Fem fördömda män

Markus Johannesson pekar på 18-årige Per Johansson som står med tårtspaden i handen:

– Här kommer du, gör en träning, spelar match och plockar på dig tårta direkt. Så funkar det inte här i livet, så lätt är det inte.

Klubbdirektör Bosse Andersson protesterar:

– Äh, låt killen vara. Han är ju stjärna. Säg till om det är något du vill ha, Per. Skor, kläder, ny bil… Det är bara att plocka med dig hem. Den här talangen skall vi vårda.

Tonåringen lägger ner tårtspaden och ler förläget, osäker på vem av lagkamraten och klubbdirektören som skämtar mest. Han kom från Örebro dagen före för att provspela med Djurgårdens U-lag och är bara på besök på träningsanläggningen Kaknäs. I dag har han gjort en träning med A-truppen. Han frågar personalchefen Marie Barth-Kron om hemfärden – det går ett tåg mot Örebro om 20 minuter, klockan 13.16.

– Om Bosse kör hinner du, säger Barth-Kron.

Klubbdirektören nickar, tar bilnycklarna som ligger på bordet och gapar:

– Rör på påkarna, Johansson!

Spelaren lyder och tio sekunder senare lämnar vi Kaknäs med en rivstart. Per trycker in sig i framsätet med den stora träningstrunken i knäet, jag tar plats i baksätet. På radion spelas Ace of Bace och Bosse ställer sig på gasen ut ur rondellen vid Fältöversten, accelererar förbi Radiohuset och svänger sedan ner på Strandvägen. Han gäspar och säger:

– Nu får du jobba på i skolan, Per. Du får fan inte slarva så du har rester kvar efter den här terminen. Vi räknar kallt med dig nästa år.

Spelaren nickar. Egentligen skulle han gått till Djurgården från division tre-laget Karlslund redan i fjol men bestämde sig i sista stund för att stanna i Örebro, vilket ledde till en febril vänsterbacksjakt som gick via Skottland och Island, innan Siggi Jónsson på Bosses initiativ gjorde en blixtutryckning till Braunschweig för att titta på Jan Tauer i tyska andraligan.

Många rynkade på näsan när Djurgården skrev kontrakt med Tauer, som rankats som näst sämste spelare i hela ligan av fotbollstidningen Kicker. I efterhand kan Bosse konstatera att såväl Tauer som de andra i lagbygget har klarat sig bra. Med fyra omgångar kvar ligger Djurgården tvåa på samma poäng som tabellettan IFK Göteborg. De är en poäng före AIK och Kalmar, och två före femman Elfsborg.

Fem lag slåss alltså om guldet. Alla med före detta spelare som sportsligt ansvariga, påpekar jag. Ola Andersson i AIK, Håkan Mild i IFK Göteborg, Stefan Andreasson i Elfsborg och Svante Samuelsson i Kalmar. Och så Bosse själv i Djurgården.

Bosse nickar:

– Det verkar ju vara en framgångsformel. Ola och jag känner varandra sedan gammalt. Vi är ju från Uppland båda två. Han spelade i Bälinge och jag i Rö och vi har några gemensamma bekanta som vi fortfarande träffar. Det var nära att Ola hamnade i Djurgården som spelare. Men vissa i klubben tyckte att han var för gammal, så han gick till AIK och visade att han hade några riktigt bra år kvar i kroppen. Om han hade gått hit i stället hade han nog inte suttit som sportchef i AIK i dag, kan jag säga.

Bilen svänger upp på Vasagatan. Per kopplar av sig bältet för att vara redo att hoppa ut.

– Och Svante har jag mött på planen, men det var nog när han spelade i Öis. Om man ser till oss fem så är Svante och Ola mest lika, ganska lugna som människor. Stefan är väl den som man har roligast med. Han och jag tillhör den andra extremen, vi är lite mer spelevinkar. Och Håkan är ju Håkan… Vi får se vem som hissar bucklan till slut.

BMW:n tvärnitar vid Centralstationens entré.

– Nu har du nästan tio minuter på dig. Det ska du väl hinna, Johansson?

 

Inför säsongen 2005 skulle Häckens nytillträdde sportchef Carl Fhager till Allsvenskans årliga upptaktsträff och mingla med andra klubbledare. Fhager, med bakgrund som jurist, var osäker på klädval och frågade Offsides medarbetare Ulf Roosvald om råd:

– Ska jag ta kostymen?

Ulf skakade på huvudet:

– Nej. En sportchef klär sig i jeans, kavaj och skjorta – ingen slips.

Man känner igen en sportchef på kläderna; deras uniform ska fungera i både styrelserum och omklädningsrum, på affärsluncher och hemma i köket hos en tonårstalang. Dessutom känns de igen på att de alltid är i otakt med tiden. Spelare och tränare lägger all energi på guldjakter och nedflyttningsstrider. Sportcheferna tvingas betrakta på avstånd hur lagbygget som de skapade för snart ett år sedan håller för smällarna som oundvikligen kommer under en allsvensk säsong.

Helst skulle de vilja planera för 2008 redan, men de vet att de måste invänta sluttabellen innan de kan agera på allvar. Vilka spelare stannar? Vilka går? Och vilka kan klubben locka till sig? En svensk mästare har ofta lättare att värva spelare än en mittenklubb. Ett lag som just tappat en forward med fast plats i startelvan är plötsligt intressant för andra anfallare.

För sportcheferna handlar det om att vara förberedda utan att handla, samtidigt som de ägnar sig åt den dagliga verksamheten – strategisamtal med tränarna, kontraktsfrågor med spelarna, kontakt med fotbollsagenter och relationsbyggande med klubbens sponsorer.

 

Den här torsdagseftermiddagen löser Ola Andersson de sista detaljerna i argentinaren Pablo Monsalvos kontrakt, innan han beger sig till veckans hockeymatch med polarna.

I en annan ände av stan tar Bosse Andersson plats på Globens läktare för Djurgården Hockeys hemmapremiär mot Färjestad.

Håkan Mild är däremot kvar på jobbet sent. Han ser sitt IFK Göteborg bli utspelade på Fredriksskans i Svenska cupens final, som Kalmar FF vinner med 3-0. Efter matchen är han frustrerad; det var IFK:s tredje match på sex dagar medan Kalmar haft ett mycket bekvämare program. Hur fan tänker förbundet?

På vägen mot omklädningsrummet sliter IFK:s isländske mittback Ragnar Sigurdsson av sig silvermedaljen och slänger iväg den så att den dunkar mot en reklamskylt. Thomas Olsson är helt svart i ögonen. I korridoren skriker Mathias Bjärsmyr ut sitt hat mot hela Kalmar.

Håkan Mild känner hur ångesten lättar lite. Hans spelare hatar också att förlora – inte bara som något de säger, utan uppenbarligen genuint och på fullaste allvar. För Håkan Mild är det ett tecken på karaktär, på en nivå som han inte har sett tidigare.

Inne på planen studsar Kalmars klubbchef Svante Samuelsson omkring i en ring med sina spelare.

– Det är klart de var trötta men vi var också riktigt bra. När vi vinner så sällan som vi gör har vi nog ingen riktig lust att be om ursäkt när vi väl gör det, säger han efter Kalmars första titel på 20 år.

I Borås sitter Stefan Andreasson framför TV:n och tänker mer på det egna lagets senaste förlust mot Hammarby än på cupfinalen. Stefan är regerande mästare, vilket han gärna påpekar för sportchefskollegorna. Men han har inte samma sköna framgångskänsla i kroppen som i fjol. Då hade motståndarna nyckelspelare avstängda när de mötte Elfsborg, domarna dömde till lagets fördel och Andreassons truppbygge förstördes inte av skador och spelarflykt.

Mot Hammarby fick Elfsborg i stället en tveksam straff emot sig.

– Jag har gett upp hoppet om domarkåren, numera är jag glad om de gör ett rätt, säger Stefan. Är det någon gång vi har blivit berövade poäng var det nu. Om tidningarna kan slå upp vår straff mot Blåvitt i en vecka – en straff där vår spelare i princip blir våldtagen bakifrån, så är det konstigt att ingen ens nämner den här straffen. Men vi höll käft vi också, vi orkar inte tjata längre.

Innerst inne tror han att Djurgården tar guldet. Han tycker att de förtjänar det.

– Vi brukar kalla oss G2. Där ute i världen finns G14 – Europas bästa klubbar. Här i Sverige är det vi i Elfsborg och Djurgården som är G2. Tillsammans har vi tagit tio av de sista fjorton titlarna. Men vi talar tyst om det när de andra är med.

 

 

Söndag eftermiddag. På Råsundas restaurang har servitriserna dukat fram rostbiff, potatissallad, bröd och ost på buffébordet. Ola Andersson står i kritstrecksrandig kostym och rafsar ihop en portion på papptallriken. Han ställer sig vid ett av de höga barborden och tittar ut genom panoramafönstret mot arenan. Läktarna är tomma sånär som på fem supportrar som arrangerar banderollerna inför tifot. Om en dryg timme är det match mot Gais. Ola är trött.

– Det här jobbet bränner så jävligt. Jämfört med att jobba med media, det var ju ingenting. Då satt man hemma och kollade matcher att analysera till helgen. Här händer det saker hela tiden. Det är ju viss skillnad på AIK och Kalmar också, om man säger så. Sett till storleken arrangerar vi i princip 13 rockkonserter om året. Det krävs så mycket folk när det gäller säkerhet, försäljning och allt runtomkring. Och då är matcherna ändå ett tillfälle som man får energi ifrån.

Han berättar om kontraktsförhandlingar, scoutning av nya spelare, personalkonflikter, dagliga möten med tränarna och så detta ständiga mejlbombande om potentiella spelare – i den senaste skörden finns bland annat tips från Nigerias bästa talangscout och en hoppfull förälder till en skyttekung i division sju. Ola har skapat en separat mejlkorg döpt till »Att kolla«. Just nu hamnar allt där.

– Fan, jag ligger en halvtimme efter, säger han, trycker brödbiten i munnen och ilar ner mot spelargången.

Den assisterande tränaren Nebojsa Novakovic vankar omkring utanför omklädningsrummet där spelarna håller på att byta om.

– Titta, säger Nebojsa och stryker handen över vänstra sidan på huvudet.

Ola granskar några grå strån på Novakovics huvud. Tränaren fortsätter:

– Det svider som fan. Frugan säger att det gör det när man blir gråhårig.

– Är det stressen? frågar Ola.

– Antagligen. Jag hade en kompis i Jugoslavien som blev helt gråhårig på en vecka under kriget.

