Nejsägarna

Arenan kallas »the Box« och det är lätt att förstå varför. Cork Citys hemmaplan Turners Cross är inklämd mellan bostäder och ser ut att vara skapad utan att man gick den omständliga omvägen över arkitektritningar. Kortsidan mot Curragh Road är under ombyggnad och tillfälligt stängd. Bakom den lilla huvudläktarens långsida finns en betongmur tätt mot åskådarutrymmena som gör att det omedelbart bildas köer när folk är i rörelse. Mellan de båda läktarna har man klämt in en husvagn med korvförsäljning och en mindre kioskbyggnad.

I den andra änden finns några läktarrader längst ner som är byggda i en naturlig sluttning som övergår i lera och gräs. Här har man också placerat TV-tornet, en ranglig konstruktion av byggnadsställningar och en träplatta längst upp för det dödsföraktande filmteamet. Runt om alltihop; ett betongblock här, en bit taggtråd där.

Tillfälliga lösningar som råkat bli permanenta. Det är så tillvaron ser ut i den irländska klubbfotbollen.

Dock: det är större intresse än vanligt inför matchen mellan Cork City och Shelbourne, och man räknar med fullsatt på Turners Cross. Det är CCFC:s sista hemmamatch för säsongen, laget är trea i tabellen och slåss fortfarande om de europeiska cupplatserna.

Ett utsålt Turners Cross betyder färre än 6 000 åskådare.

 

På Irland hamnar lokal fotboll långt bak i mediernas sportbevakning. Bland de sportintresserade är det de här dagarna betydligt mer surr om nästa dags omgång i engelska Premier League och om lördagens rugbylandskamp mellan Irland och Sydafrika.

Men den sporthändelse som engagerar den irländska nationen mest är matchen mellan Irland och Australien som just spelats. Landslagen möttes i en konstruerad hybridsport byggd på irländarnas gaelic football och australiensarnas aussie rules football. Matchen drog fullt hus på den mytiska och gigantiska irländska nationalarenan Croke Park. En vecka senare debatteras den fortfarande livligt. Frågan om huruvida det är värt att fortsätta experimentet når långt utanför sportsidorna.

I varje irländskt grevskap – county – är den största och modernaste arenan avsedd för de traditionella irländska sporterna gaelic football och hurling. I Cork heter den Pairc Uí Chaoimh och rymmer 52 000 åskådare. Men landets verkliga paradanläggning är Croke Park i Dublin som ständigt byggs ut och nu har kapacitet för 82 000 åskådare. På den mäktiga arenan, som är Europas fjärde största, jobbar 1 500 personer en finaldag och 30 när det inte är match alls. Det finns rulltrappor för åskådarna mellan de tre etagen, där mer än 100 000 pints med öl kan säljas under en final.

Inne i Cork City FC:s souvenirbutik – där minnena från europeiska triumfer mot Djurgården och Malmö samsas med aktuella hemmaställ – droppar biljettköparna in. Ett par i 50-årsåldern frågar efter biljetter till bortaläktaren.

»Jag fruktar att irländsk ligafotboll inte existerar om fem-sex år, det finns inga TV-pengar och ekonomin går inte ihop. Klubbfotbollen kan bli sämre än i Luxemburg.«

Det säger något om den irländska ligafotbollens status att det är betydligt större rusch i en annan affär för fotbollsmerchandise i staden, Football Crazy, vars specialitet är matchtröjor från Premier League. Här har man alltid sålt tio Premiershiptröjor för varje Cork City (och knappt någon Corktröja alls sedan klubben öppnade egen butik på St Patrick Street). Den riktigt storsäljande matchtröjan tillhör dock inte något engelskt Premier League-lag, utan kommer från motsvarande liga i Skottland. Man uppskattar att ungefär

10 000 irländare åker över Irländska sjön varje vecka för att se på fotboll, av dem följer 5 000 Celtic. Följaktligen är Celtictröjorna de som går bäst, Celtic säljer tio gånger mer än Liverpool, Manchester United eller någon annan av de populära engelska Premier Leagueklubbarna.

Corksupportern Damien Mullally beskriver hur förhållandet till brittisk fotboll ser ut:

– Frågar en taxichaufför mig om vilket lag jag håller på och jag svarar Cork City kommer alltid en motfråga. Han undrar vilken klubb jag är supporter till »på riktigt«.

