ingen feber längre, knappt någon hosta. Men kroppen känns som om den har manglats av Roy Keane. Roy Keane. Han tittar på mig när jag skriver det här, från bokhyllan där hans självbiografi står. Jag har nog läst den tre gånger. Varför? Så bra är den inte. Men Keane symboliserade det 90-tals-Manchester United jag tyckte så illa om men i hemlighet beundrade.
För några år sedan sammanförde BBC Keane med hans gamla antagonist Patrick Vieira. De skulle gå igenom gamla fajter och garva tillsammans, var det tänkt. Vieira tänkte nog så också. Han kom dit med uppknäppt skjorta och log avslappnat när han skakade hand. Keane däremot verkade fortfarande vara i matchläge. Sammanbitna käkar och svarta ögon. Inga komplimanger i onödan. Det gjorde honom mindre sympatisk men kanske förklarade det också hans imponerande karriär. Hur som helst blev det bra TV.
»›Förhoppningsvis har vi ett bra år framför oss.‹ Årets citat?«
Jag går fram till bokhyllan och skummar igenom kapitlet där Keane blir hemskickad från VM 2002 efter att ha krockat totalt med förbundskaptenen Mick McCarthy. Hemma på Irland jagades han av journalisterna, som fick nöja sig med att bevittna mittfältarens dagliga promenader med sin hund Triggs. Keane älskade jyckar i allmänhet och Triggs i synnerhet. Han förklarade varför en gång: »Till skillnad från människor pratar hundar inte skit.« Citatet spreds. Det var en snärtig mening som lät bra, jag tyckte också det. Nu vill jag istället skrika så att det hörs ända till Cork: »De kan för i helvete inte prata alls! Med samma argument kan man hylla en kackerlacka!«
Snärtiga citat kan lätt överskattas. Jag har antecknat många sådana själv. När jag intervjuade Zlatan första gången avslöjade han att han och Helena Seger skulle få sitt andra barn. Jag frågade om de visste vad det skulle bli för kön. Han nickade och svarade att det skulle bli en pojke till. »Män gör män«, sade Zlatan och log. Jag log nog också och jag kan mycket väl ha placerat citatet i ingressen. Först när jag såg det i tryck insåg jag vilken otroligt korkad sak det är att säga. Män gör män. Va?
Zlatan ändå. Tar hans karriär slut nu i coronans skugga? Jag har mycket svårt att se honom vara bekväm med det. Han är ju ett lejon och inte tar lejon farväl med en hemmaförlust mot Genoa inför tomma läktare? Roy Keane gillar nog också lejon. De är vackra, högst i näringskedjan och pratar lika lite skit som Triggs gjorde.
Johan: Helsingborgs IF värvar Martin Olsson. Korttidskontrakt till den 30 juni. Till HIF:s hemsida säger landslagsbacken: »Kroppen känns bra. Jag är sugen på att spela matcher men man måste vara lite smart också. Jag kan inte gå in och spela 90 minuter direkt. Jag tränar på bra och känner mig bra, får jag några pass till är jag redo för matcher. Att representera Helsingborg ska bli kul. Förhoppningsvis har vi ett bra år framför oss.«
Martin Olssons främsta egenskap har alltid varit att han spelar till synes fri från prestationsångest och oro. I matcher där Sverige har varit lamslaget, som i EM-premiären mot Irland 2016, har han ofta varit bästa spelare. Uppenbarligen är han lika sorglös utanför planen.
»Förhoppningsvis har vi ett bra år framför oss.« Årets citat?
Olssons ord får mig att tänka på något jag läste i dagarna, att Turkmenistan – en av världens mest slutna och auktoritära stater – beslutat att förbjuda själva ordet för viruset. Sådant trams vill inte president Gurbanguli Berdimuchammedovs veta av och givetvis har landet officiellt inte ett enda coronafall. Inga moln på himlen där inte.
Bartender, ge mig allt du har av det som Martin Olsson och Turkmenistan dricker.