Tränarparet Nebojsa Novakovic och Rikard Norling är på många sätt varandras motsatser. Norling är den analytiska, Novakovic den känslostyrda. Ola placerar sig någonstans mittemellan. Gemensamt för de tre är grundsynen på hur AIK ska spela – ett stort bollinnehav med ambitionen att leva mer på de egna meriterna på planen än på motståndarnas misstag. De vet att det kortsiktigt kan kosta poäng men påminner ständigt varandra om att det måste vara värt det i långa loppet. Om spelarna ska få modet att spela sig ur situationer måste ledarstaben stå emot lockelsen att beordra tjongbollar även om det säkert skulle ge bättre resultat i vissa matcher. Naturligtvis påverkar det också vilka spelare som är intressanta för Ola att titta på.

När spelarna lämnar omklädningsrummet följer Ola med ut mot planen. Som vanligt ställer han sig vid ett av avbytarbåsen för att titta på uppvärmningen. Detta är ett av få tillfällen som påminner om tiden som spelare – matchpulsen stiger, adrenalinet strömmar till. Skillnaden är att njutningen bara sitter i fram till avspark. Som spelare innebar domarens signal att man fick släppa ut alla känslor på planen. Som sportchef kan han inte göra någonting.

– Det är ett helvete. Man är helt i händerna på andra för att må bra. Dessutom är pressen mycket värre nu. Som spelare fattade du inte helheten. Nu vet jag hur viktig varje poäng är – för publikintäkter, för placeringen i tabellen… Jag har ett större ansvar.

Vaktmästare Robert Limpar går förbi och frågar om han ska vattna i dag. Ola skakar på huvudet och skrattar. I somras frågade han om det gick att vattna planen lätt före match men fick svaret att det var omöjligt – oavsett om de satte timern på två eller fem minuter kom det ut samma mängd vatten. Ola glömde att förmedla kunskapen vidare till tränarna, så inför derbyt mot Djurgården sa Nebojsa Novakovic att han sett till att planen blivit vattnad för att få ett snabbare underlag. Det var höst och redan en del dagg i gräset. Ännu mera vatten innebar att spelarna halkade runt i 90 minuter. Det gynnade inte AIK:s kortpassningsspel.

Från sin plats vid sidan av planen pekar Ola på de två argentinarna han plockade till Sverige i somras.

– Jävligt bra killar. Lucas är verkligen sydamerikan, han går hela veckan och sparar sig till match. Ivan är mer nyfiken, vill lära sig vårt sätt att tänka fotboll. Båda är riktigt bra.

Från den 21 maj till den 12 juli i år vann AIK bara en av åtta matcher. Ola fick kritik för att han i samma veva släppte iväg talangen Robert Åhman-Persson till danska Viborg och i stället åkte till Sydamerika för att värva utländskt. Två månader senare, efter 3-1 mot Malmö, den femte raka segern, stod Ola på Råsunda och hörde Norra stå skandera hans namn.

– Det svänger fort i den här branschen, säger han.

– När Rikard och jag träffade dem nere i Argentina kände vi det direkt. På hur de pratade, hur de klädde sig. Det var första intrycket och det visade sig vara rätt. De är vakna, nyfikna, öppna. Sådana killar som passar in hos oss.

Uppvärmningen är slut, spelarna går in i omklädningsrummet och Ola tar plats på läktaren. När spelarna tio minuter senare tågar in till tonerna av AIK-hymnen tittar Ola sig omkring:

– Ett stort, stort varningstecken. Det är så lojt. Inramningen, laddningen.

När matchen sparkar igång talar han högt för sig själv.

– De är höga alltså. Jävligt höga. Här kan vi slå in bollen bakom backlinjen.

– Nu Kenny! Men spring då!

– Åh, nu får han varningen. Helvete också. Då är Dulee borta nästa match.

– Fan vad stillastående det är!

– Vem är nummer 20 i Gais? Han kan ju inte springa. Han måste vi kunna gå förbi.

45 minuter passerar. Det står 0-0. Ola går ner till omklädningsrummet och hör Norling beordra byte. Mats Rubarth ska in. Ola förstår strategin: Rubarth kan vara fantastisk när han får anfalla mot Norra stå, spelar han åt andra hållet är han betydligt sämre.

Men andra halvlek blir ännu värre. I takt med att anfallen blir färre tystnar AIK-klacken och till slut hörs till och med sången från den lilla klicken Gaissupportrar: »Sämre klack än Häcken, ja ni har sämre klack än Häcken…« När AIK-backen Patrik Karlsson inte hittar något uppspelsalternativ och tvingas spela bakåt busvisslar även AIK:s supportrar.

Slutsignalen går efter en mållös match. Läktarna töms. Kvar sitter till slut bara Ola, framåtlutad, med pannan i händerna. AIK:s mentala coach Mark Francis kommer fram och viskar något i hans öra. Ola rycker på axlarna.

En kvart efter slutsignalen reser han sig och går in i spelargången. Han passerar VD:n Charlie Granfelt, presschefen Johan Wibäck och lagledaren Peter Ericsson med sänkt blick och skriker:

– Fy fan vad dåligt!

Han riktar en hård spark mot papperskorgen intill den gula tegelväggen. Sedan lyfter han blicken för att kontrollera om någon vaktmästare sett utbrottet. Med höger skospets försöker han peta ut jättebucklan.Det lyckas inte. Papperskorgen är förlorad.

 

 

Stefan Andreasson låter plågad:

– Vet du att italienska sportchefer nästan aldrig ser det egna laget spela? Dels för att de måste vara ute och scouta andra lag, dels för att de tycker att det är för stressigt. Jag borde göra samma sak. Fan vad skönt det vore att sitta i Kalmar och se på resultattavlan hur det går för Elfsborg på någon annan arena.

 

 

Dagen före satt han på Grimsta och såg Brommapojkarnas långkastare Philip Haglund plåga Elfsborgsförsvaret. Det låg handdukar runt planen så att Haglund kunde torka av bollen varje gång.

– Det tog fem minuter vid varje inkast. Effektiv tid spelade vi nog bara 20 minuter. Var går gränsen? Får vi ha en skoborste vid hörnflaggorna för rätt bollträff också?

Elfsborg fick bara oavgjort. Det börjar bli väldigt långt upp till toppen.

 

 

Bakom skrivbordet på Håkan Milds arbetsrum hänger en inramad plansch med IFK Göteborgs lag från 1996, med »Svenska Mästare 1996« skrivet med stor text i underkanten. Från en annan tavla blickar Uefacupvinnarlaget från 1987. När Håkan flyttade in i rummet bad han också om gänget som vann allt 1982, men någon sådan fanns inte i Kamratgårdens gömmor.

Håkan Mild har alltid gillat krav. Bilderna på väggen påminner honom – och de spelare och ledare som stiger in i rummet – om vad han och de förväntas prestera.

Som inloggningsord på datorn ställde han in »SM-guld«. Eftersom man av säkerhetsskäl bör ändra ibland, bytte han tidigare i år till »Svenska Mästare«.

Håkan Mild har aldrig brytt sig om att säga det tidigare, men säsongen 2005 förberedde han sig faktiskt på en karriär utan fotboll. Tillsammans med tre gamla barndomsvänner öppnade han den kombinerade restaurangen och bowlinghallen Buddy’s i Trollhättan, och i Göteborg köpte han in sig i en inrättning han hade fått alltmer kontakt med som nyskild singel i innerstan – kemtvättföretaget Betjänten.

Han hade spelarkontrakt för ytterligare en säsong och var sedan utlovad en fortsättning i klubben, oklart som vad.

– Jag såg det inte som speciellt troligt att jag skulle fortsätta i föreningen, säger han. Inte som situationen såg ut då. Det var snack om att jag skulle hjälpa Mats Persson, men det var jag inte intresserad av. Det hade blivit något konstlat om jag skulle vara kvar.

Håkan Mild vill inte prata mer om sin företrädare, i stället säger han att det inte passar honom »att springa ärenden åt andra«.

Så kom junimorgonen då IFK:s ledartrojka samt Peter Ijeh och dennes agent togs in till förhör hos polisen, misstänkta för skattebrott. När medierna flockades på Kamratgården för att jaga kommentarer, behöll Håkan Mild sitt vanliga stenansikte. Expressens Johan Orrenius bad honom att betygsätta Mats Persson. Milds svar var så underskruvat att Ernest Hemingway hade blivit imponerad: »Innovativ.«

Sedan försköts fokus mot värvningen av Stefan Selakovic, och allvaret i brottsmisstankarna steg i takt med summan. Den 6 november samlades IFK Göteborgs styrelse till ett slutet krismöte under överinseende av förre ordföranden Gunnar Larsson. Där och då inleddes en några månader lång process där föreningen gradvis gjorde sig av med den dåvarande ledartrojkan.

– Jag kunde ha spelat ett år till, säger Håkan. Samtidigt sade kroppen ifrån lite grand, och jag hade inte presterat så bra som jag ville. Så när jag fick frågan om jag ville bli sportchef var det inget jättesvårt beslut.

När han tog över var fem nya spelare på väg till klubben, värvningar som företrädaren Mats Persson och tränaren Arne Erlandsen redan hade förberett och som Håkan inte ansåg sig ha rätt att tycka något om. Samtidigt skulle han ordna träningsläger, värva ny massör, omförhandla kontrakt…

Det dröjde en bra bit in på 2006 innan Håkan fick tid till frågan som egentligen överskuggade allt annat: hur skulle IFK bli bra igen?

Håkan ringde Roger Gustafsson. Under den förra klubbledningen hade 90-talets guldtränaren varit kliniskt avskuren från beslutsfattandet på Kamratgården. Håkan Mild, med egen erfarenhet av Roger Gustafsson som både ungdomstränare, A-lagstränare och klubbdirektör (även om Gustafsson propsade på titeln »fotbollsansvarig«), visste hur envis och omedgörlig han kunde vara. Håkan kände inte heller till någon med djupare kunskaper om fotboll än Roger.

– Vi pratade om det som hänt med IFK. »Om vi backar bandet tjugo år – vad gjorde att vi var bra då? Hur ser världen ut i dag? Vad tror vi är viktigt för att lyckas i framtiden?« Vi kom fram till att kontinuitet är oerhört viktigt. Samtidigt är det ruskigt svårt att få kontinuitet i dag.

– 2005, när vi kom tvåa, försvann Sebastian Johansson, »Rispen« och Ijeh under säsongen. Då fick yngre spelare chansen, för att vi inte hade andra. Det var mer tillfälligheter än strategi, men det funkade. Nu ville vi göra det till en strategi. Vi ville ha nycklarna som gjorde att unga kunde ta steget hos oss.

Ledorden »kontinuitet« och »spelarutveckling« ställde helt nya krav på organisationen:

– Idrottsklubbar har ofta en eller några personer som jobbar häcken av sig och står för drivkraften. Sedan ersätts de av någon som inte anstränger sig lika mycket, och allt faller samman. Ska du bli riktigt bra måste du komma bort från det.