 

Fiacre Forde, en mustaschprydd 68-årig gentleman, har på nära håll upplevt hur fotbollens ställning blivit allt svagare. 1954 gjorde Dublinpojken Fiacre sin första landskamp, Irländska republikens U16-pojkar mötte Nordirland uppe i Belfast. Han spelade då för Home Farm FC, den klubb han mestadels tillhörde under en karriär som pågick tills han blev 40 år.

Ett halvt sekel senare sitter Fiacre på klubbens kansli och administrerar ungdomsfotboll. Seniorverksamheten är nedlagd och Home Farm är numera en ren ungdomsklubb. Två hundra pojkar från fem år och uppåt tränar fotboll i klubben. På kvällarna vimlar det av barn och föräldrar.

Home Farm FC:s anläggning är enkel. Huvudplanen, som inte används vid träning utan bara till match, har en läktare längs ena långsidan som består av nio trappsteg i betong under ett tak av korrugerad plåt. Men i likhet med många irländska idrottsanläggningar finns en egen pub. Det här är inte någon av de bättre kvällarna.

– De nya reglerna om alkohol och bilkörning gör att föräldrarna inte kan sitta ner i baren och ta en drink längre, konstaterar Fiacre.

Han själv och några andra av Home Farms eldsjälar kantar bardisken. I bakgrunden står TV:n på, Manchester United möter Southend i en cupmatch.

 

På landslagsnivå har Irland gjort en intressant resa. Man var länge ett anonymt och ointressant landslag utan framgångar. EM i Västtyskland 1988 blev startskottet för en ny era och därefter har Irland kvalificerat sig för tre av fem VM-turneringar. 1997-98 vann önationen EM för U17-lag och när A-landslaget spelar utomlands kan man ha ett följe på 15 000 fans. Men ska man döma av de senaste insatserna kan landslaget snart vara tillbaka på sin tidigare nivå. I höstas förlorade Irland överraskande mot Cypern, en av den europeiska fotbollens verkliga slagpåsar, och i The Guardian formulerade Paul Doyle en sammanfattning av förnedringen: »Alla irländare som inte åtminstone övervägde att bränna sina pass medan de såg 5-2-påsättningen i Nicosia borde få, ja, sina pass brända.«

Inga passbränningar rapporterades dock, och det är på många sätt talande att kommentaren kom i en engelsk, och inte i en irländsk, tidning.

När EM-kvalandet kom i gång i februari var det sånär att The Guardian gavs tillfälle att skriva en ännu bitskare kommentar. Först i 94:e minuten lyckades Stephen Ireland genom sitt 2-1-mål rädda landslaget från totalförnedringen att bli första nation att tappa poäng mot San Marino.

För klubbfotbollen ser det ännu mer bekymmersamt ut. Många spelar fotboll, men de bra spelarna försvinner tidigt till England. En del ungdomstränare är samtidigt scouter för ligaklubbar i England och tipsar om sina mest lovande spelare. I dag finns 120 irländska spelare i Englands fyra proffsdivisioner. Och med det vikande intresset för hemmafotbollen börjar ekonomin att svikta.

– Dublin City gick i konkurs under säsongen och ytterligare fyra-fem är hotade. Nu har vi 21 professionella klubbar. Det kan vara 14-15 stycken om två år, säger Fiacre Forde.

Avundsjukt berättar han om de traditionella irländska sporternas situation.

– De största och finaste byggnaderna i irländska städer är arenor för hurling och gaelic football. De sex största mästerskapsmatcherna runt om i landet lockar 300 000 åskådare. Ett fullsatt Croke Park drar antagligen in tio miljoner euro.

 

I nästan alla europeiska länder är fotbollen den självklara huvudsporten. Den sport som lockar ungdomen, den som är lätt utöva på vilken nivå man än befinner sig, den som ger bäst förutsättningar för en glamorös idrottskarriär.

På Irland är fotbollens roll betydligt mer komplicerad. Förutom att det är en fotbollsnation som på många sätt lever i skuggan av England finns en annan, betydligt större maktfaktor som har bromsat utvecklingen för irländsk fotboll.

Formellt heter den GAA, Gaelic Athletic Association – men i praktiken skulle den kunna stavas irländsk nationalism.