Offside har besökt 75 länder genom åren. Tanken var att Turkmenistan skulle ha blivit nummer 76. Men Fifa ställde in VM-kvalmötet Turkmenistan–Libanon och en på förhand mycket spännande reportageresa fick skjutas på framtiden.
Anders: Mycket förvirring bland barn- och ungdomstränare senaste dygnet efter att Folkhälsomyndigheten under gårdagens pressträff sade att »idrottsföreningar bör skjuta upp träningsmatcher«. Några väljer att tolka det som att barn ändå inte spelar match eftersom man inte ska räkna mål, andra att det här endast gäller seniorlag. Anders Tegnell har förtydligat under dagen, träningsmatcher kan bedrivas om det är med stor aktsamhet och med begränsat antal utövare.
Det är helt enkelt, som med så många andra saker i dessa tider, ens eget ansvar att ta rätt beslut.
Min egen klubb, Näsets SK, menar att vi inte ska spela några träningsmatcher, oavsett ålder och storlek på lagen. Det är inte värt riskerna. Däremot uppmuntras vi att fortsätta bedriva träningsverksamheten. Man ber oss att fundera på om vi kan hitta övningar där vi »undviker kontakt mellan spelare«. Så vi ställde in lördagens matcher mot Hovås/Billdal. Min son började gråta när jag berättade. Han blev gladare när jag sade att nya säsongen av Sunderland ’Til I Die har landat på Netflix. Fyra avsnitt senare sitter jag nu här vid min dator. Sigge sover. Aktuellt rullar på TV:n. Snack om att det är nu det på riktigt börjar braka loss i Sverige men i mitt huvud är jag kvar i Sunderland ’Til I Die. Precis som i första säsongen understryks det faktum att invånarna i nordöstra England har det tufft i livet: arbetslösheten är hög, ekonomin är svag, framtidstron är dimmig. Som tittare får man en inblick i strävsamma människors liv som inte har mycket att se fram emot. Nästan det enda de har att hoppas på är att Sunderland AFC någon gång ska kravla sig upp ur den bajshög som man fastnat i de senaste åren. De här personerna finns överallt, i hela världen, givetvis. Människor som inte har mycket och det de har är starka känslor för ett fotbollslag som oftare gör dem besvikna, inte sällan deprimerade, än glada. Det här perspektivet är en jävla kliché – jag är inte dum i huvudet – men varje gång drabbar det mig ändå lika hårt. Fy fan ändå.
Kommer Coventry ha någonting för sin serieledning?
När coronan smällde till i England och ligafotbollen ställdes in låg Sunderland på en sjundeplats i League One. Men det var endast tre poäng upp till andraplatsen som ger en direktplats till The Championship. Med tanke på hur små ekonomiska marginaler de nya ägarna verkar jobba med är det inte säkert att Sunderland står på benen om och när säsongen fortsätter. Många klubbar är i samma osäkra situation som Sunderland, men få har blottat sin skörhet som den.
Nästa säsong kan bli den mest ödesmättade hittills.
Inget svar från Bet 365.
Johan: Offsides tränarkrönikör Andreas Brännström skrattar i telefonen när han säger att han aldrig har haft ett bättre tillfälle att leka Maurizio Sarri (Juventus tränare).
– Sarri älskar ju att träna tio spelare mot noll, säger »Brännan«. Han vill helst bara nöta spelmönster, spelmönster, spelmönster. Få spelare tycker att det är särskilt kul, de vill tävla mot varandra och mötas i dueller. Men nu får vi ju inte det.
Brännans lag Jönköpings Södra tränar fortfarande, men passen blir allt svårare att genomföra. Ett par timmar innan jag ringde hörde han Folkhälsomyndigheten avråda idrottare från att ha kroppskontakt. Och apropå träningsmatcher sade generaldirektören Johan Carlson: »Man behöver inte ha den hårdaste matchen, det viktigaste är att man rör på sig och har kul när man spelar.«
Hur ska en elittränare förhålla sig till den rekommendationen? Brännan gissar att Johan Carlson inte har spelat särskilt mycket fotboll i sina dagar.