Under 2006 rasade laget i tabellen, samtidigt som Håkan byggde vidare på sitt ledarteam.

– Jag ville ha en förstetränare och en andretränare, och en som stod för den röda tråden mellan A-laget och Akademin. Ett problem vi har är att våra ungdomar inte spelar seniorfotboll, som Pontus fick göra i Kongahälla, Bjärsmyr i Husqvarna och jag själv i Trollhättan. Den tredje gubben skulle jobba med det – »så här jobbar vi i A-truppen« – och föra det neråt.

Av en handfull kandidater valde han två gamla lagkamrater, och en tredje som tillhört IFK:s juniorlag men som aldrig nådde A-laget.

– Vid det här tillfället behöver vi tränare med hjärtat i klubben, säger Håkan. Som går till jobbet med glädje. Stefan Rehn vet hur det är att värvas till IFK som spetskompetens. Jonas Olsson kom underifrån och gick från U-truppen till A-laget, precis som jag. Och Teddy Olausson vet hur svårt det är att ta just det steget.

Håkan Mild menar att tränarnas personligheter kompletterar varandra:

– Jag vill inte snacka skit om Jonas, men han är ganska lik mig. Han vill också ha koll på papperna. Stefan Rehn, han har alltid ett leende på läpparna. Jag minns när vi spelade. Jag var så inne i mitt före match, så fokuserad. Vi skulle spela i Champions League och jag gjorde mina rusher, förberedde mig för första löpningen, var så jävla laddad. Så fick jag syn på Stefan Rehn, som stod och trixade med en boll. Jag blev så irriterad att jag skällde ut honom: »Vad fan! Koncentrera dig!« Men det var ju hans sätt att koncentrera sig…

– Man behöver glädjespridare. Det skulle inte fungera om alla var som jag.

Håkan Milds första år som sportchef slutade IFK Göteborg på en åttondeplats – en placering han själv betecknade som »katastrof« när han nådde den som spelare. När han i vintras förstärkte truppen med en anonym, 20-årig isländsk mittback, en före detta mittfältstalang som ratats av Helsingborg, en anfallare från division två och en 16-åring från Trollhättan, lät kritiken inte vänta på sig.

– Det är tufft att jobba långsiktigt när alla andra – massmedia, fans, andra intressenter – är kortsiktiga. Informationen är väldigt direkt i dag: man får mejl, träffar folk. Då är det lätt att du fattar beslut för att någon tycker si, eller en annan klubb gör så. Men jag kan inte se på andra, jag kan inte bry mig om vad Djurgården eller Elfsborg gör.

– Vi kan fortfarande sluta sjua eller åtta i år. För mig ändrar det ingenting. Vi har inlett en resa, och vi gör det vi gör för att vi tror på det. Det som kan bli mitt fall… eller fall och fall, nu låter det som om jag är någon jävla storhet… är att det inte finns några genvägar. Jag tror i alla fall inte det. Som jag ser det är det bättre att vi blir åtta, sjua, sjua, sexa, femma, fyra, fyra, trea… och etta det fjortonde året, än att vi försöker gena.

– Vi provade det andra i elva år, och vad gav det? Ingenting.

 

 

I en tid när spelaromsättningen är större än någonsin och tränare sparkas på löpande band, har rollen som sportchef blivit allt viktigare. Sportcheferna står för klubbkänsla och kontinuitet. Därför hittar man också så många före detta hyllade spelare på posten.

Då Stefan Andreasson höll tal inför sponsorer och tränare på Elfsborgs guldbankett förra året fick han tårar i ögonen när han tackade sin pappa för att han en gång tog med honom till den klubb som han lärde sig älska från första dagen. Han är den av sportcheferna som varit sin klubb trogen längst, han började spela i Elfsborg redan när han var sju. På Borås Arenas läktare lever fortfarande hejaramsan »Stefan Andreasson skjuter för att döda«.

Bosse Andersson är i Djurgårdens supporterkretsar känd som mannen som stod upp emot huliganismen när han 1995 tacklade ner »Terror-Tommy« som attackerade domare Anders Frisk på Stadion. Att han fick smeknamnet »Super-Bosse« under sin tid i AIK är gömt och glömt för länge sedan.

För klacken på Norra stå är Ola Andersson en av dem som tog klubben till Champions League 1999 och spelaren som låg bakom anfallet när Nebojsa Novakovic lobbade in bollen mot Barcelona.

Håkan Mild kom till IFK Göteborg som 17-åring och är en hjälte i IFK efter framgångsåren på 1990-talet.

Och Svante Samuelsson är för alltid en Kalmar FF-ikon, för sitt spel på planen och för att ha räddat klubbens ekonomi när han gick till Brann 1998.

Samtliga fem är uppfostrade under svensk fotbolls 80- och 90-tal då spelare hade civila jobb vid sidan av (när Svante Samuelsson lämnade Kalmar för Öis 1993 var det i första hand Handelshögskolan i Göteborg som lockade). Genom åren har de sett sina respektive klubbar växa från ideella föreningar till mindre företag med växande kanslier och heltidsanställda spelare. Detta har gett sportcheferna än större ansvar. I dag är de kontraktsförhandlare, talangscouter, personalchefer och strateger på en och samma gång.

– Mycket har ändrats under de senaste åren, säger Svante Samuelsson.

Till skillnad från kollegorna bär Svante titeln klubbchef.

– De andra har ju en sportchef och en kanslichef, här måste vi kombinera rollerna för att vi är mindre. Fördelen är att jag får ganska bra överblick; nackdelen är att man inte alltid hinner med allt. Samtidigt har även vi växt snabbt. När jag började hade vi bara en marknadsanställd, nu är de två. På löpande ekonomi hade vi en och en halv tjänst, nu har vi två. Min tjänst var halvtid innan jag började på heltid. Så det händer grejer – även i Kalmar.

Han avbryts av högtalarsystemet på Fredriksskans som dånar: »Heja Kalmars röda bröder, spela nu tills kulan glöder!« Arenan är tom, förutom på hyllan längst upp på ena långsidan. Där står folk tätt packade, trots att det är 45 minuter till matchstart.

– Våra bästa ståplatser, förklarar Svante Samuelsson. Men har man väl ställt sig där vill det till att man inte går och pissar. Då tar någon annan platsen.

Han är väl medveten om att en match på Fredriksskans inte är som en match på Råsunda. Det är också så han vill ha det – lite öppnare, lite bonnigare. På så sätt blir det mycket roligare att slå storstadslagen på fingrarna. Svante är själv en symbol för det. Under de sista åren som aktiv i Kalmar FF retade han inte bara gallfeber på storklubbskonkurrenterna genom att agera fyrtorn på mittfältet och nicka bort bollar, han hade dessutom halva lönen betald av bjässen AIK. Anledningen var att AIK efter säsongen 2003 ville bli av med några av sina välavlönade spelare. Kalmar ville ha Svante men hade inte råd. Lösningen blev att stockholmarna varje månad betalade Svante drygt 40 000 kronor för att spela på Fredriksskans medan AIK själva åkte ner i Superettan.

 

 

Det blev två stabila avslutande säsonger i Kalmar innan Svante bestämde sig för att lägga av. I februari 2006 fick »Kamelen från Kalmar«, som en frustrerad Öissupporter på Ullevi döpte honom till, titeln klubbchef. Han har i första hand ekonomiansvar inför styrelsen och personalansvar på kansliet. Vid värvningar kopplas han oftast in först när det ska förhandlas kontrakt, scoutningen sköter tränaren Nanne Bergstrand och Tipselitansvarige Kjell Nyberg.

– Kalmar kan inte tävla om samma spelare som AIK och Djurgården. Vår formel har varit att plocka lokala förmågor från närområdet och komplettera med lite brassar. Nanne och Kjell har ju åkt till Brasilien varje år för att lära sig hitta rätt spelare där.

På matchdag brukar Svante ta cykeln till någon sponsor för att prata om förutsättningarna inför matchen. Han brukar uppskatta sådana åtaganden. Det mildrar nervositeten.

Men den här kvällen har han inget sådant distraktionsmoment.

– I förhandssnacket låter det som vi ska möta ett mittenlag men MFF har trots allt en av seriens starkaste trupper på pappret. Det blir spännande att se om vi klarar detta. Det är egentligen bara Djurgården som visat att de fixar att ligga där uppe, de är de enda som tagit lite kommando. Nu är det upp till oss och IFK att hänga på.

Båda lagen står pall. IFK Göteborg slår Hammarby på Ullevi med 3-0 och Kalmar vinner sin match mot Malmö FF med 2-0 efter att MFF:s Daniel Andersson tidigt både orsakat en straff och fått sig själv utvisad.

Efteråt smyger Svante ner i omklädningsrummet.

– Var det straff eller?

Han lägger armen om David Elm som flinar mot klubbchefen:

– Nja, jag tog väl ett bra tag i honom först i och för sig, men det såg aldrig domaren.

– Det inte domaren ser gills inte, säger Svante.

Det stinker svett, liniment och gräs. I dörröppningen pockar en man på drygt 70 år, med röd keps och krokig rygg, på uppmärksamhet.

– Pojkar! Pojkar! Jag vet inte om ni känner igen mig. Det är jag som är Göte. Tack ska ni ha för den här segern!

Göte har synts på KFF:s matcher i över 35 år, förklarar Svante. Han brukar vanka runt på innerplan och leda hejaramsorna.

– Han frågar alltid om vi vet vad han heter. Fastän han är här inne efter varje match, säger backen Mikael Eklund.

Svante klappar Henrik Rydström på axeln:

– Vad var det med Cesar? Märkte du?

– Mm, jag vet inte, svarar Rydström. Jag har sett det några matcher det sista, även när det har gått bra för honom. Han blir sur lätt för att passningarna inte kommer.

– Huvudsaken var att vi vann. Det såg inte bra ut i början.

Rydström fortsätter:

– Men sedan löste Daniel Andersson det åt oss på ett föredömligt sätt. Och Toivonen… vilken kille! I första slog han bollen mellan benen på mig, men den gick till »Bagarn«. Ändå sa han: »Tunnel.« Jag menar: vad fan tjänade han på det? När han fick det andra gula kunde jag gå fram till honom och säga: »Bra match Ola. Verkligen.«

Svante skakar på huvudet och myser.

 

 

Hammarby och Helsingborg är sedan länge borta från kampen om SM-guld. AIK och Elfsborg har tappat mark i guldstriden. Stefan Andreasson är övertygad om att det inte är ett sammanträffande att samtliga fyra svenska lag som är kvar i Uefacupen halkar efter i tabellen. De är inte vana vid matchningen. Men även om Elfsborg ligger fyra poäng från tabellettan IFK vägrar Andreasson att se säsongen som en besvikelse.