GAA är den organisation som administrerar hurling och gaelic football. Båda är lagsporter med mycket kroppskontakt utövade av 15-mannalag. Hurling anses ha anor redan före Kristus och spelas med kraftiga klubbor och en liten hård boll. Gaelic football är en fotbollsvariant där man även använder händerna.

Men GAA är mer än en idrottsorganisation, GAA genomsyrar det irländska samhället och skulle kunna beskrivas som en livshållning, betydligt mer omfattande än ett idrottsförbunds strävan att värna sina egna sporter.

Förbundet bildades 1884, i en tid när många irländare kände att den irländska kulturen höll på att gå förlorad under det massiva trycket från ockupationsmakten England. Även om GAA:s syfte var att organisera traditionell idrott blev det ofrånkomligt att man i och med bildandet också skapade en politisk plattform. Utövandet av de irländska sporterna var i sig en revolthandling och GAA blev snart ett redskap i kampen mot det engelska styret. Man odlade en mentalitet som gjorde att den engelska varianten av fotboll har kommit att kallas »garrison game«, garnisonssport, eftersom den tidigare främst utövades i städer där de brittiska styrkorna hade baser.

»Corkfödda fotbollsspelare som Roy Keane och Denis Irwin har gjort stor succé och sådant har stort inflytande på unga människor.«

Organisationens roll som del i revolten mot en utländsk ockupationsmakt förstärktes av den händelse som urartade till Irlands första »Bloody Sunday«. Tidigt den 21 november 1920 dödades tolv brittiska befäl av irländska upprorsmän. Det brittiska svaret kom när Dublin och Tipperary möttes i en gaelic football-match på Croke Park: militära styrkor tog sig in på arenan och sköt urskillningslöst med maskingevär mot publiken. Tolv åskådare och Tipperarys lagkapten Michael Hogan dog i attacken. Ett år senare blev den södra delen av Irland självständigt, och fyra år efteråt byggdes läktaren Hogan stand på Croke Park till minne av händelsen. Det är ingen slump att filmskaparen Ken Loach inleder med en hurlingscen i filmen Frihetens pris som handlar om 1920-talets irländska befrielsekamp.

GAA har med åren fått ett ganska stort inflytande över irländskt samhällsliv och man har varit framgångsrik i sitt värnande av de inhemska sporterna. I dag är hurling och gaelic football de sporter som engagerar hela nationen. De årliga county-finalerna fyller Croke Park.

Irland är fortfarande mycket landsbygd och mindre städer där man köper sitt kött i butiker som skyltar för »Family Butcher Quality Meats«. Här är en fotbollsförlust mot Cypern något man rycker på axlarna åt. Skulle Tipperary däremot gå till final i hurling kan man vara säker på att hela stan färgas i grevskapets blågula färger.

 

I praktiken har stöttandet av traditionell idrott också kommit att handla om att direkt motarbeta viss utländsk sport. Framför allt är det fotbollen, den engelska varianten som gärna kallas »soccer« för att skilja den från den egna varianten, som setts som ett hot.

»The Ban« är ett begrepp som alla känner till inom irländsk idrott. Det var en regel inom GAA om förbud mot utländsk idrott för den som också var engagerad i de gaeliska sporterna. The Ban fanns fram till 1971 och tvingade unga idrottsmän att göra ett val – ville man spela fotboll var det bara att glömma hurling och gaelic football. Regeln var inte en tom paragraf utan användes verkligen, den kunde till och med drabba personer som inte spelade fotboll själva men bevistade en match som åskådare.

 

Home Farms Fiacre Forde har själv upplevt The Ban i praktiken och kan vittna om hur GAA lyckats med sitt uppsåt att försvaga fotbollen på Irland.

När Fiacre Forde gjorde sin första pojklandskamp 1954 var det en stor dag inte bara för honom själv utan också för irländsk fotboll. Irland och Nordirland hade inte mötts sedan långt före kriget och i National Radio intervjuades några av de unga landslagsspelarna. Fiacre berättade stolt att han till vardags spelade för Home Farm FC. Men när radiointervjuaren frågade honom vilken skola han gick på, undvek han frågeställningen. Det fanns ett problem: Fiacre gick på

St Marys College.