– En kompis till mig sa elakt: »Tänk att man på en enda mening kan se om någon blev vald sist på gympan.«
»När han träffar spelarna behandlar de honom som om han hette Anders Tegnell.«
Till skillnad från många andra lag har J-Södra inte skickat iväg spelarna på ledighet. Än. Brännan förstod tidigt att restriktionerna sannolikt skulle skärpas med tiden och tänkte: Lika bra att träna medan vi fortfarande får.
– Det kan låta märkligt, men spelarna är mer fokuserade nu än för ett par veckor sedan. När de sköt upp serien gick luften ur laget. Det gnälldes en del. Nu börjar många unga spelare förstå magnituden av det här. Någon har en farsa som just fått sparken från jobbet, någon annan är orolig för sin farmor. Då inser de att man kan ha det sämre än att vara avlönad fotbollsspelare utan matcher att spela.
Seriepremiär i juni verkar han inte riktigt tro på. Sveriges coronakurva stiger nu och Brännan har börjat umgås med tanken att det kanske inte blir någon fotboll alls i år. Hans telefon går på lågvarv. Fem samtal om dagen istället för 20–40 som normalt. Och knappt ett pling i agenternas favoritkanal Whatsapp. När han träffar spelarna behandlar de honom som om han hette Anders Tegnell.
– De undrar: »Brännan, när kommer allt det här att vara över?« De är vana vid att jag har svaren på deras frågor. Men jag är lika vilsen som alla andra i det här.
Johan: Frisk. Men nu är min fru sjuk så inget besök på jobbet i dag heller. Och med två barn hemma hela dagarna är det svårt att få något vettigt gjort. Men man ska inte gnälla. Många har det värre, betydligt värre.
– Man får visst gnälla, säger Anders när han ringer. Det måste man få göra. Precis som att man får skratta lite mer än vanligt åt dåliga skämt. Man får känna hur man vill.
Sent på kvällen får jag äntligen lite tid att läsa (annat än barnböcker). Skummar igenom Olof Lundhs fredagskrönika på Fotbollskanalen. »Frågan är inte om klubbar går under – utan hur många det blir«, skriver han. Och så är det förstås. Läser om ännu fler permitteringar och en genomgång av hur länge de allsvenska klubbarna skulle ha råd att spela inför tomma läktare. För några föreningar rör det sig bara om en handfull matcher – sedan går de omkull. Åtminstone med nuvarande utgifter.
»›Kanske skjuta upp Degerfors IF i Allsvenskan?‹ föreslog jag. ›Sitta i buss till Sundsvall eller Trelleholla‹, svarade Ola.«
Lämnar fotbollen för att uppdatera mig om det riktigt mörka. Totalt över 10 000 coronadödsfall i Spanien nu och USA har räknat över 1 000 bara det senaste dygnet. New York rapporterar om fulla bårhus. Messar Anton Tinnerholm. Han berättar att han, efter de senaste rekommendationerna, ska beställa munskydd och att det är »en in, en ut« som gäller i de få butiker som är öppna.
Laget har träningsuppehåll till åtminstone 25 april. Trots det är spelarna fortfarande tillgängliga för journalister under den dagliga presstimmen, som numera sker digitalt. Tidigare i dag fick Anton flera frågor om the Swedish way. Att Sverige sticker ut med sina få förbud och milda restriktioner har inte undgått de amerikanska reportrarna. Och Anton Tinnerholm tillhör inte de många utlandssvenskar som undrar vad i helvete hemlandet sysslar med. Han messar: »Blir lite glad inombords att Sverige inte är så lagom och går mot strömmen för en gångs skull. Men man får väl se hur det utvecklar sig.«
Sedan föreslår Tinnerholm att Anders Tegnell, hur detta än slutar, borde skriva en bok om mediehantering.
Johan: Går upp tjugo över fyra eftersom min son bestämmer att dagen börjar då. I Australien är det däremot eftermiddag. Ola Toivonen har avslutat karantänen nu och verkar lättad över att få lämna lägenheten igen. För några dagar sedan skickade han en bild på sin »bästa vän« under karantänen: en svart träningscykel. Jag frågade om han hade någon målbild när han satt på den och trampade. »Kanske skjuta upp Degerfors IF i Allsvenskan?« föreslog jag. »Sitta i buss till Sundsvall eller Trelleholla«, svarade Ola.