– Om man kallar detta en kris skulle jag gärna ha fler kriser i den här klubben. Ta alla våra lag – från P8 och uppåt – och jag tror inte att vi har förlorat mer än tio matcher totalt i år. Det är egentligen en osannolik framgång för föreningen.

Klockan är tolv. På Elfsborgs kansli laddar man inför kvällens returmöte med Dinamo Bukarest. Bortamatchen slutade med 2-1-seger och om en timme är det dags för den obligatoriska lunchen mellan klubbarnas ledningar. När Elfsborg var nere i Valencia för Champions League-kval bjöd spanjorerna på nio rätter. Det tog tre timmar att äta och efteråt sa klubbchef Thomas Nyberg: »Detta ska vi slå.« Till returen hade han bokat in en tiorättersmiddag på Svenska krogen i Borås. Stefan suckar:

– Det tog fyra jävla timmar att äta upp maten. Det går väl an att sitta länge vid ett matbord med folk man känner men här tog ju samtalsämnena slut efter tre rätter. Man satt och hoppades att de skulle slå ihop de sista fem rätterna till en. Och Nyberg var inte ens med själv.

Stefan betraktar kvällens match som den viktigaste i klubbens historia. Det är inte mer än två år sedan Elfsborg slet i ett Uefacupkval mot Dynamo Zagreb på ett ödsligt Ryavallen och Stefan satt på läktaren och tänkte: »Om jag inte visste bättre skulle jag tro att taktiken är att vi inte ska anfalla alls.« SM-guld 2006 kändes avlägset då.

– Det har gått fort för oss, och det har gått fort för andra. I dag finns det väl sju, åtta klubbar med samma ambitioner i Sverige, med ungefär samma ekonomiska muskler. Vi sportchefer slåss om samma spelare. Och vi som jobbar med det här är tävlingsmänniskor… man vill vinna SM-guld, man vill vinna silly season. Jag har ju vunnit den de sista fem åren så det är väl snart dags för någon av de andra.

Ett diplom på väggen berättar att Stefan, så här året efter SM-guldet, blivit utnämnd till Årets Boråsambassadör. Där hänger också ett inramat foto av Anders Svenssons jubel efter frisparksmålet mot Argentina i VM 2002 – tavlorna delades ut till de finansiärer som klubben hittade när landslagsmannen skulle lockas hem från Southampton.

Jag frågar vilken kontakt han har med de andra sportcheferna.

– Ola och jag har haft kontakt sedan 2001, svarar han. Vi hamnade på samma hotell med våra familjer på Gran Canaria. Vi har barn i samma ålder så vi åkte dit samtidigt något år även efter det. 2003 skulle han bli tränare här. Vi var överens. Han var här nere en fredag och skulle bara hem och få klartecken från familjen – men där fick han nej. Till skillnad från alla oss andra är ju Ola en toffel.

 

 

Jargongen mellan kollegorna är tuff. Internt strör de gärna salt i såren om någon gjort ett misstag som någon annan har tjänat på. Stefan minns hur Bosse Andersson sommaren 2003 fick beröm för sin framförhållning när han tappade Mikael Dorsin och direkt värvade Fredrik Stenman från Elfsborg. Sanningen var att Stenman satt på bänken i Boråsklubben och ville därifrån. Att vänsterbacken gick till Djurgården var mer Stefans förslag än ett resultat av Bosses värvningsstrategi. Något år senare rök de båda sportcheferna ihop om Samuel Holmén. Djurgården ville värva mittfältaren »med ett Källström-upplägg« men Stefan fräste ifrån: »Vad fan ska Samuel Holmén i Djurgården att göra? Om Samuel ska utvecklas är jag övertygad om att Elfsborg är en bättre klubb för honom än vad Djurgården är.«

Stefan säger att meningsskiljaktigheter hör till vardagen.

– Jag gillar verkligen Bosse. Jag tror få fattar vilket jobb han lagt ner på Djurgården, och med alla framgångar de har haft så är han ändå väldigt ödmjuk. Bosse är en jävligt snäll människa – och det är ju en ganska bra egenskap.

De senaste åren har han diskuterat mycket med Håkan Mild om den nya U21-serien, Stefans lösning för att ge klubbarnas reservlag högre status och få dem att innehålla flera unga spelare. IFK Göteborg har varit skeptiska.

– Men Håkan är emot allt i början… innan han inser att han har fel. Jag brukar säga till honom att IFK ligger 30 år efter. De är snart det enda laget i världen som tvingar sina A-lagsspelare att spela i reservlaget. I stället för att skicka lovande talanger trycker de in Thomas Olsson, »Ölme« och Wallerstedt i bussen för att spela B-lagsmatch mot Ljungskile. Men egentligen har jag och Håkan samma syn på fotboll. Det är alltid nyttigt att prata med honom. Jag tror att vi har mycket gemensamt. Stockholm har ju sina utmaningar och klubbarna där sin syn på hur de ska jobba. IFK och vi står för något annat, vi vill bygga mer på egna produkter.

Liksom Håkan Mild tycker Stefan att dagens spelare är av klenare virke än deras egen generation. Men Elfsborgsbasen är beredd att spela spelet.

– Håkan är jävligt envis. Jag är nog inte lika hård som han. Det går inte alltid att vara tuff i en arbetsintervju i den här branschen. Det är inte som i näringslivet där man lätt kan sparka folk och plocka in någon annan med samma kompetens. Fotbollsspelare är unika i sina egenskaper, de är specialister och då finns det inte hur många som helst att välja på. Men jag hade nog inte klarat en vecka som tränare, att höra spelarna klaga varje dag…

 

På Råsunda funderar Ola Andersson över tillfälligheter. När transferfönstret stängdes sista augusti trodde han att de skulle få behålla brasilianaren Wilton Figueiredo säsongen ut. Men så kom anbudet från Rayyan i Qatar – eftersom shejkerna har specialregler om att värva spelare ända fram till seriestart var övergången möjlig. När affären var klar konstaterade Ola i en intervju med Stockholm City att det handlade om sjuka summor men sa också att brassen »ger upp sin sportsliga karriär för ekonomin«.

Sedan Figueiredo lämnade har AIK fyra matcher i rad utan seger. Ola kan ändå inte gräma sig. När han och Norling i våras åkte till Argentina var det i syfte att hämta hem en anfallare. De återvände med två. För att finansiera affärerna visste de att de var tvungna att sälja Figueiredo någon gång under säsongen. Men ingen av dem kunde ana att effekterna skulle bli så stora. Utan Wilton har målproduktionen upphört helt.

Även den här kvällen slutar mållös för AIK. Från läktarplats ser Ola Nils-Eric Johansson och Jimmy Tamandi miss-förstå varandra när ingen av dem möter lagkamraten Daniel Arnefjords bakåtpassning. Johansson tvingas i stället fälla Hapoel Tel Avivs Reuven Oved. På fri-sparken som följer gör israelerna målet som slår ut AIK ur Uefacupen.

– Vi fick betala dyrt för att vi hade bortamatchen i Tel Aviv och derbyt mot Djurgården så tätt. Mentalt orkade vi inte, säger Ola.

Samtidigt, på Borås Arena, mår Stefan Andreasson illa. Dinamo Bukarest gör 1-0 på Elfsborg på straff. Ett mål till och Elfsborg är utslagna. Rumänernas ägare vänder sig om på stolsraden nedanför och jublar med knutna nävar upp mot publiken.

– Sätt dig ner för fan! muttrar Stefan.

När Elfsborgsledarna sträckte armarna i luften över målen i Bukarest vände sig rumänerna om med mörka blickar och sa: »Show some respect.« Samma regler verkar inte gälla på bortaplan.

– Det kan sluta i katastrof. Skyddar du mig om jag vräker ner han över läktaren? säger Stefan till ordförande Bosse Johansson på sin högra sida.

»Sådant här hände mig aldrig innan jag blev sportchef. Jag gillar kontroll och hela den där biten. Det ska vara ordning och reda. Sådant här kan bara inte hända mig.«

I vip-rummet i halvtid kan Stefan inte stå still.

– Åker vi ut tar jag nog livet av mig. Jag kan vara 45 minuter från mitt eget självmord. Egentligen skulle jag bara vilja åka hem och gå i skogen, bara skita i det här.

I andra halvlek attackerar rumänerna gång på gång och Elfsborgmålvakten Johan Wiland är vid flera tillfällen farligt ute. Stefan pekar på rumänernas högerback.

– Han är peruansk landslagsman. Titta så osäker han är! Det är inte konstigt om Peru vill ha Vasquez. Man kanske skulle byta nationalitet, man hade nog gått rakt in i det landslaget.

När domaren blåser av visar resultattavlan fortfarande 0-1. Elfsborg är vidare och Stefan springer trapporna ner. I omklädningsrummet börjar han sjunga:

– SM-guld, SM-guld, SM-guuuuuld… betyder inte ett skit jämfört med det här!

 

Med tre omgångar kvar toppar IFK Göteborg tabellen på 40 poäng, lika många som Djurgården. Trea är Kalmar, en poäng efter. Elfsborg och AIK är borträknade.

Djurgårdsbasen Bosse Andersson oroar sig nu för bortamatchen mot Gefle. Den ligger dagen efter den årliga bartömningen på hans krog på Lidö i norra skärgården. För Bosse är det ett sätt att koppla bort fotbollen och sätta punkt för sommaren tillsammans med de närmaste vännerna. Festen brukar infalla under landslagsuppehållet men det fungerade inte i år. Bosse säger att det kan bli sent och jag erbjuder mig att köra till Gävle.

– Nej, nej. Vi tar kustvägen upp.

Bartömningen fyller ett av Bosse Anderssons få lediga dygn på året. Utöver de löpande arbetsuppgifterna som sportchef finns det ju alltid en talang till att kolla in, en säljsugen agent till att lyssna på eller en nästan färdig värvning som ska smörjas med några fringisar i kontraktet.

För att inte slitas i stycken måste sportcheferna ha en tydlig uppfattning om vad de söker och var de ska leta. Alla letar i närområdets gärdsgårdsklubbar, och i de yngre landslagen, och bevakar på ett eller annat sätt Elitpojklägren. Därefter kan strategierna skilja sig.

Ola Andersson inledde i vintras ett samarbete med den före detta argentinska landslagsmannen Matías Almeyda som numera jobbar som agent. Det gav möjlighet att värva tre argentinare under säsongen. Även Stefan Andreasson har haft kontakt med argentinska rådgivare men det har aldrig lett till mer än enstaka provspel. Bosse Andersson är annars den som framstår som mest internationell i sin scoutning. Genom åren har han bland annat kontrakterat kongoleser, en gambier och en fransman. Men helst letar han i de nordiska grannländerna. Han var tidigt på Island och hämtade spelare, vilket i förlängningen ledde till att han lärde känna Siggi Jónsson som numera är Djurgårdens tränare. Och han har genom finländske andretränaren Paul Lindholm bra koll även på finska spelare. Den här hösten planerar han bland annat en resa till Mariehamn på Åland.