I likhet med andra skolor drivna av Irish Christian Brothers såg den som sin uppgift att erbjuda studiebegåvade men mindre bemedlade ungdomar en möjlighet att studera vidare. För Fiacre innebar det att han måste ljuga. Skolorna hade vid den här tiden en klart nationalistisk prägel och varnade sina elever för att utöva »engelska sporter«. De andra eleverna visste om att Fiacre var fotbollsspelare, men uppgiften hade inte nått skolledningen.

Landskampen ändrade på den saken. Någon i lärarkåren hade hört radioprogrammet och identifierade Fiacre Forde. När den unge fotbollsspelaren kom till skolan på måndagen kallades han upp till Irish Christian Brothers huvudkontor. Där förklarade man att det som kommit fram i radiointervjun var opatriotiskt och generande för hans skola. De informerade honom om det han redan visste, att »utländska« sporter var förbjudna i nationalistiska skolor liksom av Gaelic Athletic Association. Han relegerades från skolan med motiveringen att han utövade utländsk sport.

 

Gaelic Athletic Associations hårda regel om bannlysning av fotbollsspelare ströks för 36 år sedan, men attityden lever kvar. Det skulle dröja till 2001 innan GAA röstade bort en liknande bestämmelse, regel 21, som hindrade brittiska militärer och poliser stationerade på Nordirland att utöva GAA-sporter.

Förre Arsenalstjärnan och irländske landslagsmannen Niall Quinn berättade i sin självbiografi att han alltid sett sig som en GAA-man, och att han gärna skulle bytt 19 års proffsspel i England mot chansen att få avgöra en hurlingfinal för Tipperary mot Cork: »När jag började spela fotboll i Manortown United höll jag det hemligt för min pappa ett par år. I likhet med andra GAA-fundamentalister var han ingen stor vän av fotboll. Mamma smugglade mig till matcherna, jag tror att hon tyckte att sporten inte var lika hård som gaelic football eller hurling.«

Det är svårt att tänka sig en liknande situation någon annanstans i Europa; en pojke som inte vågar berätta att han spelar fotboll därför att hans pappa föredrar en annan lagsport.

 

Samma dag som matchen mellan Cork City och Shelbourne ska spelas träffar jag Jimmy Barry Murphy. »JBM«, som han kallas, var storstjärna i både hurling och gaelic football under 1970-talet. Hans meritlista är lång inom båda sporterna och när jag söker fakta om honom beskrivs han som en av de stora spelarna genom tiderna. Murphy var något av glamourkille under sin karriär och satt som affisch i många pojk- och flickrum. Under mina dagar i Cork förstår jag mer och mer hur stor han varit – folk baxnar när de hör att jag träffat JBM och vill genast veta »hur han var«.

Jag vill höra om hans bakgrund som stjärna inom GAA och hur han ställer sig till det faktum att hans son valt en annan väg: fotbollens. Brian Barry Murphy spelar i dag professionellt, med Bury FC i Englands Coca-Cola Football League Two, i ligasystemets fjärde nivå. Var hans sympatier ligger är uppenbart.

GAA-sporterna är inte professionella. Vad har det för betydelse?

– Det är en av de saker som gör sporterna unika. I GAA spelar man i lag från sitt eget område och folk kan identifiera sig med spelarna. Övergångar förekommer inte – jag föddes och växte upp i Cork och skulle inte ha kunnat spela för något annat county. Det är den enskilt starkaste punkten som GAA har för att skapa samhörighet. Jämför med fotboll där spelarna kommer och går hela tiden.

Du spelade både hurling och gaelic football, men även fotboll. Hur vanligt är det?

– När jag var mellan 12 och 18 utövade jag alla möjliga sporter. Men det blev krockar i spelprogrammet, och ligafotbollen med Cork Celtic höll jag bara på med i ett halvår. Hurling var min huvudsport. Jag visste att det fanns en stor rivalitet mellan GAA-sporterna och fotboll.

Har det orsakat några problem i ditt fall?

– Ur hurlingens synvinkel är det väldigt viktigt att bevara unga pojkar inom sporten. Corkfödda fotbollsspelare som Roy Keane och Denis Irwin har gjort stor succé och sådant har stort inflytande på unga människor. Det är inte lätt att behålla dem inom hurlingen. Men mitt hjärta finns i hurling.