Han var ironisk förstås, väljer han att återvända till moderklubben är det knappast för resornas skull. Ändå kan jag inte låta bli att tänka att han nog ändå hade mått ganska bra i en buss på väg ner till Trelleborg. I rådande läge kan allting omvärderas. Saker man tidigare tog för givna – kanske till och med klagade på – framstår plötsligt som eftersträvansvärda.
»Kände stark samhörighet med karaktären i fotbollspoeten Bengt ›Cidden‹ Anderssons dikt på temat.«
Som jag hade älskat att få sitta på en sådan buss. Tänk att få vara en skicklig fotbollsspelare på väg till match. Snacka lite skit med lagkamraterna. Dricka kaffe. Plöja nya säsongen av Sunderland ’Til I Die. Kanske dra en Chicago. Titta ut genom fönstret och se hur våren gör sig allt mer påmind på åkrar och fält. Och veta att ett supporterlass samtidigt är på väg till samma idrottsplats för att skrika fram dig i 90 minuter plus tillägg.
Det finns ett uttryck som säger att alla rockjournalister egentligen är misslyckade musiker. Jag vet inte om det stämmer. Men jag vet att de flesta av oss som skriver om elitfotboll hade gett vad som helst för att få vara de vi rapporterar om. Jag kan fortfarande inte se en allsvensk träning utan att i hemlighet fantisera om att en förlupen boll kommer åt mitt håll, hur jag sedan möter den på volley, skickar in den i krysset och hör tränaren säga: »Det var som fan. Du, vi har det lite tunt på anfallssidan till helgen. Vi tar en kaffe på kontoret när vi är klara här.«
För några år sedan fick jag ett brev från den tidigare landslagsläkaren Magnus Forssblad. Eller brev och brev, det var en enkät om korsbandsskador, och eftersom jag pajade mitt vänsterknä i en match på låg nivå 2004 måste jag ha hamnat i något slags register. I massutskicket tilltalades jag som »fotbollsspelare« och jag visslade när jag fyllde i den där enkäten. Kände stark samhörighet med karaktären i fotbollspoeten Bengt »Cidden« Anderssons dikt på temat:
En handfull fotbollsspelare tillhör eliten.
Cirka 1 000 spelare är ganska bra.
Men vi är tiotusentals som ingenting är och inget kan bli.
När doktorn tittade på min trasiga menisk och sa typiskt fotbollsspelare kände jag en viss glädje trots smärtan.
För doktorn sa ju fotbollsspelare.
Fotbollspoesi på riktigt.
Min son skriker till. Han har blomkrukejord i munnen. Jag bänder upp hans mun och gör några halvhjärtade försök att skopa ut jorden i handfatet. Möter min egen blick i badrumsspegeln och tittar snabbt bort igen. Tänker på förskolemamman som i samband med en lämning frågade om det stämde att jag jobbade som jourläkare. »Nej«, svarade jag förvånat. »Nähä«, sade hon. »Jag hade fått för mig det och du ser alltid så trött ut.«
Hon skulle se mig nu.
Egentligen skulle det här ha varit en av årets finaste dagar. Den här helgen skulle det ha rullat allsvenska spelarbussar på riksvägar, motorvägar och stadsgator. Örebro–Djurgården skulle ha varit först ut och jag vet precis hur det är att vara i Örebro en premiärdag. Mer folk i rörelse än vanligt, småungar som storögt tittar på de gästande supportrarna, svartvita farbröder som bär på förhoppningar de inte vågar uttala högt och istället tar sig igenom de obligatoriska farhågorna om »tunn trupp« och »ojämn försäsong«. Men man ser i deras ögon att de hoppas.
Inget sådant i Örebro i dag, ingen spänd förväntan i luften. Bara smitta.