Men även om klubbarna fiskar i olika vatten finns det begränsningar. Ofta är de ute efter samma spelare. Bosse Andersson säger att det egentligen inte är så problematiskt – klubbarna står för olika saker och har olika saker att erbjuda. Vissa vill bo i Stockholm, andra inte. Vissa söker en säker plats i startelvan, andra är beredda att chansa. Vissa vill spela i Europa, andra nöjer sig med en allsvensk karriär.

– Vi sportchefer står inför samma problem. Vi för samma diskussioner med spelare, med supportrar, med våra styrelser, med fotbollsförbundet. Jag tycker att det finns en öppenhet mellan oss som håller på, vi är ju inte så många. Det är bättre att vi har en öppenhet, att vi till exempel berättar när spelare är på väg bort eller inte, än att agenter och media ska hålla på och tissla och tassla. Vi har en bra relation. Jag kan ringa Stefan, Ola, Håkan eller Svante när som och snacka, säger Bosse Andersson.

 

 

Håkan Mild trycker in dieselmunstycket i sin sponsrade Volvo XC90 och snäpper fast avtryckaren på autofyllning. Han botaniserar en stund bland vattenalternativen inne i Shellbutiken innan han betalar, hoppar in i bilen och kör iväg. »Sbang!« hörs en smäll från bilens akter. Håkan tvärstannar.

Pelle Swärd, gamle IFK-läkaren Leifs 27-årige son, öppnar sin dörr och kikar nyfiket bakåt mot tanklocket. Där sticker munstycket fram ur hålet, medan dieselslangen slingrar sig herrelös borta vid pumpen.

Ett butiksbiträde kommer ut för att inspektera olyckan. En säkerhetsanordning förseglar slangen, och Håkan försöker förgäves att pressa tillbaka munstycket på sin plats.

– Det är något slags bajonettfattning…

Shelltjejen ställer trött fram några orangefärgade koner som signalerar att pumpen är ur funktion. Håkan Mild ser plågad ut.

– Ni får ringa om jag måste betala något.

Han sätter sig bakom ratten med förbluffad min.

– Sådant här hände mig aldrig innan jag blev sportchef. Jag gillar kontroll och hela den där biten. Det ska vara ordning och reda. Sådant här kan bara inte hända mig. En annan gång fyllde jag upp bilen med bensin i stället för diesel. Den tvärdog. Som tur är har vi assistansavtal – det tog trettio minuter så hade jag en ny bil. Man har väl för mycket i huvudet. Man har gått från att vara spelare till… vad är det här nu då?

Trafiken står plötsligt helt stilla när Håkan ska ut på motorvägen igen. Olyckan måste ha hänt bara några minuter tidigare.

Håkan trummar mot ratten. Han hade planerat att hinna med en lunchpaus på vägen till Malmö, och ändå komma fram med en timmes marginal.

– Det är sådant här som gör att laget åker dagen före när det är tidig avspark.

Pelle Swärd, som pluggar till läkare i Lund och som bommar skjuts efter att ha varit hemma i Göteborg några dagar, stiger ur bilen för att sträcka på benen. Håkan följer efter. Två bilar längre fram kliver en annan välkänd figur ut på vägbanan. Håkan Mild och Pontus Kåmark klappar om varandra.

»Jag har ju svårt att se att jag kan vara klubbdirektör i någon annan klubb, eller att Håkan lämnar IFK för en allsvensk konkurrent. Det kommer inte att ske.«

Den gamle landslagsbacken har med sig dottern i bilen. Efter att ha avverkat tre veckor dam-VM i Kina är han ledig från kommenterandet ett tag.

– Jag kom precis hem från Peking, och satt på Arlanda och såg er köra över Hammarby medan jag väntade på nästa plan. Vilken jävla inställning! Jag trodde aldrig att ni skulle hänga med så här långt, jag tippade att ni skulle komma sjua, åtta i år. Visst kunde ni bli bra, men inte redan. Det var lite som att se Valencia eller Manchester United…

Håkan gör en grimas, som för att visa att den gamle lagkamraten borde hejda sig lite.

– Jo, hör här, fortsätter Kåmark. Det är som när Valencia eller United tar sina uddamålssegrar. Det är inte så snyggt alltid, men de gör jobbet.

Fyrtiofem minuter senare börjar trafiken rulla igen. Håkan Mild lägger sig i omkörningsfilen, och förblir där. Hastighetsmätaren visar 150.

– Nu är det på något sätt inne att ha en spelare som sportchef, säger han. Jag tror att det är bra. Som sportchef måste du känna för föreningen. Många frågor handlar om att hitta ett värde – som inte är pengar – i att komma till min klubb. Varför ska en spelare välja IFK och inte AIK? Många tror att det handlar om lönen. Oftast gör det inte det. I stället gäller det att visa att spelarna trivs, mår bra och kan prestera.

Han pressar bilen lite till.

– Ska du ha det här jobbet måste du brinna för det du gör. Du kan inte vara intresserad av att tjäna pengar, för det finns inget steg att ta. Jag kan i alla fall inte se mig i någon annan klubb. Sedan tror jag inte att man orkar med det här hur länge som helst, inte om man ska göra det riktigt bra.

Han kör i 160. TV4 vill ha med honom i sin inför matchen-studio på arenan klockan 15.30. Det blir på håret.

Håkan byter spår:

– Vi har Jonas Eriksson i dag…

På Ullevi tre veckor tidigare fattade domaren tre tveksamma beslut under matchen mellan IFK och Elfsborg. Det första gav Elfsborg en generöst dömd frispark strax utanför IFK:s straffområde, som boråsarna gjorde 1-2 på. Det andra gav Elfsborg straff och 2-2, efter en till synes klockren brytning av Mathias Bjärsmyr. Sedan såg domaren åt andra hållet då Andreas Augustsson i slutminuterna armbågade sönder näsan på Tobias Hysén när Hysén var på väg mot friläge.

– Det är nog bra att han dömer.

Håkan menar att om Eriksson gör några tveksamma avblåsningar mot Göteborg i den här matchen, kan folk börja undra om han har något emot laget. Den lilla detaljen kan bli avgörande.

Håkan Mild vänder sig mot baksätet.

– Kan du köra automat?

Pelle Swärd nickar. Ryker sportchefens körkort får han ta över den sista biten.

Sedan lyser Håkan upp:

– Men det är klart, poliserna är väl upptagna med att jaga huliganer.

 

Nästa dag, Statoil i Norrtälje. Bosse Andersson hoppar ur sin grå Volvo, kastar över nycklarna och säger:

– Du kör.

Det är morgonen efter bartömningen och bortamatch mot Gefle om tre timmar. Innan gårdagens fest startade på allvar satt Bosse framför TV:n och såg matchen på Malmö Stadion. IFK vann med 2-0. »Malmö blev misshandlade av domaren Jonas Eriksson«, sa TV4:s expertkommentator Billy Ohlsson som ansåg att skåningarna borde fått två straffar.

– MFF är ett lag i spillror. Junior såg nonchalant ut på topp, och då är det ändå en bra spelare, en spelare som gjorde succé i danska ligan. Men jag hade inte räknat med att Blåvitt skulle torska, säger Bosse.

Vi åker kustvägen norrut genom Roslagen, Bosses barndomstrakter. Här har han sitt sommarhus som någon gång i framtiden ska bli hans permanenta boende, här har han fortfarande en stor del av sin bekantskapskrets.

När han växte upp drev föräldrarna lanthandel. Bosse började jobba där redan i unga år. Han säger att det var en nyttig skola, en intensivkurs i social kompetens som han har nytta av i dag.

– Det här jobbet handlar mycket om att kunna ta folk. Det tror jag Håkan, Stefan, Ola och Svante skulle hålla med om. Vi har en fördel av att ha spelat på hög nivå men samtidigt är det stor skillnad mot när vi spelade. Klubbkänslan finns inte på samma sätt. Jag har svårt att se att Quirino, Enrico och Lance Davids springer ut på Östermalms IP om 15 år och spelar med Djurgårdens veteranlag. Individen är viktigare än laget i dag. Men för mig är Djurgården viktigast och så har det alltid varit. Kanske är det än viktigare att ha folk som oss – sådana som brinner för klubben – på den här positionen i dag än det var förr.

Jag frågar om det inte samtidigt känns begränsande för karriären. Vart skulle en Bosse Andersson sikta om han ville vidare i sportchefsjobbet?

– Ja, jag har ju svårt att se att jag kan vara klubbdirektör i någon annan klubb, eller att Håkan lämnar IFK för en allsvensk konkurrent. Det kommer inte att ske. Om vi inte var så förknippade med klubben skulle det nog funka – i Norge har det värvats en del sportchefer mellan lagen. Lars Bohinen gick ju från Vålerengen till Stabaek till exempel.

Telefonen ringer i ett. Aki Riihilahti har kompisar på besök och vill ha biljetter. »Jompa« Eriksson, klubbens näst bästa målskytt genom tiderna, undrar när det är matchstart. När Bosse svarar nästa gång är det Johan som är hovmästare på Bosses krog som vill prata om gårdagen. Var gästerna nöjda fast ginen tog slut vid åtta? Bosse tröstar – det fanns annat att dricka.

»Förhoppningsvis gör vi som mot Örebro, bara kör över dem. Men jag undrar om det räcker. Både IFK och Djurgården måste göra bort sig i morgon.«

Utanför bilrutan passerar de pampiga bruken förbi. Så fort han får chansen guidar han mig genom lokalhistorian. Han känner trakterna utan och innan. Det är en annan tid nu, på alla sätt. När han växte upp här som spelare i division sju-laget Rö lovade han sig själv att en dag spela i Allsvenskan. Han nådde målet och spelade i högsta serien med både AIK och Djurgården. Men fotbollen var inte viktigast. Jobbet som polis var det han försörjde sig på.

– För mig var det skönt att ha något annat än fotboll. Om fotbollen gick piss kunde jag få energi från jobbet. Dagens spelare kan inte hämta energi från något, fotbollen är allt de har. Det är en svaghet. För mig är det viktigt att ha restaurangen. Jag ser killar och tjejer där som sliter och brinner precis lika mycket för sitt jobb som spelarna i Djurgården – trots att de som restaurangpersonal inte har hundratusen i månadslön. Det är viktigt att ha den verklighetsförankringen.