Din son har ju blivit professionell fotbollsspelare. Har hans val orsakat diskussioner inom familjen eller runt omkring er?

– Jag älskar all sport och har inte försökt styra honom på något sätt. Han spelade både hurling och fotboll men var från tidiga år på det klara med att fotboll var hans sport och han har också gjort fem U16-landskamper. Men det finns inom hurlingen fortfarande konservativa människor som har problem med att folk spelar fotboll.

Har du känslan av att GAA fortfarande är emot fotboll?

– Ja, bland de äldre GAA-medlemmarna finns det fortfarande dem som är emot att man öppnar Croke Park för fotboll. Här i Cork sa man nej till exempel, men de flesta anser att det bara kommer att hjälpa vår organisation. Min dröm är att man en dag får se en Champions League-final i fotboll på Croke Park. Sport är bra för människor.

Bannlysningen av fotbollsspelare är borta och Croke Park ska öppnas för rugby och fotboll i år. Håller GAA på att bli mer av en idrottsorganisation än en politisk rörelse?

– GAA har förändrats en hel del under de senaste tio åren. När jag började med hurling var det fortfarande förbjudet att också spela fotboll, jag spelade inte alls förrän jag var 18. Det var helt otänkbart att man skulle tillåta fotboll eller rugby på Croke Park. Men jag tror inte att GAA behöver vara rädda för fotbollen längre.

 

JBM och GAA utstrålar självsäkerhet. Hurlingen står stark. Gaelic football spelas överallt. Men än är den lokala fotbollen inte helt död. På några håll kämpar man tappert med sin fotbollskultur.

Det märks på Evergreen Pub, det naturliga samlingsstället för Corkfansen inför match. För att komma dit går jag längs Evergreen Street. Gatan ser stor ut på kartan, något av ett huvudstråk. I verkligheten är den både mörk och trång. Husen är små och ibland sotiga, telefontrådar kantar vägen och emellanåt avslöjar lukten att stenkol fortfarande värmer upp lägenheterna. Det är en kvarleva av ett Cork som fortfarande finns – men efter att ha varit på plats i några dagar frågar jag mig hur länge. Folk vill inte längre bo trångt och omodernt, hela landet genomgår en blixtsnabb förändringsprocess både till utseende och mentalitet.

Inne på puben slår jag mig i slang med några supportrar i 17-18-årsåldern. Fem, sex killar och en tjej, de flesta i matchtröjor. En har med sig kvittorullar i en plastkasse, en annan visar stolt upp trumman som de ska använda under matchen. De får reda på att jag är där för att skriva om irländsk fotboll för ett svenskt fotbollsmagasin och frågar genast vilket lag jag håller på i kväll. Mitt svar blir: »Ni är ju grönvita, klart jag håller på Cork.« Snart presenteras jag som en utländsk journalist som är på plats för att skriva en artikel om Cork City.

Jag känner igen hela situationen, jag har varit där själv. Man är ung, så pass ung att det ännu inte gått slentrian i att dricka öl på puben inför match. I huvudet finns ett brus av förväntan och en hjärna som i sitt lätt omtöcknade tillstånd omvandlar tillvaron och gör den lite skönare och bättre än den är. Särskilt när den ska förklaras för en som är beredd att lyssna.

De talar om hur bra stämning just deras lag har på matcherna. Jag tar fram en skiss över arenan, pekar på hörnet av ena långsidan där man förklarat att de mest hängivna fansen går.

– Ni står väl här och ser matchen?

– Nej, nej. Vi står här, säger den rödhårigaste i gänget och pekar mot mitten av långsidan.

– Men är det inte hörnet som gäller för de mest högljudda fansen?

Den rödhårige pekar på andra hörnet av långsidan.

– Där står Shelbournefansen. Vi står precis bredvid för att kunna förolämpa dem så mycket som möjligt.

Min känsla för de unga supportrarna blir inte mindre.

Shelbourne är ett av huvudstadens lag och kan säkra titeln i matchen mot Cork. Även om CCFC själva är borta från titeldiskussionen är matchen viktig för fansen på Turners Cross. Klubben har chansen att nå en Uefacupplats eller Intertotospel, men framför allt vill man inte uppleva att Shelbourne firar guldet på Corks arena.

Det är också Cork som ser mest beslutsamt ut när matchen börjar. Inget av lagen mäktar med att skapa särskilt många farligheter, men Cork är det lag som vill mer.