Anders: Klockan visade på några minuter över elva på kvällen och det var tyst i huset. Lösgodis, ett tänt stearinljus och en brasa som sprakade. Fötterna upp på fotpallen. På med TV:n. Det var dags: nu hade jag nått punkten där även jag var redo för ett maraton i VM-krönikor på SVT Play. Jag skulle beta av dem, en efter en, och var inställd på att rivstarta med 86:an – eventuellt den enda som jag aldrig sett. Såg fram emot att få se Altobelli, Vandenbergh och Salinas! Fy fan vad mysigt! Solblekta gräsmattor i Mexico City!
VM-krönikorna var bortplockade. Blev istället Andra världskriget i färg på Netflix.
Johan: Brännan och J-Södras spelare fick ledigt i helgen. Sedan ändrade sig klubbledningen och annonserade en internmatch mellan A-laget och juniorerna som supportrarna kunde köpa virtuella biljetter till. Precis som alla andra klubbar försöker J-Södra desperat hitta små extrainkomster. Brännan samlade seniorspelarna och sade till dem: »Inga dumheter, det här är våra ungdomar. Inga onödiga tunnlar eller tjafs med någon.«
928 personer köpte låtsasbiljetter och kunde på Jönköpings-Postens hemsida se A-laget vinna med 5–0. Dzenis Kozica gjorde två mål. Akademichefen och ordföranden agerade bollkallar.
Anders: Det har sagts några gånger sedan viruset kidnappade världen: det är i tider som dessa som verkligheten visar upp sig. Somliga blir mer sansade än man trodde, andra utstrålar panik på sätt som man inte räknade med. Några utsöndrar oväntad solidaritet, andra köper den sista toarullen trots att de redan har tre balar i källaren.
»Aldrig har jag känt sådan skam för den klubb som jag tatuerat in på min underarm.«
Den här helgen visade de högst ansvariga i Liverpool FC vad de innerst inne är för ena. Svin. En klubb som är en av fotbollsvärldens mest lönsamma och välmående har nu beslutat att de ska ta brittiska skattepengar för att betala 80 procent av de icke-spelande anställdas löner (resterande 20 procent ska LFC stå för). Ett par, tre andra Premier League-klubbar har tidigare tagit liknande beslut, men med Liverpool FC – en klubb som för bara några veckor sedan redovisade rekordfina ekonomiska siffror – adderades ytterligare ett lager. »All respekt och goodwill är borta«, skrev Jamie Carragher på Twitter och jag tryckte på »gilla«. Svinjävlar. Newcastle, Tottenham och andra klubbar får väl göra så. Barnet FC ska göra så. Men Liverpool? Sällan har en klubb uppvisat sådan taktlöshet. Aldrig har jag känt sådan skam för den klubb som jag tatuerat in på min underarm.
Jag skiter i att McDonald’s i Storbritannien valt att utnyttja korttidspermitteringsmöjligheten trots att de gick med två miljarder kronor i vinst i fjol. Donken är ett företag som säljer hamburgare som ser ut som om de har blivit överkörda av en traktor och som serveras på plastbrickor. Man äter en Big Mac i brist på annat, varken mer eller mindre.
Det går på många sätt att påstå att Liverpool FC också är ett företag i mängden, men det går aldrig att bortse från att Liverpool FC lever på att väcka känslor, som ständigt marknadsför sig som en solidarisk gigant i en bransch som svämmar över av cynism och egoism. Som trots amerikanska ägare lyckats konservera känslan av att det är en klubb som inte glömmer bort var man kommer ifrån och vad man gått igenom. Som har rest en staty av socialisten Bill Shankly utanför sin stadion.
Det är som ett uselt försenat aprilskämt som Zlatans rådgivare inte ens kunnat matcha om de hade skojat om att Zlatan skulle bli delägare i Hammarby.
Som ett brev på posten innan jag släcker lampan: Manchester United och Manchester City meddelar att de INTE kommer att utnyttja möjligheten att permittera sin personal. De står för lönerna till hundra procent.
Du har just läst det tredje av åtta kapitel som utgör Offsides fotbollsdagbok i coronans skugga. Läs vidare:
• Kapitel 4: Turkisk flykt, fotbollsarkeologi och snor som flyger i luften
Alla kapitel: Anteckningar från ett fotbollshål