Knappt två timmar senare ser Bosse Djurgården haka på guldstriden. När han passerar den tillresta klacken skanderar de: »Bo, Bo, Super-Bo, Bo, Bo, Super-Bo«. Klubbdirektören ser förlägen ut och muttrar att »det stinker ju öl om hela läktarsektionen«.

Efter matchen dröjer han länge i korridoren utanför omklädningsrummet.

– Jag skulle vilja säga hej till Oremo bara, förklarar han.

Anfallaren och Bosse hade långt gångna förhandlingar förra året. Oremo skulle komma ner till Stockholm men ringde återbud i sista stund för att det var älgjakt den veckan. Bosse tyckte att han kunde komma bara över en dag, för han jagade väl inte älg hela veckan? »När det är älgjakt så jagar man hela veckan, så är det och så har det alltid varit«, svarade Oremo. Till slut gav Bosse upp. Gefles tränare, Per Olsson, hade också jagat såväl Oremo som Kebba Ceesay och Mikael Dahlberg, och när Bosse väl hade vunnit striden om de två sistnämnda, ringde han upp Olsson och sa: »Nu lär han väl ösa in mål nästa säsong så jag vet att jag kommer ångra mig, men ta honom då för fan.«

– Oremo var skön, säger Bosse. Han ringde upp och sa på sin släpiga norrländska: »Det var jättekul att lära känna dig, Bosse. Men det blir inget Stockholm för mig.«

Han tittar på Strömvallens resultattavla. Djurgårdens 2-0-seger innebär att laget med två omgångar kvar fortfarande ligger på samma poäng som IFK Göteborg. Men den sämre målskillnaden gör att det krävs poängförlust för Göteborgslaget om Djurgården ska kunna knipa guldet.

– De har AIK härnäst. Det blir en spännande avslutning.

 

Håkan Mild knappar in numret till skolan där en av U-truppens spelare går. Han kallpratar lite med personen i andra änden, innan han kommer till saken:

– Jag har fått signaler om att det inte går så bra för honom… Ja, Eilert sade det… Nej, jag vill göra mer än så… Han är ung. Det är nu vi kan påverka honom som mest.

Han knäpper av samtalet. Telefonen ringer direkt.

– Håkan Mild, IFK Göteborg… Jaha… Den nya arenan? Du, ta det med vår marknadsavdelning… Du når växeln på 703 73 00.

Han skakar på huvudet.

– Det ringer ett par om dagen där man verkligen undrar, men det är bara att vara trevlig. Förr eller senare är det någon radiokanal som luras.

Det ringer igen. Den här gången vill en division två-spelare komma och provträna.

– Nu är vi mitt uppe i ett säsongsavslut, och har inte riktigt tid att titta på det. Men skicka ett mejl. När jag hinner går jag igenom dem med tränarna. Ring igen om någon vecka.

Klockan är strax efter tio på förmiddagen den 17 oktober. Håkan Mild är på väg mot Vifolkavallen i Mjölby för att se Sveriges P18-landslag möta Israel i ett EM-kval. Han vill se två av sina egna spelare i blågult, men också spana in några spelare han kanske vill värva till IFK.

– Vi är sex, sju stycken som är ute och tittar på spelare, men alla har vi en annan huvudsyssla. I Allsvenskan och Superettan har vi superkoll. I de lägre divisionerna, och utländska spelare – där är vi inte alls där jag vill att vi ska vara. Jag vill anställa en heltidsscout som bara ser på matcher, och som sammanställer det vi andra ser. Men det handlar om pengar också. Allt handlar om pengar…

Gänget i fotbollsutskottet har kommit fram till att IFK behöver intäkter på ungefär 150 miljoner – eller ungefär dubbelt så mycket som vid det senaste bokslutet – för att ha råd med den standard Håkan vill ha. I år pekar alla siffror uppåt och i augusti beslutade man att satsa åtta miljoner på en ny fullstor konstgräsplan uppe på Kamratgården.

– IFK ska ha de bästa förutsättningarna man kan få på våra breddgrader, säger Håkan. I dag har vi folk som hjälper till med olika saker – fixar lägenhet eller ordnar med jobb till sambon – men vi har ingen som sysslar med det på heltid. Jag vill ha en anställd som bara håller koll på att folk har det bra. Om det fanns mer pengar skulle jag vilja ha en jacuzzi på Kamratgården också, och bättre kök så att vi kunde göra bättre käk. Jag vill ha en egen röntgen, ett kallbad…

Han säger att den största utmaningen är att få spelarna att »stanna upp«:

– Jag säger till Mathias Bjärsmyr: »Du ska bli grym. Du ska in i landslaget, du ska till Liverpool och du ska vinna Champions League.« Jag vill väcka de tankarna. Men om man tror att det finns genvägar blir det jävligt fel. Ska man bli en riktigt bra fotbollsspelare, måste man göra de där gristräningarna, helst med ett leende på läpparna. Det är prestationen som som gör dig till proffs. Den kan ingen annan göra åt dig. Du utför ditt slitgöra, match efter match, och håller käften. Då kommer du dit du vill.

– Det vi kan se just nu är att vissa av våra killar verkligen har tagit det. De kanske famlade i mörkret ett tag, fick mycket positivt, tyckte att det gick bra, men nu har vi fått dem att fatta att de måste prestera varje dag. För det är tufft. Det är en helvetes konkurrens där ute. Du får aldrig slappna av, för då kommer du att få problem. Vissa klarar inte av det. De är trötta på sin Volvo, och ser bara den där Porschen de vill köra med. De sticker iväg så fort de får chansen, och sedan är de snart tillbaka och kör Volvo igen. Jag vill få killarna att göra det riktigt, så kan de köra Porsche hela livet sedan.

Håkan Mild menar att han är en extrem optimist, eftersom han tror att exakt alla kan bli bättre. Några kan till och med bli »riktigt jävla bra«.

Han behöver inte gå längre än till sig själv, och till gamla lagkamrater som Joachim Björklund, Klas Ingesson och Kennet Andersson. De var inte landets största bollbegåvningar, men de älskade att träna, slet som djur under match och förstod sina roller på planen. Det tog dem till välbetalda proffskarriärer i Serie A, Premier League och La Liga, och det gav dem en bronsmedalj i världens största idrottsevenemang.

I dagens IFK pratar varje spelare med någon av tränarna, eller med Håkan, en gång i veckan. Även det är ett resultat av ledarteamets funderande.

– När jag var ung hade jag kanske två samtal om året med tränaren. Jag minns att jag tänkte »skit i det du, jag vet vad jag är bra eller dålig på«. Jag var uppfostrad så: de som var starka mentalt och som bara gick ut och körde, de var mina idoler. Så är det inte i dag. I dag måste man förklara för killarna. Därför behövs det en större ledargrupp, som tar större ansvar för spelarna. Som får dem att förstå att fotbollsspelare inte är något man bara blir, och sedan är allt bra.

Han ställer en retorisk fråga:

– Vad är det att vara humanist? Ibland är det att ge någon en smäll på käften, och då menar jag förstås inte bokstavligt. Vi kan inte vänta med att berätta för spelarna hur världen fungerar tills de är 22-23. Man kan inte skicka iväg en spelare till en proffsklubb, och låta honom upptäcka det där: »Fucking Swedish guy – gör som vi säger till dig!«

– Jag tror att människan mår bra av tydlighet. Det handlar inte om att hämma individen. Följer man bara reglerna och visar att man gör sitt bästa, får man vara hur man vill. Då får man komma från månen och ha grönt hår.

Mobilen ringer igen.

Den här gången är det förrförre ordföranden Kurt Eliasson, mannen som en gång flög över till London och Wimbledon för att övertala Håkan Mild att återvända till IFK när Mild var som mest förbittrad på föreningen. Det var också han som väckte tanken på att Håkan Mild skulle fortsätta som ledare i klubben.

Kurt Eliasson pratar med Håkan om hans syster, som föll offer för en mördare under hösten. Till helgen väntar begravning i Trollhättan, senare en rättegång i Jönköping.

Håkan säger till Kurt att läget är okej.

– Du vet hur jag är. Jag lägger locket på.

Han knäpper av mobilen. Som snart ringer igen. Ännu ett samtal om juniorspelaren som uppenbarligen har misskött sig i skolan.

Håkan Mild säger att han tar emot ungefär trettio samtal om dagen.

– När snurren var som värst runt Marcus Berg tog jag nog emot nittio samtal om dagen. Sedan bytte jag mobil, och sedan hände det här med syrran. Folk som förr ringde för att tjata om allt möjligt, de ringer någon annan nu. Vi är väl sådana… Vi vill inte bli påminda om döden.

 

Vifolkavallens huvudläktare har nio bänkrader. Med ljusgula brädor, vita knutar och snickarglädje ser den ut som Pippi Långstrumps veranda. Håkan slår sig ner på den näst översta raden. Strax bredvid sitter Albin Ekdals kändispappa Lennart. Albins agent Ivar Lidén blir stående i entrén – han vill inte betala de tjugo kronor Mjölby vill ha i inträde. Han argumenterar, visar av någon anledning sin legitimation och får till slut komma in gratis.

Sedan börjar Martin Dahlin, numera agent, att leta efter pengar i sina fickor. Gubben i entrén visar matt in också honom utan betalning.

Matchen bjuder på ganska nätt och trevligt spel. Sverige anfaller och Israel försvarar. Ingen tacklar eller gör något extraordinärt.

– Jag blir sällan upphetsad över fotbollsmatcher, säger Håkan. Det krävs mycket. Men tänker man på att det här är mitt jobb, så är det riktigt roligt. Det handlar inte bara om att se matchen, utan också om att synas. Det är viktigt att jag är här. Det sprider sig nere på planen. Killarna får veta det.

Det låga matchtempot har sina förklaringar: landskampen är Sveriges tredje på sex dagar, och båda lagen är redan kvalificerade till nästa kvalomgång.

– Det är inte lätt att värdera dem på det här. Samtidigt ska de här vara Sveriges bästa. Det är inte talanger vi pratar om, det är 18-åringar som ska ta en plats i vår A-trupp. Jag har svårt att se någon som kan göra det.

Håkan pekar ut huvudproblemet – de flesta har allsvenska klubbadresser som Helsingborg, Brommapojkarna, Hammarby och Malmö FF, men nästan ingen av dem spelar i Allsvenskan.

Typiskt nog tillhör den spelare som gör bäst intryck på Håkan Mild Ängelholm i division ett södra, där han också får spela A-lagsfotboll regelbundet. Emil Salomonsson spelar omväxlande på högerkanten och i anfallet, och rör sig över stora ytor på planen.

– Tittar man på juniormatcher ser man väldigt lite temposkiftningar, väldigt lite djupledsspel. Men Emil skiftar tempo. Jag tycker man ser att han har det här steget i sig.