Matchen präglas av ett visst godtycke från domaren. När Cork får en hörna till synes helt utan anledning är Gerry Desmond, CCFC:s programredaktör, inte direkt förvånad.

– Fotbollen är dålig, domarna är definitivt ännu sämre.

I andra halvlek kommer äntligen förlösningen. En lång chansartad boll som normalt rensats bort av försvaret når Corks Roy O’Donovan. Vinkeln är dålig, men ensam med målvakten väljer han att inte skjuta utan lurar keepern, söker sig mot mitten och får i stället öppet mål. På läktaren har folket rest sig redan innan bollen har passerat mållinjen.

En stund senare är det dags att jubla igen. Speakern ropar ut att Derry, den klubb som kan snuva Shelbourne på titeln, leder med 1-0 mot St Pats och publiken börjar sjunga »Derry, Derry«. Slutminuterna blir jobbiga. Hemmabacken Joe Gamble blir utvisad och Shelbourne gör vad man kan för att kvittera. Efter fyra minuters övertid blåser domaren äntligen av och från några delar av läktarna väller publiken in på planen för att tacka sina spelare. Ur högtalarna hörs Piranhaslåten Tom Hark och de som börjar gå mot utgångarna gör det med ett leende på läpparna.

 

I dag ser sig GAA själva som en ickesekteristisk och partipolitiskt obunden organisation. Men så länge Irland är uppdelat i en nordlig och sydlig del kommer den politiska dimensionen i någon mån finnas kvar. Inom GAA är det självklart att inte skilja på republiken Irland och Nordirland – i mästerskapen deltar alltid 32 counties, 26 från republiken och 6 från norr.

I Nordirland är det fortfarande en politisk handling att gå med en hurlingklubba över axeln, det är ett tydligt sätt att visa på vilken sida man står i konflikten mellan lojalister och republikaner. I republiken lösgör man sig däremot alltmer från det politiska ursprunget, bland annat genom att GAA-ägda Croke Park alltså öppnas för fotboll och rugby – vilket ger ytterligare inkomster.

Den 24 mars spelas första fotbollslandskampen på Croke Park, EM-kvalmatchen mot Wales. Och i februari spelade rugbylandslaget matcher i Sixnations mot Frankrike och England på samma arena. God Save the Queen sjöngs på en plats där det tidigare varit otänkbart. Det var inte helt lätt att få hängivna GAA-anhängare att acceptera att en text med rader som »Gud bevare drottningen, sänd henne segerrik, lycklig och ärorik, att länge regera över oss« framfördes där britter en gång sköt ihjäl oskyldiga åskådare till en av de irländska nationalsporterna.

Fotbollens intåg på Croke Park visar inte bara att Gaelic Athletic Association förändrat sin politik, utan också att irländsk traditionell idrott inte längre ser de populära engelska sporterna som ett farligt hot. I det moderna, rika Irland, är hurling och gaelic football helt naturliga delar av identiteten, och fotbollen är en bisak. GAA har, med andra ord, vunnit.

Så trots att fotbollen nu i viss mån kommer in från kylan är Fiacre Forde inte särskilt optimistisk när det gäller fotbollens chanser att matcha de traditionella irländska sporterna.

– Jag fruktar att irländsk ligafotboll inte existerar om fem-sex år, det finns inga TV-pengar och ekonomin går inte ihop. Klubbfotbollen kan snart vara sämre än i Luxemburg, säger han.

 

Efter de avslutande omgångarna blev det ändå ligaseger för Shelbourne FC, trots förlusten på Turners Cross. Sedan dess har det dock gått sämre. Den djupt skuldsatta klubben kunde inte betala löner till spelare eller personal på flera veckor och efter segern lämnade både tränaren och stora delar av truppen den 112-åriga klubben. I början av februari förvärrades situationen då ägaren Ollie Byrne blev allvarligt sjuk. Utan manager och med bara en kontrakterad spelare tvingades Shelbourne dra sig ur Setanta Cup, vinterturneringen mellan Irlands och Nordirlands fyra bästa klubbar.

Några veckor före säsongsstarten 2007 blev det klart att ligasegraren Shelbourne FC flyttas ned till division ett och inte ges chansen att försvara sin titel.