Håkan spricker upp i ett leende:

– Kolla! Han spelar i World Cup! Skorna Adidas tog fram till VM 1978. Killen har ingen konstig frisyr, och han spelar i World Cup. Det är klart att han kan bli något.

Matchen slutar snopet: Israel vinner med vad som blir landskampens sista spark.

Håkan tar en korv med bröd på väg mot utgången och rullar hemåt.

Hans tankar glider iväg till guldstriden.

– Vi har haft flyt. Tränarna fick ihop laget snabbare än jag trodde, en spelare blommade ut lite tidigare än förväntat… och det är fint, men vi vill ju lyckas flera gånger. Det ska inte bero på tillfälligheter. Samtidigt tyder det här på att om du gör något som är bra, då betyder det någonting. Gör vi någonting tillsammans, som vi tror på, då behöver vi inte de här toppgubbarna. Där har du det jag har burit på inombords. Och det går! Det funkar!

Han grubblar lite.

– Det är alltid bra att vinna guld. Guld är guld,

oavsett om det är tidigt eller sent.

Ännu en gång ringer mobilen. En av ungdomsledarna har nåtts av ryktet att det är problem med en av spelarna. Håkan tvingas förklara:

– Han kom för sent till skolan. Sedan var han tyken mot läraren.

Personen i den andra änden av luren har svårt att inse allvaret.

– Sluta mesa dig, säger Håkan. Vi får ta han bara, medan vi kan… Här måste vi skilja agnarna från vetet.

Håkan Mild lägger på.

– Det handlar om vanlig jävla hyfs och hövlighet, säger han. Om du har en kille som beter sig dåligt i skolan, och vi inte fixar det, då gör vi honom en otjänst. Som U-truppsledare leder du träningar, sköter administration och har dessutom ett vanligt jobb att sköta. Då är det ett jävla slit att ta tag i de där bitarna. Där känner jag ett stort ansvar.

Hans optimism visar sig trots allt ha gränser:

– Du kan aldrig ändra på en individ. Individen måste ändra på sig själv. Vi kan tjata på dem hur mycket som helst, men om killarna inte själva vill – då händer det ingenting. Det är som Stefan Rehn brukar säga: »Är man smart lär man sig av andras misstag. Är man mindre smart lär man sig åtminstone av sina egna. Är man dum lär man sig inte överhuvudtaget.«

 

Svante Samuelsson säger att det finns olika sorters 80-talister:

– Bröderna Elm. Det är havregrynsgröt från början i de killarna.

I Kalmar har de svårt att dölja förtjusningen när de talar om Viktor, David och Rasmus, för även om det är brasilianarna som har märkts mest de senaste åren är det de disciplinerade lagspelarna som är grunden i fotbollsfilosofin. Den här säsongen har visat det mer än någonsin. Efter två raka 5-0-förluster, efter Ari da Silvas flytt till AZ Alkmaar, återgick tränare Nanne Bergstrand till gamla trotjänare i backlinjen och beordrade att laget skulle ta mer tid på sig vid fasta situationer.

– Där visar Nanne ett fantastiskt ledarskap. Han vågar sätta sig ner och ompröva, ta ett steg tillbaka för att komma framåt igen, säger Svante.

Han sitter i bilen på väg upp till Stockholm samma dag som det är match mot Brommapojkarna på Grimsta. Ett hektiskt dygn väntar. Direkt efter match ska han till TV4:s studio för att prata guldstrid med Ola Wenström i studion. Dagen efter vill Canal Plus ha honom i sin studio på Råsunda under AIK-IFK Göteborg.

– Det enda vi kan göra är att vinna vår match. Förhoppningsvis gör vi som mot Örebro, bara kör över dem. Men jag undrar om det räcker. Både IFK och Djurgården måste göra bort sig i morgon. Det lag som ska ta guldet måste nog leda inför sista omgången.

Klockan är fem i halv sex när Håkan Mild och IFK Göteborgs ordförande Stig Lundström lämnar Hotel Continental mittemot Centralstationen i Stockholm för att stiga in i en taxi mot Råsunda. Chauffören känner igen passagerarna och småpratar om guldspurten. Han har inte riktig koll på läget. Håkan förklarar att det står mellan IFK, Djurgården och Kalmar nu.

– Ja, jag är ju bajare så jag skiter i det när de är borta, säger chaffisen.

Håkan kollar mobilen efter SMS från Stefan Landberg. Den forne lagkamraten har skickats till Halmstad för att hålla koll på Djurgårdens match. IFK-ledningen vill ha möjlighet att anpassa sitt eget spel efter hur det går för guldkonkurrenten – om IFK leder eller har oavgjort mot AIK, och Djurgården ligger under eller har oavgjort, gäller det att bevaka poängen. Ligger IFK under eller har oavgjort, och Djurgården tar ledningen, har man förberett för fyra forwards.

På Råsunda skyndar Håkan ner till omklädningsrummet för att kolla till truppen. Han ställer sig aldrig i centrum, håller tal eller försöker nå dem som grupp – omklädningsrummet är tränarnas revir. I stället går han runt för att peppa alla en och en; han boxar till någon på armen, rufsar om en lugg, dunkar i ryggen.

Som landslagsspelare har han gott om goda minnen från Råsunda. Med IFK Göteborg har han nästan bara upplevt elände. Sista gången han spelade där själv vände AIK ett 0-1-underläge till 3-1. 2006, när han för första gången var där som sportchef, vann AIK med förkrossande 4-0. Då slogs Göteborgssupportrar dessutom vilt på läktarna – något Håkan Mild tog extra hårt, eftersom han och Stig Lundström rest med supportrarna på det specialchartrade X2000-tåget upp till matchen.

Uppe i restaurangen hejar han på Martin Dahlin. Johan Mjällby passerar förbi på några meters avstånd, utan att Håkan lyckas etablera ögonkontakt genom vimlet av sponsorer och vip-gäster. Sedan presenteras Rikard Norling för gästerna. Han drar AIK:s startelva och pratar om matchen. När han får en fråga om motståndet blir han ironisk:

– IFK lär inte rulla ut bollen från Bengt Andersson, om man säger så.

Underförstått: IFK spelar primitivt, och AIK spelar inte så.

Håkan avslöjar inte med en min vad han tänker.

Vid halvsextiden måste han lämna Råsundarestaurangen för att leta sig ut från arenan. TV4 vill ha en inför matchen-intervju.

– Jag hatar sånt här. Men det är bara att ställa upp, muttrar han.

Medan TV-folket riggar kamera och ljus försöker veteranreportern Lennart Modig kallprata igång Håkan.

– Det var några år sen ni vann nu, va? När var det? 2000?

– 1996, säger Håkan.

– Jaha. Ni har det i egna händer nu, va?

Håkan nickar.

– Är det klubbdirektör du är nu? försöker Modig.

– Sportchef, säger Håkan.

– Ja, just det, vem var det förut nu igen… Wernersson?

– Han var klubbdirektör.

Håkan tittar på klockan. Han är blek och laddad men står still med fötterna, med resultatet att hela kroppen i stället vaggar fram och tillbaka från ena sidan till den andra. Som på en uggla.

Några supportrar får syn på honom och börjar gasta en Håkan Mild-ramsa för full hals. Håkan vinkar avmätt.

När intervjun väl sätter igång är Håkan sitt vanliga, tillknäppta jag. Orden matchar inte alls hans sammanbitna ansiktsuttryck:

– Killarna har gjort det bra, en sådan här chans får man inte ofta. Nu har de bara möjligheter. Det är bara glädje som gäller, det finns inget annat.

Efteråt hetsar han snabbt tillbaka mot läktaren.

Avspark.

Det blir som Norling trodde: IFK drar iväg bollen långt. Wernbloom får inte kontroll över den och AIK börjar rulla. Redan i andra matchminuten får stockholmarna en hörna. I den tredje drar Dulee Johnson ett skott strax utanför.

Håkan är kritvit i ansiktet. De stora blodådrorna ovanför tinningarna bultar.

IFK får inget grepp om spelet – de centrala mittfältarna Gustav Svensson och Thomas Olsson försöker erövra bollen, men Dulee Johnson och Pablo Monsalvo låter sig inte stressas, vrickar enkelt vidare bollen, trippar åt sidan.

Håkan Milds ben rör sig upp och ner, som på en tonåring som inte klarar av att sitta still i klassrummet.

»Sex minuter före full tid reser sig Johan Mjällby på hedersläktaren, tar sin son i handen och går hem. På planen är IFK-spelarna helt slutkörda.«

Blåvitts chanser begränsar sig till enstaka frisparkar när Wallerstedt eller Wernbloom lägger sig platt för att de inte får kontroll på någon av alla de chansartade höjdbollarna.

I den 19:e matchminuten tar Hjalmar Jónsson hand om ett sådant läge ute till höger, något tiotal meter utanför straffområdet. Bollen går i en något för brant båge, över både IFK-anfallet och AIK:s mittförsvar, och dyker mot en tom yta framför Daniel Örlund – där mittbacken Mathias Bjärsmyr kommer framrusande och bröstar den mot mål. Örlund faller, men får iväg bollen med foten… den assisterande domaren höjer flaggan… Teddy Olausson, Jakob Johansson och de andra IFK:arna på hedersläktaren flyger rakt upp i luften. Håkan är halvsekunden långsammare, som om han inte tror på det han ser. Teddy rycker och sliter i honom, vild av glädje, och Håkan låter sig skakas samtidigt som han försöker spana mot TV-skärmen och spelarnas reaktioner.

– Vad fan hände? undrar han.

Ingen vet svaret, och ingen bryr sig. Huvuddomaren signalerar för mål, och det är det som räknas.

Från Örjans vall rapporterar Stefan Landberg: 1-0 till Halmstad.

Håkan Mild får ut händerna ut armhålorna och placerar dem på låren, som för att tvinga benen att hålla sig stilla. De fortsätter att skaka ändå.

Målet förstärker bara matchbilden: AIK har kommandot, rullar runt, tråcklar sig fram, IFK-spelarna kommer inte åt. Lucas Valdemarin avslutar utanför. Mats Rubarth är på väg igenom, och IFK:s Adam Johansson tvingas stänga honom för att förhindra en kontring; gult kort. Håkan blundar – han vet att varningen innebär att Johansson är avstängd i sista matchen. Nu är hela den ordinarie högersidan borta mot Trelleborg.

Valdemarin är på väg igenom… offside. AIK-hörna, farligt. Mobilen ringer: 1-1 på Örjans vall.

– Håll i, håll i… mumlar Håkan Mild för sig själv.

Lucas Valdemarin tar sig igenom, är ensam mot Bengt Andersson och siktar mellan benen på målvakten, som får in en fot och lyckas styra ut till hörna.

Håkan Milds armar åker upp i armhålorna igen.

Landberg på mobilen: 2-1 till Djurgården.

När domaren blåser av den första halvleken stapplar medlemmarna i den lilla blåvita delegationen av hedersläktaren utan att utbyta annat än huvudskakningar och menande ögonkast. I korridoren på väg mot restaurangen bryter Stigs släpiga röst igenom spänningen:

– Undrar om vi vann bollinnehavet?

Håkan nappar inte alls på skämtet.

Åtta minuter in i den andra halvleken: en halvchans rensas till AIK-hörna. Arnefjord är på den, och bollen täcks ut till en andra hörna. Kari Stephenson tar emot bollen, skjuter, Bengt fladdrar till – hörna igen.

AIK spelar fullständigt ut IFK. Men bollen vill bara inte in.

Håkan viker ihop papperslappen med laguppställningen till halva storleken. Han viker den igen. Och igen. Och igen. Hela tiden utan att släppa bollen med blicken.

När Mats Rubarth kapar Gustav Svensson så att 20-åringen blir liggande, reser sig Teddy Olausson upp och skriker av ilska. Håkan sitter kvar, om möjligt ännu mer likblek än tidigare.

– Upp igen, »Gurra«, vädjar han tyst för sig själv. Upp igen… det är bara upp och hoppa…

Han skakar på huvudet åt Rubarths attack när den upprepas på storbildsskärmen.

– Han är fan inte klok…

Laguppställningspappret har krympt till en tändsticksasks storlek. Håkan Mild har vikt det sex gånger. I teorin kan man bara vika ett papper sju gånger, sedan står de fysikaliska lagarna i vägen.

Sex minuter före full tid reser sig Johan Mjällby på hedersläktaren, tar sin son i handen och går hem. På planen är IFK-spelarna helt slutkörda. Pontus Wernbloom försöker pressa, men raglar runt mellan AIK-backarna som ett fyllo. Håkan spänner ögonen i honom från läktaren:

– Kom igen, Pontus. Du har inget val. Det är bara att fortsätta springa. Du vet hur det är, det är bara att fortsätta. Kom igen. Spring, spring, spring…

Wernbloom halkar till, sedan är det som om tankeöverföringen fungerar, för när han kommer upp på benen igen rör han sig med förnyad energi.

Matchuret närmar sig full tid. Teddy och Håkan reser sig från sina platser och går med snabba steg in i Råsundas inre. Under de här ångestladdade metrarna är ljudet från publiken deras enda kontakt med det som händer där ute. Genom korridoren, förbi restaurangen, nerför trapporna och ut i spelargången in mot planen.  Martin Ingvarsson blåser av matchen.

Teddy och Håkan, tränarna, avbytarna, spelarna; alla möts de inne på planen i ett stort virrvarr. Den obligatoriska vågen framför klacken, de besvikna motståndarna, Ekwall och hans kameraman, sedan ut i gången, mot omklädningsrummet och fullständigt hämningslösa avgrundsvrål av lättnad.

»Håkan Mild får ut händerna ur arm­hålorna och placerar dem på låren, som för att tvinga benen att hålla sig stilla. De fortsätter att skaka ändå.«

Håkan klappar om Selakovic, pussar Thomas Olsson på flinten. Sedan kommer de tre lyckostrålande tränarna fram mot sportchefen. Håkan:

– Glöm nu inte att det är en match kvar.

Då brister det för Teddy Olausson:

– Men för i… Kan vi inte få vara glada i trettio minuter i alla fall!?

Håkan flinar lite.

Tobias Hysén drar honom i armen:

– Kom ut, klacken vill ha dig nu.

– Nää… tvekar Håkan.

– Jo, de ropar efter dig.

Ett fyrfaldigt leve kommer emellan, sedan en radiointervju. Nästan tjugo minuter hinner passera, innan han vandrar ut mot planen. Han kan höra klacken ända in i gången.

Läktarna är tomma och ett lätt kvällsregn filtrerar strålkastarskenet när Håkan Mild går ensam över gräset mot Råsundas sydvästra hörn. De 2 000 tillresta supportrarna står mangrant kvar för att sjunga hans namn. Håkan applåderar dem över huvudet. Sången blir starkare, den fyller arenan. När han är halvvägs framme till supportrarna gör han en snabb teaterbugning, och vänder på klacken.

 

20 minuter efter slutsignalen står Bosse Andersson med kluvna känslor på Örjans vall. Å ena sidan stolt, glad och imponerad över spelarnas seger, å andra sidan frustrerad över resultatet på Råsunda. Han har bara en enda fråga i mobilen:

– Var bollen inne?

Jag svarar att det inte går att avgöra på reprisbilderna.

Samtalet bryts.

Det är oklart om det beror på dålig täckning eller om Bosse bara tryckte av mobilen.

Inför sista matchen en vecka senare summerar Bosse Andersson: De senaste fem åren har Djurgården vunnit tre SM-guld och tre titlar i Svenska cupen. Efter de två första gulden hyllades Bosse som mästervärvare med namn som Kim Källström, Andreas Isaksson, Andreas Johansson, Johan Arneng, Geert den Ouden, Toni Kuivasto, Tobias Hysén och Markus Johannesson. Klubben talade om vikten av att värva spelare med stark karaktär. Teknik och taktik gick att förbättra men en människas personlighet var mindre formbar, löd resonemanget.

De senaste säsongerna har hyllningarna inte varit lika frekventa.

– Jag får SMS av agenter som hetsar mig för att man inte tagit en spelare som plötsligt gör succé på annat håll. Jag har fått pikar för Quirino. Men man måste se det som att man gör ett jobb för föreningen. På planen slog jag felpass ibland och det är lite så nu också. Man gör misstag. Ibland blir man hyllad, ibland sågad och jag tror nog att vi som är gamla spelare är mer vana vid det än gemene man. Vi jobbar på lång sikt men blir alltid bedömda utifrån den senaste matchen. Man får köpa läget.

– Men nu när Quirino gjort succé i höst… jag får inga grattis-SMS från agenter kan jag säga…

Bosse Andersson menar att jobbet också blivit svårare.

– Marknaden blir tuffare för varje år. Kolla U21-landslagen och de yngre landslagen. Förr var det de spelarna vi slogs om, men nu är det många spelare som redan har klubbadresser utanför Sverige där. Då hamnar man i ett läge där man måste ta in utländska spelare i stället. Tittar du på silly season för några år sedan var det säkert en hel hög med allsvenska spelare som bytte klubb inom Sverige. Nu tror jag du kan räkna dem på ena handen.

– I dag finns 65 svenska spelare i Danmark och Norge. Merparten av dem borde spela i Sverige i stället. Folk frågar mig ibland om jag inte är rädd att göra misstag för att jag får så mycket skit? Nej, det är jag inte. Jag är mer rädd för att vi i Sverige inte ska våga släppa våra spelare till varandra – av rädsla för att vi får skit från supportrar och media. Vi måste ta vara på det vi har.

 

På avgörandets dag lämnar Håkan Mild ingenting åt slumpen. Redan tidigt på morgonen är han uppe på Kamratgården. Han och tränaren Jonas Olsson baxar undan ett par högtalare som någon stolle satt upp i matsalen redan före matchen. Inga störningsmoment för spelarna!

Sedan springer han sju kilometer på löpbandet, kör bänkpress och benböj. Gör situps.

 

Med några minuter kvar till matchstart tar Bosse Andersson plats i hytten ovanför sektion A på Stadion. Han är rödögd, täppt i näsan och har bultande huvudvärk.

Djurgårdens startelva rymmer en gambier, två finländare, en tysk, en sloven, två brassar, en sydafrikan, en ghanan och två svenskar.

Bosse trycker ner knappen på en walkietalkie:

– Stickan från Bosse, kom! Stickan från Bosse, kom!

TV:n i hytten visar IFK Göteborg-Trelleborg. Bosse ansvarar för direktrapporter ner till tränarparet Paul Lindholm och Siggi Jónsson, via Stig Elenius som står på innerplan.

– Stickan här, kom.

– Matchen är igång i Göteborg, det står 0-0. Jag återkommer när det händer något, säger Bosse och lägger ner walkietalkien på bordet.

– Vi måste nog ha 2-0 efter 20-30 minuter för att fixa det här, muttrar han.

Han tittar på skärmen framför sig och dunkar näven i bordet:

– Helvete!

Han tar tag i walkietalkien:

– Bosse till Stickan, kom! Det är 1-0 till IFK på Ullevi.

 

 

Håkan vrålar. Teddy Olausson vrålar. Conny Blessner, den härdade gamle styrelsemedlemmen, rusar fram för att ge Håkan en kram. Flickvännen Katarina ger honom en kyss.

Trots snålblåst, kyla och ett elakt, vertikalt regn är Ullevi fullsatt till sista plats. Och spelarna gör jobbet. På högerkanten, den helt nykomponerade, fintar Stefan Selakovic med stort självförtroende. Han slår en passning snett bakåt, till bänknötaren Magnus »Ölme« Johansson som är framme vid straffområdesgränsen och slår ett skruvat inlägg. Pontus Wernbloom trycker undan sin försvarare och sätter till pannan. 2-0.

– Ser det inte lite krampigt ut? försöker Håkan Mild i pausen.

IFK Göteborg har inte förlorat en match sedan den 2 juli, och vunnit de senaste fyra. Storbildsskärmen visar bollinnehavet 58-42 till IFK:s fördel. Avslut: 7-2.

– Det är nog bara jag som är krampig, säger Håkan.

Han tittar ner mot den regntunga planen.

– Jag har sagt det… Madde är med mig.

Han nickar mot himlen.

– Syrran är med där uppe.

 

 

På Stockholms stadion står det fortfarande 0-0. När spelarna ställer upp sig för andra halvlek påminner Tomas af Geijerstam Bosse om skylten Svenska fotbollförbundet skickat till dem.

– Om vi behöver den så måste du säga till i tid.

Bosse tittar på Djurgårdens alltiallo med tom blick.

– »Djurgården Svenska mästare 2007.« Den kan nog ligga till sig ett tag, va?

– Jo, men om det är så att vi ska ha den måste jag veta det. Den fraktas inte hit på fem minuter.

– Men kan vi göra ett mål först innan vi tar den diskussionen? säger Bosse.

Från radion hörs sportens måljingel. Kalmar FF:s Patrik Ingelsten har gjort 1-0.

– Jaha. Man satt här och hoppades på guld. Nu har vi lilla silvret, säger Bosse.

När Olof Guterstam gör 1-0 till Brommapojkarna i 77:e minuten tar Bosse fram mobilen och knappar in »Grattis till SM-guldet«. Han skickar SMS:et i två exemplar. Ett till IFK-tränaren Stefan Rehn. Och så ett till Håkan Mild.